Hur ska Socialdemokraterna rusta för framtiden

I socialdemokratins historia och tradition har partisekreteraren haft en central roll. Nämligen att löpande leda partiet oavsett om det har regeringsmakten eller inte. Partiet ska vara en balanserande faktor, organisatoriskt och ideologiskt, tryggt borta från regeringsmakten. Från Gustav Möller, Sven Aspling och Sten Andersson finns en obruten linje. Regeringsmakten är till låns och kan förloras, men partiets roll är vidare och måste bestå och förbli stark. Där har partisekreteraren stått som garant för socialdemokratins idé och värderingar och för att debatten i partiet hålls levande. Men hur är det med den saken nu? När partiets nu sittande partisekreterare Lena Rådström–Baastad från Örebro tillsattes var argumentet att hon ansågs vara en valvinnare. Men det kom till korta i det för S svaga valet 2018. Och nu – när opinionssiffrorna är faller mer för S - och hon intervjuas i radions studio ett (29/10) så inleder hon varje svar med ”jag tror” och fortsatte sedan utan tydliga besked om politiken. Vaddå tror? I stället för att prata runt borde hon som partisekreterare ärligt erkänna - ja, januariavtalet har kostat väljare för oss som parti. Det behöver inte betyda krav på att avtalet ska brytas, men partisekreterarens roll är inte att vara regeringens talande docka utan att långsiktigt värna partiets själ och vad partiet vill. Inte med nödvändighet försvara vad man i regeringskompromissandet tvingas göra som bundna av januariavtalet med C och L. För partisekreteraren borde huvuduppgiften däremot vara att rusta partiet för framtiden; öka chanserna att vinna kommande val. Vinna kampen om det strategiskt viktiga problemformuleringsprivilegiet och politiska dagordningen. Sedan 2010 har det blivit allt sämre med en allt mera tun och blodfattig partiorganisation. När vi nu snart går in i 2020 är läget inte bra. Partiet mår kort sagt inte bra och den frånvarande partisekreteraren verkar inte vara uppdraget vuxen att värna och rusta partiet för att klara en allt tuffare politisk motvind. LO-utredaren Marika Lindgren Åsbrink har rätt vad gäller behovet av en ny partiorganisation för att socialdemokraternas och inte bara den av januariavtalet bakbundna regeringens röst ska höras i debatten. Allt fler socialdemokrater lyfter fram behovet av att partiet ska träda fram och tala med en egen tydlig röst när regeringens politik till stora delar inte kommer att vara socialdemokratisk. Idag saknas den rösten. Om socialdemokraterna ska kunna återvinna sin ställning som den trovärdiga omformaren av samhället och försvararen av ett jämlikt och väl fungerande välfärdssamhälle krävs en tydlig och vass partisekreterare med förmåga att och gå i täten, lyssna på partiet och visa vägen - en partisekreterare väl förankrad i hela landet, frimodigt självständig också visavi regeringen och dess olika statsråd. I den rollen ingår inte minst att stimulera partiet och dess medlemmar och tydligt visa att de har rätt att oberoende av vad regeringen kan göra vara i opposition mot en allt ojämlikare verklighet. Partisekreterarens idag kanske viktigaste roll är att stimulera till det breda samtalet med målet att i dagens verklighet försöka ge svar på den klassiska frågan “Vad vilja socialdemokraterna”. Den dialogen saknas idag men är en nödvändighet om framtida val alls ska kunna vinnas! Ansvaret för den ligger tung hos partisekreteraren. Det blir minst sagt knepigt att försvara januariöverenskommelsen, mittensamverkan och fortsatt regerande utan att samtidigt ha en kraftfull egen politik, rent av omöjligt om valet 2022 ska klaras hyfsat bra. Arbetarrörelsen är inget - och får heller inte bli ett - verktyg för att administrera det bestående samhället. Vad som nu behövs är en politisk vision som betyder något konkret för folkflertalets framtid. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland och Arbetarbladet 6/10 m fl)