En valanalys måste gå djupare än vad Göran Persson gör i en tidningsintervju

I den första stora intervjun efter valnederlaget - back 4,9 procent i väljarstöd för S - ägnar sig den avgående socialdemokratiska partiledaren Göran Persson i Norrskensflamman åt en betydande självkritik av både sin egen roll och hela partiledningens insats i valrörelsen. Men i grunden blir självkritiken ändå tämligen vag och undanglidande. Det är nästan som om Göran Persson ännu inte fullt ut tagit till sig eller velat inse vad som i mångt och mycket grundlade valförlusten, nämligen att s-regeringen satt för bekvämt tillbaka lutad och gjorde för lite för att visa att jobben fortfarande var den viktigaste frågan för S.

Visserligen erkänner han i Flamman-intervjun att valmanifestet inte var tillräckligt offensivt vad det gäller sysselsättningen för att det skulle bli ett tillräckligt tydligt alternativ till alliansens s k jobbskapande politik. En politik som svenska folket numera börjar inse också innebär ett hårt slag mot de arbetslösa, a-kassan och de vuxenstudernade i komvux.

I Göran Persson-intervjun i Flamman blir det tyvärr aldrig riktigt klartlagt hur det kunde komma sig att socialdemokraterna de sista regeringsåren och i valrörelsen fullständigt tappade greppet om jobben, denna sin klassiska paradfråga. Vad var det för mekanismer som möjliggjorde detta?

Det räcker inte att som Göran Persson gör komma med förklaringen att man var för senfärdig med att angripa arbetslösheten 2003-2004. Visserligen är det sant. Men varför var man i så fall för senfärdig?

Jo, i mångt och mycket berodde det på en underskattning av stämningsläget i nationen Sverige. Regeringen förlitade sig för mycket på att den accelererande högkonjunkturen - och det egna "jobben kommer"-budskapet - i sig skulle skulle vara tillräcklig draghjälp för att vinna valet. Man trodde med andra ord för mycket på att det räckte med att sitta still i båten i stället för att kavla upp ärmarna, vässa den egna jobbprofilen - och sedan kraftfullare gå till närkamp med motståndarna i alliansen.

Men i stället för något sådant blev det för mycket av en s-valrörelse i filttofflor. Och statsminister Göran Perssons första valduell med alliansledaren Fredrik Reinfeldt blev därtill ett rejält misslyckande för Perssons del. Egentligen var det nog bara i en av de TV-sända debatterna där Göran Persson var riktigt lyckad och i "gammalt gott slag". Så inte heller dessa gav partifolket ute i valstugorna den stimulans de hade behövt. Det var och förblev från s-regeringshåll i stället för mycket av egen förnöjsamhet (stolt) och för lite av samhällskritiskt, långtifrån nöjd-tonfall som kom att prägla det socialdemokratiska valupplägget.

Finansminister Pär Nuders försäkringar i s-regeringen att Sverige "befinner sig i den bästa av världar" var säkert sann för vissa men långt ifrån alla väljare. För hade den det, hade inte s-regeringen och Göran Persson backat hela 4,9 procent i väljarstöd på valdagen den 17 september. Och det gjorde partiet i en, som Persson själv säger, "dundrande högkonjunktur" och då alla kurvor pekade åt rätt håll.

Ändå förlorade regeringen. Bland annat därför att det fanns en hel del socialdemokratiska väljare som inte kände igen sitt parti. De upplevde inte att deras gamla parti företrädde dem längre. Allra tydligast var det exempelvis bland de äldre väljarna.

Också bland dessa, liksom bland de "i utanförskap" (missnöjda utan jobb etc) och bland tjänstemän, förlorade socialdemokraterna valet. Det är den andra förklaringen - vid sidan av den för stora förnöjsamheten och bristande jobbstrategin.

Det minskade stödet var inget som skedde över en natt eller ens under valrörelsens sista månader. Socialdemokraterna var ändå tidigt medvetna om den negativa attityden bland vissa väljargrupper, såsom t ex de äldre. Små försök gjordes väl också med att skicka ut populära gamla statsråd i landet, men det räckte inte alls.

Detta därför att i botten fanns ett långvarigt, eroderat förtroende i pensionärsgrupperna och vad det berodde på borde inte minst den centrala, andnorska valanalysgruppen ta en rejäl funderare på. En utgångspunkt finns redan i det som kommit från Medieakademin, nämligen att socialdemokratin i krissaneringen bedrev en omfördelningspolitik som upplevdes mest gynna de redan rejält välbärgade i den besuttna medelklassen, medan de breda kollektiven noterade att den klassutjämnande inslagen politiken var och förblev små. Klassklyftorna har, som bekant, ökat också i vårt land de senaste tio åren. Inte heller detta förmådde en lite för förnöjsam och egenstolt s-regering under senare år ta tag i och försöka vända till en offensiv mot klassorättvisorna i samhället.

I det häradet ligger också den tredje förklaringen till valförlusten. Nämligen att många väljare inte upplevde att det fanns någon tydlig konflikt och skiljelinje mellan högern och vänstern. Till det bidrog både vänstersidans suddiga och lite lojt självgoda profil och alliansens och den mediesmarta Reinfeldts mjukisstrategi.Detta att t ex inte för tydligt tala om hur deras planerade åtgärder på a-kasseområdet, komvux och annat verkligen skulle slå vid ett praktiskt genomförande.

Göran Persson konstaterar på den punkten i sin Flamman-intervju följande: Så deras (alliansens) "retorik var, om ni röstar på oss, får ni något slags sosse-variant light, det blir inte sämre. Och folk sade, det går ju så jävla bra nu, så vi kan väl pröva".

Korrekt. Många - visar bl a s-väljartappet på 4,9 procent - tog chansen att prova. Och har, som färska Sifo- och Temo-mätningar i november visar, redan ångrat sig. När de fick se vad alliansens jobbstrategi i praktiken innebar för de arbetslösa, komvuxstuderande och andra i "utanförskapets Sverige".
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Det "nya arbetarpartiet och tävligen om "Sveriges bästa arbetare"

Det "nya arbetarpartiet" och tävlingen om "Sveriges bästa arbetare" - vad kommer härnäst för "översmarta" moderata spin doctorer?

Det "nya arbetarpartiet" har slagit till igen och utlyst en tävling om "Sveriges bästa arbetare". Det hägrande förstapriset är en lunch med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Han som nästa år sänker a-kassenivån rejält för de arbetslösa och tvingar fram en mångdubbling av egenavgifterna till a-kassan, trots att den redan är överfinansierad genom den särskilda arbetsmarknadsavgiften på dryga fyra procent av lönekostnaden. Ett tjusigt pris med andra ord. Lunch med en leende och pratglad Sven Otto "Totto" Littorin. Det smakar säkert fågel.

Vilket ljushuvud hos moderaterna som kläckt idén är okänt. Kanske den nya partisekreteraren Slingman, Littorins efterträdare. Eller någon annan "översmart" spin doctor hos moderaterna. Varifrån de hämtat idén? Ja det finns ju flera alternativ. Somliga drar nog paralleller med Stalins Sovjetunionen och den stachanovitiska rörelsen där på 1930-talet. Föredömet där var kolgruvearbetaren Stachanov som på egen hand bröt 102 ton kol på fem timmar och 45 minuter och blev "Arbetets hjälte".

Men också i Maos Kina fanns ju "järnmannen" som föredöme och idealbild. Också i det kommunistiska Polen hade de sin "järnmannen"-förebild.

Eller tänker moderaterna kanske på USA? Jo, systemet finns också där! Månadens arbetare - "Employee of the month". Jag har själv sett det på stortavlor på t ex jätteföretaget Boeing i Seattle och på en del andra håll i staterna. När jag turnerat runt på stålverk, flygtillverkare, stora skogsindustriföretag och många andra industriarbetsplatser. Men är sånt verkligen gångbart i Sverige? Nä, tror inte det. Och vem vill plåtad som "Sveriges bästa arbetare" äta lunch med a-kassornas skarprättare, Sven Otto Littorin?

Nog för att moderaterna - med sin massaker på a-kassan, komvux, arbetslivsforskningen, halveringen av AMS-åtgärderna - har fått lite hybris och tror sig ha fått mandat från väljarna för ett omfattande systemskifte på arbetsmarknaden.

Men att därtill utlysa en tävling om Sveriges bästa arbetare är väl ändå för magstarkt - också för många borgerliga väljare?
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Den kuppartade följetongen om presstödet

Omedelbart efter regeringsskiftet i nu höst började problemen med vårt beprövade och för mediamångfalden så centrala presstödet. Fredagen den 6 oktober lämnar den socialdemokratiska regeringen lokalerna vid Rosenbad. Måndagen den 9 oktober beslutar den nya kulturministern, Cecilia Stegö-Chiló, m, att dra tillbaka anmälan om presstödsförändringen till EU. Det hinner denna uttalade motståndare till allt vad presstöd och mediamångfald heter, märkligt nog, göra innan hon måste avgå efter två veckor på sin post. För svenska folket är dock detta ännu inte känt. Jag tog upp detta i en krönika i NSD och Gotlands tidningar den 9 november.

Först när budgetpropositionen kom 16 oktober, framgick det att den nya alliansregeringen inte vill låta pressstödsreformen träda i kraft den 1 januari 2007, som en bred, blocköverskridande riksdagsmajoritet beslutade i juni 2006. Detta brott mot tidigare riksdagsbelsut sker nu med hänvisning till att EU-kommissionen sägs vilja granska hela presstödet, huruvida det är förenligt med EU:s statsstöds- och konkurrensregler. Ett presstöd som vi haft så länge Sverige varit medlem i EU!

Detta besked i alliansregeringens kommer som en överraskning för alla, inklusive de borgerliga riksdagsledamöterna i centern och kristdemokraterna som ju varit med om att göra upp med oss socialdemokrater om frågan. De blir helt enkelt överkörda av den nya moderata ministern, utan att ens ha blivit informerade.

Sedan dess har det varit många turer, den ena mer uppseendeväckande än den andra. Från både socialdemokratiskt och kristdemokratiskt håll efterfrågade vi underlag för påståendet att EU-kommissionen ingripit.

Det besked vi först får är att det enda underlag som finns är ett, observera ett telefonsamtal från en tjänsteman på EU-kommissionen till en tjänsteman på näringsdepartementet. Dessa tjänstemannanoteringar i en anteckningsbok räcker dock för den moderata kulturministern för att "frysa" presstödet.

Det är självklart alldeles huvudlöst lättsinnigt att grunda ett regeringsbeslut på något så illa berett ärende. Så får det bara inte gå till - EU-kommissionen kan inte bara ringa och stoppa beslut i medlemsstater, utan att skriftligt och grundligt motivera detta. Det skulle i alla fall aldrig en socialdemokratisk regering finna sig i - och särskilt inte i en fråga där EU, enligt min och många andras mening, faktiskt inte har någon beslutskompetens. Presstödet är och förblir en nationell angelägenhet, inte en EU-fråga.

Den nya borgerliga alliansregeringen lade sig dock omedelbart platt för EU, men det blir värre än så. Efter en interpellationsdebatt med den nya moderata kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth 21 november frågade socialdemokraterna än en gång efter underlag från EU-kommissionen som klargör varför man därifrån nu försöker stoppa presstödsreformen. Då offentliggör så EU-kommissionen ett skriftligt uttalande från talesmannen i konkurrensfrågor, Jonathan Todd.

Där hävdas emellertid, tvärtemot vad kulturminister Adelsohn-Liljeroth sagt i debatten, att Sverige (via Stegö Chilò ?) lovat foga sig i kommissionens kritik, och inkomma med ett nytt lagförslag till kommissionen. Otroligt.

Om detta verkligen är sant, är Sverige på väg att backa hela vägen inför EU-kommissionens tjänstemän, köra över en bred riksdagsmajoritet och skänka EU bestämmanderätt i en central demokratifråga (som presstödet) - utan att den borgerliga regeringen ens samråder med sina egna riksdagsledamöter från centern och kd.

Hela hanteringen av det här budgetärendet om presstödet som löpt vidare utan invändningar från EU under alla våra snart tolv år som EU-medlem har drag av kupp. En kupp av moderaterna i regeringen. Tyvärr går det inte att frigöra oss från misstanken att moderaterna håller sig med en dold dagordning, att man driver sitt eget spel i syfte att använda EU-kommissionen som verktyg för att komma åt de tidningar som inte är moderat- eller folkpartiröster. Det vill säga dessa totalt 70-talet center-, kd- och s-tidningar nu får presstöd och spelar en viktig roll för mediamångfalden i vårt land.

Skulle de lyckas med detta uppenbarligen kuppartade spel ihop med en EU-tjänsteman som alibi, så skulle följden bli att det etableras tidningsmonopol över hela landet. Uppåt ett 70-tal dagliga andratidningar och "lågfrekventa dagstidningar" (läs veckotidningar) - flertalet av dessa just oppositionens tidningar - skulle riskera att dö. Möjligen är moderaterna beredd att även offra den stora andratidningen i Stockholm, Svenska Dagbladet (får tillsammans med c-tidningen Skånska Dagbladet mest presstöd), för att uppnå just detta.

I nuläget är det lika centralt som angeläget att kulturministern nu otvetydigt klargör sin inställning samt även förklarar hur kommissionen fått för sig att Sverige redan lovat ett helt nytt lagförslag om presstödet. Allt annat är i nuvarande oklara läge helt oacceptabelt. Eventuella dolda dagordningar måste fram i ljuset och försvaret för mediamångfalden måste värnas mot EU-klåfingrighet och moderata kuppplaner.
ROBERT BJÖRKENWALL

Ska alliansens okloka "jobbskapande" politik leda till att Sverige nu byter bort en i grunden framgångsrik modell?

Ska alliansens okloka "jobbskapande" politik nu leda till att Sverige nu byter modell?
- från en tämligen framgångsrik sådan till en mindre syd- och centraleuropeisk modell. Ja, det går tyvärr inte att utesluta. I så fall kastar man ut barnet med badvattnet.

Den nya regeringen har i praktiken inte alls, som de hävdar, i sin nya budget lagt fram några goda förslag som på ett avgörande sätt förbättrar läget på arbetsmarknaden. Hela det i valrörelsen av alliansen kritiserade utanförskapet kommer att bestå. Och tvärtemot mot vad de i olika sammanhang sagt och gjort så lär nog den öppna arbetslösheten snarare öka när de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna nu dras in, komvux bantas med 600 miljoner eller motsvarande 20 000 utbildningsplatser och andra liknande insatser får full verkan.

I en DN-debattare häromdagen förbigår statsminister Reinfeldt också helt den senaste tidens tuffa debatt som följt i spåren på de i januari 2007 ikraftträdande försämringarna av a-kassan. Han påstår sig stå för ”pålitliga välfärdssystem, till stöd den dag då den egna kraften sviker oss. ” Snacka om nyspråk! Han gör det visserligen - i bästa fall detta - i tron att hans försämringar ska skapa nya jobb.

Men som ekonomiprofessor David R. Howell och TCO:s samhällspolitiska chef Roger Mörtvik och TCO:s tidigare chefsekonom Roland Spånt tydligt visade i SvD onsdagen den 22 november, så tror inte ens industriländernas samarbetsorganisation OECD längre på teorin att försämrad a-kassa ger fler jobb.

I stället urskiljer OECD fyra olika grupper av länder, där två grupper av länder varit framgångsrika på att skapa jobb, de anglosaxiska och de nordiska. Den förra ger jobb till låga löner. Den andra, som den borgerliga regeringen nu vill rasera, skapar lika många jobb, men till löner man kan leva på.

Just detta sker i nordiska länder som Sverige ”genom en kombination av generösa nivåer i välfärdssystemen kombinerat med aktiva arbetsmarknadsåtgärder och starka fackliga organisationer som bidrar till en väl fungerande lönebildning”, som de tre SvD-artikelförfattarna uttrycker det. De menar vidare att sambandet mellan nya jobb och nivån på a-kassan är som lägst i dessa nordiska länder. En bra a-kassa och trygghet i förändringen i kombination med en aktiv arbetsmarknadspolitik är tvärtom väl förenlig med en aktiv jobblinje.

Risken nu är uppenbar att den borgerliga alliansen med sin kraftiga försämring av a-kassan, halvering av aktiva AMS-åtgärder, 20 000 färre komvuxplatser etc nu är på väg att föra ner även Sverige i de i jobbskapande sammanhang mindre lyckade syd- och centraleuropeiska ländernas modeller.

Och det tror jag knappast en majoritet av svenska folket varken önskar eller anser sig vara betjänta av. Svenska folket vill nog i grunden inte alls byta ut sin hittillsvarande, hyfsat framgångs rika modell mot en sämre sådan av syd- och centraleuropeiskt snitt. Att alliansregeringen i valet skulle ha fått mandat för något sådant är nog en klar övertolkning av vad väljarna önskade och hoppades.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Observerat apropå regeringens sparpolitik och opinionssiffror

I Temo-mätningen den 24 november har andelen väljare som ger sitt stöd till vänsterblocket är nu 51 procent, mot 45 procent för de borgerliga blocket under moderaten Fredrik Reinfeldts ledning. Socialdemokraterna är det parti som tagit nästan hela ökningen, och nu ett väljastöd som åter tangerar 40 %-strecket (39,9 procent). Den hårt kritiserade a-kasseförsämringen och misslyckandet med några statsrådsutnämningar (Stegö Chilo och Borelius) är sannolikt några viktiga förklaringar till detta så kort efter en valseger unikt stora opinionsfall.

Samma sista vecka i november hade Rapport en långt inslag om Reinfeldt-alliansens besparingar på komvux på 600 miljoner eller motsvarande 20 000 vuxenutbildningsplatser.

Räknar man om enbart den besparingen på hela vår arbetskraft så motsvarar det 150 kr per person av det jobbavdrag som Reinfeldt-regeringen finansierar sin skattesänkning med. Jag undrar om svenska folket verkligen vill ha den här - och andra försämringar som a-kassan, besparingar på arbetsmiljöverket, nedläggningen av arbetslivsinstitutet (också 600 milj.) etc - försämringarna för att få det där jobbavdraget!?

Ett jobbavdrag som krymper till nästan ingenting,och för vissa - arbetslösa, studerande som blir arbetslösa etc - blir ett rent minus, när man också tar hänsyn till jobbavdragets nota.
ROBERT BJÖRKENWALL

Fackligt aktiva hotas, kränks och dödas på många håll i världen

Analys: Fackligt aktiva hotas, kränks och dödas på många håll i världen

På alla kontinenter i världen dödades löntagare på grund av facklig verksamhet under 2005. Värst, precis som året innan, är det i Colombia i Latinamerika. Där dödades 70 fackligt aktiva under 2005. Det framgår av den årliga rapporten från den internationella fackföreningsrörelsen.

I början av november samlades 1 700 fackliga företrädare från hela världen för att bilda en ny facklig global organisation, ITUC. Den nya organisationen består främst av gamla FFI - där ingick LO, TCO och Saco från Sverige - och den kristna internationalen WCL.

På svenska kommer den nya organisationen att heta IFS, Internationella fackliga samorganisationen. IFS representerar 166 miljoner arbetare i 150 av världens länder.

Det är bra att fackföreningsrörelsen nu bygger en starkare internationell organisation. Ty det behövs som motvikt mot det globaliserade kapitalet och för att värna grundläggande mänskliga och fackliga rättigheter.

De flesta av världens länder står visserligen formellt och ofta också reellt bakom ILO-deklarationen om grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet, liksom FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som inbegriper rätten till facklig organisering och att bedriva kollektiva förhandlingar. Men verkligheten är fjärran från proklamationerna.

Den årliga rapporten från den internationella fackföreningsinternationalen visar att fackligt arbete är en livsfarlig sysselsättning i många av världens länder.På alla kontinenter dödades löntagare på grund av facklig verksamhet under 2005. Värst var det i Colombia där hela 70 fackligt aktiva förlorade livet. I Irak dödades tre fackföreningsmedlemmar av lejda mördare. I Ryssland dödades en facklig förtroendeman under oklara omständigheter.

Rapporten berättar även om grova övergrepp mot de fackliga rättigheterna i Egypten, Oman, Saudiarabien, Syrien i arabvärlden samt i diktaturens Burma och Kina. (Visserligen finns t ex en arabfacklig samarbetsorganisation, ICATU, med säte i Kairo och som jag själv har besökt. Men dess arbete är ingalunda lätt.) I flera afrikanska länder - exempelvis Lesotho, Eritrea, Etiopien och Gambia - är statsanställda förbjudna att organisera sig i fackföreningar.

"Arbetsgivarna använder ofta skrämseltaktik och massavskedanden för att hindra sina anställda från att bilda fackföreningar. Det är särskilt vanligt i Latinamerikas frizoner och bananplantager", konstaterar rapportförfattarna.

Det är skrämmande siffror, som visar att de resurser som LO, TCO och enskilda fackförbund sätter av för internationellt solidaritetsarbete är synnerligen behövliga stöd- och solidaritetsinsatser. De borde snarare vara ännu lite större än de är i nuläget.

Få internationella biståndsinsatser har - i förhållande till varje satsad krona - så goda effekter som just dessa stödinsatser. Det vet jag även av egen erfarenhet från deltagande i ett antal projekt i Filippinerna, Indien och i några länder i Afrika samt i Baltikum. Löntagarnas rätt att organisera sig, förhandla och sluta kollektivavtal samt på annat sätt driva sina intressen är självklar i Sverige.

Men tyvärr gäller det ännu idag inte på precis alla håll runt om i vår omvärld. Där kränks, trakasseras och hotas anställda i handeln, gruvarbetare, lantarbetare, lärare, sjuksköterskor och många andra yrkesgrupper bara för att de hävdar sin rätt till facklig organisering och att få teckna för båda parter bindande löne- och anställningsavtal.

Därför måste den internationella fackföreningsrörelsen fortsätta att hålla noggrann koll på arbetsgivare som vägrar följa gällande ILO-konventioner och - när så krävs - kunna sätta in kraftfulla motåtgärder och stödinsatser för att bistå och hjälpa dem som utsätts för hot, trakasserier eller andra antifackliga metoder.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Bra diskussion om kvartalskapitalismen

Krönika i NSD 24 november 2006
Bra diskussion om kvartalskapitalismen
Söndagen den 19 november fördes i SVT:s Agenda en högintressant diskussion om kvartalskapitalismen och AP-fondernas samhällsansvar. Företagsledaren Carl Bennet från Getinge och ledamot i Telias styrelse var på nytt ute och varnade för det kortsiktiga kapitalintresset, som representeras av nya "otåliga" riskkapitalister som Christer Gardell och andra som vill in i både Volvos och Telias styrelser.

Främst för att ytterligare öka utdelningarna till aktieägarna och krympa företagens tillgångar på "tålmodigt" kapital för nysatsningar och framtidsbyggande.

Kapitalmarknadsminister Mats Odell (kd) deltog också och lät väl närmast som den utpräglat nyliberala marknadsapostel som han så ofta är i sammanhang som dessa. För honom finns knappast några gränser för hur långt han vill gå i utförsäljning av statliga och för statskassan lönsamma företagen. Staten ska inte äga är hans lika enkla som oreflekterade budskap, oavsett om sedan samhällsintresset faktiskt skulle tala för något annat.

I studion diskuterade sedan förre Metallordförande Göran Johnsson med Mats Odell.Det kunde ha blivit intressant - om statsrådet Odell inte varit så förutsägbar och enkelspårig. Medan Odell fortsatte att veva sin redan för länge sedan söndertuggade valrörelseretorik om skatterna som problem för företagandet visade Johnsson på den ansvarskännande och lite längre tänkande svenska fackföreningsrörelsens intresse för att utveckla Sverige som industri- och välfärdsnation. Inte minst så efterlyste han ett aktivare och större ägaransvar från de för kapitalbildningen så viktiga AP-fondernas sida.

Mats Odell hade däremot inget att tillföra - utöver sin gamla vanliga predikan om statliga utförsäljningar och skattekvirr. Knappast några tungt vägande bidrag i en av vår tids stora samhällsfrågor - detta hur långsiktigheten och samhällsbygget ska ges företräde framför spelandet på börsen och aktieägarnas våta drömmar om en snabb (översnabb) vinstmaximering.

Också i det avseendet kan fyra år med Reinfeldts alliansregering innebära stora och svårreparabla skador för Sverige och dess överlevnad som framgångsrik och hyfsat rättvis nation för den närmast överblickbara framtiden.
ROBERT BJÖRKENWALL, frilansjournalist

Oppositionen vinner mark - snabbare än någonsin tidigare

Bara två månader efter det svenska riksdagsvalet - och det är rekordsnabb opinionssvängning - leder nu det förra regeringsblocket socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet över regeringspartierna i den borgerliga alliansen med hela sex procentenheter. Andelen väljare som ger sitt stöd till vänsterblocket är nu 51 procent, mot 45 procent för de borgerliga blocket under moderaten Fredrik Reinfeldts ledning. Socialdemokraterna är det parti som tagit nästan hela ökningen, och får 39,9 procent av stödet jämfört med 35 procent i föregående mätning från opinionsinstitutet Temo. De som bytt sida är framför allt män och stockholmare.

Det visar en färsk undersökning - baserad på 3 000 tillfrågade personer - som Temo gjort på uppdrag av tidningen Dagens Nyheter. Mätningen publicerades fredagen den 24 november.

Den här trenden med ett växande missnöje med den färska borgerliga alliansregeringen i Sverige var tydlig redan för någon vecka sedan. Redan i den stora Sifomätningen som kom söndagen den 19 november framgick klart att Reinfeldt och hans regering nu seglar i kraftig motvind. Sannolikt i mångt och mycket beroende på ett utbrett och växande missnöje med den borgerliga regeringens för många överraskande stora nedskärningar i arbetslöshetsersättningarna och de höjda egenavgifterna till a-kassorna. Men också på andra stora nedskärningar på 600 milj kr i den kommunala vuxenutbildningen, besparingar på arbetsmiljöarbetet (läs statliga Arbetsmiljöverket), nedläggning av arbetsmiljöforskningen (Arbetslivsinstitutet) etc samt på att regeringen fick en mycket dålig stark med flera nyutnämnda statsråd som tvingades avgå redan efter en eller två veckor.

Ändå måste Sifo-mätningen från den 19 november ha träffat de tre minsta partierna - särskilt folkpartiet men också centern och kristdemokraterna - i alliansregeringen som en chockvåg. Temo-mätningen nu den 24 november bekräftar bara ytterligare den trend som redan var tydlig i Sifo-mätningen veckan innan.

Sammantaget är dock bilden att det är för svensk inrikespolitik helt unikt att en nytillträdd regeringen bara efter en dryg månad fullständigt döms ut av opinionen. Och att många väljare så snart ångrar det val de gjorde i vallokalen bara en dryg månad innan. Särskilt som den Reinfeldt-ledda alliansregeringen nu försvarar sig med att de nu i regeringsställning bara gör precis det som den gick till val på. Sänker ersättningen rejält i a-kassan, skärper reglerna så att studenter som blir arbetslösa efter sin utbildning blir utan a-kasseersättning och tvingas gå till kommunernas socialkontor för hjälp med sin försörjning med mera. Allt i akt och mening att sedan ha råd med en inkomstskattesänkning.

Ändå är det nog del som talar för att somliga väljare nog ändå inte riktigt trodde att det skulle bli riktigt så omfattande förändringar. Och ett och annat som alliansregeringen gjort nu i sin färska budget har nog därtill kommit att utformas lite skarpare än som gick att förutse i själva valrörelsen.

Men kanske börjar insikten också komma ikapp framför allt alliansens tre småpartier kristdemokrater, folkpartister (hårdast klämda av opinionsraset) och centerpartister att vad man går till val på och vad man sedan verkligen vinner val på är inte alltid identiska ting. Det svenska riksdagsvalet 2006 vanns till stora delar på missnöje med den sittande regeringen, inte så mycket på förtroende för alliansens egna, systemförändrande politiska förslag. Opinionsraset nu bekräftar nog i mångt och mycket just den slutsatsen.

Förutom själva regeringsskiftet och den, åtminstone för vissa, något överraskande borgerliga politiken, så har den svenska politiska kartan bara förändrats på en punkt av valresultatet. Och det är att socialdemokraterna i mars 2007 kommer att få en ny partiledare, om än i nuläget ovisst vem. Men uppenbarligen har den tidigare biståndsministern och numera oppositionsborgarrådet i Stockholms kommun, Carin Jämtin, seglat upp som en av huvudkandidaterna som en tänkbar efterträdare till Göran Persson.

Men politiskt driver socialdemokraterna nu samma frågor och samma politik som de gjorde före valdagen den 17 september. Ändå har opinionspendeln nu svängt över kraftigt till socialdemokraternas fördel och Reinfeldt-alliansens nackdel.

I grunden är det missnöjet, antingen mot enskilda politiker eller politiken som sådan, som styr den här jämfört med valdagen så kraftiga opinionskantringen. Något säger det oss också om ett dalande förtroende för politiken som helhet. Just nu är det statsminister Reinfeldt och hans alliansregeringen som får bita i det sura äpplet.
ROBERT BJÖRKENWALL
(robert.bjorken@telia.com

Om tågtrafikens funktionssätt och en mindre lyckad avreglering

Pendeltågkaoset i Stockholm vid måndasskiftet oktober/november drabbade inte bara pendlarna i Stockholms stad och län oacceptablet svårt utan också fjärrtågsesenärer hårt. Det visar sig nu ha berott på att Banverkets entreprenör hade glömt att slå på strömmen till växlarna. Detta skedde inför ett oväder som var så väl förvarnat att SMHI det till och med nådde kvällstidningarnas löpsedlar innan det kommit! Den mänskliga faktorn, säger Banverket nu. Förvisso.

Men ännu mera är det bara ännu ett illustrativt exempel på en mindre begåvad för att inte säga misslyckad avreglering. Alla nya gränsdragningar och just ingen som känner ansvar för helheten gör hela tågtrafiksystemet mera sårbart och mindre ineffektivt fungerande.

Tågstopp är visserligen sådant som kan hända. Men stormar bör bara i yttersta undantagsfall hindra tåg från att gå i hela dygn. När t ex tågen söderut från Sundsvall ställdes den sista oktober så var det något oerhört ovanligt. Banan stängdes av för trafik, trots att träd inte fällts över kontaktledningarna. Däremot hade en så kallad återgångslina skadats. Men i sådana lägen borde i varje fall dieseldragna lok ha kunnat dra tågen förbi just det området. Men se det gick nu inte eftersom dieseldragna lok tillhör ett annat bolag. Var och en har sin egen "kiosk" och ansvarar bara för sitt. Få eller inga tänker på och ansvarar för helheten vad gäller tågtrafiken i stort.

På samma sätt agerade Banverket någon vecka senare, efter att sista vagnen i ett persontåg spårat ur.

Då ledde det hela till att båda järnvägsspåren stängdes av på dubbelspåret vid Skutskär, strax söder om Gävle. Hur en sådan urspåring kunde skada båda spåren i ett helt dygn, som Banverket hävdar, är och förblir en gåta. Med kraftiga förseningar för många norrlandståg-resenärer som följd. Man kan inte komma ifrån tanken att det här kanske i grund och botten handlar om en ny princip - i den avreglerade tågtrafikens nya värld. Stänger man, som Banverket nu gjorde, av båda spåret slipper man alla risker. Inte minst då risken att betala skadestånd till trafikföretagen. Fortfarande är det avreglerade järnvägs-Sverige fullt av gränsdragningstvister. Med ett stopp undviker man dessutom kritik om tågen inte tar sig fram.

Att resenärerna med dessa i överkant tagna marginaler – det handlar ju inte här om resenärernas säkerhet – kommer helt i onödan i kläm blir då en sekundär eller nära nog oviktig fråga i sammanhanget.

Vem ska i lägen som dessa tillåtas köra först efter en trafikstörning - godstågen eller persontrafiken? Helt klart inga lätta avvägningar. Inte ens då SJ var ett sammanhållet - och inte som nu uppdelat företag i flera olika - företag/bolag. Nu - i den nya avreglerade världen - har detta avgörande blivit ännu lite svårare eftersom det numera finns flera olika, skilda bolag att ta hänsyn till!

Sedan kan man inte heller låta bli att undra över följande: Vad händer nu med den entreprenör som missade att sätta på elvärmen till växlarna i i Stockholm och som genom den försummelsen kom att ställa in både fjärr- och pendeltågstrafik den första november?

Ting som dessa sker i ett läge när regering och riksdag sett till att stora och positiva investeringar gjorts i upprustningen av våra järnvägsbanor. Men samtidigt har detta skett i en avreglerad tågmiljö som gjort och gör att antalet tågaktörer har blivit fler och det samlade järnvägssystemet genom det bristande helhetsansvaret kommit att bli mera sårbart och i praktiken ineffektivare fungerande.

Det är en långt ifrån tillfredsställande och acceptabel situation - i ett läge när vi av bl a "global warming" och klimatskäl borde åka mera, och inte mindre tåg. Därtill är det så att en väl fungerande pendlarregion som stor-Stockholm (med 1,5 milj. inv.) knappast har råd med störningar av det slag som t ex drabbade regionen den 1 november.
ROBERT BJÖRKENWALL
frilansjournalist /robert.bjorken@telia.com/

PS. I detta nu meddelar SJ att tågtrafiken mellan Stockholm och Göteborg brottas med nya problem p g a dåligt fungerande tåg och spårproblem. Ingen höjdare precis - men inte alldeles oväntat.

Myterna om a-kassan, dess finansiering och alliansens "jobblinje"

Analys apropå en hearing om a-kassan:
Myterna om a-kassan, dess finansiering och alliansens "jobblinje" - ett dyrbart experiment

Det är lätt att få intrycket av alliansregeringens planerade försämringarna av a-kassan och retoriken om bidragsberoende och massarbetslöshet att de arbetslösa skulle vara stora penningslukare. Att det handlar om en miljardrullning som tär på statskassan och tränger undan andra satsningar på välfärden.

Nej, det är sant att Reinfeldts alliansregering inte heller påstått något sådant. Men som även framgick av arbetsmarknadsutskottets hearing om a-kassan den 21 november är det snarare de fackliga organisationerna och a-kassornas samorganisation, SO, än den nya regeringen som försökt hyfsa bilden och beskriva verkligheten sådan den faktiskt är.

Exempelvis att arbetslöshetsförsäkringen, via kombinationen arbetsmarknadsavgiften plus egenavgifter, redan idag är kraftigt överfinansierad. Av finansieringsskäl finns med andra ord varken anledning att höja avgifterna för dem som har jobb eller att göra arbetslösa ännu fattigare, via flerdubblade egenavgifter och försämrad ersättning från a-kassan.

Problemet är att den enskilde inte ser vad han eller hon i praktiken betalar till a-kassan mer än just den synliga egenavgiften. Den stora och helt dominerande finansieringskällan är i stället den så kallade arbetsmarknadsavgiften på drygt fyra procent av lönen, som ingår som en del i de sociala avgifter som arbetsgivaren betalar in till skatteverket.

Det här systemet bygger inte på att arbetsgivarna av någon slags allmän välvilja betalar dessa avgifter. I stället handlar det - som så mycket annat i vår svenska modell - om ett samhällskontrakt, där staten (via skatteverket) administrerar avgiften mot att löntagarna har avstått från att ta ut ett visst löneutrymme. I stället för lite högre kontaktlön har Sveriges löntagare fått en stabil och trygg omställningsförsäkring - i form av a-kassa.

I nuläget dras 50 miljarder kr årligen in via arbetsmarknadsavgiften. Av dessa används dock bara hälften, 25 miljarder kr, som basfinansiering för arbetslöshetsförsäkringen. Resten går direkt in i statskassan. Med den Reinfeldt-ledda regeringens förslag nu till kraftigt sänkta ersättningsnivåerna och högre egenavgifterna i a-kassan kommer överfinansieringen att öka ytterligare.

Men i retoriken beskrivs det här attacken mot de arbetslösa från alliansregeringens sida som ett sätt att "återupprätta arbetslinjen". En helt annan sak är sedan - och det vill inte alliansen låtsas om - att de hittills inte kunnat göra klart hur sänkta ersättningar och flerdubblade egenavgifter till a-kassan bidrar till att jobben blir fler. Inte ens den forskning de säger sig hänvisa till - OECD-rapporter m fl - ger stöd för något sådant (se bl a professor Howells, Spånts och Mörtviks artikel i SvD 22 nov.) Inget entydigt forskarbelägg finns för att sänkt a-kassa ger fler jobb. Så är det.

Under hela valrörelsen viftade m-ledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt sådana frågeställningar. Inte heller arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förmådde att skingra dimmorna och tydliggöra hur sänkt a-kassa ger fler jobb i arbetsmarknadsutskottets hearing i riksdagen häromdagen.

Kritiken mot förslaget riktades vid den här hearingen inte enbart mot de illa motiverade sänkningarna av ersättningsnivåerna och avgiftshöjningarna. De riktades också mycket hårt kritik mot regelverket som sådant i regeringsförslaget, exempelvis det synnerligen korttänkta att studerande i fortsättningen inte har rätt till a-kassa om de hamnar i arbetslöshet efter studierna.

För de svenska kommunerna innebär den här regeländringen direkt en kostnad på 500 miljoner kronor, som då måste tas från annan angeläget. Om de lägre nivåerna leder till att arbetslösa med lägre a-kassa också tvingas söka socialbidrag (inkomststöd) är det ännu fler miljoner som då måste tas från barnomsorgen, skolan, vården och omsorgen. Knappast särskilt klokt.

Alliansens variant till s k arbetslinje är i själva verket en gigantisk resursöverföring. Den redan i dag överfinansierade arbetslöshetsförsäkringen ska användas till att finansiera deras sänkta förmögenhetsskatter.

Dessutom är det mer än tveksamt om deras s k jobbavdrag innebär mer än möjligen någon enstaka krona netto mer i plånboken för den vanlige löntagaren, när den flerdubblade a-kasseavgiften, borttagna skatteavdraget för fack- och a-kasseavgiften, hemdatorskatten och den höjda trafikförsäkringen räknats av. Ostridigt är nog också att för de riktigt lågavlönade lär den här hushållskalkylen sluta med att de går back på den samlade effekten av regeringens olika budgetförslag.

Lägg så till detta att det blir kommunerna som får ta smällen när skaran av nyfattiga, nyutbildade utan a-kassa och långtidsarbetslösa med kraftigt sänkt dagpenning kommer att bli fler. Priset för alliansens s k jobblinje kan visa sig bli mycket högt.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Inget stöd för att längre a-kassa ger fler jobb

För tolv år sedan publicerade OECD en tung rapport med rekommendationer för hur länderna skulle kunna minska arbetslösheten. Rapporten hette “The OECD Jobs Study” och hade följande centrala budskap: fungerande arbetsmarknader kräver ökad löneflexibilitet nedåt. Verktygen för att uppnå detta var att sänka ersättningen i arbetslöshetsförsäkringarna och minska anställningsskyddet. Rapporten publicerades ungefär samtidigt med att den amerikanska ekonomin tog fart.

I ett höj blev den amerikanska modellen med ens föredömet för hur också Europas ekonomier skulle kunna skapa fler jobb. Detta nyliberala avreglerings-budskap fördes fram med stor entusiasm även av andra internationella organisationer som Internationella monetära fonden, IMF och Europeiska centralbanken, ECB. Budskapet vann också stöd av många ledande ekonomer med företrädelsevis borgerliga sympatier.

Med vetenskapens stöd i ryggen - som det verkade. Men var det verkligen så?
Inte alls. Det visade sig nämligen att i början på 2000-talet kom legitimiteten i denna enda vägens "jobbskapande politik" att bli gradvis allt mera vetenskapligt tveksam. Med nya och bättre data samt ny forskarmetodik resulterade i en kraftig försvagning av de tidigare, påstådda sambanden. En viktig och starkt bidragande faktor var också de nordiska ländernas framgångar. Detta utan att man slagit in på "den amerikanska modellen".

Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD påbörjade en granskning av hur väl deras rekommendationer hade fungerat. I praktiken. Resultatet publicerades bland annat i Employment Outlook 2006. De nya rekommendationerna i den nya rapporten förvånade måhända somliga traditionella ekonomer som länge hyllat 1994 års budskap som den enda och sanna vägen till en väl fungerande arbetsmarknad. Det nya i 2006 års OECD-rapport om jobben är inte längre en enda modell - “one-size-fits-all” - för hur man ska uppnå en väl fungerande arbetsmarknad. Och som man såväl från bl a LO- som TCO-håll också klart kunnat visa. Senast i riksdagens arbetsmarknadsutskotts hearing om arbetslöshetskassan den 21 november.

OECD-rapport visar att det finns en nordisk trygghetsväg till en bättre arbetsmarknad
Numera anser OECD att länderna kan delas in i fyra rätt skilda grupper. Var och en av dessa har sin egen mix av arbetsmarknadspolitik, traditioner och institutioner. Två grupper; Sydeuropa och Centraleuropa, har varit mindre lyckade. Till kategorin mera framgångsrika räknas däremot många engelskspråkiga länder och Sverige och andra nordeuropeiska länder. Detta särskilt när när det rör sysselsättningen och arbetslösheten.

Utifrån detta drar OECD slutsatsen att låg arbetslöshet kan nås i huvudsak genom två helt olika modeller på arbetsmarknaden: Antingen i en modell med svag arbetsmarknadslagstiftning, låga ersättningsnivåer (a-kassan), fler låglönejobb och större ekonomiska skillnader (ökad inkomst- och lönedifferentiering).

En annan framgångsrik modell är ett system (den nordiska/nordeuropeiska) är modellen med generösa nivåer i välfärdssystemen kombinerat med breda aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och starka fackliga organisationer som bidrar till en väl fungerande lönebildning. De länder där sambandet mellan arbetslöshetsersättning och arbetslöshet är som svagast visar sig vara just de som tillhör den nordeuropeiska ländergruppen - alltså de nordiska länderna samt Irland och Nederländerna.

Att mot den här bakgrunden nu - som den svenska alliansregeringen gör med sin kraftiga a-kasseförsämring - påbörja en kraftig förändring av vår faktiskt hyfsat framgångsrika arbetsmarknadspolitik - och i riktning mot en modell fjärran från svenska traditioner riskerar att leda till att Sverige redan om några år inte längre hör till den framgångsrika nordiska ländergruppen. I stället löper vi risken att - p g a alliansregeringens ogenomtänkta modellbyte - hamna i den mindre flexibla, kontinentaleuropeisk arbetsmarknadsmodell.

På så sätt riskerar vi att riva ner och förstöra vad vi faktiskt - också bekräftad i OECD:s arbetsmarknadsrapport (2006) - byggt upp. Snarare så borde vi nu bygga vidare på och ytterligare "förädla" - förstärka, inte försvaga, omställningstryggheten - vår arbetsmarknadsmodell.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och alliansregeringen saknar stöd i 2006 år OECD-rapport om arbetsmarknaden när de påstår att en sänkning av den svenska arbetslöshetsersättningen med 10 procentenheter kommer att leda till en minskad arbetslöshet med en procentenhet. Det är faktiskt inte sant.

Den nya borgerliga regeringen har med andra andra ord inte riktigt torrt på fötterna när de hävdar att sänkt a-kassa ger fler jobb i vår nordiska miljö.

Ändå fortsatte statsrådet Littorin i arbetsmarknadsutskottets hearing tisdagen den 21 november om a-kassan att påstå just detta - och använda det som argument för att försvara sitt och regeringens i hearingen hårt kritiserade nya lagförslag (proposition) om a-kassan.

Färska opinionssiffror - t ex Sifon söndagen den 19 november - med det för regeringssidan rekordstora raset i väljarstöd ner till 43,8 procent för regeringsblocket mot oppositionssidans 51,2 procent är ett annat mått på att regeringen Reinfeldt på kort tid lyckats dra på sig ett växande väljarmissnöje hos svenska folket.

Ändå lär inte den här så kort kritiserade a-kasseförsämringen dras tillbaka, möjligen då ytterligare något lite modifieras innan den blir föremål för riksdagsavgörande i kammaren.
ROBERT BJÖRKENWALL

En värld bortom Verona - men vem förmår bäst att tydliggöra detta?

En värld bortom Verona - visst finns den. Men vem förmår bäst att tydliggöra detta?

För många är i vår del av världen är problemet att vi får för mycket information, "störande brus" men också reell kunskap. I grunden är detta dock en förmån, om än ojämnt fördelad. Särskilt så i ett globalt perspektiv. Det handlar om den digitala klyftan, the digital divide. Det finns t ex fler datorer i New York än i hela Afrika. Denna ojämna fördelning av kunskap och verktyg för kunskapsförmedling är en stor orättvisa, såväl inom som mellan länder.

Numera kan man även färdas oerhört snabbt över hela världen. Men baksidan är att sjukdomar som fågelinfluensa sprids 100 gånger snabbare än för 20 år sedan.

Ett annat av globaliseringens janusansikten är pressfriheten. Rätten att läsa sin tidning är något mycket värdefullt. Men vad är pressfriheten värd om man inte kan läsa? I ett antal av världens länder är det en brutal realitet att hela 80 procent av befolkningen inte kan läsa och skriva.

Bank- och valutatransaktionerna - de globala kapitalrörelserna - är ett annan företeelse i världen som har både positiva och negativa sidor. Klart negativt är alla dessa transaktioner som sammantaget har lett till en ny form av brottslighet. Det har blivit lättare med pengatvätt.

Narkotikaförsäljningen i världen omsätter 400 miljarder dollar. Och lika omfattande är den illegala handeln med vapen och prostitution. Denna brottslighet är ett av de riktigt stora internationella hoten eftersom den underminerar demokratin och rättsstaten.

Trots alla dessa och ytterligare andra, negativa aspekter av globaliseringen överväger sannolikt ändå det positiva. Men förutsatt då att vi kraftfullare än hittills bekämpar de negativa och risksidorna med globaliseringen – detta såväl av sakliga och av politiska skäl. Annars kommer alltid någon att fiska i de grumliga politiska vattnen och framställa omvärlden som ett hot.

Ett sätt att mäta tillståndet i världen är att utgå från FN:s åtta millenniemål, som världssamfundet förbundit sig att uppfylla till 2015. Inom många områden går utvecklingen åt rätt håll, till exempel har barna- och mödradödligheten aldrig varit så låg som i dag. Men takten måste höjas om målen ska vara uppfyllda år 2015.

Det är bara när det gäller tillgången till rent vatten och den globala fattigdomen som utvecklingen håller tillräckligt hög takt. Andelen fattiga som lever på mindre än en dollar om dagen har till exempel minskat från 28 till 14 procent sedan 1990. Men den minskningen beror nästan helt och hållet på att fattigdomen minskar i Asien. I Afrika söder om Sahara ökar den, liksom i många av republikerna i det forna Sovjetunionen och i dagens Ryssland.

Det finns också ett millenniemål där utvecklingen absolut har går bakåt – det är förekomsten av hiv/aids.

Och vad är då kostnaden för att missa millenniemålen? Jo, det är otaliga döda människor, och ännu många fler som utnyttjas och exploateras på olika sätt. Därför kan vi inte vara nöjda med det nuvarande tillståndet i världen. Också om det blivit bättre på många håll i världen. Men takten i förändringarna måste snabbas på ytterligare.

En annan slutsats är att globaliseringen går att förbättra genom att det internationella samarbetet förstärks. Såväl FN som EU kan - rätt hanterat - förbättras och förstärkas.
En enad fackföreningsrörelse kan också göra mer, bland annat genom att påverka institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken. I samband med att dessa beviljar lån till ett land kan det till exempel ställa krav på att grundläggande rättigheter i arbetslivet - ILO-konventioner och annat - också ska respekteras.

Sveriges identitet i 2000-talets globaliserade värld är inte bara den svenska. Därutöver finns också sedan många år en nordisk identitet, och numera allt mera också en Östersjöidentitet, en europeisk identitet och så slutligen en global identitet.

Ensam är inte stark, tillsammans är vi däremot starka, starkare än om vi är oss själva nock.
Så i grunden hade den brittiske dramatikern Shakespeare helt rätt: det finns en värld utanför Verona. Nu mer än någonsin tidigare.

En helt annan sak är sedan att vi ingalunda alltid har ett ledarskap som på ett tydligt och tillräckligt pegagogiskt övertygande sätt förmår att visa hur dessa olika identiteter hänger ihop och är omsesidigt beroende av varandra. Också på den punkten finns mer att önska av våra viktigaste politiska och fackliga ledare.

Ett ledarskap som gärna kan hämta inspiration av en som verkligen kunde den konsten bättre än de flesta - socialdemokraten Olof Palme. Han hade i sina bästa stunder en förmåga som få att knyta ihop det lokala och vardagsnära med den stora världen utan att det kändes krystat eller haltande. Han stimulerade också människor att ha politiska drömmar.

Det känns som tiden är mogen nu att knyta an till detta. Som det är dags nu att kräva lite mer av hans drömmar, visioner och lokal-globala perspektiv av de ledare som Sverige och världen behöver för att bemästra och lösa 2000-talets globala orättvisor och utmaningar såväl som bekämpa just nu växande inhemska klassorättvisor. Det bör också vara ett centralt kriterium för den s-partiledare som i mars nästa år ska anses lämpligast att leda arbetarrörelsen mot en valseger år 2010.
ROBERT BJÖRKENWALL
(robert.bjorken@telia.com )

Noterat apropå ABF-seminarier om jobben och visionerna den 18 november

Noterar hur många i lördagen den 18 novembers mycket välbesökta seminarier i ABF-huset i Stockholm om jobben, globaliseringen och fackföreningsrörelsen samt om behovet av visioner och drömmar i politiken som med instämmande citerade nuvarande Seko-ordföranden Janne Rudéns konstaterande om Sverige idag. Om hans konstaterande i den komplementära LO-tidningen "Alla" om att Sverige numera kan indelas i tre "kategorier" - yrkesarbetarna med en hyfsat bra ställning på arbetsmarknaden, den växande skaran projekt- och tillfällighetsarbetare med allt otryggare jobb och utanförskapets människor som aldrig eller nästan aldrig får in en fot på arbetsmarknaden. Så ser dagens Sverige i växande grad de facto ut.

Se där en utmaning för arbetarrörelsen att formulera en politik som ger ett bättre och robustare svar på än som S förmådde göra inför valet den 17 september. Och som alliansregeringen nu bara har "låglöneträskets väg" i kombination med en kraftigt sänkt a-kassa att nu erbjuda svenska folket som en lika kortsiktig som klassklyfteökande väg till så kallad jobbskapande politik. Deras väg är ett allt snabbare race till botten (arbetande fattiga i låglönejobb).

Men hur ser arbetarrörelsens alternativ ut? Nya kompents- och utbildningslyft, upprustad arbetsmarknadspolitik, investeringar, ökad inhemsk efterfrågan etc - sammanvävd till en hållbar jobbstrategi som håller för framtiden!? Dags då att börja jobba och mejsla ut den nu - och inte i övermorgon!

Det räcker inte med att "lapa i sig" den senaste uppgången i söndagens Sifomätning (19 nov.) för S och motsvarande kraftiga nedgång i väljarstöd för nya alliansregeringen. I huvudsak sannolikt en effekt av den nya regeringens lika usla som oproffsiga hantering av a-kasseförändringen.

Robert Björkenwall

Bra diskussion om kvartalskapitalismen kontra samhällsansvaret i SVT:s Agenda

Söndagen den 19 november fördes i SVT:s Agenda en högintressant diskussion om kvartalskapitalismen och AP-fondernas samhällsansvar. Företagsledaren Carl Bennet från Getinge m fl och ingående i bl a Telias styrelse var på nytt ute och varnade för det kortsiktiga kapitalintresset, som representeras av nya "otåliga" riskkapitalister som Christer Gardell och andra som nu vill in i både Volvos och Telias styrelser. Främst för att ytterligare öka utdelningarna till aktieägarna och krympa företagens tillgångar på "tålmodigt" kapital för nysatsningar och framtidsbyggande.

Kapitalmarknadsminister Mats Odell (kd) deltog också och lät väl närmast som den utpräglat nyliberala marknadsapostel som han så ofta är i sammanhang som dessa. För honom finns knappast några gränser för hur långt han vill gå i utförsäljning av statliga och för statskassan lönsamma företagen. Staten ska inte äga är hans lika enkla som oreflekterade budskap, oavsett om sedan samhällsintresset faktiskt skulle tala för något annat. Knappast ett under av analytisk förmåga men desto mera oroväckande för den svenska näringslivets framtid - bortom det kortsiktiga vinstförmerandet.

I studion diskuterade sedan förre Metallordförande Göran Johnsson med Mats Odell. Det kunde ha blivit intressant - om statsrådet Odell inte varit så förutsägbar och enkelspårig. Medan Odell fortsatte att veva sin redan för länge sedan söndertuggade valrörelseretorik om skatterna som problem för företagandet visade Johnsson på den ansvarskännande och lite längre tänkande svenska fackföreningsrörelsens intresse för att utveckla Sverige som industri- och välfärdsnation. Inte minst så efterlyste han i detta sammanhang ett aktivare och större ägaransvar från de för kapitalbildningen så viktiga AP-fondernas sida.

Mats Odell hade däremot inget att tillföra - utöver sin gamla vanliga "predikan" om statliga utförsäljningar och skattekvirr. Knappast några vägande bidrag i en av vår tids stora samhällsfrågor - detta hur långsiktigheten och samhällsbygget ska ges företräde framför spelandet på börsen och aktieägarnas våta drömmar om en snabb (översnabb) vinstmaximering.

Också i det avseendet kan fyra år - eller mer? - med Reinfeldts alliansregering innebära stora och svårreparabla skador för Sverige och dess överlevnad som framgångsrik och hyfsat rättvis nation för den närmast överblickbara framtiden.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Haparanda - lär oss mer än enbart hur ett Ikea-varuhus kan bli verklighet

Observerat - om Haparanda

Onsdagen den 15 november skedde invigningen av Ikea-varuhuset i den svensk-finska gränsstaden Haparanda. Rena Clondyke-stämningen härskar nu i denna lilla gränsstad i norr. Krogar, lågprishotell, mackar, camping, 100 lägenheter och ny motorväg byggs nu i Haparanda. 1 000 nya jobb har skapats och arbetslösheten har minskat från 10 till 3,8 procent. Det blev de omedelbara effekterna av att Ikea kom till den lilla staden i norr och gjorde en lite småtråkig tornedalsort som Haparanda till centrum för två miljoner människor, finnar, samer, norrmän, ryssar och svenskar. Detta tack vara bl a en okonventionell entreprenör som smålänningen Ingvar Kamprad och ett kommunalråd, Sven-Erik Bucht (s), en kanske snart utdöende sort av trygg och pragmatisk politiker, beslutsför och med snus under läppen.

Det var han som på en småtrist konferens i mars 2004 med en kartbild och några siffror bevisade för Ikea-Kamprad att Haparanda inte alls är ocentralt. Tvärtom ligger den lilla gränsstaden i norr mitt i en region som i en cirkelradie från norska universitetsstaden Tromsö i nordväst, miljonstaden Murmansk på ryska Kolahalvön i nordöst och västerbottniska Skellefteå i söder sammantaget inrymmer två miljoner människor. Av dessa bor en halv miljon inom 15 mils radie, fem folkslag finnar, samer, norrmän, ryssar, svenskar, fyra nationer. Kan detta, frågar Bucht, intressera möbelhandlaren? Han tillägger att där uppe i norr är folk vant vid att åka långt för att ha lite kul.

För att dansa eller gå på ett möbelvaruhus som Ikea. Och nu, fr o m den 15 november 2006 finns det på plats i lilla Haparanda, ett stenkast från den mer än dubbelt så stora finska tvilling- och gränsstaden Torneå med sitt ädelsmältverk och finska mästarlag i bandy. Bevisar väl att ingenting är omöjligt - om det rätta sortens möten och okonventionella meningsutbyten kommer till stånd.

Mer än bara ett varuhus
Men utvecklingen i Haparanda och tvillingstaden Torneå handlar om mer än bara ett stort möbelvaruhus som nu har slagit upp sina portar.Också annat följer nu i dess spår - och gör att arbetslösheten där sjunker till rekordlåga nivåer. . Det sker i en miljö som också på andra sätt utgör ett spännande och i samhällsbyggande nydanande sätt. Haparanda och den finska tvillingen Torneå är redan sedan flera år tillbaka ett mycket bra exempel på ett spännande, gränslöst samarbete.

Fram till och med 1987 utgick all samhällsplanering i både svenska Haparanda och finska Torneå från snäva nationella perspektiv. Det som fanns på andra sidan kommun- och nationsgränsen existerade nästan alls inte den kommunalpolitiska beslutssfären. Svenska Haparanda byggde sina egna skolor, sporthallar och dagis, utan tanke på vad som skedde i grannkommunen Torneå. Tankar på samordning och gemensamma tag förekom inte alls. Då.

Men 1987 bestämde sig ett antal insiktsfulla kommunpolitiker i Haparanda och Torneå för att lyfta blicken över kommungränsen. De etablerade ett samarbete som i dag har givit en lång rad konkreta avtryck i vardagslivet. I dag har Haparanda och Torneå gemensam grundskola, gemensamt gymnasium och gemensam fortbildning av lärare. Man har även organiserat arbetsförmedling, brandkår (med en gemensam, dyr skylift), fjärrvärmenät, avloppsrening och ambulansverksamhet i gemensamma former. Haparanda och Torneå håller sig numera också med ett gemensamt turistkontor och en gemensam informationsansvarig. Det ordnas gemensamma kommunfullmäktige- och kommunstyrelsesammanträden.

Tillsammans bygger Haparanda och Torneå också ett nytt gemensamt stadscentrum med handel, bostäder, utbildning, samhällsservice, arbetsplatser, kultur och fritid. När Finland arrangerade bandy-VM för några år sedan var det självklart att lägga en del matcher på hemmaplanen för finska mästarna Torneå, som råkar vara Gränsvallen i svenska Haparanda.

Nu väntar bara Haparandaborna i dessa "Ikea-boomande" gränstrakter på av Rikstrafiken i Sverige (upphandlar samhällsekonomiskt angelägna men företagsekonomsikt olönsamma transporter) ska inse att den absolut närmaste flygplatsen faktiskt är finska Kemi-Tornio, när de ska resa till Stockholm. Eller att sjukvårdsplanerarna i ökat grad ska inse att den är närmare till den högkvalitativa sjukvården i 120 000 invånare stora finska Uleåborg/Oulu - 140 km från Haparanda än till universitetssjukhuset i Umeå. Men också det lär väl komma - tids nog.

För den som tror på praktiskt fungerande gränssamverkan och internationellt samarbete är det både lärorikt och inspirerande att studera det som sker i Haparanda-Torneå. Inte bra då för att kommunalrådet Bucht (s) och Ikea-Kamrad nu har slagit ihop sina huvuden och den 15 november kunde inviga ett nytt möbelvaruhus på gränsen mellan Sverige och Finland i Tornedalen.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Efter år av misslyckanden fortsatt förvirring kring EU:s arbetstidsdirektiv

Efter det senaste misslyckandet på EU:s ministerråd med arbetsmarknadsministrarna den 7 november 2006 med att revidera arbetstidsdirektivet råder stor ovisshet om hur frågan ska föras vidare. Nästa EU-ordförandeland Tyskland fr o m januari 2007 redan låtit meddela att man inte tänker ta något initiativ för att lösa problemen. Det betyder att de omstridda jour-reglerna fortsätter att gälla liksom rätten att stå utanför direktivet (s k opt-out-regeln). EU-kommissionen väntas fullfölja sitt hot om en massanmälan till EG-domstolen.

Finland är det femte ordförandelandet i rad inom EU som nu misslyckats med att lösa problemen med EU:s arbetstidsdirektiv. Vid det senaste ministerrådsmötet den 7 november motsatte sig fem länder med Frankrike och Italien i spetsen den framlagda kompromissen. Anledningen var att Storbritannien skulle tillåtas att även i fortsättningen ställa sig utanför direktivets huvudregel om maximalt 48 timmars arbetsvecka.

Detta undantag - opt-out - innebär en snedvridning av konkurrensen och ett brott mot direktivets syfte att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, ansåg man. Detta har tidigare även kommissionen, Europaparlamentet och Europafacket EFS/ETUC sagt i olika sammanhang.

När det finska ordförandeskapets kompromissförslag föll den 7 november innebar det också att de nuvarande kontroversiella reglerna om jourtider består. Enligt två utslag i EG-domstolen ska även inaktiv jourtid räknas som arbetstid. Detta anser flera länder orsaka stora kostnader inom sjukvården och brandväsendet.

Alltfler länder bryter därför öppet mot reglerna. Kommissionen har hotat med att anmäla dessa länder till EG-domstolen. Därmed så innebär det betyder att 23 av de 25 medlemsländerna hotas med rättsliga åtgärder. De många turerna har dock lett till att hela direktivet nu ifrågasätts. Tankar förs fram för att dela upp frågorna för att på så sätt kunna lösa enbart problemet med jourtider. Inom den största partigruppen i parlamentet, EPP, hörs röster som ifrågasätter om EU överhuvudtaget ska ha regler om arbetstider. Direktivet infördes 1993 som en arbetsmiljöåtgärd för att skydda arbetstagarna och för att skapa så rättvisa konkurrensvillkor som möjligt på den inre arbetsmarknaden.

Det bestämdes att det skulle ses över efter tio år. Det är alltså den översynen som man nu misslyckas med att göra inom EU. Följetongen EU:s arbetstidsdirektiv lär fortsätta - men mera oklart är dock hur och när.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

Se vidare Europafackets faktablad om arbetstidsdirektivet: http://www.etuc.org/a/504

Lev som du kan - en latinsk tänkvärdhet

Vivas, ut possis, quando nec quis ut vevis.
Eller från latinet till ren svenska: lev som du kan om du inte kan leva som du vill.

En dryg månad försent nås gamla s-regeringens jobbdelmål

Observerat
En månad försent nås den gamla s-regeringens jobbdelmål - och lite "onödigt" var det nog. De lediga jobben har fortsatt öka i rekordtakt månad efter månad under 2006. I oktober månad var 181 000 personer - 4,0 procent - öppet arbetslösa, enligt månadsstatistiken från AMS.

Vi får gå tillbaka till 2002 för att hitta en lägre siffra.Den tidigare socialdemokratiska regeringen stupade med andra ord strax innan mållinjen. Månaden efter valförlusten nåddes målet: den öppna arbetslösheten är nere i fyra procent. Den öppna arbetslösheten var i slutet av oktober fyra procent, rapporterar Ams.

Det här innebär att det gamla socialdemokratiska delmålet på fyra procent öppen arbetslöshet nu uppnås, månaden efter valförlusten, som till stor del förklarades med att den sittande regeringen inte lyckats göra tillräckligt för att skapa jobb. För ett år sedan var den öppna arbetslösheten 5,1 procent. Men den kraftiga minskningen av arbetslösa den senaste månaden beror inte bara på den goda konjunkturen. Ams hann också godkänna 5.000 nya plusjobb under den sista månaden det var tillåtet att godkänna plusjobb. Det innebär att 19.000 personer nu är anställda i så kallade plusjobb i kommunerna.

Den nya regeringen har lovat att den som har ett plusjobb och har fyllt 60 år får fortsätta att ha kvar plusjobbet fram till pensionen vid 65. I slutet av oktober var 181 000 personer öppet arbetslösa. Det är en minskning med cirka 48.000 personer jämfört med oktober 2005.Det här positiva utvecklingen har skett utan skattesänkningar, utan sämre a-kasseersättning för de arbetslösa eller högre avgifter till a-kassan. Den Reinfeldt-ledda alliansregeringens fattigdomspiska som ska spara 18 miljarder i statskassan och samtidigt berika de som redan har det bäst ställt träder ju först i kraft den 1 januari 2007. Det är faktiskt den tidigare s-regeringen som nu nått det man lovade i våras - fyra procents arbetslöshet i slutet av året. Fast en månad försent. Och lite "onödigt" kan man också tycka att det var.

Hade s-regeringen tagit i lite mer lite tidigare - med plusjobb och annat - och sjösatt en del ting redan i mitten av 2005 i stället för att vänta till vårbudgeten 2006 hade troligen aldrig Reinfeldts allians fått makten den 17 september och det heller inte blivit en försämring av a-kassan. En regering som suttit länge riskerar ibland - som i detta fall - att bli lite "bekväm" och löper då risken att falla på egna misstag snarare än på motståndarens skicklighet.

Robert Björkenwall

Finansminister Borgs dagsböter för arbetslösa

Klart som korvspad att man ska söka jobb när man går arbetslös. Gör man inte det kan man redan i dag stängas av från a-kassan. Så är regelverket - och har så varit länge.

Problemet för många är dock i grunden ett helt annat: de arbetslösa har ofta inte har den kompetens, de kvalifikationer eller råkar ha "fel" ålder i förhållande till det olika arbetsgivare efterfrågar. Det problemet löser finansminister Anders Borg inte med några korkade förslag om dagsböter. Lägg så till detta att arbetsgivarna knappast heller är intresserade av att få in drösvis med ansökningar från arbetslösa som ändå aldrig kan komma i fråga för den lediga platsen.

Men nu gäller det tydligen av de nya regeringssignalerna att döma helt bortse också från detta och vara ihärdig. Den arbetslöse undersköterskan får allt söka också det lediga läkar- eller distriktssköterskejobbet och den arbetslöse byggnadsarbetare den lediga arkitekttjänsten. I annat fall blir det dagsböter utdelade av finansminister Anders Borg (m). Ni vet han som ska fixa de nya jobben tillsammans med m-statsrådet och arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin. Men först ska man trycka ner de arbetslösa i skona ännu lite till.
ROBERT BJÖRKENWALL

Analytiker tror på fortsatt god utveckling för råvarubranschen

I NSD 13 november 2006. Gotlands tidningar 13/11 m fl

Analytiker tror på fortsatt god utveckling för råvarubranschen - fortsatta gyllene tider för gruvindustrin

Framtiden för LKAB:s och Bolidens gruvor i Norrbotten ser ljus ut. De närmaste två, tre åren kan såväl metallpriser som gruvaktier sticka i väg 30-40 procent, skriver Robert Björkenwall.

"Höga metallpriser är en förutsättning för att företagen i gruvindustrin ska ha råd att utveckla gruvor och leta efter nya fyndigheter. För det behövs för att möta framtida efterfrågan", sade John Meyer från Numis Securities i London.

Han var en av de många talarna på Raw Materials Groups årliga metall- och råmaterialkonferens i anrika Jernkontorets lokaler vid Kungsan i Stockholm den 8 november.

Både han och Peter Hollands, en annan välkänd mineralmarknadsanalytiker, från Bloomsbury Minerals Economics, BME, i London pekade i en pressträff på att den kraftiga uppgången för metallpriserna åtminstone delvis kan förklaras med att ett antal hedgefonder spekulerat i råvaror."Men de riktigt stora spekulanterna har lämnat marknaden. Det gjorde de i maj", konstaterade Peter Hollands från BME.

Förklaringen till detta är att riskerna nu är mycket höga till följd av den kraftiga prisuppgången på olika metallråvaror.

När det gäller nickel pekade Peter Hollands dessutom på att producenterna själva också bidragit till den kraftiga uppgången. Paul van Eeden, världsledande på analyser av främst guldmarknaden, från Arizona i USA noterade att just hedgefondernas spekulationer i USA bidragit till att trycka upp priset på särskilt just nickel.

Såväl Peter Hollands som John Meyer gjorde en tämligen likartad bedömning av priserna på metaller under den närmast överblickbara framtiden."Räkna med att priserna på de vanligaste metallerna; nickel, koppar, zink, bly och silver, ligger kvar på en hög nivå under fem till tio år". De närmaste två, tre åren kan såväl metallpriser som gruv-aktier sticka i väg hela 30-40 procent, ansåg John Meyer från Numis Securities kunde vara en rimlig prognos.

Även chefsekonomen Jan Häggström från Handelsbanken ser framför sig fortsatt höga metallpriser. Några viktiga förklaringar till detta är framför allt en fortsatt välståndsökning i Östeuropa, det forna Sovjetblocket och den snabba ekonomiska tillväxten i Asien och där främst Kina och Indien intar tätpositionen.

Flera av talarna var tämligen överens med Jan Häggström om att inte minst den fortsatt höga ekonomiska tillväxten i Kina på 8-10 procent i årstakt leder till ett fortsatt stark efterfrågan på metaller. Med en trolig, fördubblad BNP om kanske 15 år så kan råvarubranschen förvänta sig fortsatt goda tider de närmaste åren. Inte minst en ökad inhemsk konsumtion kommer där att bidra till ökad efterfrågan på metaller, spådde Jan Häggström.

Han fick medhåll av såväl John Meyer som Peter Hollands. Med nuvarande utveckling så dröjer det ju inte så många år till innan Kina går om USA och blir världens största ekonomi. Och Indien kommer också allt starkare. Däremot så är utvecklingen i Latinamerika "skakigare" och långt mera osäker, ansåg Jan Häggström från Handelsbanken.

Slutintrycket från 2006 års råvarukonferens i Jernkontorets hus Stockholm är dock att framtidsutsikterna förblir fortsatt goda för bland annat LKAB och gruvorna i Kiruna och Malmberget, liksom för Bolidens Aitik-gruva. Men då gäller det att fortsätta investera och satsa ännu hårdare på fortsatt prospekteringsarbete.

Ty efterfrågan finns, det råder fortsatt brist på många metaller i förhållande till efterfrågan och priserna förblir fortsatt goda och stigande ännu flera år fram över.

Robert Björkenwall
Frilansjournalist, f d presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regerings-kansliet, f d Kiruna-bo

Politiska aforismer - "evigt" giltiga

Politiska aforismer - det ena mera humoristiskt, den andra mera realpolitiskt och naket

"Sanningen har sin givna plats även i politiken, men den får givetvis icke drivas så långt, att den motverkar våra mer övergripande syften."
Joel Eriksson, statsråd i Grönköping

Ett lika tänkvärt som tidlöst citat, hämtat ur Machiavellis "Fursten":

"Det finns ingenting som är svårare att utföra, som man kan vara mer oviss att lyckas med och som är farligare att genomföra, än att göra sig till talesman för den nya tiden. För den som inför nyordningar har alla dem till fiender som drog fördel av den gamla ordningen, och han har endast ljumma försvarare i dem som drar fördel av den nya."

Blir det en Clinton igen efter Bush i Vita huset?

Analys

Blir det en Clinton igen efter Bush-familjen i Vita huset?
Mycket finns att säga om det nu överståndna och för demokraternas del mycket goda mellanårsvalet till amerikanska kongressens representanthus (alla platserna)och en tredjedel av överhuset senatens 6-åriga mandat. En viktig och än senkommen konsekvens kom snabbt: den nu mot en demokratisk övervikt kämpande och gradvis allt maktlösare presidenten George W. Bush tvingades ge försvarsminister Donald Rumsfeld sparken. En av huvudarkitekterna bakom det allt mera misslyckade amerikanska krigsäventyret i Iraq. Och nästa man till rakning lär bli USA:s mycket odoplomatiska FN-ambassadör Bolton. Han lär inte kunna överleva ett godkännande i senaten, vilket krävs om han ska kunna fortsätta på sitt jobb.

Detta och annat visar att Bush sista två år i Vita huset inte lär bli särskilt roliga. Men för världen i stort - klimatfrågan, FN:s möjligheter att agera kraftfullare och mycket annat - lär det nu skedda i USA vara enbart positivt.

Dynastierna Bush och Clinton
Men låt oss för dagen lämna detta och i stället göra en annan observation, en observation om dynastiernas USA. Möjligen är vi nu på väg mot en ännu klarare situation med två dominerande familjer i amerikansk politik: familjen Bush från Texas och familjen Clinton från tidigare Arkansas och numera New York.

President George W Bush är visserligen på stark nedgång nu efter republikanernas svåra valnederlag nyligen. Men i två år till sitter han ännu som "lame duck" kvar i Vita huset och skickar ut sina korta bulletiner. Möjligen kommer han den närmaste tiden fram över att satsa hårt på att matcha fram sin nu snart avgående och yngre bror, Floridaguvernören Jeb Bush, till att om möjligt bli republikanernas presidentkandidat hösten 2008. Pappan George Bush, som var president i fyra år är ju superkompis med alla de gamla miljardstinna republikanska sponsorerna i näringslivet och säkerligen snabbt få ihop en tillräckligt stor kampanjkassa - vid behov.

I amerikansk politik är det pengar som talar, också bra politiker utan rik kampanjkassa vinner sällan några tunga politiska val. En helt annan sak är sedan om amerikanska folket just nu verkligen vill ha en Bush till i Vita huset - efter den rätt misslyckade George W Bush.

Men rimligen har inte heller pappa Bush besegrare och ex-presidenten, demokraten Bill Clinton heller en direkt omöjlig uppgift att fixa ihop kampanjstålar och starkt bidra till att matcha fram sin nu omvalda New York-senator och hustru Hillary Clinton till en sannolikt rätt stark demokratisk presidentkandidat om två år. Därest hon nu verkligen vill kandidera. Ex-president Bill Clinton var en formidabel kampanjpolitiker och satt i åtta år och känner varenda person värd att känna i det demokratiska partietablissemanget. Och sympatiskt inställda finansiärer från näringslivet - så även Hillary behöver nog inte ha några problem med kampanjkassan om hon verkligen vill försöka bli USA:s första kvinnliga president. Och börjar inte också det starkt patriarkala politiska USA vara moget för också detta? Inte alls uteslutet.

Blir hon sedan också vald hösten 2008, så skulle dent amerikanska politikens dynastitablå få en stark tvåfamiljsdominans och få följande utseende:

1988-1992 George Bush, också vice president under Reaganåren1980-1988 1992-2000 Bill Clinton 2000-2008 George W. Bush 2008-2016 Hillary Clinton? (sittande presidenter blir ofta men inte alltid omvalda)

Hillary Clinton eller Barack Obama mot Jeb Bush?
Men ställer Hillary Clinton inte upp, så lär också en sådan som den unge svarte Illinois-senatorn Barack Obama ha en hyfsat god chans om han vill vara med i presidentracet år 2008. Möjligen i kamp då mot republikanen Jeb Bush eller någon annan republikansk guvernör eller senator.

Uppenbart är bl a den karismatiska nya talmannen i representanthuset, demokraten Nancy Pelosi från San Francisco, tillhör de starka men ännu rätt fåtaliga kvinnor i det politiska USA som bakom kulisserna gärna agerar för att Hillary Clinton verkligen ska ställa upp som demokratisk presidenkanidat - efter hennes mycket starka omvalsseger i New York. Talman Pelosi får en magnifik maktposition med en majoritet bakom sig mot Bush och befinner sig redan, som man i USA säger, två hjärtslag från Vita huset. Men själv lär nog inte den 66-åriga Pelosi kandidera som presidentkandidat - men göra desto mer för att Hillary Clinton ska ställa upp.

De amerikanska primärvalen, där presidentkandidaten vaskas fram, startar om drygt ett år i ett vintrigt New Hampshire. Så än har Hillary Clinton, Barack Obama och andra möjliga kandidater tid att fundera. Men inte mer än max ett halvår till. Sedan går tåget för den som vill hinna få ihop en tillräckligt stor kampanjkassa för att alls ha en chans i det "money talks"-race som amerikansk toppolitik sedan länge i mångt och mycket handlar om.

Och då är det långt ifrån alltid säkert att de allra bästa alltid verkligen också blir valda.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjoken@telia.com

Fortsatt höga råvarupriser på metaller

Analys: om fortsatt höga råvarupriser på metaller

"Räkna med att priserna på de vanligaste metallerna – nickel, koppar, zink, bly och silver – ligger kvar på en hög nivå under fem till tio år." De närmaste två, tre åren kan såväl metallpriser som gruvaktier sticka i väg 30-40 procent. Den bedömningen gör John Meyer på Numis Securities i London.Han var en av talarna på Raw Materials Groups årliga råvaru- och gruvkonferens i Stockholm onsdagen den 8 november 2006.

"Höga metallpriser är en förutsättning för att företagen i gruvindustrin ska ha råd att utveckla gruvor och leta efter nya fyndigheter. För det behövs för att möta framtida efterfrågan", sade John Meyer från Numis Securities. Han var en av de många talarna på Raw Materials Groups årliga gruv- och råmaterialkonferens i Stockholm. Både han och Peter Hollands, en annan välkänd analytiker av mineralmarknaden, från Bloomsbury Minerals Economics, BME, i London pekade i en pressträff på att den kraftiga uppgången för metallpriserna åtminstone delvis kan förklaras med att ett antal hedgefonder spekulerat i råvaror."Men de riktigt stora spekulanterna har lämnat marknaden. Det gjorde de i maj", konstaterade Peter Hollands från BME.Förklaringen till detta är att riskerna nu är mycket höga till följd av den kraftiga prisuppgången på olika metallråvaror.Och när det gäller nickel pekade Peter Hollands dessutom på att producenterna själva också bidragit till den kraftiga uppgången. Paul van Eeden, världsledande analytiker av främst guldmarknaden, från Arizona i USA noterade att just hedgefondernas spekulationer i USA bidragit till att trycka upp priset på särskilt just nickel.

Såväl Peter Hollands som John Meyer gjorde en tämligen likartad bedömning av priserna på metaller under den närmast överblickbara framtiden. "Räkna med att priserna på de vanligaste metallerna – nickel, koppar, zink, bly och silver – ligger kvar på en hög nivå under fem till tio år." De närmaste två, tre åren kan såväl metallpriser som gruvaktier sticka i väg hela 30-40 procent, ansåg John Meyer från Numis Securities kunde vara en rimlig prognos.

Kina, Indien och forna Sovjetblocket drarÄven den inledande talaren på RMG:s fullmatade råvaurmarknadsdag, chefsekonomen Jan Häggström från Handelsbanken, ser framför sig fortsatt höga metallpriser. Några viktiga förklaringar till detta är framför allt en fortsatt välståndsökning i Östeuropa, det forna Sovjetblocket och den snabba ekonomiska tillväxten i Asien – och där främst Kina och Indien intar tätpositionen."Det är när inkomsten per capita passerar 5.000 dollar och ökar uppemot 10.000 dollar per capita som det visar sig att efterfrågan på metaller ökar. Det vad som nu sker i många länder. Inte bara i Kina. Indien, Vietnam, Indonesien och Filippinerna är på väg dit, liksom flera länder i Östeuropa". Det forna Sovjetunionen - en marknad på 250 miljoner inv. - med dess många nya republiker, där t ex Kazakstan har en ekonomisk tillväxt på 10 procent, bidrar också till den här utvecklingen, noterade Jan Häggström från Handelsbanken.

För metaller som rostfritt stål och aluminium, liksom för nickel, fortsätter dock efterfrågan att röra sig uppåt också efter en "inkomstplatå" ovanför 10 000 dollar per capital. För andra metaller planerar efterfrågan ut vid ungefär den här inkomstplatån, konstaterade Jan Häggström från Handelsbanken.

Flera av talarna var tämligen överens med Jan Häggström om att inte minst den fortsatt höga ekonomiska tillväxten i Kina på 8 - 10 procent i årstakt leder till ett fortsatt stark efterfrågan på metaller. Med en trolig, fördubblad BNP om kanske 15 år så kan råvarubranschen förvänta sig fortsatt goda tider de närmaste åren. Inte minst en ökad inhemsk konsumtion kommer där att bidra till ökad efterfrågan på metaller, spådde Jan Häggström. Han fick medhåll av såväl John Meyer som Peter Hollands.

Med nuvarande utveckling så dröjer det ju inte så många år till innan Kina går om USA och blir världens största ekonomi. Och Indien kommer också allt starkare. Däremot så är utvecklingen i Latinamerika "skakigare" och långt mera osäker, ansåg Jan Häggström från Handelsbanken.

Analytikern av guldmarknaden, Paul van Eeden, menade att i takt med att särskilt Kina (med sin nu rekordstora valutareserv på 1000 miljarder dollar) men också och andra tillväxtekonomier i ökad grad kommer att överge dollarn och söka sig till det säkrare guldet som en lite "tryggare hamn". Värdet på dollarn kommer att sjunka. På sikt tror han på en kanske 35 %-ig nedgång i dollarvärdet. Särskilt som USA också brottas med en allt mera besvärande skuldberg (runt 60 % av BNP), har 800 miljarder dollar i handelsunderskott och därtill en fastighetsmarknadsbubbla som få numera förnekar allvaret i. Faktorer som också talar för Kina som den nya, framtida ekonomiska stormakten i världen.

Vad Kina på sikt gör med sin nu rekordstora valutareserv - köper mera euro, minskar sitt dollarinnehav, ökar sitt innehav av guld etc - eller om man snart avser att skriva upp värdet på sin egen idag undervärderade valuta yuan (med kursen 7,87 yuan per dollar) gav inte den här konferensen något svar på.

Slutintrycket från 2006 års råvarukonferensen i Jernkontorets hus Stockholm är att framtidsutsikterna förblir fortsatt goda för bl a LKAB och gruvorna i Kiruna och Malmberget liksom för Bolidens Aitik-gruva och olika gruvprojekt i Västerbotten, Garpenberg m fl. Nu gäller det bara att fortsätta investera och satsa ännu hårdare på fortsatt prospekteringsarbete. Ty efterfrågan finns och priserna förblir fortsatt goda. Åtminstone ytterligare ett antal år framåt.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com, (070-578 61 95)

Finansutskottets Attefalls klena försvar för uselt a-kasseförslag

Stefan Attefall, kristdemokrat och ordförande i riksdagens finansutskott, har i partiorganet Kristdemokraten försökt ursäkta att deltidsarbetande nu ska tvingas betala full a-kassa: ”Om den som jobbar halvtid ska betala halva a-kasseavgiften, ska då den som jobbar tre procent betala tre procent…Har jag ett hus betalar jag full premie på min försäkring oavsett om jag bor där deltid eller heltid.”

Ska man skratta eller gråta? Vilken usel argumentering av finansutskottets ordförande!

I samma KD-tidning finns i samma artikel där man gör kopplingen mellan höjd egenavgift i a-kassan och det kommunala vårdnadsbidraget. Detta kan nämligen bli ett problem för de föräldrar som tänker nyttja vårdnadsbidraget, har det visat sig. Då plötsligt blir det orättvist! En sådan här sak måste utredas, säger Joakim Pettersson, sakkunnig på statsrådsberedningen till Kristdemokraten.

Men däremot behövdes ingen närmare eftertanke att trumfa igenom försämringarna i a-kassan, trots massiv kritik från LO, TCO och Saco. Regeringen har fullt sjå att värna om de egna hjärtefrågorna. Men därutöver struntar man saklöst i allt annat - och låter moderaterna köra sitt race på arbetsmarknads- och finansdepartementen.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Försäkringskassans överdrifter avslöjade

Under de senaste åren har vi med jämna mellanrum matats med uppgifter om att en stor och växande andel svenskar påstås fuska både med sin egen sjukskrivning och med föräldrapenning. Information har kommit från Försäkringskassan och spridits genom pressmeddelanden och stort uppslagna debattartiklar av Försäkringskassans GD.

Till grund för dessa utspel har legat egna studier och undersökningar som Försäkringskassan har genomfört. Tryggt och säkert, eller hur? Nej, ingalunda så visar det sig nu. Söndagen den 6 november publicerade Dagens nyheters reportern Knut Heinz Rognerud "tungt" kritiskt i i ett fylligt uppslag att dessa studier varken ger något belägg för att ”fusket” är speciellt utbrett eller att det ökar. Försäkringskassans ledning har helt enkelt överdrivit.

Men vad som är ännu allvarligare är att Försäkringskassan GD Curt Malmborg avslöjar att han inte läst rapporterna särskilt noga och att han inte anser att det egentligen spelar så stor roll vad som står i undersökningarna: ”Men egentligen är det inte så jätteviktigt för mig med exakta decimaler, om det är 22,10 eller 16 eller 6 procent eller vad det är.”

Oj då, men så bra då. Till nästa gång Försäkringskassans GD är ute och luftar sig i offentligheten - på maktens "mesta klotterplank" på DN debatt eller så - vet vi bättre. Det gäller då bara att komma ihåg att det som hävdas av en kaxig Försäkringkasse-GD inte heller då behöver vara särskilt välunderbyggt. Det viktiga är bara att ge intrycket att så är fallet - och utifrån detta sedan hala fram sitt "folkmästrande finger" på nytt. Om han och hans stab nu inte är kloka nog att ligga lite lågt ett tag - efter den senaste tidens avslöjanden om lite väl fri tolkning av påstått "försäkringsfusk".

Hur som helst har nu Försäkringskassan av egen förskyllan och lite för stor publicitetsiver skaffat sig en präktig uppförsbacke att jobba med innan de möjligen återfår lite av sin nu rätt hastigt devalverade trovärdighet.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

När slaktkniven går för fort fram i nya alliansregeringen

Den nya borgerliga regeringen gick in med machetekniven när den första budgeten skulle tas fram. Allt som eventuellt kunde lukta sossepolitik skulle bort. Det ströks, det rensades, a-kasseförsämringen införas utan någon beredningsprocess, myndigheter och nyttiga forskningsinsitutioner som arbetslivsinstitutet skulle bara bort - nu när skatten skulle sänkas, bidragsberoendet försvinna och egenavgifterna höjas. Allt med det skruvade måttot att "så kommer jobben". Är det trovärdigt? Knappast.

Men lite pinsamt är det allt så här i efterhand, när nu statssekreterare Jöran Hägglund (c) i näringsminister Maud Olofssons bävrar i näringsdepartement tvingas medge att de i hastigheten - nu rubricerat som misstag - även strök bort ett småföretagaranslag på 100 miljoner kr till forskning och utveckling. Så kan det gå när man i ideologisk iver att göra sig av med allt som luktar socialdemokratisk politik låter slaktkniven går så fort fram att man inte ens tar sig tid att tänka efter före.

Säga vad man vill, men inte har det börjat särskilt lysande för den nya alliansregeringen. Först ett antal misslyckade statsrådsutnämningar, diverse fubb och trixande - och så nu det ena avslöjandet efter det andra om att man inte ens tänker efter före innan man låter slaktkniven gå.
ROBERT BJÖRKENWALL

Ett 70-tal tidningars existens på spel genom ett fult ideologiskt spel av moderaterna

Den licensfuskande nyliberala moderaten Cecilica Stegö Chilò fick blott tio dagar som kulturminister. Ändå lyckades hon - eftersom alliansregeringen precis stod i begrepp att under samma tio dagar höll på med sin första budet - att ställa till med en hel del skada på det mediepolitiska området.

Kanske mest uppmärksammat blev Stegö Chilòs lika klåfingriga som korttänkta ingrepp att halvera avtalet med public service-företagen till tre år. Mindre känt är hur hon av en slump såg en chans att lägga en kall hand över det för henne och moderaterna så förhatliga presstödet. En uppräkning som riksdagen redan i juni 2006 bestämt skulle räknas upp per den 1 januari 2007.

Nu blev det inte så p g a Stegö Chilòs nyliberalt styrda agerande. När budget lades fram för ett par veckor sedan förvånades många över att den höjning av presstödet som en bred riksdagsmajoritet över blockgränsen (med kd- och c-stöd av s-regeringens förslag) beslutade i början av juni månad nu plötsligt visade sig vara fryst. Med vilket motiv då? Jo, det motiv som uppgavs var att EU-kommissionen plötsligt skulle ha haft synpunkter på höjningen och krävde en tydligare motivering av Sverige. Detta trots att presstöd funnits och fungerat under många år såväl innan som efter Sverige blev medlem i unionen. Några synpunkter hade EU heller inte framfört mot detta i Sveriges förhandlingar inför inför EU-inträdet 1995.

Ändå hade, häpnadsväckande nog, den kortlivade kulturministern Stegö Chilò nu plötsligt halat fram den här invändningen och fryst den planerade presstödshöjningen i väntan på en påstådd EU-granskning. För någon egentlig grund fanns och finns inte för detta. Det visar sig nämligen att EU-kommissionen inte alls skickat något brev med synpunkter till Sverige. Det hela bygger i stället enbart på några minnesanteckningar hos en möjligen klantig eller näpperligen "oförvitligt" tjänsteman inom regeringskansliet efter ett telefonsamtal med en representant för kommissionen. Och just dessa minnesanteckningar "råkade" Stegö Chilò se och beordrade en frysning av det av henne och moderaterna så förhatliga presstödet för andra-tidningar och ett betydande antal veckotidningar ("lågfrekventa" dagstidningar). Så lämpligt då att dessa anteckningar råkade finnas till hands just då.

Med en lätt bugning mot Bryssel och några politiskt nyttiga minnesanteckningar från en möjligen lite för "överambitiös" tjänsteman i regeringskansliet tog den nyliberale Cecilia Stegö Chilò chansen att i Reinfeldt-regeringens första budget lägga krokben för de driftstödsberoende andratidningarna och för mångfalden i pressen. Totalt är det ett 70-tal tidningars fortsatta existens som drabbades av det här väl uttänkta ideologiska krokbenet. I den allmänna budgetstressen hann inte centerpartisterna och kristdemokraterna, som i juni 2006 ställt sig bakom höjningen, med i svängarna och blev tagna på sängen när budgeten presenterades.

Nu bekräftas detta t ex av kd:s medietalesman Ingvar Svensson i en intervju i Pressens tidning. Där är han är starkt kritisk mot Stegö Chilòs agerande. "Jag kan inte acceptera att ett beslut bygger på ett telefonsamtal", säger han och medger att någon samordning i frågan aldrig skedde mellan de fyra borgerliga partierna. Vad hans svar i Pressens tidning i klartext visar är att Stegö Chilò och moderaterna körde sitt eget race i budgetmanglingen utan hänsyn till övriga allianspartners synpunkter. Men kommer kd och centern att försöka ändra på det här överrumplingsbeslutet om presstödets frysning i riksdagens konstitutionsutskott, där presstödsfrågorna hanteras? Ja, det återstår väl att se.

Men sannolikt inte.Varför? Jo, helt enkelt därför att kd:s mediepolitiska talesman Ingvar Svensson, själv ledamot i konstitutionsutskottet, och andra inom kd och centern i nuläget tycker det är viktigare att allianspartierna efter den redan så usla starten nu håller ihop.

Även om det sedan sker till priset av ett beslut som kd och centern själva tycker inte bara är felaktigt utan därtill vilar på synnerligen lös grund. Och till priset av besvärande svåra budgetkonsekvenser - efter ett oväntat löftes- och riksdagsbeslutsbrott - som genom frysningen av presstödet nu hotar 70-tal tidningars existens runt om i landet. I många fall just socialdemokratiska men också en och annan c- och kd-tidning.
ROBERT BJÖRKENWALL