S-raset låg i luften efter allt schabbel och otydlighet

Observerat och värderat:
Opinionsraset för S kom inte överraskande - snarare låg det i luften

Så kom det som jag menar länge legat i luften - ett rekordras DN/Synovate-mätningen (31/10) för socialdemokraterna på 6,2 % och kraftigt ökat stöd för V (upp till 7,4 %) medan S rasar ner till 39,5 %. Och ett kraftigt krympande gap mellan oppositionen och den borgerliga alliansen som en annan viktig konsekvens.

Ska man vara förvånad? Nä, inte alls. Inte efter allt schabbel - den illa tajmade och felfokuserade s-mp-eklateringen, ingen egen tydlig krispolitik, allmänt ängsligt uppträdande utan ideologiskt självförtroende och ett eget tydlig krisrecept etc - och uppvisat osäkert och självförtroendesvagt ledarskap från s-ledningens sida så var det här raset nu bara alltför väntat.

En partiledning med krut i skulle nu erkänna följande: jo, vi har förstått folkets budskap. Ni tycker vi varit för dåliga på att visa upp en eget starkt alternativ i ett läge när världskapitalismen krisar och varslen står som spön i backen. Och ni har rätt!

Vi har feglirat och uppträtt för ängsligt sneglande i förhållande till den sittande alliansregeringen. Vi har tyvärr inte visat upp ett tillräckligt tydligt och förtroendeskapande alternativ för mera av reglering och fastare spelregler för finansmarknaden och en offensiv och mera rättviseskapande politik för jobb, restaurerade socialförsäkringar, a-kassa och byggande för framtiden; för mer av blandekonomi, jämlikhet och offensiva insatser. För mer politik och lite mindre marknad.

Vi tar till oss kritiken, lyssnar och förstår vad ni menar. Nu krävs bättring här, att vi vågar och kan bli det tydliga alternativ som folk efterlyser.

Ska vi kunna vara ett trovärdigt och starkt alternativ i nästa val så måste vi bättre än fram till nu förmå att mejsla ut en egen politik, ett eget alternativ som både bidrar till att lösa krisen nu och bär framåt. Där har vi brustit och får nu bakläxa av folket.

Men vi ska ta lärdom och visa att folk inte oroligt behöver fråga sig "vad vilja socialdemokraterna?" om man får regeringsmakten? Utöver då att samarbeta med mp - och väl också v. Kanske. Men maken till klantig, nära nog amatörmässig politisk hantering av den här frågan den senaste månaden får man leta efter länge.

Gjorde man nåt i den stilen och nu tydligt erkände sina misstag, så skulle vi väl gradvis kunna återvinna stöd och gjuta nytt mod i just nu så självförtroendeklena socialdemokratiska partiföreträdare och medlemmar. Och då med hjälp av en verklighet som som snart gör att vi i nationen har 8 procents öppen arbetslöshet och mer av växande väljarmissnöje runt hörnet. Men hur ser socialdemokraternas alternativa svar ut på den utvecklingen?

Men blir det så? Vågar man tydligt visa att man förstått och nu tar lärdom? Nä, det är tyvärr inte helt säkert. Och i så fall är väl risken att S fortsätter att sjunka lite till medan V växer och kanske också SD (Sv. dem.) och "soffan". Och det vore djupt sorgligt om det blev så för en en gång så stolt och kompetent rörelse som det socialdemokratiska partiet.

En viktig underström - nu när verkligheten där ute talar för mer politik och mindre marknad - är också en klar besvikelse över att S-ledningen så här långt visar upp ett så uppenbart dåligt självförtroende och även taktiskt svagt och vingelflöjigt handlande att många känner sig demoraliserade och förundrade. Hur kan detta så stolta, regeringsvfäiga parti (s) med normalt sett bra grepp om verkligheten uppträda så valhänt och "programlöst" i ekonomiska kristider som dessa!?

Jag tror inte det håller att dröja till nästa s-kongress i november 2009 - tre kvarts år före valdagen - innan partiet skaffar sig en politik och ett ideologiskt självförtroende som man nu uppenbarligen visar sig rätt långt vara i avsaknad av. Skakiga SCB-siffror ( den stora opinionsmätningen på 9 200 tillfrågade) i november 2009 då och partiets ledning kan bli så nervös att man då lite desperat börjar lägga om politiska kursen i ett skede när det är väl sent att göra det för att få riktigt genomslag i valet. Och minns följande: socialdemokratin har inte på många, många val vunnit en valspurt utan alltid tappat i valspurten alltsedan 1990-talet.

Till detta nu rådande förtroendeosäkra tillstånd bidrar också starkt att fackföreningsrörelsen heller inte förmår - och kanske inte ens längre vill? - se till att partiet "håller kursen".

Det enda goda med opinionsraset nu för socialdemokraterna är väl att det kom redan nu och inte om ett år. Därför finns ännu en viss chans att vända utvecklingen -förutsatt att medlemmar och ledarskapet drar de rätta konsekvenserna av raset och i tid nu förmår lägga om sin strategi och vågar visa att socialdemokratin både vill och ha göra skillnad. Vågar vara ett regeringskompetent 40-42 procentsparti som tror på sin politik. Vågar formulera en tydlig politisk linje - och visa att man även är beredd att arbeta för dess genomförande i närtid! Vill bygga landet och förverkliga de många människornas "bästa stämningars längtan".

Men då krävs att man släpper fegliret och det ängsliga sneglandet på vad alliansregeringens folk och väljare eventuellt ska tycka om en politisk kurs som vill arbeta för jämlikhet, investera i offensivt i jobb och goda trygghetslösningar -och som tror på mer politik och lite mindre av otyglad marknad.

Och att vi har en fackföreningsrörelse som visar att den bryr sig och vill göra "sitt" för att se till att partiet "håller kursen".

Robert Björkenwall (070-578 61 95) ; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Barack Obama visade redan 2004 att han är en kommande man för Vita huset

Observerat och värderat:

Barack Obama har de kvaliteter som krävs för att bli president - det syntes redan år 2004

Obamas tal denna sista vecka på råkalla utemöten men ändå kanonmycket folk, säger rapporterna, artar sig till en slags uppsummering av vad han sagt under hela kampanjen. Han talar om förändring, om hur folk fått nog, övernog av åtta år med Bush. Och den ekonomiska krisen, finansmarknadens kollaps och arbetslösheten som växer i spåren av den krisen - allt detta har gett Obama-kampanjen än mera vind i seglen. Och han når ut - över partigränserna, ut också till de många oberoende väljarna. Till svarta, vita, latinos, till arbetare och medelklass - och även många i eliten som tycker att USA nu behöver ett bättre ledarskap i Vita huset.
På många sätt är det i grunden samma budskap - men nu förstärkt av krisen i USA-ekonomin - som när han höll sitt tal på demokraternas partikonvent i Boston år 2004. Det tal som förvandlade honom till nationell politisk stjärna i demokratiska partiet.

Sedan dess har hans karriär gått hisnande snabbt. Men redan då - och något före dess tyckte jag mig se - framstod Barack Obama från Chicago-regionen som en tänkbar, framtida Vita huset-kandidat.

Redan då kunde somliga av oss säga: Lägg det namnet på minnet! Barack Obama kan bli USA:s president.

Och det är han nu på god väg att bli - till och med något i förtid.

Blir det så på tisdag så är det bra för världen - och bra för USA.

Visst det finns andra bra politiker i USA men Barack Obama var den som hade störst chans och bäst förmåga att vinna ett tufft kampanj- och penningrace som amerikanska presidentval i mångt och mycket är.

Tisdagen den 4 november kan USA:s första svarta president någonsin heta Barack Obama. Och helt överraskande är det inte om så blir fallet. Kanske sker det också, rent av, till överraskande stort valdeltagande och med en entusiasm som man inte upplevt sedan 1960-talet i USA.

Robert Björkenwall, (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer amerikansk politik sedan många år

Kanske ingen "Bradley-effekt" som "straffar" Obama från att vinna USA-valet

Observerat om en amerikansk valkampanj som ser ut att gå mot seger:

Uppenbarligen når Obama ut också till vita män och konservativa Bush-röstare. Här är bara två färska exempel på detta:

På valsajten 538 berättar man om en Obama-volontär som gick runt och knackade dörr i västra Pennsylvania på jakt efter potentiella Obama-väljare. En kvinna öppnade dörren och volontären frågade vem hon tänkte rösta på. Hon svarade att hon var osäker och ropade frågan till sin man, som satt i ett annat rum och tittade på TV. Han ropade entusiastiskt tillbaka: "Vi ska rösta på negern".

Och här ett till på samma sak: Journalisten Ben Smith på Politico berättar om ett e-mail från en förtvivlad republikansk konsult som intervjuat väljare i en fokusgrupp. En av dem var en konservativ, demokratisk kvinna i 50-årsåldern, som röstat på Bill Clinton 1996 men George W Bush år 2000.

– Jag vet inte så mycket om den där terroristgruppen som Barack var medlem i, men jag är trött på att betala för sjukförsäkring på jobbet så jag tänker rösta på honom ändå.

Jag tror nog - som det nu ser ut - att Obama går hem så bra att han kan vinna valet rätt klart den 4 november. Färska intryck från andra "over there" menar samma sak. Det kanske inte längre finns någon oroande stor så kallad "Bradley-effekt" (= vita som inte röstar på en svart) för Obamas del. Också den verkar han kunna bemästra överraskande bra. Vinner Obama ex.vis notoriskt republikanskt röstande sydstaten Virginia och ex.vis Florida och Colorado så är det en bekräftelse på detta och Obama kan flytta in i Vita huset i januari månad och ta över efter den misslyckade George Walker Bush.

/Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

En avpolleterad finansminister minns och berättar

(Publicerad i bl a Vasabladet 30 oktober 2008)

Observerat och värderat:
"Stolt men inte nöjd" - en memoarbok från en ex-finansminister i Sverige

"En bitter föredetting som inte har en chans att komma tillbaka." Så beskrivs förre finansministern Pär Nuder (s) av vad Politikerbloggen beskriver som "en centralt placerad källa" i socialdemokratiska partiet.i Sverige, apropå Pär Nuders nya bok "Stolt men inte nöjd" (Norstedts).

Det där konstaterandet är väl ungefär som marknadsföringen av boken. En bok som inte är så mycket av en uppgörelse utan mera ett antal fnysningar. Lite bittert på sina håll, men mest ändå annat. Varför skriver då Pär Nuder en bok om tiden som vasall och torped åt statsminister Göran Persson? När han ställer upp i olika radio-och TV-soffor berättar om sin bok, visar han upp en charm och formuleringsförmåga han - kanske överraskande för vissa - faktiskt också äger, inte sällan också med politiskt radikala förtecken. Utöver då att han nog i grunden därtill också vill visa upp sitt CV och säga: "Finns det något jobb åt mig?"

Pär Nuder tjänade Göran Persson i 1 711 dagar, mest som sakkunnig och statssekreterare i Görans Perssons statsrådsberedning och så några år då Nuder härskade över finansdepartementet i 738 dagar. I de otaliga PM han skickade, vädjade han ständigt om mer empati och förståelse. Partiet, regeringen, Göran Persson, alla måste visa känslor, vara förstående, fylla sig med förmåga att leva sig in i medborgarnas liv och vardag. Gör man inte det, förlorar man val. När allt sedan var över hösten 2006 - efter valförlusten för socialdemokraterna - fanns inte plats för den avsatte finansministern längre i det nya laget runt partiledare Mona Sahlin.

Han är därför numera inte längre talesman för någon annan än sig själv. Den nya ledaren Mona Sahlin bygger om. Hon skapar en bunker, skriver Nuder i sin "uppgörelse"- och minnesbok. Han ansågs länge vara en av "rörelsens" skarpaste hjärnor, bosatt i Rosenbad i halva sitt liv och författaren till regeringskansliets slogans, budord och otaliga PM. Numera är Pär Nuder förvandlad till politikens betraktare, sitter på läktaren eller "gubbhyllan" (jämte Ringholm) som han en gång själv sade. Han har, som han skriver, ingen nyckel till Sahlins bunker. Kommer inte in där. Nu längre.

Av boken framgår att han, ex-finansministern och Perssons "handsekreterare" under så många år, skulle vilja placera socialdemokraternas utsiktspunkt närmare förorten och Norrlands inland än statsministerämbetets Rosenbad i Stockholm. Förena det "sociala medborgarskapet" med lite Tage Erlanderskt "det starka samhällets" statssocialism. Och att välfärden ska vara någorlunda rättvist fördelad, mer än nu. En viss förståelse för socialdemokraternas EU-skeptiker ger han också vissa subtila signaler om i boken.

Visst finns där i Nuders memoarbok också en del "angrepp" på olika personer som trängs tillsamman med olika anekdoter av slaget "Bosse Ringholm och miljöpartiets Yvonne Ruwaida kommer från olika planeter" och avslöjanden om att datorn på statsministerns rum mest användes för att lägga patiens och surfa på LRF:s (bonderörelsens) websajt om kor, traktorer och jordbruksfastigheter. Sista året eller åren som statsminister sägs Göran Persson mest haft tankarna där och inte så mycket på hur Sverige bäst skulle styras.

Och helt klart är att Pär Nuder inte gillar att han blivit bänkad och inte längre ingår i den spelande laguppställningen av nye s-ledaren Mona Sahlin.

Kanske finns det en anledning till att Pär Nuder fungerat bäst bakom politikens kulisser? Uppenbart är i alla fall att den gamle lagspelaren verkligen avskyr att ha blivit bänkad av Mona Sahlin och nu i efterhand i alla fall vill ha kredd för sin viktiga men anonyma insats.

Det var i maktens kulisser Pär Nuder annars tillbringade han nästan 20 år, och där spelade en central roll vid utformningen av politiken innan han av Göran Persson först utnämndes till samordningsminister 2002 och sedan två år senare lät honom flytta över och bli finansminister. Ett beslut som Persson senare flera gånger sagt sig ha ångrat. Nuder borde aldrig ha blivit finansminister, enligt Göran Perssons efterkloka kommentar.

I Nuders bok möts den utnämningen av juristsonen Pär också av oro från mamma Margareta Nuder:

- Men hur ska det gå? Du kan ju inte räkna!

Ändå var det väl inte själva räknandet som Nuder främst fick problem med som finansminister. I stället var det annat. Bland annat förmågan att i tid argumentera för och utforma en politik för fler jobb genom aktiva arbetsmarknadspolitiska och andra åtgärder för att förhindra en för flertalet politiska bedömare allt klarare tecken redan 2005 på en förestående, kommande valförlust hösten 2006.

Men redan i sitt första anförande som nybliven finansminister år 2004, inför marknaden i "Wallenbergarnas husbank" SEB, nämndes begreppet som de flesta kommer att minnas Nuder bäst för. "Köttberget". 40-talisterna som skulle utmana hela välfärdssystemet och bli en "börda" för framtida skattebetalare. Sagt med ironi, men missuppfattad sådan, enligt Nuder själv i hans minnesbok.

Finansministern fick hur som helst en offentlig uppsträckning av statsminister Persson, citerat i Aftonbladet dagarna senare:

"Jag tittade strängt på honom och frågade vad han egentligen menade. Vi var några stycken som tittade på samma sätt, alla födda på 40-talet. Och då spred sig en rodnad över unge herr Nuders vackra anlete".

Av Nuders bok framgår att Perssons ord sved ordentligt. Mest för att Persson vägrade acceptera att orden tagits ur ett sammanhang där Nuder snarast egentligen ifrågasatt personerna som såg det faktum att fler svenskar lever allt längre som ett problem - och inte som en positiv effekt av välfärdsmodellen.

Nuder får väl så här i efterhand kanske vara glad åt att den offentliga debatten om demografiska utmaningen sedan dess blivit ett nyckelbegrepp inom alla politiska partier i Sverige.

En fin skildring av släkten och dess rottrådar på andra sidan Östersjön har Pär Nuder också fått med i sin bok. Där beskrivs hur farmor Helmi, farbror Jan och pappa Ants lämnar Estland i en fiskebåt år 1944. Farfar Nikolaus är säkerhetspolis och har dömts till döden men hinner dö innan ska arkebuseras. Familjen Nuders gamla hem finns idag i Ryssland. Det är en fin liten berättelse om sådant som jag bara delvis kände till genom Pärs far Ants från tiden då han på 80-talet arbetade som sakkunnig på bostadsdepartementet och jag ibland lunchade med honom.

Sammantaget förmedlar Pär Nuder i sin ofta lite överraskande, formuleringsglatt och fräckt skrivna minnesboken "Stolt men inte nöjd" (en måhända något väl narcissistisk titel) intrycket av en centralt placerade person - inte sällan som lite av en "inbäddad" reporter - som skrivit ur sig besvikelsen över en ofrivillig och en möjligen alldeles för tidig, slutlig (?) pensionering från den politiska hetluften. Hur det sist och slutligen blir med den saken beror åtminstone delvis på hur det går i valet hösten 2010 för det just nu överlägset i opinionen ledande socialdemokraterna i Sverige.

Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

200 lax för taskiga strategiråd

Swedbank tillhör dem som betalar dyrt för JKL:s så kallade strategiska rådgivning. Superkonsulten Anders Lindberg på , som sedan några år tillbaka fakturerar hela 200 000 kronor i månaden - 200 lax! - för att ge råd till Swedbanks vd Jan Lidén och styrelseordförande Carl Eric Stålberg. På Swedbank höll - när Lehman konkade och finanskrisen bröt ut i världen - sig länge till huskonsulten Lindbergs råd.

Men när krisen istället fördjupades blev det allt mer uppenbart att rådet att ligga lågt inte skulle fungera. Då fick bankledningen ett samtal som förändrade strategin. Enligt uppgifter ringde även riksbankschefen Stefan Ingves upp och undrade när banken skulle börja informera.

Anders Lindbergs strategi slängdes då i papperskorgen och sedan dess har vd Jan Lidén synts flitigt i medierna. Han har bland annat chattat på Veckans Affärer och häromdagen i TV-Aktuellt var Lidén nu med i studion för att berätta om bankens kvartalsresultat som presenterats tidigare under dagen.

Alla dessa strateger och "rådgivarproffs" - hur ofta är de värda sina svindyra fakturor? Och vilka får i slutändan betala? Jo de vanliga småkunderna..

/Robert Björkenwall (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Marknadsfundamentalismens bankrutt och behovet av nytt ledarskap

Det röda laget har nu chansen att flytta fram sina positioner när marknadsfundamentalismen gjort bankrutt

I land efter land så repar nu vänstern på folklig gräsrotsnivå nu så sakteliga mod i spåren av finanskrisen och den otyglade marknadens bankrutt. På sikt borde detta också - förutsatt att socialdemokratiska partiledningar i olika länder inte fegar utan visar riktigt ledarskap - också kunna leda till åtminstone vissa politiska framgångar också i kommande val. När t ex den i Storbritannien välkände debattören Neil Lawson får frågan om hur man ska tolka det som skett så svarade han:

- Det en stor möjlighet för vänstern. Efter 30 år har myten om den fria marknaden och dess överlägsenhet över staten punkterats. Möjlighet finns att nu skriva om agendan när marknaden misslyckas så totalt, inte bara finansmarknaden utan också vad det gäller bostäder, skolan och arbetsmarknaden.

Rader av basfakta talar också för detta. Såsom att 5 miljoner personer i Storbritannien har nekats krediter de senaste månaderna; bilförsäljningen i Europa störtdök med 8 procent i september och sannolikt lika mycket eller mer i oktober månad. Detaljhandeln i USA krympte med 1,2 procent under september månad och lär ha fortsatt göra det i oktober. Min yngsta syster, boende och verksam vid ett amerikanskt univeristet seedan många år , liksom min yngsta dotter preics hemkommen från en månadslång resa tvärs över amerikanska kontinenten med tåg, buss och bil ger mig rader av exempel på vardagssituationer som alla vittnar om ett USA i stor oro för sin framtid och i något lite hopp om att Barack Obama och demokraterna ska ta tag i det kaos och försummelser på rader av samhällsområden som de åtta Bush-åren lämnat efter sig. Samtidigt som arbetslösheten växer och fler och fler amerikaner tvingas lämna sina hem och står utan skydd från en sjukvårdsförsäkring om ohälsa skulle råka drabba dem. "Och hur ska jag, i detta läge, därtill ha råd med mina barns collegeavgifter för deras nödvändiga skolgång?", frågar de sig retoriskt i vardagssamtalen. Nä, något dreamland är inte USA - och det var det nog längesen det var. I praktiken.

I Storbritannien ökar arbetslösheten i Storbritannien snabbare än på sjutton och kommer att överskrida två miljoner redan till jul och olika experter spår att den kommer att nå tremiljonerstrecket inom ett år. Det vill säga att arbetslösheten kommer att nå de värsta siffrorna sedan den djupa krisen kring 1980. Detta samtidigt som aktiekurserna leker bungyjump på världens börser. Och med ständigt nya kursras i den dagliga medierapporteringen också nu när november månad börjar med spökenas halloween ( allhelgonahelgen).

Visst är det spännande att då se hur exempelvis den pånyttfödde och totalt avskrivne brittiske labourledaren Gordon Brown, likt en fågel Fenix, nu har tagit ledningen i Europa och föreslagit rader av åtgärder för att börja tygla den oreglerade kvartalskapitalismen. Ett exempel på Browns nyvaknade militans är hans hot att sätta in tvångsåtgärder om inte oljeprisets ras nu inte också börjar slår igenom i konsumentledet. Han har vidare föreslaget EU-kommissionen och det franska EU-ordförandeskapet under Sarkozy ett helt batteri av åtgärder. Exempelvis ett tidigt globalt varningssystem som ska förhindra det fullkomligt sanslösa ras på på finansmarknaden ska sker igen. Och, inte minst viktigt, ett internationellt samarbete som skall följa de 30 största globala företagen och finansiella aktörernas göranden och låtanden över gränserna. Där finns nog mycket av förklaringen till finansmarknadens kollaps och fortsatt febrigt irrationella beteende.

Därutöver lär det ju också krävas en rejäl reform av Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, som i praktiken varit helt passiv när den nyliberala, helt oreglerade marknadsfundamentalismens helt oreglerade finansmarknad löpte amok och sänkte världen i en kanske långvarit ekonomisk nolltillväxt.

I detta realpolitiska läge - med sannolikt snart Obama vid rodret i Vita huset m m - så borde mer förståndiga politiker av progressivt och socialdemokratiskt snitt kunna öka sitt inflytande i land efter land på marknadsfundamentalismens bekostnad. Men då krävs också att "det röda lagets ledare" verkligen visar ledarskap och förmår formulera en politik som svarar mot de många människornas vardagliga bekymmer och vågar visa att "här behövs lite mer politik, inte mindre".

Robert Björkenwall, frilansjournalist
följer amerikansk, brittisk och nordisk politik sedan många år

PS. Finska kommunvalet söndagen den 26 oktober gav ett något högre valdeltagande (drygt 61 % nu) men finska s, SDP, minskar ändå en del medan samlingspartiet ökar, liksom högerpopulisterna (Sannfinländarna). Den samlade vänstern i Finland har inte mer än 30 procent i väljarstöd nu. Finska s har t ex gjort ett riktigt svagt val i stor-Helsingfors, och är mindre än de gröna och klart mindre än samlingspartiet. Samma sak i flera stora kranskommuner runt Helsingfors. Men tyvärr är det inte överraskande det heller. Håller verkligen det nya SDP-ledarskapet måttet?, funderar vi från rikssvensk horisont.
Robert Björkenwall /robert.bjorken@telia.com ; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Fortsatt kräftgång för finska s och höger- och populistframgångar i kommunvalet 26 oktober

(Publicerad bl a som ledarkrönika i NSD 10 nov. 2008 m fl)

Observerat och värderat:-----
Trots ökat valdeltagande och stort missnöje med samhällsutvecklingen fortsatte kräftgången för finska sossarna i kommunvalet

Trots ny ledning lyfte inte de finska socialdemokraterna, SDP, utan kräftgången fortsatte i det färska kommunvalet söndagen den 26 oktober. Ska man vara överraskad? Nä, chansningen med den färska och i stora sammanhang rätt oprövade Jutta Urpilainen från Karleby i Österbotten som ny SDP-ordförande gick inte hem. Hon lyckades inte i sitt första val med det som vissa hoppats på, nämligen att lyfta de finska socialdemokraterna ur sina just nu så förnedrande låga väljarstöd på runt 21 procent.

I såväl MTV 3:s valdebatt onsdagen den 22 oktober som i YLE:s avslutande partiledardebatt torsdagen den 23 oktober gjorde heller inte Jutta Urpilainen någon större lycka. Snarare förstärkte hon där den trend som olika opinionsmätningar antydde och nu också valresultatet från kommunvalet bekräftat. Statsvetare som Kimmo Grönlund och andra har heller inte i efterföljande kommentarer varit särskilt imponerade av Urpilainens och SDP:s insatser i de avslutande valdebatterna. Så tämligen logiskt har man också i de olika opinionsmätningarna i nära nog samtliga fall också antytt ett fortsatt ras för de finska socialdemokraterna från 24,1 procent i 2004 års val till runt eller något över 20 procent i väljarstöd i söndagens (26/10) kommunval. Nu Blev det runt 21,3 procent i väljarstöd, vilket är en tillbakagång med 2,9 procent jämfört med valet 2004. Eller med andra ord en fortsatt kräftgång för det gamla "statsministerpartiet" socialdemokraterna. Och så blev det också i allt väsentligt när rösterna från kommunvalet hade räknats klart sent på söndagen den 26 oktober. Trots ett visst ökat valdeltagande - 61,3 procent i årets kommunval mot rekordlåga 58,6 procent i kommunvalet 2004.

Inte heller vänsterförbundet förmådde gå fram i årets kommunval men fick ungefär samma väljarandel som tidigare, dvs runt 8,8 i väljarstöd. Också det var ungefär som olika opinionsmätningar förutspått. En samlad väljarandel för det finska vänsterblocket på runt 30 procent (30,1 %) är ett uttryck för att vänstersidan i Finland inte förmått "göra politik" av det växande klassklyftor, ökad arbetslöshet och missnöje som finns i det finska samhället. Trots ett något stigande valdeltagande nu.

Som ett mått på det stora missnöjet i det finska samhället och SDP:s - och vänsterförbundets - oförmåga att formulera en kraftfull oppositionspolitik gick i stället det populistiska partiet Sannfinländarna starkt framåt - från ett marginellt väljarstöd på 0,9 procent i 2004 års val till hela 5,4 procent i kommunvalet nu. Alltså till och med lite mer än de 4,7 procent som Finska gallup och 5,2 procent som MTV 3, och Taloustutkimus förutspått. Uppgången, i den mån den faktiskt förverkligas, uppfattas som ett verk av en enda person - ordförande Timo Soini, som i de avslutande TV-debatter uttryckt sig med stor populistisk och publikfångande slagkraft.

De borgerliga och i nuvarande centerledda Vanhanen-regering ingående partierna fick ungefär samma väljarstöd som i förra kommunvalet. Störst blev nu - inte helt överraskande - samlingspartiet (M:s motsvarighet i Finland) som fick 23,3 procent ( en ökning på 1,5 %) i väljarstöd och gick särskilt bra i bl a stor-Helsingfors. Statsministerns parti centern tappade däremot 2,3 procent och fick nu 20,5 procent och blev med detta åtta tiondelar mindre än de finska socialdemokraterna. De övriga småpartierna i den helborgerliga finska regeringen - de gröna gick fram något (bl a i stor-Helsingfors) och fick nu 8,3 procent, svenska folkpartiet samlade 4,7 procent och de kristliga 4,2 procent. väntas landa ungefär på tidigare siffror - något upp för samlingspartiet (ung. svenska moderaterna), lite upp också för de gröna (ingår i Vanhanen-regeringen och kristdemokraterna och lite ner för det största regeringspartiet centern samt för lilla svenska folkpartiet (ingår nästan alltid i de finska regeringarna). Också vänsterförbundet gick något tillbaka i kommunvalet och har heller inte lyckats särskilt bra i sin oppositionsroll i Finland, där klass- och inkomstklyftorna växer och arbetslösheten biter sig fast på tämligen hög nivå samtidigt som nya varsel duggar tätt.

Förutom detta att socialdemokraterna nu fortsätter sin kräftgång också med den färska, nya partiledaren så är just framgången för det populistiska och främligsfientliga Sannfinländarna den riktigt stora nyheten från finska kommunvalet. Sannfinländarna har nu på kort tid vuxit till ungefär samma eller rättare något större väljarstorlek än det svenska folkpartiet, SFP. Och då ska man betänka att finlandssvenskarna då det kommer till kritan har färre valskolkare än majoritetsbefolkningen i stort och det brukar gynna svenska folkpartiet.

Det finska kommunvalet nu visar att de finska socialdemokraterna har skäl att noga begrunda varför de inte heller denna gång förmådde vinna stöd från en växande andel väljare som är missnöjda med regeringen Vanhanen (personligen, liksom centern) och med samhällsutvecklingen i stort - och tudelningen mellan fattig och rik - i Finland.

Det faktum att t ex de gröna nu är större än socialdemokraterna i Helsingfors, liksom Helsingfors-regionens stora förortskommuner som Esbo, Vanta m fl säger också en del om hur svårt socialdemokraterna i Finland just nu har att orientera sig i det politiska landskapet och att ledarskapet nog inte riktigt håller måttet och förmår ge stora, breda medborgargrupper det ledarskap man skulle vilja ha i finans- och arbetslöshetskrisernas värld.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/, följer finsk politik och samhällsliv sedan många år

PS. Finland är borgerligt, mera politiskt borgerligt än man i regel vet i Sverige. Men det oroar att nordisk socialdemokrati vacklar så betänkligt och har drag av att "feglira" och inte vågar visa självförtroende. Varken ideologiskt eller sakpolitiskt. Tappar man, som finska sossarna, SDP nu gjorde, tre procentenheter så är man ingen valvinnare; 21 % i väljarstöd är danskt dåligt. Färska Jutta Urpilainen, sdp-ledaren gjorde tyvärr inga precis hellyckade slutdebatter - t ex onsdagen och torsdagen i valveckan.

Går man upp från 0,9 till 5,4 % som populistiska Sannfinländarna gjorde så är man en valvinnare. Samma sak med Samlingspartiet som gick fram och nu är klart största parti...

Att centern och Vanhanen inte åtnjuter någon större folklig uppskattning är väl också bara väntat. Så deras tillbakagång till runt 20 % i väljarstöd är väl ingen större överraskning.

Men - och det borde oroar SDP - värt att notera är att SDP sedan 1976 års val har gått från 24,5 % i väljarstöd i ex.vis Esbo till blott 13,9 % nu år 2008 och i Helsingfors från 25,1 % år 1976 till rätt klena 17,8 % i väljarstöd i Helsingfors i valet 2008. Det är ju bara i Åbo (visserligen sjunkande men halvhyggliga 22%) , Björneborg (29,8%), Joensuu (30%) och Jyväskylä (26,6 %) de ännu håller ställningarna rätt bra och någorlunda men lite sämre i Tammerfors (sjunkit mer till 21,2%) och Vanta (minus 5 % ner till 25,6 % i denna halvstora förortskommun norr om Helsingfors och där ju flygplatsen ligger).

Konstaterar en som besökt samtliga dessa finska kommuner ovan nämnda och ytterligare många andra.

/Robert Björkenwall/

Diverse pressgrodor - oktober 2008

Pressgrodor i oktober 2008

Hittat i Journalisten nummer 23 2008:

“Lotteri kan ge blinda synen åter” (Rubrik i Nya Läns-Tidningen)

“Trafikolycka på analgatan” (Norran.se)

“Bristande rutiner bakom många självmord” (Rubrik i Helsingborgs Dagblad)

“Oktoberfesten anses vara den största folkfesten i världen och 2007 besöktes den av 6,2 miljoner personer som drack 6,7 liter öl.” (Skaraborgs Läns Tidning)

--

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 8 2008:

“Rom säljs för 640 miljoner kronor.” (Dagens Nyheter)

“Fler nya växter kommer att vandra in i den svenska faunan.” (Sydsvenskan)

“Tjuven bröt upp hänglåset till ett utedass, som står bredvid en fritidsfastighet, och gick sedan in i dasset och stal - mulltoan. Det är oklart om det fanns något innehåll i toaletten.” (Örnsköldsviks Allehanda)

“Flickan kunde inte hålla rottweilern - bet 63-åring i benet.”(Göteborgs-Tidningen)

“Jag tycker absolut inte att det är bra att baren ska med på krogen.”(Stockholm City)

När finansmarknaden krisar - tänkbara lösningar och uppslag till en bättre fungerande värld

När finansmarknaden krisar rejält och hela systemet visat sig svårt handlingsförlamat av härdsmälta så finns goda motiv nu att närmare syna de alternativ som tidigre framförts. Exempelvis detta med att en internationell reservvaluta, som ersätter dollarns globala roll, då åter blir ett tanke värd att pröva. Det är ett av de intressantaste förslagen i Joseph Stiglitzs bok Making Globalisation Work. En gemensamt finansierad global reservfond skulle ge den stabilitet som dollarn idag inte längre förmår skapa samtidigt som det skulle frigöra låsta resurser, skapa efterfrågan och jobb och bidra till att bevara och förbättra gemensamma nyttigheter, som vatten och miljö.

David Held föreslår i boken Global Covenant en global konstitutionell process och en serie globala initiativgrupper med deltagande från civilsamhället. I likhet med flera andra utvecklar han också förslag om en internationell beskattning (av koldioxidutsläpp, spekulativa finanstransaktioner mm). George Monbiot ger i boken Samtyckets tidsålder förslag på en demokratiskt uppbyggd generalförsamlig och en organisation för rättvis handel. Paul Krugman har också mycket vettigt att säga om tillståndet i världen som förtjänar närmare studium. Det här är bara några axplock.

Uppenbart är att när nyliberalismens tankemodeller kollapsat inför verkligheten och idén om den självreglerande marknaden är död, är det i den internationella vänsterdebatten som de möjliga svaren kan börja vaskas fram lite svar. Men varför är det så tyst från svenskt socialdemokratisk håll så här långt i den debatten? Detta i ett läge när t o m Financial Times (19/10) skriver om hur John Maynard Keynes och hans tankar är väl värda en seriös pånyttfödelse och nyupptäckt ("a proper reborn").

Till detta återkommer nu även den gode analytikern Martin Wolf i en kolumn i Financial Times 22 oktober, när han skriver om världen som vaknar från sin fria marknadens önskedröm ("the world wakes from the wish-dream..."). Intressant.

Nu kanske även svensk socialdemokrati ihop med andra likasinnade i världen vågar göra sig av med lite av sin "beröringsrädda" för Keynes snart och börja visa vad man tycker och anser krävs för att lösa problemen och att undvika en motsvarande härdsmälta i framtiden. I form av restaurerade globala institutioner - IMF, EU och andra - som förmår agera kraftfullt med hjälp av nya och bättre regelverk, bättre analysmetoder, skärpta etikregler, stödsystem som har rätt fokus och tillräcklig omfattning och annat liknande. Kombinerat med nationella struktur-, konjunktur- och trygghetsstöd för alla dem som nu mer eller mindre oförskyllt drabbas av finanskrisens konsekvenser.

Robert Björkenwall (070-578 61 95);
(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Översmarthet och historiskt förtroendekapital - två ting som inte alltid går att förena

Det översmarta som riskerar att förskingra ett historiskt starkt förtroendekapital

Ju mer man grubblar på vad de politiska begåvningarna i s-ledningen tänkte som i oträngt mål gick ut med samboskapet med mp, desto konstigare blir det.

Därest nu man inte ville, en gång för alla, sänka socialdemokraternas historiska förtroendekapital i ett svart håll. Eller i vart fall kraftigt devalvera det.

Vad socialdemokraternas partiledning nu har gjort med sitt koalitionsutspel är att utmana den föreställning som finns att socialdemokratin är ett parti som ensamt men i samarbete med andra kan bära regeringsmakten.
Därmed riskerar också socialdemokratin att förlora sin särställning i svensk politik - det som gjort partiet unikt stort och framgångsrikt i sin samhällsgärning.

Partiledningen sätter arvet från generationer tillbaka på spel. Medborgarna ser att tilltron till socialdemokratins förmåga att vinna val och styra landet försvagas.

Den eviga uppgiften att skapa och fördela resurser till gagn för frihet och jämlikhet blir inte mindre i framtiden.

Vad socialdemokraternas partiledning har gjort med sitt samboavtal med mp bundet till 2020 är att man själv i oträngt mål i praktiken sagt att man inte längre tycker att socialdemokraterna är ett parti i särklass som längre varken vill eller klarar av att ensamt men i samarbete med andra kan bära regeringsmakten.

Därmed riskerar också socialdemokratin nu att i folks ögon binda ris åt egen rygg och i praktiken påskynda en av de borgerliga länge närda förhoppningen att man ska förlora sin särställning i svensk politik - det som gjort partiet unikt stort och framgångsrikt i sin samhällsgärning.

Partiledningen sätter med sitt s-mp-sambokontrakt nu arvet från generationer tillbaka på spel. Vilken partikongress har bestämt detta? Medborgarna ser nu hur det redan nu - två år före nästa val - blivit manifest att tilltron till socialdemokratins egna förmåga att vinna val och styra landet har försvagats. Och på köpet beställer man ett krympande socialdemokratiskt parti i framtida val.

Detta i ett läge när högern har börjat montera ner välfärdsstaten, tvärtemot vad man lovade i valet 2006 och den eviga uppgiften att skapa och fördela resultatet av vårt gemensamma arbete hyggligt rättvist och till gagn för de mångas frihet och jämlikhet ingalunda blivit mindre inför framtiden.

Koalitioner bildas efter valet och när väljarna först har sagt sitt, inte före. Väljarnas röster ska respekteras och avgöra, inte några "övertaktiska" partistrategers "bita sig själv i svansen"-tankevurpor.

Den i oträngt mål illa genomförda och felfokuserade s-mp-eklateringen kan komma att visa sig bli dyrbar på flera sätt för såväl det socialdemokratiska partiet som för svenska folket i stort.

Måhända kommer partiledningen i sinom tid också själv konstatera, likt den där uppfinnarjocken i Peter Dalles skepnad: "Jag tänkte inte på det".

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Om de verkliga rörmokarna i Ohio och presidentvalet i USA

Allt mer och särskilt ekonomin talar för en valvinst för demokraterna i valet den 4 november i USA

Det blir nog Obama nu och en ökad demokratisk övervikt i kongressen den 4 november skulle jag tro. Med fallande reallöner år 2007 jämfört med år 2000 för vanliga rörmokare och många (mindre än hälften), särskilt i små firmor som saknar sjukvårdsförsäkring etc i kombination med den allmänna ekonomiska krisen i USA talar för en klar demokratisk partiseger i valet den 4 november.

Som ekonomiprofessorn och Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman skriver i sin krönika om de verkliga rörmokarna i delstaten Ohio i New York Times den 20 oktober: Rörmokare tjänar inte alls så mycket pengar som republikanen John McCain gett sken av. Tvärtom är deras genomsnittliga, årliga inkomst bara “47 930 dollar årligen (avser år 2007, källa: the Bureau of Labor Statistics, USA). För det andra så har deras realinkomst sjunkit år 2007, jämfört med år 2000, eftersom prisstegringarna varit drygt 2 procentenheter högre än inkomstökningen. för det tredje, skriver Paul Krugman i sin NYT-krönika 20/10, så har rörmokare i Ohio fått allt svårare att få tillgång till en sjukvårdsförsäkring via sin arbetsgivare. Bara 45 procent av Ohios rörmokare i firmor med tio eller färre anställda hade år 2007 sjukvårdsförsäkring genom arbetsgivaren mot 57 procent år 2000. Och det har inte, skriver professor Krugman, blivit bättre sedan dess.

Så för Ohios rörmokare - en symbol som McCain-kampanjen försökt använda nu i valspurten - är det knappast så att de har mest att vinna på om John McCain skulle bli USA:s nästa president. George Walker Bush år vid makten har redan varit förödande för Ohios rörmokare och andra vanliga löntagare, konstaterar Paul Krugman. Och John McCain lovar i praktiken i allt väsentligt bara en fortsättning på Bush ekonomiska politik. Allt medan demokraternas Obama lovar en förändring, change. Och att se till att fler, inte ännu färre, får tillgång till en sjukvårdsförsäkring som nu hela 47 miljoner amerikaner saknar.

Men hur är det med skatterna då? Jo, skriver Paul Krugman, så vill Obama höja den för de två högsta inkomstskikten och börja den höjningen för inkomster från 182 400 dollar per år (dvs. inkomster över 1,3 milj. kr/år). Så för en normal rörmokare i Ohio - och annorstädes - blir det sänkt, inte höjd skatt och en ökad chans att få tillgång till en fungerande sjukvårdsförsäkring med Obama och hans administration i Washington DC. Alltså klara motsatsen till vad som påstås i den allt desperatare republikanska John McCain-kampanjlägret. Republikanska partiet är inte ett parti för "det arbetande USA", som professor Krugman skriver i NYT.

Så mot den här bakgrunden och krisen på finans- och bolånemarknaden är det kanske inte heller så förvånande att demokraternas Barack Obama just nu är i vinnarhålet och leder klart över en allt desperatare och vilt sluggande John McCain. Det gäller också i delstater som Ohio, Virginia, Florida, Colorado och andra som brukar rösta republikanskt. Och håller den trenden i sig ända fram till målsnöret den 4 november kan inte bara Obama vinna Vita huset utan också demokraterna förstärka sin majoritet i såväl kongressens senat som representanthus.

Så utgångsläget för demokraterna och Obama är gott inför slutspurten och i gengäld desto dystrare för republikanerna och John McCain. Allt fler också republikanska valstrateger konstaterar i amerikanska medier att slaget är i stort sett förlorat nu för John McCain och republikanerna.

Men som alltid i val, opinionsmätningar är en sak och valhandlingen i vallokalen är det som sist och slutligen är det enda som räknas. Så ett valdeltagande på helst något över 60 procent - fler röstar sällan i USA - är att föredra om Obama och demokraterna ska kunna vinna med en hyggligt god marginal den 4 november

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)
följer amerikansk politik och samhällsliv sedan många år

--------------
Anm. Paul Krugman "The Real Plumbers of Ohio", The New York Times, October 2o, 2008
.

1 500 miljardersfallskärmen som svenska bankerna nu fått av pappa staten

Observerat och värderat:
Svenska staten vecklar ut en rekordstor skyddfallskärm över de svenska bankerna

När regeringen i Sverige måndagen den 20 oktober presenterade sitt så kallade stabilitetspaket för det finansiella systemet så innebär det enkelt uttryckt att banker och finansinstitut nu får sitt eget fallskärmsavtal.

Om det värsta skulle inträffa, om ett bolag i branschen skulle få allvarlig brist på pengar, så är det skattebetalarna som nu går in och ser till att företaget får landa mjukt i en av skattebetalarna finansierad fallskärm.

1 500 miljarder kronor - så lyder siffran när det gäller regeringen Reinfeldts stabilitetsplan för de svenska bankerna. Så ofattbart mycket pengar ska nu staten langa upp om det krisar på allvar för de svenska storbankerna. Visst, det är rätt - och helt nödvändig politik: Om banksystemet kollapsar eller går trögt att inga investeringar och lånekrediter kommer till stånd får detta följdverkningar för alla i samhället.

Samtidigt ställler sig svenska folket i gemen också en annan och mera reflekterande fråga: När såg vi senast en sådan kraftansträngning för att lösa andra problem i samhället? Till exempel arbetslösheten, bostadsbyggnadskrisen eller klimatkrisen? Visserligen kan det innebära att skattebetalarna får ta över aktier i banken som blir räddat, men statsminister Reinfeldts tidigare löfte om att skattebetalarna inte ska ta några risker gäller inte längre. Totalt handlar det om nu om statliga garantier på svindlande 1 500 miljarder kronor som nu ställs ut. Därest en allvarlig kris inträffar i någon eller några av våra svenska banker.

I finanskrispaketet ingår också att det nu skapas en särskilt garantifond som inom 15 år ska utgöra hela 2,5 procent av Sveriges bruttonationalprodukt som kan komma att användas om exempelvis någon bank får betalningsproblem.

De kraftfulla åtgärdersom regeringen nu sjösätter innebär att finanskrisen slutligen har kommit ifatt också de svenska statsråden och riksbanksdirektörerna. Så lät det inte när Lehman Brothers gick i konkurs och det första - men inte sista - räddningspaketet på 700-800 miljarder dollar röstades igenom i den amerikanska kongressens båda kammare härom veckan.

Från början var krisen bara frågan om någonting som hände på andra sidan Atlanten och inte mer än marginellt påverkade oss hemma i trygga Sverige. Så lät det då.

Gång på gång intygade regering och Riksbank att svenska banker och finansinstitut var säkra och alla farhågor om motsatsen viftades bort Men det var då det.

Sedan spred sig krisen som en präriebrand över världen. Och Storbritanniens premiärminister Gordon Brown - Blixt Gordon kallad efter detta - iscensatte sitt snabba räddningspaket för den brittiska finansmarknaden, ett paket som sedan kopierads av de femton euroländerna inom EU.

Vid den tidpunkten började även präriebrandens lågor att slicka också Sverige. Hushållen har sett hur deras besparingar smält samma, varslen och uppsägningshot inom industrin börjat dugga allt tätare ( mer än 8 000 varslade på bara en vecka från Volvo m fl) och oron har bitit sig om att svenska banker kan komma att gå omkull, och då måste regeringen agera.

Samtidigt som insikten i folkbildande syfte spritts om att det inte går att låta banker som kommer på obestånd gå i konkurs. Detta därför att en bank eller ett bolåneinstitutet faktiskt inte är som vilket "mutter- och skruvföretag" som helst. En bank tillverkar inga varor som går att sälja för att betala en låneskuld.

Banker och bolåneinstitut är som en rangerbangård, som Hallsberg eller Riihimäki, där man växlar och byter pengar, lån och olika värdepapper med varandra. Vad bankerna lever av är mellanskillnaden - räntegapet - mellan in- och utlåningsräntorna.

Går banken omkull så drabbas alla de sparare, låntagare och småföretagare som är dess kunder. Därför kan man inte låta banker gå omkull vid obestånd. Därför går statern nu in i land efter land i världen och stöttar upp ett finansiellt system i kraftig obalans. Därför tillkom nu också det svenska 1 500 miljarder kr stora räddningspaketet häromdagen som en skyddande fallskärm om - vilket inte ännu är fallet - någon eller några svenska banker skulle riskera att gå omkull.

Vad som dock förblir lite oklart är om det här räddningspaketet på 1 500 miljarder kr och garantifonden på 2,5 % av Sveriges BNP innebär att svenska skattebetalare i praktiken också står för fiolerna om SE-banken och Swedbanks lite väl överoptimistiska låneaffärer i de baltiska staternas banksystem i Estland och Lettland också täcks in av den här nya bankfallskärmen.

Robert Björkenwall
(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Också Financial Times skriver nu att Keynes idéer förtjänar en schysst pånyttfödelse

Intressant att nu Financial Times (19 okt.) - denna kvalitetstidning bland internationell affärspress - skriver om Keynes och behovet av hans idéer "för att rädda kapitalismen från sig själv" och hur Keynes idéer nu är "växande relevanta".

Det hade inte varit direkt fel om svenska socialdemokrater i detta läge - som ex.vis i söndagens (19/10)extra långa Agenda i SVT om finanskrisen och dess lärdomar - vågat/kunnat uttala sig i samma riktning. Alltså att Keynes idéer i detta läge förtjänar en schysst pånyttfödelse.

Men varken från Tomas Östros eller någon annan ledande inom S hörs nåt i den vägen, alltså att keynsianismen nu får sin renässans. Och borde få det också hos S i Sverige.

Vore i spåren av finansmarknadskrisen bra mycket bättre med ett sådant självförtroendebudskap från ledande svenska socialdemokraters sida än detta lite sterila tuggande om budgetreglerna, som tyvärr har drag av steril antiintellektualism.

Noterar
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Roligt med klarspråk från en nobelpristagare i ekonomi

Nyligen utkom Nobelpristagaren Paul Krugman med boken "The Conscience of a Liberal" (En liberals samvete på svenska).

Där beskriver han bland annat hur den ideologiska vinden i USA skiftat det senaste seklet. Från tidiga 1900-talets rövarkapitalism till New Deals välfärdspolitik och Reagan-Bush-epokens nyliberalism.

- Min generation växte upp i en nation med starka demokratiska värderingar och ett allmänt delat välstånd, skriver 55-årige Krugman.

Men både värderingarna och välståndet försvann under Reagan och Bush-åren. De senaste trettio åren har inkomstökningen för vanliga låg- och medelinkomsttagare varit svag medan en liten klick på toppen av inkomstskalan dragit ifrån.

Krugman hävdar att detta är följden av ett medvetet politiskt vägval.

- Vi kan vända den trenden, skriver han.

- Utmaningen nu är att upprepa det som New Deal gjorde, att förbättra välfärden och minska orättvisorna, i första hand genom att införa en sjukvårdsförsäkring för alla.

Underbart att höra ett sådant språk från en Nobelpristagare i ekonomi, denna ofta ideologiskt så borgerliga beteendevetenskap.

/Robert Björkenwall

Folkbildning när den är som bäst om finanskrisen

Folkbildning när den är som bäst om finanskrisen och nyliberalismens bankrutt

I en knökfull ABF-sal i centrala Stockholm och med många stående längsmed väggarna höll Leif Pagrotsky en suverän, timslång exposé vid lunchtid häromdagen (16.10) om finansmarknadens kollaps och nyliberalismens bankrutt. Det var folkbildning när det är som bäst - och då kommer också folket. Och går därifrån hem lite kunnigare än de gick dit.

S-riksdagsmannen och mångaåriga statsrådet Leif Pagrotsky tog mängder av illustrativa exempel och gisslade dessa finansmarknadselitister (med genomgående mycket höga skolbetyg) som i världens olika finanscentra skott sig hänsynslöst i bonusexesser bortom all rim och reson. Därtill vägledda av deras - och läroböckernas -tro på att en helt fri och oreglerad marknad är den bästa av världar. Men som nu visat sig ha kollapsat och försatt hela världen i djup kris och recession. För hur länge - ja det återstår att se. Men effekterna av detta lär vi få leva med mycket länge. På olika sätt.

Valutafonden och Världsbanken - där storheten som Kina, Ryssland och andra "nya storheter" helt saknar inflytande - har i denna turbulens varit intet, spelat absolut ingen som helst roll för att få ordning på det som gått snett. Nu måste dessa i grunden reformeras och förändras. Ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN kanske också behövs som Ingvar Carlsson (sittande i publiken) föreslagit, sade Leif Pagrotsky.

Leif Pagrotsky konstaterar för övrigt att praktiskt taget alla finansministrar - från Rubin under Clinton-åren till nu Hank (allt oftare kallad pank i media) Paulson under Bush samt även Federal Reserves mångårige, nyliberale chef Alan Greenspan - har tidigare varit högsta chefer i investmentbanken Goldman Sachs. Och därmed per preferens varit uttalade förespåkare av i stort sett ingen statliga reglering eller insyn alls i finansmarknaden i USA. Och konsekvensen av detta nära nog obefintliga regelverk har världen nu fått bära konsekvenserna av. Ty krisen började i USA - med bolåne- och finansbubblan.

I detta läge då även Goldman Sachs-bossen ropar på staten (vi klarar oss inte utan staten), då håller svenska regeringen på med att sälja ut sitt statliga ägande när statligt ägande behövs som allra bäst. Säljer de borgerliga ut SBAB, så borde det vara ett socialdemokratiskt vallöfte att starta det på nytt. Hushållen betalar årligen miljarder i avgifter för ofta helt onödiga och värdelösa fondplaceringsråd från alla dessa fondmäklare. En apa skulle kunna kasta pil och göra det lika bra; som slumpgenerator. Så det är i grunden fel att sälja ut SBAB och Nordea (en stark och framgångsrik svensk bank) nu, än mera så nu än tidigare, säger Leif Pagrotsky. Vi behöver mer, inte mindre av konkurrens och alternativ. Och då inte ännu mer av privata aktörer som agerar i flock och visat sig springa fel - allihop.

Tvärtom behöver vi nu mer av balans i ägandet, mer av statliga regelverk och övervakning av finansmarknaden. Mer av och bättre fungerande internationella regelverk. Mer av och ett tuffare svenskt agerande internationellt i dessa frågor. Nu hukar Sverige för ofta, visar sällan eller aldrig vad vi tycker och vill, anser Pagrotsky.

Vi gjorde en miss i Sverige 1992 när vi inte tydligare krävde inflytande från statens sida och en andel av framtida vinster när nu staten gick in och stöttade våra då - men inte nu - krisande banker. Vi borde krävt mer då i utbyte för vårt samhälleliga stöd, anser Pagrotsky. Det är en lärdom från 1992 års kris. Även Paul Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, har missat det här när han berömmer det vi då gjorde i Sverige.

Staten måste nu, som även Goldman Sachs ledning inser, gå in och stötta bank- och finanssystemet. Annars kollapsar det helt. Men för detta samhälleliga stöd ska man i utbyte kräva del av framtida vinster och inflytande över spelregler, bonussystemens utformning och annat. Inte bara förstatliga förlusterna. Det är den första lärdomen av krisen nu, anser Leif Pagrotsky.

För det andra måste vi lära av regelverkshaveriet nu. USA, Lichtenstein m fl har varit värst här och haft ett nära nog noll fungerande regelverk samt offentlig insyn och övervaktning av finansmarknaden. Så tydligare regler, bättre insyn och övervakning krävs i framtiden av finansmarknaden. Det är den andra lärdomen, säger Pagrotsky.

Den tredje är att nuvarande, marknadsdestabiliserande och totalt oförnuftigt utformade bonussystem måste bort. Utformningen av dessa har inte ett uns med rim och rationalitet att göra. De leder tvärtom bara till beteenden som förstärker kortsiktigheten i agerandet och snedvrider marknadens förmåga att fungera någorlunda rimligt och rationellt. Belöningssystem ska vara tydliga, lätta att genomlysa och förstå samt ha en klar relation till prestationen. Nu finns inget av detta inom finansmarknaden och även i stora delar av industrin. Lyxlivet som dessa marknadens matadorer nu länge ägnat sig åt måste stävjas.

För det fjärde måste konkurrensen på bank- och finansmarknaden stärkas, bl a genom att staten och andra ägaralternativ också finns att gå till för kunderna. Svenska staten ska inte sälja ut sitt innehav i Nordea och i bolåneinstitutet SBAB.

För det femte måste vi från svensk sida bli mer aktiva och driva på i det internationella arbetet för bättre fungerande regelverk och mer av genomskinlighet på den globala finansmarknaden. Nu hukar vi här och gör alldeles för lite.

För övrigt noterar sedan Leif Pagrotsky att Sverige mått väl av att stå utanför euro-samarbetet. Vi har klarat oss bättre, inte sämre genom detta i nuvarande kris. Det var inte heller euroländerna som först och tillräckligt kraftfullt gick in och agera, utan icke-eurolandet Storbritannien och dess totalt nedklassade premiärminister Gordon Brown som visade vägen. Och som sedan Frakrikes Nicolas Sarkozy och andra bland euroländernas regeringschefer kopierade och gjorde till sitt och EU:s "räddningspaket" för den krisande bank- och finansmarknaden. USA försöker nu "ta efter" och göra om det man misslyckades med i sitt tidigare, otillräckliga krispaket.

Och politiskt är nyliberalismen nu förbrukad och finansmarknadens alla aktörer kommer för lång tid att ha stora problem med att "lära om" och "lära nytt" för att om möjligt återfå lite av det förtroende de nu så totalt har förbrukat.

Vice riksbanksfullmäktigeordföranden och s-riksdagsmannen Leif Pagrotsky är en alldeles utmärkt och publikvinnande föreläsare i förståelsen av vad som skett och sker på en finansmarknad som löpt amok och delvis nu gått i drickat.

Han borde tveklöst, om det finns någon som helst rim och reson, även kunna spela en framträdande roll i en kommande s-ledd regering efter valet 2010. Men får han det?

Men nog märktes det att "Paggan" trivdes gott när han i ett regnigt Stockholm stod i värmen i ABF-huset framme vid podiet och inte utan humor la ut texten om varför det gick som det gick och vad vi nu kan lära inför framtiden i en kris som visade sig vara lite mer än enbart "en skakning på nedre däck".
/Noterar
2008-10-16
Robert Björkenwall (070-578 61 95)
robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Nyliberalernas kamp om historieskrivningen efter finansmarknadens kollaps

När Johnny Munkhammar, Johan Norberg m fl nyliberala ideologer här i Sverige får sina rapporter sponsrade av gamla Carnegie-pengar, Timbro m fl för att försvara "marknaden" så finns där hos dessa nyliberaler ett drag som låter misstänkt lika gamla kommunister. Man argumenterar passionerat för att problemet inte var nyliberalismen utan att nyliberalismen inte var tillräckligt renlärig. (Kommunisterna tyckte ju på sin tid att kommunismen inte var tillräckligt kommunistisk).

Marknadsaktörerna borde, menar de, ha fått agera ännu friare, helt utan regleringar, nära nog.

Att finans- och fastighetsmarknaden nu kraschar först i USA och sedan i andra delar av världen är egentligen politikens och politikernas fel. De borde inte lagt sig i alls, utan låtit marknaden sköta sig själv helt fritt.

Det är i praktiken kärnan i det budskap och det krig om historieskrivningen som de nu försöker föra i olika debatter i media.

De drivs också av en räddsla att nyliberalismens bankrutt ska leda till att folk vänder dem ryggen helt och söker sig till olika politiska vänsteralternativ. Det märktes tydligt när man debatterade marknadens kollaps och girigheten och alla direktörers bonusjakt i ex.vis Lennart Ekdals debattledda program i TV4 på onsdagskvällen (14/10).

Och det märktes under ytan också när Roland Spånt, TCO diskuterade med just nämnde Johnny Munkhammar ( skribent till en Hagströmer och Qviberg-sponsrad liten rapport; som jag läst) i morgonsoffan i SVT1 på torsdagsmorgonen (16/10).

Vi lär få se mer av sånt här den närmaste tiden i olika sammanhang. Nyliberalerna är trängda nu och försöker göra vad de kan för att vinna "kriget om historieskrivningen".

/Robert Björkenwall(070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com


PS. F.ö så gick det skapligt bra igen för Obama i tredje och sista TV-debatten mot republikanen John McCain. Nu borde det vara svårt för republikanerna att ta igen det försprång som Obama och demokraterna har. Bara folk går och röstar - och röstar som de säger att de ska och vill göra.

Kristider prövar och omdefinierar ledarskapet i världen

(Publicerad i bl a NSD 21/10, Dagbladet, Sundsvall, 18 oktober 2008 m fl)

Observerat och värderat:
Kristider prövar ledarskapet och omdefinerar vilka ledare som håller respektive faller igenom

Det är i kriser som ledarskapet prövas. Somliga håller måttet och växer medan åter andra faller igenom och visar sig sakna just det som folk mest av allt efterlyser just då: trovärdighet och förmåga att handla

Det är därför högst intressant - i dessa ekonomiska kristider - att närmare studera hur krisen "omdefinierar" våra ledare i världen. Vissa växer och flyter, andra sjunker allt djupare ner i centrifugens gapande hål i mitten.

Ett exempel på det förra är den ofta i media som trist och okarismatisk ledare porträtterade brittiske premiärministern Gordon Brown. Han är som bäst i kris, växer och visar handlingskraft. Det är som nobelpristagaren i ekonomi, den progressive Paul Krugman skrev i sin kolumn i New York Times häromdagen: "USA och Europa bör bara säga: Yes, premiärministern. Den brittiska planen ( för att stabilisera finansmarknaden) är inte perfekt, men den erbjuder med råge det bäst tillgängliga förslaget för en bredare räddningsplan" (sagt 10/10-08 av Krugman, Princeton unv.).

Och planen blev i sin tur basen för det extraordinära EU-toppmötet i Paris söndagen den 12 oktober. Britternas och Browns plan blev - med små modifieringar - vad euro-länderna inom EU (15 länder, plus icke-medlemmen Storbritannien) sedan enades om och och som nu börjat omsättas för att samlat rädda det finansiella banksystemet från en total kollaps. En räddningsplan som nu gör att det finansiella systemet börjat återfå lite av förlorat förtroende efter massiva, statliga och EU-samordnade stödinsatser.

Den amerikanske presidenten George Walker Bush är raka motsatsen till Gordon Brown. I kris krymper Bush, blir rädd och flyr. Brown är lugn, beslutsam och ger intrycket att gilla läget och ha det under kontroll. Bush har en tendens att se panikslagen ut och sakna fokus.

Bush och hans administration förmådde inte göra vad Brown gjorde när finanskrisen och bolånebubblan imploderade i USA för flera veckor sedan. I stället gjorde han och hans finansminister för lite och för sent. Nästan försvann först - som när terrorattacken mot New York 9 sept. 2001 - eller höll sitt "icke-verklighetsförankrade" korta tal när orkanen Katrina härjade i New Orleans. Därför professor Paul Krugmans ampra text i New York Times nyligen (12.10) om att USA ska titta på Brown och lära av honom.

Med fega ledare riskerar vi alla att gå under. Om vi glömmer bort vad Franklin D. Roosevelt en gång sa under depressionsåren: "Det enda vi ska frukta är fruktan själv".

Just så. Kriser prövar och "omdefinierar" ledare. Somliga håller måttet, andra faller igenom.

Uppenbart är att den ekonomiska krisen har passat Barack Obama bra mycket bättre än hans republikanske utmanare John McCain, som känt sig obekväm med krisen.

Sannolikt räcker det en god bit på vägen också för Obama nu när amerikanska väljare ska säga sitt på valdagen den 4 november. Kanske ända fram till Vita huset för den unge och energiske Barack Obama. Trots att han är svart (afroamerikan) och har också annat emot sig i ett fördomsfullt amerikanskt politiskt/mediamässigt klimat.

För Gordon Brown blev krisen hans stora revansch och pånyttfödelse som ledare i Storbritannien. Just nu är man där mycket nöjd med honom: "Brownie, you`re doing a heck of a job", säger man där med uppskattning i rösten.

Huruvida Sverige - och övriga Norden - verkligen haft ledare som håller måttet i kris nu när "turbokapitalismen gjort och staten får ta hand om begravningskostnaderna" (säger man i Tyskland) är väl ovisst.

Må sedan vara att ingen - Island undantaget - prövats på allvar ännu i riktigt skarpt läge.

Och det kanske är tur det - för somliga. För Reinfeldt, Borg, Olofsson och andra. Men hur är det med verklighetskontakten när näringsminister Olofsson reser till Göteborg och inte ens vet på ett ungefär hur mycket en varslad Volvo-arbetare förlorar vid arbetslöshet? Uppenbarligen mindre bra.


Robert Björkenwall,(070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com; ); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer brittisk och amerikansk politik sedan många år

Näringsminister Olofssons fadäser

Lördagen den 11 oktober kunde vi i radions P1 åhöra hur näringsminister Maud Olofsson, en riktig pratkvarn, göra ännu ett katastrofalt framträdande i Ekots lördagsintervju. Man kan väl säga att hon gjorde ”en Sarah Palin” – hon som vill bli McCains vicepresident, men förhoppningsvis aldrig får bli det. Mauderata fru Olofsson var till skillnad från den intervjuande reportern Tomas Ramberg dålig påläst och insatt om den pågående krisen, dess omfattning och effekter. Hon visst inte ens på ett ungefär när hur mycket en varsald Volvoarbetare förlorar vid arbetslöshet.

Att man kan tjäna cirka 25 000 – 30 000 kronor i månaden på Volvo – beroende på skiftgång/skifttillägg och annat – borde näringsministern veta. Liksom att högsta möjliga a-kassa är 14 960 kronor.
Det blir så tydligt såna här gånger att pratsamma Maud Olofsson vet väldigt litet om människors vardag. Hon pratar och pratar, men det är klart sämre ställt med innehållet.

Lördagens radiointervju var dock ett sällan skådat bottennapp. Maud Olofsson kanske kan ursäktas med att krisen förstärkts de senaste veckorna och hon känner sig säkert pressad. Men varför inte åtminstone en smula ödmjukhet? Eller hålla sig med goda medarbetare som gräver fram lite fakta innan hon reser ner till varsalade Volvoarbetare eller kliver in i radiostudion?

Hos Tomas Ramberg i radion kunde centerledaren inte ljuga och påstå saker utan att bli motsagd. När hon pressades om sitt påstående att socialdemokraterna i sin budgetmotion spräckt utgiftstaket och ”brutit mot regelverket” blev det riktigt pinsamt. Vilken regel? undrade reportern. Någon sådan finns nämligen inte! Ramberg hade för säkerhets skull pratat med Per Molander, den tjänsteman som formulerat ”det svenska ramverket.” Något juridiskt bindande är det inte. Varje parti kan fritt presentera sina politiska ambitioner. ”Vi har ju ett riksdagsbeslut” sa Olofsson. Men måste oppositionen finna sig i majoritetens politik? Också när de är i opposition?

Att hon, Olofsson sedan hade fräckheten att upprepa samma felaktiga påstående också i söndagens Agenda-partiledardebatt (12.10) gör debaclet ännu större för näringsminister Maud Olofsson. Tänk att gamla centern numera håller sig med så kassa partiledare?

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Krugman får nobelpris i ekonomi när turbokapitalismen är slut

Turbokapitalismen är slut och nu får staten ta hand om begravningskostnaderna som man säger i Tyskland.

Det här kan nog även få politiska konsekvenser vad det lider.

Det väl ingen direkt tillfällighet att ekonomiprofessor och den hårda Bush-kritikern Paul Krugman just nu får ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Ekonomipristagaren Paul Krugman - som framgår av hans färska och som ofta synnerligen läsvärda New York Times-kolumn - "Gordon Does Good" - söndagen 12/10 är mera impad av britternas Gordon Brown och hans sätt att agera i finanskrisen än av sina egna beslutsfattare i USA. Kul att han fick priset just i år - men för fel motivering. Men priskommittén vågade väl inte annat.

/Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com);070-578 61 95

PS. Så här säger Krugman sammanfattningsvis: "Gordon does good. Has Gordon Brown, the British prime minister, saved the world financial system?" (NYT-column, October 12, 2008)

Jobb- och industrikrisen avslöjar regeringens ihålighet

Jobb- och industrikrisen i Sverige avslöjade oktoberveckan, vecka 41, hur uselt dålig regeringens arbetsmarknads- och näringspolitiska beredskap varit. Göteborg saknade, samma dag som Volvo lade sitt stora varsel, tillräckliga resurser för en vettig och nödvändig insats på arbetsmarknadsutbildning.

Samtidigt avslöjades också hur allvarlig och feltajmad nedrustningen av a-kassan har blivit - med en halv miljon utanför a-kasseskyddet och kraftigt nedskurna ersättningsnivåer så att en arbetslös Volvo-arbetare förlurar 7 500 kr netto i månaden som jobbalös.

En allt hårdare trängd regering Reinfeldt tvingades - när nakenheten avslöjades - i all hast "hitta" pengar genom att flytta över 1,5 miljard till utbildningsinsatser.

Ursprungligen skulle de resurserna använts till insatser för långtidsarbetslösa.

- Vi har pengar över, förklarade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m). Jo, tjena.

Men vad säger det om regeringens ambitionsnivå och planering? 67 000 gick faktiskt långtidsarbetslösa i augusti. Och inte lär de vara färre i september och oktober.

Arma land. Och än är det två år kvar till nästa val.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Men tyvärr gick inte partiledardebatten i Agenda på söndagen riktigt så lysande bra för oppositionen som man skulle kunna önska. En viss s-ledares praktvurpa i onsdags (8.10) bidrog till detta.

Hyvää Ahtisaari, hyvärr Suomi

Observerat och värderat:---------------
Finland fostrar fina diplomater och fredsmäklare - Nobelfredspristagare Ahtisaari är ett sådant exempel

President Martti Ahtisaari, färsk fredsnobelpristagare, har lyckats ge delar av världen det vi alla allra mest vill ha, stabilitet och trygghet. Den rådande finansoron är ett exempel på vad instabiliteten för med sig. Allt i vår värld kretsar kring en enda sak: Förtroende. Men just nu och sedan en tid tillbaka kännetecknas tillståndet i världen av dess motsats - misstroende och bristande tillit.

I ett internationellt perspektiv är fred och förtroendeskapande klimat den största dygden av dem alla. I krig tvingas många oskyldiga sätta livet till, i krig och våldshandlingar finns inga vinnare. Däremot bara förlorare.

Det var därför med tillfredsställelse världen fredagen den 10 oktber fick veta att Finlands ex-president, diplomaten och socialdemokraten Martti Ahtisaari nu fått 2008 års årgång av Nobels fredspris. Välförtjänt. Han får det för att han i svåra internationella tvister har lyckats skapa förtroende mellan tvistande parter. Priset är tecken på visad uppskattning för hans väldokumenterade och tålmodiga diplomatiska förmåga.

Ahtisaari har gett delar av världen - Namibia, Ache i indonesiska övärlden, Kosovo på Balkan - det vi alla allra helst vill ha, fred och stabilitet. Därför uppfattas också Nobels fredspris som ett av de mest värdefulla erkännanden en människa kan få. Nu står Ahtisaari på samma plattform som Nelson Mandela och Al Gore. Hyvää Suomi och hyvää Ahtisaari!

Förtroende och tillit - som vi saknar helt just nu i den finansiella världen - är det sammanhållande kittet mellan nationer, mellan politiska samarbetspartners, mellan två företag i en affärsrelation, mellan aktieägare och börsbolag eller mellan äkta makar/sambor. Och alldeles särskilt så mellan nationer i en fredsprocess som ska ha utsikter att bli bestående.

Förtroende är också det som länkar samman väljare och politiker eller mellan läsare och hans/hennes dagliga morgontidning. Där förtroendet bryts, till exempel genom brutna löften eller övertaktiskt dribblande mellan väljare och valda politiker, krävs att det snabbt restaureras och byggs upp igen för att inte mera varaktig skada ska uppstå. Och förtroende övergå i djup misstro.

I värld där informationsutbytet blir snabbare och snabbare och medierna försöker överrösta varandra ökar också risken för övertramp, som i förlängningen kan skada förtroendet. Går förhållandet inte att lappa blir någondera parten lidande, oftast båda.

Stabilitet och uthålligt förtroendebyggande är en svår sak, något av det svåraste som finns. Därför är det skäl att tillmäta ett fredspris av det här slaget en enormt stor betydelse. Skickliga medlare har vi inte för många av i vår värld. De är snarare så få att de borde "fridlysas" och "klonas".

Och visst är det spännande att lilla Finland, Sveriges forna östra provins, råkar vara hem- och fosterland för en av världens bästa fredsmäklare, Martti Ahtisaari. Diplomaten, socialdemokraten och ex-presidenten är en person som som alla vi finländare har anledning att känna oss stolta över och som därtill sannolikt har många år gjorda ännu i internationella sammanhang.

Genom Ahtisaari har Finland gett delar av världen det alla vill ha mest av allt - fred och stabilitet.

Dessutom har Nobels fredspris nu gett Finland och Finlandsbilden vad vår östliga granne kan behöva efter allt det tragiska som har hänt i Tusby och Kauhajoki (masskjutningar). Gott så. Och grattis Finland och Martti Ahtisaari till Nobels fredspris. Hyvää Suomi, hyvää Ahtisaari. Välförtjänst pris för ett gott dagsverke.

Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/ följer finsk politik och samhällsliv sedan många år

PS. Apropå Mona Sahlins "halva pudel" i fredags, nobelprisdagen. Det kan ibland vara klokt för varje ledare som vill överleva i längden att kolla om man har några goda "slavar på triumfvagnen" som både vågar och kan säga saker som "fursten" inte alltid vill höra...Ja-sägarna (PR-nissarna) är då inte lika viktiga. S-mp-eklateringen i onsdags - Volvo-varseldagen - kom för snabbt och saknade förankring i partileden. Så var det - föga förvånande.

Det gäller att göra sin hemläxa ordentligt och inte övertaktisera

(Publicerad i bl a Dagbladet, Sundsvall, 15 okt. 2008)

Observerat apropå en turbulent vecka 41

Tomas Östros och Mona Sahlin, har den senaste tiden ofta klagat på vänsterpartiets motvilja mot budgetlagen - överskottsmål och utgiftstak. Det har varit argumentet mot ett samarbete med vänsterpartiet och för s-mp-eklateringen som nu delvis blev upphävd fredagen den 10 oktober.

Problemet är då bara att socialdemokratins två ledande politiker i så fall också borde säga upp allt samarbete med LO. På LO-kongressen i skiftet maj/juni i år beslöts nämligen LO-kongressen följande:

”Att LO i syfte att verka för full sysselsättning och en mer demokratisk styrning av finanspolitiken skall verka för att nuvarande system med utgiftstak ändras, antingen genom tillräckliga sysselsättningsmarginaler, eller genom att nuvarande treåriga utgiftstak avskaffas. LO är i samma syfte alltid öppet för förändring och omprövning av styrning och mål i finanspolitiken.”

Känner Östros och Sahlin till detta? Har LO-Wanja i partiets VU påmint om detta? Tänker Östros och Sahlin sig också att samarbetet med arbetarrörelsens fackliga gren, LO och dess förbund, ska sägas upp? Eller gäller andra tongångar nu när Sahlin efter fredagens massiva och väntade kritik i partileden fick göra en "halv pudel" och medge att nu också V är välkommen in i samarbetsdiskussionerna igen.

Det som tidigare sagts i den här frågan gäller inte längre, inga dörrar är stängda. Inte bara mp utan också v är nu välkommen till samarbetsdiskussionerna.

Bra så. Återigen är det också bevisat att laget är viktigare än jaget (var det inte så Sahlin själv sa när hon blev vald som partiledare?). Men borde inte Östros och Sahlin göra sin hemläxa lite bättre nästa gång de går ut så hårt som de gjort den gångna, svarta och turbulenta oktoberveckan 41 anno 2008?

Visst ska det vara ordning och reda i statsfinanserna, självklart. Men från tid till annan måste man också ompröva metoderna och regelverket kring hur detta uppnås, liksom hur man bäst lever upp till ambitionerna att skapa full sysslesättning i folkhemmet Sverige. Och då får man inte slarva med sin hemläxa.

Noterar
Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Ledare behöver några uppriktiga seniora rådgivare som bollplank

Apropå att den senaste tidens turbulens och ett och annat misstag som begåtts av Sahlin (det illa förankrade s-mp-samarbetet, EU-fördraget och Laval), LO-Wanja (EU-fördraget, LO-kongressen och Laval) etc. så tror jag att ledare av deras sort - liksom Sture Nordh och vissa andra - borde omge sig med några "handplockade seniora rådgivare" av en uppriktig sort som de träffade några gånger ibland som motvikt till alla "juniorer" och mindre erfarna i ekonomisk och facklig-politisk historia/strategi.

Att alltid börja med ett "blankt blad" och nya, ung/halvunga staber av rådgivare utan erfarenhetstrådar bakåt och "långa perspektiv" brukar visa sig särskilt förödande vid kriser och när saker och till tenderar att gå fort men fel.

Jag tror det skulle vara nyttigt att reflektera lite över detta i många ledningssammanhang. Det skulle, tror jag, räcka långt med att de tog en lunch eller eftermiddagsfika någon gång då och då och fick lite "input" och reaktioner på vad de gör som ledare. Och ha lite folk som ser med "andra ögon" på saker och ting.

Kvaliteten på olika beslut och dess lanseringar skulle bli bättre då. Och misstagen något färre (gäller särskilt sånt som brukar gå i "cykler"). Är nog inte heller till nackdel vid analysen av "läget" och vad som behöver/kan göras. Monokultur är aldrig helt lyckat i något beslutssammanhang. Och PR-nisseriet och det inte sällan lite för översmarta taktikerandet behöver få motvikter!

I det perspektivet är det klokt av TCO att ta in seniora chefsekonomen Roland Spånt på deltid just nu. Det är rätt tänkt!

Robert Björkenwall(070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com

Hur köper vi ut jänkarna ur Volvo och Saab?

Observerat:
Hur köper vi ut amerikanarna ur svensk bilindustri?

Nu när det krisar i bilindustrin och Volvo rekordvarslar finns skäl att fundera på framtiden för bilindustrin i Sverige. Om det finns någon så lär det kräva ett snabbt agerande, snabbt men ändå långtsiktigt hållbart.

Ungefär som man gjorde när gruvföretaget Boliden åter blev svenskt för nu ett antal år sedan. Men vem tar det initiativet.

Vi har av allt att döma ingen i regeringen nu som förmår agera så som Anders Sundström (s) gjorde ihop med Carl Bennet i Boliden-fallet när gruvföretaget köptes tillbaka från kanadensarna. Inte mauderata Olofsson, inte Reinfeldt, inte Borg med hästsvansen. Så vem?

Och så behövs en samhällsintresserad och nationellt engagerad kapitalägare av Carl Bennets sort (som ställde upp i Boliden-fallet). Men ostridigt är att Ford och GM är slut, så Saab och Volvo måste bort från dessa ägare så snabbt som möjligt. Senast före nästa sommar.

Återköpt från jänkarna till just nu sannolikt en rätt "billig peng". Därefter direktiv om att lägga om tillverkningen till miljövänliga bilar, som redan finns på marknaden, samt koncentrera forskningen på att förbättra hybridbilarna, och kanske också elbilar. Kanske ihop med franska Renault. Eller möjligen Toyota.

Men hur och vilka som ska ställa upp för att lösa det här återstår att se. Tänk om vi haft löntagarfondspengarn nu ihop med AP-fonderna. Det hade kunna gjort skillnad här...Men vilka utvägar finns för nytt ägande för svensk bilindustrin? Det brådskar med nytt kapital. Både Saab och Volvo behöver nya ägara inom ett halvår eller senast till nästa sommar.

/Robert Björkenwall(070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
byggde en gång Volvo-bilar i Göteborg tidigt 80-tal innan jag började läsa och göra annat)

PS. Mona Sahlin begick häromdagen troligen sitt första rejäla politiska misstag som s-partiledare när hon utan ordentlig förankring i partileden och beslutande organ gick ut och deklarerade att nu blir det samarbete - och eventuell koalitionsregering 2010 - med miljöpartiet fram till 2010. Detta samma dag som bilföretaget Volvo kom med sitt rekordstora varsel (8.10) och finansvärlden fortsatte att rista och skaka och börsen föll till rekordlåga nivåer. Och fortsätter krisa vidare. Det där var nog taktiskt i överkant och går inte riktigt "hem i rörelsen". Dessutom var tajmingen fel. Här gick det nog lite för fort.

Om svensk politisk nutidshistoria i några memoarer och en färsk biografi

Observerat och värderat:
Svensk politisk nutidshistoria som den framträder i några politikermemoarer och en färsk biografi

För drygt ett år sedan kom Sveriges f d statsminister och s-partiledare Göran Persson ut med sin memoarbok "Min väg, mina val" (Bonniers förlag). Den gav en inblick i en politikers karriärklättring genom den socialdemokratiska partihierarkin. Klättraren var ensam person och utrustad med ett synnerligen gott, måhända alltför gott, självförtroende. Just ordet ensam var för övrigt en beskrivning som återfanns i en annan bok om samma politiker, skriven av TV-journalisten Erik Fichtelius: "Aldrig ensam, Alltid ensam" hette hans tjocka, något träiga biografi. Den byggde på TV-intervjuerna med Göran Persson, från hans tio år som partiledare och statsminister.

I båda dessa böcker framträder i hög grad Göran Perssons egna, inte alltid så nyanserade bild av hans egen period vid makten och det som föregick vägen dit. Andra samtida politiker av samma tidsepok kommer och ger en annan och kompletterande bild. Exempelvis den tidigare vice statsministern, arbetsmarknads-,jämställdhets- och jordbruksministern Margareta Winberg, också hon ingående i Göran Perssons olika regeringar. Hur hon såg på saker och ting framgår av hennes färska memoarbok "Lärarinna i politikens hårda skola" (Albert Bonniers förlag). Genom den - och andra framtida, liknande böcker (ex-finansminister Pär Nuder kommer t ex snart med sin) - får vi en mer fullödig bild av modern svensk politisk historia. Och det är bra. Ty Göran Perssons är inte den enda och samma bilden av vad som ägt rumt de senaste dryga tio åren av svensk politisk nutidshistoria.

Liksom i Perssons fall får vi även i Margareta Winbergs memoarbok följa en central politisk persons väg till utveckling och makt, en resa där den personliga utvecklingen är nära sammanvävd med den politiska karriärvägen. Från småstadssverige och fram till maktens boningar i Rosenbad i Stockholm.

Perssons och Winbergs banor bär därtill på likheter. De är båda i samma ålder, födda i slutet av 40-talet. De kommer båda från småortssverige utanför storstäderna, Trollhättan (Winberg) respektive sörmländskaVingåker (Persson). De är verksamma i arbetarrörelsens organisationer - Winberg främst i s-kvinnoförbundet. Deras väg går via politiska arbete i kommun- och/eller landstingspolitiken, i Södermanland respektive Jämtland. Och inte minst Göran Persson trivdes gott som "kung" och stor man i Katrineholms kommun.

Efter ett antal kommunalpolitiska år tar de båda så klivet in i rikspolitiken med ett antal års harvande och inte alltid så lustfyllda år i riksdagen och dess utskott. Margareta Winberg i jordbruksutskottet och Göran Persson i utbildningsutskottet, senare blir de statsråd och fackministrar. Båda rekryteras av Ingvar Carlsson, Persson år1988 och Winberg år 1994.

Båda är starkt medvetna om sin klassmässiga bakgrund - från enkla förhållanden inom arbetarklassen. Båda mötte motstånd och kände sig vara i underläge.

Göran Persson hade det emellanåt rätt svårt och vantrivdes med partiets etablissemang som fanns och hade sina nätverk i Stockholm - men också med de intellektuella och med borgerligheten, undantaget då vissa centerpartister som han tidigt visade sig trivas med. Kanske inte så underligt då att han nu - efter sin statsministertid - har blivit bonde, skogsbonde främst, och gärna också stoltserar med den titeln. Trots att han också är välbetald PR-konsult hos näringslivsanknutna PR-firman JKL.

Är det helt uteslutet att han en vacker dag slutar sin tid som förtroendevald med att bli ordförande för böndernas intresseorganisation LRF? Kanske ändå inte.

Kamp mot både klass- och könsfördomar

Margareta Winberg, framgår väl av hennes memoarbok, mötte motstånd från de patriarkala, manliga strukturerna inom socialdemokratin och statsförvaltningen. Både hon och Göran Persson bekämpade sina motståndare, personer såväl som strukturer, under sin väg mot toppen. Persson hade sannolikt det något lättare här än Margareta Winberg, men inte heller han kunde aldrig riktigt slappna av. Ens när han blivit statsminister och partiordförande. Den osäkerhet som de enkla uppväxtförhållandena gett som en extra ryggsäck kompenserades på ett sätt som flertalet klassresenärer kan känna igen. Men i Perssons fall blev det med tiden uppenbarligen lite för stor dos av en kompensatoriskt självförtroende. Något som många i hans omgivning stundom fick känna på - och som ingalunda alltid var så behagligt att möta.

Winberg hade manssamhället emot sig, utöver klassresans tunga ryggsäck. I mångt och mycket var det berömda glastaket något som hon hade gemensamt med alla kvinnor, oavsett klass och bakgrund.

Båda dessa rikssvenska politikerböcker är tämligen typiska tidsskildring från småortssverige och den livsbana som fyrtiotalistgenerationen fått uppleva. Yngre personer och politiskt aktiva kan nog ha svårare att känna igen sig i dessa avseenden. Detta också därför att den sortens starka folkrörelseparti som fostrat såväl Göran Persson som Margareta Winberg finns inte längre i 2000-talets Sverige. Det svenska socialdemokratiska partiet - länge så rekordstarkt och välförankrat - . har krympt ihop och har inte längre det breda nätverk ut till vanligt folk som den hade ännu på Olof Palmes och Tage Erlandets tid.

En styrka och förmåga att brett processa och bygga upp förtroende för olika politiska förslag lär nog aldrig den yngre generationens politiskt aktiva få uppleva. Utöver då att också samhället förändrats på ett sätt som är högst olik den som Persson och Winberg upplevde på sin väg mot makten.

Winbergs boktitel vittnar om att hon upplevt sin väg mot den politiska toppen som tämligen tuff och hård. En del personer brukar beskriva det här som att de gått LHS, alltså Livets Hårda Skola och dess "learning by doing". Winberg verkar tycka likadant om sin skolningen in i s-partiet och fram till de olika statsrådsposterna. Och förresten även så när hon haft makt som statsråd.

Det motstånd, inte minst med könsmässiga och manligt strukturella förtecken, som vi får ta del av i Winbergs bok känns obehagliga att ta del av. Men ingalunda överraskande, tyvärr. Många läsare frågar sig säkert: Är det verkligen en så hård konkurrens mellan personer också i samma parti? Är det en sådan rå och ovänlig karriärism som råder på vägen till de åtrådda förtroendeposterna? Kan så kallade partikamrater vara så bittra motståndare att de ibland gillar personer från andra partier bättre än de egna partivännerna i flera fall? Ja, så kan det nog vara, ofta om än inte riktigt alltid.

Margareta Winberg berättar att mycket av det hon gjort i politiken varit både roligt och givande men att somt också - föga överraskande - har smakat mindre angenämt. Någon dans på rosor är ingalunda det normala för vare sig svenska eller andra nordiska politiker. Så det överraskar väl få.

Hur som helst blev Göran Persson efter sina år i politiken en synnerligen välbetald PR-konsult och ägare till en herrgård i Sörmland. Winberg fortsatte inom statsförvaltningen, först en period (start hösten 2003) som ambassadör i Brasilien (utnämnd till detta av statsminister Persson själv). Det var då statsminister Göran Persson sa de klassiska orden: ”Det finns ett vackert residens i Sydamerika.”. Och då var Winbergs tio år som statsråd slut. Och efter Brasilien blev hon så ordförande för statliga Svenska Spel. I den egenskapen bidrar hon i någon mån till att även höja andelen kvinnliga chefer i statlig tjänst.

Den som tog över efter dem i toppen blev en kvinna (Mona Sahlin) ur parti-eliten i huvudstadsregionen Stockholm, en medsyster till Margareta Winberg som länge fick så mycket gratis trots mansstrukturerna i politiken. En person som är både lik och samtidigt högsxt olik, Persson och Winberg har tagit över och håller nu i taktpinnen i det just nu i opinionen dryga 40 %-iga, väljarstödsstarka socialdemokratisk partiet. Om henne, Mona Sahlin (en trolig statsminister efter valet 2010), finns förresten en färsk biografi. Journalisten Christer Isaksson har nyligen kommit ut med sin nya bok ”I väntan på Mona Sahlin” (Prisma).

I den boken berättar han hur flera som arbetat i hennes närhet åtminstone tidigare betecknat henne som rent ut sagt som lat och att hon slarvar med påläsningen av viktiga PM. Hon smiter även från möten och har haft för lätt att boka av samt uppträder ibland lite oberäkneligt och ofokuserat.

Samtidigt, menar Isaksson, att det mera är en kritik för hur hon varit snarare än hur hon numera är som politiker. Tvärtom menar Isaksson att Mona Sahlin har mognat, blivit en bra mycket bättre lyssnare, har förmågan att göra goda sammanfattningar och skaffat sig ett lugn och inre trygghet som gör att hon just nu är rätt ledare för socialdemokraterna i Sverige.

Facit på om det också stämmer får svenska folket om och när socialdemokraterna återfår regeringsmakten i Rosenbad i Stockholm, sannolikt till hösten 2010, och hon då blir statsminister och får bevisa vad hon går för i skarpt läge.

Än så länge är det mest träning inför den riktiga match som kommer om ett par år.

Men möjligen kan det visa sig att Mona Sahlin häromdagen begick sitt första politiska misstag som s-partiledare när hon utan ordentlig förankring i partileden och beslutande organ gick ut och deklarerade att nu blir det samarbete - och eventuell koalitionsregering 2010 - med miljöpartiet fram till 2010. Detta samma dag som bilföretaget Volvo kom med sitt rekordstora varsel (8.10) och finansvärlden fortsatte att rista och skaka och börsen åter föll till rekordlåga nivåer.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Volvo rekordvarslar, finanskrisen tilltar och regeringen anklagas för passivitet

Observerat och värderat:
Sverige i kris - Volvo rekordvarslar och regeringen anklagas för passivitet

Volvo Personvagnar meddelade onsdagen den 8 oktober att de varslar ytterligare 3 300 om avsked. 2 700 av dem är i Sverige. I praktiken är det långt många fler som nu riskerar att förlora sina jobb eftersom varje Volvo-jobb i sin tur sysselsätter ungefär fyra till fem andra i underhållsleverantörer, transporter m m. Det kan i praktiken handla om uppåt 10 000 förlorade arbetsplatser enbart som en följd av detta jättevarsel från Volvo i Göteborg. Inräknat familjer är det närmare 50 000 människor som drabbas i Västsverige, Olofström i Blekinge m fl regioner..

Ett vet vi dock: Vi kan nog utgå ifrån att alla de prognoser om en växande arbetslöshet och en sysselsättning som kommer att minska kommer att överträffas med råge mycket snabbt den närmaste tiden i Sverige. Liksom på andra håll i Norden.

Volvo Personvagnar, ägt av krisande amerikanska Ford, gick - efter några tidigare goda år - med 1,6 miljarder kronor i förlust första halvåret 2008 och har senaste tiden pressats hårt. I USA säljer Volvo en fjärdedel av sina bilar, 100 000 per år. För september tappade Volvo i USA hälften av sin volym jämfört med i september 2007.

Rykten fanns redan innan finanskrisen om att Volvos ägare Ford, som har förluster, vill sälja Volvo. Men vilka vill och kan köpa Volvo Personvagnar i nuvarande finansiella krissitution? En ny ägare och nytt ägartillskott behövs i krisande Volvo men varken franska (Renault), tyska eller japanska bilföretag kan i nuläget gå in och köpa Volvo från Ford.

Till krisen nu bidrar inte minst att Volvo var alltför sent ute med att ta fram bilar som är bränslesnålare och går på annat än bensin. Så delvis beror alltså Volvos problem nu också på att företaget och ägaren Ford inte gör de bilar som de möjliga kunderna efterfrågar, alltså mindre och bränslesnålare bilar. För bara några veckor sedan, efter Volvos första varsel, sa Eva Uddén Sonnegård, statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet till SvT:s Rapport att "arbetsmarknaden går in i ett lugnare skede och det är bra". Och nu har ytterligare ett till och större kommit från Volvo.

Hur kan man säga något så dumt då för bara några veckor sedan från en ledande regeringstjänsteman? Hur kan man rusta ner alla tidigare arbetsmarknadsåtgärder, och säga att det är lugnt? Hur lugnt blir det att pressa folk att lämna a-kassan, när runt 10 000 jobb på ett bräde nu riskerar att försvinnar, och fler varsel är på väg?

Eller som det populära och folkliga kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson (s) konstaterade i radions Studioett i P1 sade den 8 oktober: "Vad händer om en nattarbetare på Volvo får sparken och får 52 procent av lönen i a-kassa, och han kanske är gift med en kvinna som jobbar på Volvo, och hon får lika lite i a-kasseersättning? Om två löner därmed blir en hur ska man då klara villan? Borde inte regeringen pressa bankerna att mildra amorteringarna?", säger Göran Johansson.

Befogade frågeställningar tycker många. Men den borgerliga alliansregeringen Reinfeldt har varit förvånansvärt passiv så här långt. Statsministern själv valde t ex i detta läge att åka till Växjö för ett besök hos polisen. Därifrån lät han meddela att han visst är orolig, men att några nya åtgärder inte behövs. Man har, så här långt, med andra ord knappast alls svarat på de krav på åtgärder som kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson nu har efterlyst för att möta de som blivit varslade och som riskerar arbetslöshet.

Regeringen verkar dock inte vilja göra mer för de som är på väg att mista jobben på Volvo. Statsminister Fredrik Reinfeldt säger att han känner stor oro å de varslades vägnar, men regeringen gör inga satsningar utöver det som angavs i budgeten och det som den lokala myndigheten (arbetsförmedlingen)gör.

Sent på kvällen den 9 oktober hittade dock arbetsmarknadsdepartementet och statsrådet Sven Otto Littorin plötsligt en och en halv miljard kronor extra till Arbetsförmedlingen. Pengarna kommer att behövas. Regeringens hittillsvarande linje, att problemen ska lösas enbart genom lokal ”kraftsamling”, har blivit allt mer orimlig. Detta också i ett läge när varje arbetslös Volvo-arbetare - eller för den delen Nimbus-arbetare - genom a-kasseförsämringen förlorar uppåt 7 500 kr netto i månaden på Reinfeldt-regeringens politik.


Socialdemokraterna i opposition - och just nu ett 40 %-parti i väljaropinionen - önskar föra dialog med regeringen om krisen. Regeringen avvisar dock det. Regeringen vill klara av krisen själv och spelar högt. Misslyckas det kan det kosta mycket. Lyckas det kan regeringen å andra sidan kanske ta politiska poäng på det.

På DN Debatt (8/10) gjorde den tidigare statsministern och s-ledaren Ingvar Carlsson en direkt jämförelse med hur Bildt-regeringen betedde sig under kronkrisen 1992.

Då som nu saknas hos den sittande regeringen i Sverige verklig krisinsikt, menar han.

Då som nu försöker regeringschefen förklara att regeringen minsann kan rida ut stormen själv.

Inga gemensamma tag över blockgränsen i nationens intresse behövs i nyliberalernas värld. Ansvarstagande viftas nonchalant undan med att det bara är partipolitiskt taktiserande.

M-ledaren och dåvarande statsministern Carl Bildt tvingades den gången - hösten 1992 - att till slut bjuda in socialdemokraterna för att nå inte bara en utan två krisuppgörelser. När kommer Reinfeldt att inse samma nödvändighet? Och agera ihop med oppositionen i detta för svensk ekonomi, finansiellt system och arbetsmarknad så krisartade läge.

Redan nu står dock klart att svenska folket står inför sin värsta kris sedan början av 1990-talet.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Illavarslande agerande i en kärnfråga för svensk arbetsmarknad

Observerat och värderat:
Illavarslande socialdemokratisk passivitet i en facklig kärnfråga om våra arbetsrättsliga regelverk

Den socialdemokratiska riksdagsgruppens majoritet har på s-ledningens förslag i dagarna gjort klart att några villkor för att rösta ja till EU:s nya fördrag inte kommer att ställas. För att Lissabon-fördraget ska godkännas i riksdagen krävs tre fjärdedelars majoritet. Socialdemokraterna har alltså avgörandet i sin hand

Det är naturligtvis alldeles uppåt väggarna att socialdemokraterna bara passivt ser hur de hermelinbrämade domarna i EG-domstolen i Luxemburg tycker det är helt i sin ordning att fackliga organisationer beskärs möjligheten att vidta stridsåtgärder för att hävda sina medlemmars villkor.

Detta eftersom förändringar i svensk lagstiftning tycks dröja - vilket innebär att utländsk arbetskraft kan komma till Sverige och konkurrera med lägre löner och sämre arbetsvillkor. Dörren för lönesänkningar på svensk arbetsmarknad står således öppen.

LO-kongressen, som i början av juni månad beslutade att ställa krav på lagstiftning innan fördragsbeslut i riksdagen, har socialdemokraterna valt att inte lyssnat till.
Regelverket kring den svenska arbetsmarknadsmodellen är en verklig kärnfråga för såväl den fackliga som politiska arbetarrörelsen. Men tyvärr har inte - börjar bli en vana - LO:s Wanja Lundby-Wedin (ingår ju i VU i socialdemokratiska partiet) uppenbarligen inte haft någonting att säga i denna fråga heller.

Fredrik Reinfeldt skrattar säkert hela vägen till riksdagens omröstning om nya EU-författningen den 20 november. Nu när socialdemokraterna lämnar fältet helt öppet för den borgerliga alliansregeringen att göra det fackliga kravet på att "lavalsäkra" våra arbetsrättsliga regler mot låglönedumpning till en halvmesyl om de så önskar. Heller helt strunta att verkställa vad Claes Stråth förväntas komma fram till i sin "lavalsäkringsutredning" och fackliga kravet på en skärpning av utstationeringslagen (villkoren för utländska arbetskraft i Sverige) och lex britannia (rör konfliktreglerna). Ett vet vi nämligen redan nu: Claes Stråth kommer inte att bli klar med sin utredning om arbetsmarknadsreglerna efter Lavaldomen till den 20 november. Och därmed köper socialdemokraterna grisen i säcken genom att ändå lova att rösta för EU-fördraget innan vi får resultatet av Claes Stråths "lavalsäkringsutredning".

Hur socialdemokraterna och s-ledaren Mona Sahlin resonerar här förblir en gåta. När man nu i dagarna drivit igenom i s-riksdagsgruppen att inte använda ratificeringen av nya EU-fördraget som påtryckning på Reinfeldt borgerliga regering i frågan om att "lavalsäkra" våra arbetsrättsliga regler innan riksdagen antar nya EU-fördraget.

Det här är synnerligen illavarslande och kan få konsekvenser för socialdemokraterna redan i kommande EU-parlamentsval senvåren 2009. Och framöver.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Ekonomin talar för att Obama vinnar men annat talar emot

(Publicerad i bl a NSD 9 okt. 2008)

Observerat och värderat:-----
"Det är ekonomin, dumskalle" talar för att Obama vinner

I USA är det finanskris på Wall Street och det amerikanska folket på Main Street uttrycker sin ilska över att det självgoda och giriga mäklar- och bankirfolket på Wall Street i New York och en president som är förbrukat verkligen ska få några stöttande kryckor av amerikanska skattebetalarna. Å andra sidan finns också insikten att kraschar hela bank- och försäkringsbranschen så blir det ännu svårare för amerikansk bilindustri att sälja sina bilar och de redan över taknocken belånade husen blir ännu svårare att sälja. Så vad återstår annat än att rädda det finansiella systemet från att krascha helt?

Nä, de folkvalda i kongressen har inte mycket annat att göra än att ställa upp med ett räddningspaket på 700 miljarder dollar (nästan 5 000 miljarder sv. kr) och förstatliga/socialisera alla skulder och sjuka lån som finns i det amerikanska finansiella bubbelsystemet. Och helst göra det så att de som ställt till det också tvingas betala och kan plockas på tillgångar i kraschade banker och låneinstitut som senare kan säljas för att skattebetalarna åtminstone kan få tillbaka en del av vad man nu måste ställa upp med. Och samtidigt som vanligt folk så långt möjligt kan bo kvar i sina hus och hjälpligt klara sig över den värsta tiden det närmaste året eller så.

Därför har kongressens överhus, senaten, redan antagit det uppstramade räddningspaketet och representanthuset gör också detsamma. Trots att de folkvalda känner olust och vånda inför mötet med väljarna i den egna valkretsen inför kommande president- och kongressval om en månad (4 november).

Bäst ut så här långt har demokraternas presidentkandidat Barack Obama - höll ett utmärkt tal om finanskrisen i senaten häromdagen - kommit ur finanskrisens centrifug. Sämre har det gått för republikanernas 72-årige presidentkandidat John McCain, som - trots sina många år i senaten - gjort rader av felbedömningar och misslyckade uttalanden. Uttalanden som han sedan fått backa ifrån.

Greenspan , McCain och laissez-faire-ekonomins kollaps

Alan Greenspan, som under 18 år var chef för den amerikanska centralbanken Federal Reserve, var länge en amerikansk hjälte. Särskilt så hos John McCain. Tidigare, men inte nu längre, hette det i kongressen finansutskott att han var "universums viktigaste person". Den republikanske presidentkandidaten John McCain föreslog att Greenspan skulle "mumifieras" så att han skulle kunna fortsätta styra amerikansk penningpolitik även efter sin död. En av hans favoritböcker är Ayn Rands "Och världen skälvde". Nu skälver den globala kapitalismen av arvet efter Alan Greenspan, och av en passiv Bush-administration. Och John McCain vill helst glömma vad han tidigare sagt om Greenspan och om den robusta och sunda amerikanska ekonomin.

Den f d Fed-bossen Alan Greenspan - med en närmast ultraliberal syn på marknaden -ingrep aldrig, trots otaliga varningstecken, för att stoppa den finansiella bubbla som nu spruckit. Tvärtom understödde och eldade han på den genom att lägga räntorna på rekordlåga nivåer, vilket bara blåste på kreditgivningen ytterligare. I grunden handlade det här om en tilltro till den fria marknaden som har närmast religiösa dimensioner.

Och nu tvingas kongressen och skattebetalarna sopa upp och rädda vad som räddas kan av ett kraschat finansiellt system utan få eller inga "tuktande" regelverk mot de värsta excesserna som bonusgiriga bankirer och mäklare utan måtta och sans ställt till med.

Runt om i världen tvingas vi alla bära en del av dess konsekvenser - i form av banker som nu kraftigt höjer bolåneräntorna, förvägrar entreprenörer och firmor krediter som i sin tur gör att beställda lastbilarna, platt-tvapparater, möbler etc nu inte lägre har några betalningsstarka köper - och med varsel och uppsägningar som följd. Så att beteckna de senaste veckorna som en svart september har gott fog för sig. Och än är det inte slut på krisen. Vem vet - trots räddningspaket och annat - om den är slut ens till våren eller ens innan 2009 övergår i 2010. Ingen, absolut ingen

Och i New York Times skriver ekonomiprofessor Paul Krugman om hur USA aldrig mer får tillbaka sin forma, ledande roll och nu har blivit "en bananrepublik med kärnvapen". Vi betalar nu alla priset på olika sätt för den laissez-faire-ekonomiska filosofi som stort oss rakt ner i det finansiella kaoset och massarbetslösheten.

Demokraten Bill Clinton från Arkansas lyckades år 1992 - i lågkonjunkturen då - bli vald och vinna över den sittande presidenten George Bush den äldre. Han myntade då sin ständigt återkommande devis: ”It is the economy, stupid!”.

Samma sak kan ske igen - nu när ekonomin seglat upp som den klart dominerande frågan inför president- och kongressvalet den 4 november. OCh så här långt har det också gynnat den demokratiske utmanaren Barack Obama och gett honom ett 5 %-igt övertag i olika opinionsmätningar gentemot den erfarne men i ekonomiska frågor överraskande svaga republikanen John McCain. Och som länge varit en del av röstunderlaget i senaten för den djupt impopuläre presidenten George Walker Bush.

Så amerikanska folkets förbittring över finanskrisen och känslan av att det nu behövs en förändring (Obamas change) talar för att han bör vinna i november. Egentligen ganska klart.

Men så lär det nog inte bli. En känslig faktor tillkommer. Och det är att Barack Obama från Illinois är svart, afroamerikan. Särskilt problematiskt kan det visa sig vara bland män i medelåldern med arbetarbakgrund i stater i rostbältet med många industrinedläggningar och där det väger jämnt mellan Obama och McCain. De tycker visserligen att Obama är bättre än McCain när det gäller ekonomin och jobben och säger det nog också i opinionsmätningar. Men hur gör de när de går till valbåset, om de nu alls går dit (max 60 % brukar rösta i amerikanska val)?

Här kan annat - som att Obama är svart, att de gillar vapen, har en konservativ familjesyn etc - ta över och kan det ändå bli McCain, trots att de egentligen tycker att Obama är bättre på många sätt för USA.

Det behöver inte men kan ändå gå så - också nu. Att McCain vinner i "vippedelstater" och då tar hem en knapp majoritet av de totalt 538 delstatliga elektorer som står på spel. Å andra sidan visar t ex en färsk opinionsmätning i en sådan viktig jämviktsdelstat som stora Florida (med många latinoväljare) att Obama leder rätt klart där.

Detta och andra liknande exempel - i kombinationen med finanskrisens storlek och alla uppsägningar inom industri och handel - kanske ändå talar för att Obama vinner. Trots att han råkar vara svart och Obamas ledning på drygt fem procentenheter just nu ingalunda kan ses som helt säker. Ska vi gissa att det ändå går så till slut?

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer amerikansk politik sedan många år