Om svensk politisk nutidshistoria i några memoarer och en färsk biografi
Observerat och värderat:
Svensk politisk nutidshistoria som den framträder i några politikermemoarer och en färsk biografi
För drygt ett år sedan kom Sveriges f d statsminister och s-partiledare Göran Persson ut med sin memoarbok "Min väg, mina val" (Bonniers förlag). Den gav en inblick i en politikers karriärklättring genom den socialdemokratiska partihierarkin. Klättraren var ensam person och utrustad med ett synnerligen gott, måhända alltför gott, självförtroende. Just ordet ensam var för övrigt en beskrivning som återfanns i en annan bok om samma politiker, skriven av TV-journalisten Erik Fichtelius: "Aldrig ensam, Alltid ensam" hette hans tjocka, något träiga biografi. Den byggde på TV-intervjuerna med Göran Persson, från hans tio år som partiledare och statsminister.
I båda dessa böcker framträder i hög grad Göran Perssons egna, inte alltid så nyanserade bild av hans egen period vid makten och det som föregick vägen dit. Andra samtida politiker av samma tidsepok kommer och ger en annan och kompletterande bild. Exempelvis den tidigare vice statsministern, arbetsmarknads-,jämställdhets- och jordbruksministern Margareta Winberg, också hon ingående i Göran Perssons olika regeringar. Hur hon såg på saker och ting framgår av hennes färska memoarbok "Lärarinna i politikens hårda skola" (Albert Bonniers förlag). Genom den - och andra framtida, liknande böcker (ex-finansminister Pär Nuder kommer t ex snart med sin) - får vi en mer fullödig bild av modern svensk politisk historia. Och det är bra. Ty Göran Perssons är inte den enda och samma bilden av vad som ägt rumt de senaste dryga tio åren av svensk politisk nutidshistoria.
Liksom i Perssons fall får vi även i Margareta Winbergs memoarbok följa en central politisk persons väg till utveckling och makt, en resa där den personliga utvecklingen är nära sammanvävd med den politiska karriärvägen. Från småstadssverige och fram till maktens boningar i Rosenbad i Stockholm.
Perssons och Winbergs banor bär därtill på likheter. De är båda i samma ålder, födda i slutet av 40-talet. De kommer båda från småortssverige utanför storstäderna, Trollhättan (Winberg) respektive sörmländskaVingåker (Persson). De är verksamma i arbetarrörelsens organisationer - Winberg främst i s-kvinnoförbundet. Deras väg går via politiska arbete i kommun- och/eller landstingspolitiken, i Södermanland respektive Jämtland. Och inte minst Göran Persson trivdes gott som "kung" och stor man i Katrineholms kommun.
Efter ett antal kommunalpolitiska år tar de båda så klivet in i rikspolitiken med ett antal års harvande och inte alltid så lustfyllda år i riksdagen och dess utskott. Margareta Winberg i jordbruksutskottet och Göran Persson i utbildningsutskottet, senare blir de statsråd och fackministrar. Båda rekryteras av Ingvar Carlsson, Persson år1988 och Winberg år 1994.
Båda är starkt medvetna om sin klassmässiga bakgrund - från enkla förhållanden inom arbetarklassen. Båda mötte motstånd och kände sig vara i underläge.
Göran Persson hade det emellanåt rätt svårt och vantrivdes med partiets etablissemang som fanns och hade sina nätverk i Stockholm - men också med de intellektuella och med borgerligheten, undantaget då vissa centerpartister som han tidigt visade sig trivas med. Kanske inte så underligt då att han nu - efter sin statsministertid - har blivit bonde, skogsbonde främst, och gärna också stoltserar med den titeln. Trots att han också är välbetald PR-konsult hos näringslivsanknutna PR-firman JKL.
Är det helt uteslutet att han en vacker dag slutar sin tid som förtroendevald med att bli ordförande för böndernas intresseorganisation LRF? Kanske ändå inte.
Kamp mot både klass- och könsfördomar
Margareta Winberg, framgår väl av hennes memoarbok, mötte motstånd från de patriarkala, manliga strukturerna inom socialdemokratin och statsförvaltningen. Både hon och Göran Persson bekämpade sina motståndare, personer såväl som strukturer, under sin väg mot toppen. Persson hade sannolikt det något lättare här än Margareta Winberg, men inte heller han kunde aldrig riktigt slappna av. Ens när han blivit statsminister och partiordförande. Den osäkerhet som de enkla uppväxtförhållandena gett som en extra ryggsäck kompenserades på ett sätt som flertalet klassresenärer kan känna igen. Men i Perssons fall blev det med tiden uppenbarligen lite för stor dos av en kompensatoriskt självförtroende. Något som många i hans omgivning stundom fick känna på - och som ingalunda alltid var så behagligt att möta.
Winberg hade manssamhället emot sig, utöver klassresans tunga ryggsäck. I mångt och mycket var det berömda glastaket något som hon hade gemensamt med alla kvinnor, oavsett klass och bakgrund.
Båda dessa rikssvenska politikerböcker är tämligen typiska tidsskildring från småortssverige och den livsbana som fyrtiotalistgenerationen fått uppleva. Yngre personer och politiskt aktiva kan nog ha svårare att känna igen sig i dessa avseenden. Detta också därför att den sortens starka folkrörelseparti som fostrat såväl Göran Persson som Margareta Winberg finns inte längre i 2000-talets Sverige. Det svenska socialdemokratiska partiet - länge så rekordstarkt och välförankrat - . har krympt ihop och har inte längre det breda nätverk ut till vanligt folk som den hade ännu på Olof Palmes och Tage Erlandets tid.
En styrka och förmåga att brett processa och bygga upp förtroende för olika politiska förslag lär nog aldrig den yngre generationens politiskt aktiva få uppleva. Utöver då att också samhället förändrats på ett sätt som är högst olik den som Persson och Winberg upplevde på sin väg mot makten.
Winbergs boktitel vittnar om att hon upplevt sin väg mot den politiska toppen som tämligen tuff och hård. En del personer brukar beskriva det här som att de gått LHS, alltså Livets Hårda Skola och dess "learning by doing". Winberg verkar tycka likadant om sin skolningen in i s-partiet och fram till de olika statsrådsposterna. Och förresten även så när hon haft makt som statsråd.
Det motstånd, inte minst med könsmässiga och manligt strukturella förtecken, som vi får ta del av i Winbergs bok känns obehagliga att ta del av. Men ingalunda överraskande, tyvärr. Många läsare frågar sig säkert: Är det verkligen en så hård konkurrens mellan personer också i samma parti? Är det en sådan rå och ovänlig karriärism som råder på vägen till de åtrådda förtroendeposterna? Kan så kallade partikamrater vara så bittra motståndare att de ibland gillar personer från andra partier bättre än de egna partivännerna i flera fall? Ja, så kan det nog vara, ofta om än inte riktigt alltid.
Margareta Winberg berättar att mycket av det hon gjort i politiken varit både roligt och givande men att somt också - föga överraskande - har smakat mindre angenämt. Någon dans på rosor är ingalunda det normala för vare sig svenska eller andra nordiska politiker. Så det överraskar väl få.
Hur som helst blev Göran Persson efter sina år i politiken en synnerligen välbetald PR-konsult och ägare till en herrgård i Sörmland. Winberg fortsatte inom statsförvaltningen, först en period (start hösten 2003) som ambassadör i Brasilien (utnämnd till detta av statsminister Persson själv). Det var då statsminister Göran Persson sa de klassiska orden: ”Det finns ett vackert residens i Sydamerika.”. Och då var Winbergs tio år som statsråd slut. Och efter Brasilien blev hon så ordförande för statliga Svenska Spel. I den egenskapen bidrar hon i någon mån till att även höja andelen kvinnliga chefer i statlig tjänst.
Den som tog över efter dem i toppen blev en kvinna (Mona Sahlin) ur parti-eliten i huvudstadsregionen Stockholm, en medsyster till Margareta Winberg som länge fick så mycket gratis trots mansstrukturerna i politiken. En person som är både lik och samtidigt högsxt olik, Persson och Winberg har tagit över och håller nu i taktpinnen i det just nu i opinionen dryga 40 %-iga, väljarstödsstarka socialdemokratisk partiet. Om henne, Mona Sahlin (en trolig statsminister efter valet 2010), finns förresten en färsk biografi. Journalisten Christer Isaksson har nyligen kommit ut med sin nya bok ”I väntan på Mona Sahlin” (Prisma).
I den boken berättar han hur flera som arbetat i hennes närhet åtminstone tidigare betecknat henne som rent ut sagt som lat och att hon slarvar med påläsningen av viktiga PM. Hon smiter även från möten och har haft för lätt att boka av samt uppträder ibland lite oberäkneligt och ofokuserat.
Samtidigt, menar Isaksson, att det mera är en kritik för hur hon varit snarare än hur hon numera är som politiker. Tvärtom menar Isaksson att Mona Sahlin har mognat, blivit en bra mycket bättre lyssnare, har förmågan att göra goda sammanfattningar och skaffat sig ett lugn och inre trygghet som gör att hon just nu är rätt ledare för socialdemokraterna i Sverige.
Facit på om det också stämmer får svenska folket om och när socialdemokraterna återfår regeringsmakten i Rosenbad i Stockholm, sannolikt till hösten 2010, och hon då blir statsminister och får bevisa vad hon går för i skarpt läge.
Än så länge är det mest träning inför den riktiga match som kommer om ett par år.
Men möjligen kan det visa sig att Mona Sahlin häromdagen begick sitt första politiska misstag som s-partiledare när hon utan ordentlig förankring i partileden och beslutande organ gick ut och deklarerade att nu blir det samarbete - och eventuell koalitionsregering 2010 - med miljöpartiet fram till 2010. Detta samma dag som bilföretaget Volvo kom med sitt rekordstora varsel (8.10) och finansvärlden fortsatte att rista och skaka och börsen åter föll till rekordlåga nivåer.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Svensk politisk nutidshistoria som den framträder i några politikermemoarer och en färsk biografi
För drygt ett år sedan kom Sveriges f d statsminister och s-partiledare Göran Persson ut med sin memoarbok "Min väg, mina val" (Bonniers förlag). Den gav en inblick i en politikers karriärklättring genom den socialdemokratiska partihierarkin. Klättraren var ensam person och utrustad med ett synnerligen gott, måhända alltför gott, självförtroende. Just ordet ensam var för övrigt en beskrivning som återfanns i en annan bok om samma politiker, skriven av TV-journalisten Erik Fichtelius: "Aldrig ensam, Alltid ensam" hette hans tjocka, något träiga biografi. Den byggde på TV-intervjuerna med Göran Persson, från hans tio år som partiledare och statsminister.
I båda dessa böcker framträder i hög grad Göran Perssons egna, inte alltid så nyanserade bild av hans egen period vid makten och det som föregick vägen dit. Andra samtida politiker av samma tidsepok kommer och ger en annan och kompletterande bild. Exempelvis den tidigare vice statsministern, arbetsmarknads-,jämställdhets- och jordbruksministern Margareta Winberg, också hon ingående i Göran Perssons olika regeringar. Hur hon såg på saker och ting framgår av hennes färska memoarbok "Lärarinna i politikens hårda skola" (Albert Bonniers förlag). Genom den - och andra framtida, liknande böcker (ex-finansminister Pär Nuder kommer t ex snart med sin) - får vi en mer fullödig bild av modern svensk politisk historia. Och det är bra. Ty Göran Perssons är inte den enda och samma bilden av vad som ägt rumt de senaste dryga tio åren av svensk politisk nutidshistoria.
Liksom i Perssons fall får vi även i Margareta Winbergs memoarbok följa en central politisk persons väg till utveckling och makt, en resa där den personliga utvecklingen är nära sammanvävd med den politiska karriärvägen. Från småstadssverige och fram till maktens boningar i Rosenbad i Stockholm.
Perssons och Winbergs banor bär därtill på likheter. De är båda i samma ålder, födda i slutet av 40-talet. De kommer båda från småortssverige utanför storstäderna, Trollhättan (Winberg) respektive sörmländskaVingåker (Persson). De är verksamma i arbetarrörelsens organisationer - Winberg främst i s-kvinnoförbundet. Deras väg går via politiska arbete i kommun- och/eller landstingspolitiken, i Södermanland respektive Jämtland. Och inte minst Göran Persson trivdes gott som "kung" och stor man i Katrineholms kommun.
Efter ett antal kommunalpolitiska år tar de båda så klivet in i rikspolitiken med ett antal års harvande och inte alltid så lustfyllda år i riksdagen och dess utskott. Margareta Winberg i jordbruksutskottet och Göran Persson i utbildningsutskottet, senare blir de statsråd och fackministrar. Båda rekryteras av Ingvar Carlsson, Persson år1988 och Winberg år 1994.
Båda är starkt medvetna om sin klassmässiga bakgrund - från enkla förhållanden inom arbetarklassen. Båda mötte motstånd och kände sig vara i underläge.
Göran Persson hade det emellanåt rätt svårt och vantrivdes med partiets etablissemang som fanns och hade sina nätverk i Stockholm - men också med de intellektuella och med borgerligheten, undantaget då vissa centerpartister som han tidigt visade sig trivas med. Kanske inte så underligt då att han nu - efter sin statsministertid - har blivit bonde, skogsbonde främst, och gärna också stoltserar med den titeln. Trots att han också är välbetald PR-konsult hos näringslivsanknutna PR-firman JKL.
Är det helt uteslutet att han en vacker dag slutar sin tid som förtroendevald med att bli ordförande för böndernas intresseorganisation LRF? Kanske ändå inte.
Kamp mot både klass- och könsfördomar
Margareta Winberg, framgår väl av hennes memoarbok, mötte motstånd från de patriarkala, manliga strukturerna inom socialdemokratin och statsförvaltningen. Både hon och Göran Persson bekämpade sina motståndare, personer såväl som strukturer, under sin väg mot toppen. Persson hade sannolikt det något lättare här än Margareta Winberg, men inte heller han kunde aldrig riktigt slappna av. Ens när han blivit statsminister och partiordförande. Den osäkerhet som de enkla uppväxtförhållandena gett som en extra ryggsäck kompenserades på ett sätt som flertalet klassresenärer kan känna igen. Men i Perssons fall blev det med tiden uppenbarligen lite för stor dos av en kompensatoriskt självförtroende. Något som många i hans omgivning stundom fick känna på - och som ingalunda alltid var så behagligt att möta.
Winberg hade manssamhället emot sig, utöver klassresans tunga ryggsäck. I mångt och mycket var det berömda glastaket något som hon hade gemensamt med alla kvinnor, oavsett klass och bakgrund.
Båda dessa rikssvenska politikerböcker är tämligen typiska tidsskildring från småortssverige och den livsbana som fyrtiotalistgenerationen fått uppleva. Yngre personer och politiskt aktiva kan nog ha svårare att känna igen sig i dessa avseenden. Detta också därför att den sortens starka folkrörelseparti som fostrat såväl Göran Persson som Margareta Winberg finns inte längre i 2000-talets Sverige. Det svenska socialdemokratiska partiet - länge så rekordstarkt och välförankrat - . har krympt ihop och har inte längre det breda nätverk ut till vanligt folk som den hade ännu på Olof Palmes och Tage Erlandets tid.
En styrka och förmåga att brett processa och bygga upp förtroende för olika politiska förslag lär nog aldrig den yngre generationens politiskt aktiva få uppleva. Utöver då att också samhället förändrats på ett sätt som är högst olik den som Persson och Winberg upplevde på sin väg mot makten.
Winbergs boktitel vittnar om att hon upplevt sin väg mot den politiska toppen som tämligen tuff och hård. En del personer brukar beskriva det här som att de gått LHS, alltså Livets Hårda Skola och dess "learning by doing". Winberg verkar tycka likadant om sin skolningen in i s-partiet och fram till de olika statsrådsposterna. Och förresten även så när hon haft makt som statsråd.
Det motstånd, inte minst med könsmässiga och manligt strukturella förtecken, som vi får ta del av i Winbergs bok känns obehagliga att ta del av. Men ingalunda överraskande, tyvärr. Många läsare frågar sig säkert: Är det verkligen en så hård konkurrens mellan personer också i samma parti? Är det en sådan rå och ovänlig karriärism som råder på vägen till de åtrådda förtroendeposterna? Kan så kallade partikamrater vara så bittra motståndare att de ibland gillar personer från andra partier bättre än de egna partivännerna i flera fall? Ja, så kan det nog vara, ofta om än inte riktigt alltid.
Margareta Winberg berättar att mycket av det hon gjort i politiken varit både roligt och givande men att somt också - föga överraskande - har smakat mindre angenämt. Någon dans på rosor är ingalunda det normala för vare sig svenska eller andra nordiska politiker. Så det överraskar väl få.
Hur som helst blev Göran Persson efter sina år i politiken en synnerligen välbetald PR-konsult och ägare till en herrgård i Sörmland. Winberg fortsatte inom statsförvaltningen, först en period (start hösten 2003) som ambassadör i Brasilien (utnämnd till detta av statsminister Persson själv). Det var då statsminister Göran Persson sa de klassiska orden: ”Det finns ett vackert residens i Sydamerika.”. Och då var Winbergs tio år som statsråd slut. Och efter Brasilien blev hon så ordförande för statliga Svenska Spel. I den egenskapen bidrar hon i någon mån till att även höja andelen kvinnliga chefer i statlig tjänst.
Den som tog över efter dem i toppen blev en kvinna (Mona Sahlin) ur parti-eliten i huvudstadsregionen Stockholm, en medsyster till Margareta Winberg som länge fick så mycket gratis trots mansstrukturerna i politiken. En person som är både lik och samtidigt högsxt olik, Persson och Winberg har tagit över och håller nu i taktpinnen i det just nu i opinionen dryga 40 %-iga, väljarstödsstarka socialdemokratisk partiet. Om henne, Mona Sahlin (en trolig statsminister efter valet 2010), finns förresten en färsk biografi. Journalisten Christer Isaksson har nyligen kommit ut med sin nya bok ”I väntan på Mona Sahlin” (Prisma).
I den boken berättar han hur flera som arbetat i hennes närhet åtminstone tidigare betecknat henne som rent ut sagt som lat och att hon slarvar med påläsningen av viktiga PM. Hon smiter även från möten och har haft för lätt att boka av samt uppträder ibland lite oberäkneligt och ofokuserat.
Samtidigt, menar Isaksson, att det mera är en kritik för hur hon varit snarare än hur hon numera är som politiker. Tvärtom menar Isaksson att Mona Sahlin har mognat, blivit en bra mycket bättre lyssnare, har förmågan att göra goda sammanfattningar och skaffat sig ett lugn och inre trygghet som gör att hon just nu är rätt ledare för socialdemokraterna i Sverige.
Facit på om det också stämmer får svenska folket om och när socialdemokraterna återfår regeringsmakten i Rosenbad i Stockholm, sannolikt till hösten 2010, och hon då blir statsminister och får bevisa vad hon går för i skarpt läge.
Än så länge är det mest träning inför den riktiga match som kommer om ett par år.
Men möjligen kan det visa sig att Mona Sahlin häromdagen begick sitt första politiska misstag som s-partiledare när hon utan ordentlig förankring i partileden och beslutande organ gick ut och deklarerade att nu blir det samarbete - och eventuell koalitionsregering 2010 - med miljöpartiet fram till 2010. Detta samma dag som bilföretaget Volvo kom med sitt rekordstora varsel (8.10) och finansvärlden fortsatte att rista och skaka och börsen åter föll till rekordlåga nivåer.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 2:15 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home