Kristider prövar och omdefinierar ledarskapet i världen
(Publicerad i bl a NSD 21/10, Dagbladet, Sundsvall, 18 oktober 2008 m fl)
Observerat och värderat:
Kristider prövar ledarskapet och omdefinerar vilka ledare som håller respektive faller igenom
Det är i kriser som ledarskapet prövas. Somliga håller måttet och växer medan åter andra faller igenom och visar sig sakna just det som folk mest av allt efterlyser just då: trovärdighet och förmåga att handla
Det är därför högst intressant - i dessa ekonomiska kristider - att närmare studera hur krisen "omdefinierar" våra ledare i världen. Vissa växer och flyter, andra sjunker allt djupare ner i centrifugens gapande hål i mitten.
Ett exempel på det förra är den ofta i media som trist och okarismatisk ledare porträtterade brittiske premiärministern Gordon Brown. Han är som bäst i kris, växer och visar handlingskraft. Det är som nobelpristagaren i ekonomi, den progressive Paul Krugman skrev i sin kolumn i New York Times häromdagen: "USA och Europa bör bara säga: Yes, premiärministern. Den brittiska planen ( för att stabilisera finansmarknaden) är inte perfekt, men den erbjuder med råge det bäst tillgängliga förslaget för en bredare räddningsplan" (sagt 10/10-08 av Krugman, Princeton unv.).
Och planen blev i sin tur basen för det extraordinära EU-toppmötet i Paris söndagen den 12 oktober. Britternas och Browns plan blev - med små modifieringar - vad euro-länderna inom EU (15 länder, plus icke-medlemmen Storbritannien) sedan enades om och och som nu börjat omsättas för att samlat rädda det finansiella banksystemet från en total kollaps. En räddningsplan som nu gör att det finansiella systemet börjat återfå lite av förlorat förtroende efter massiva, statliga och EU-samordnade stödinsatser.
Den amerikanske presidenten George Walker Bush är raka motsatsen till Gordon Brown. I kris krymper Bush, blir rädd och flyr. Brown är lugn, beslutsam och ger intrycket att gilla läget och ha det under kontroll. Bush har en tendens att se panikslagen ut och sakna fokus.
Bush och hans administration förmådde inte göra vad Brown gjorde när finanskrisen och bolånebubblan imploderade i USA för flera veckor sedan. I stället gjorde han och hans finansminister för lite och för sent. Nästan försvann först - som när terrorattacken mot New York 9 sept. 2001 - eller höll sitt "icke-verklighetsförankrade" korta tal när orkanen Katrina härjade i New Orleans. Därför professor Paul Krugmans ampra text i New York Times nyligen (12.10) om att USA ska titta på Brown och lära av honom.
Med fega ledare riskerar vi alla att gå under. Om vi glömmer bort vad Franklin D. Roosevelt en gång sa under depressionsåren: "Det enda vi ska frukta är fruktan själv".
Just så. Kriser prövar och "omdefinierar" ledare. Somliga håller måttet, andra faller igenom.
Uppenbart är att den ekonomiska krisen har passat Barack Obama bra mycket bättre än hans republikanske utmanare John McCain, som känt sig obekväm med krisen.
Sannolikt räcker det en god bit på vägen också för Obama nu när amerikanska väljare ska säga sitt på valdagen den 4 november. Kanske ända fram till Vita huset för den unge och energiske Barack Obama. Trots att han är svart (afroamerikan) och har också annat emot sig i ett fördomsfullt amerikanskt politiskt/mediamässigt klimat.
För Gordon Brown blev krisen hans stora revansch och pånyttfödelse som ledare i Storbritannien. Just nu är man där mycket nöjd med honom: "Brownie, you`re doing a heck of a job", säger man där med uppskattning i rösten.
Huruvida Sverige - och övriga Norden - verkligen haft ledare som håller måttet i kris nu när "turbokapitalismen gjort och staten får ta hand om begravningskostnaderna" (säger man i Tyskland) är väl ovisst.
Må sedan vara att ingen - Island undantaget - prövats på allvar ännu i riktigt skarpt läge.
Och det kanske är tur det - för somliga. För Reinfeldt, Borg, Olofsson och andra. Men hur är det med verklighetskontakten när näringsminister Olofsson reser till Göteborg och inte ens vet på ett ungefär hur mycket en varslad Volvo-arbetare förlorar vid arbetslöshet? Uppenbarligen mindre bra.
Robert Björkenwall,(070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com; ); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer brittisk och amerikansk politik sedan många år
Observerat och värderat:
Kristider prövar ledarskapet och omdefinerar vilka ledare som håller respektive faller igenom
Det är i kriser som ledarskapet prövas. Somliga håller måttet och växer medan åter andra faller igenom och visar sig sakna just det som folk mest av allt efterlyser just då: trovärdighet och förmåga att handla
Det är därför högst intressant - i dessa ekonomiska kristider - att närmare studera hur krisen "omdefinierar" våra ledare i världen. Vissa växer och flyter, andra sjunker allt djupare ner i centrifugens gapande hål i mitten.
Ett exempel på det förra är den ofta i media som trist och okarismatisk ledare porträtterade brittiske premiärministern Gordon Brown. Han är som bäst i kris, växer och visar handlingskraft. Det är som nobelpristagaren i ekonomi, den progressive Paul Krugman skrev i sin kolumn i New York Times häromdagen: "USA och Europa bör bara säga: Yes, premiärministern. Den brittiska planen ( för att stabilisera finansmarknaden) är inte perfekt, men den erbjuder med råge det bäst tillgängliga förslaget för en bredare räddningsplan" (sagt 10/10-08 av Krugman, Princeton unv.).
Och planen blev i sin tur basen för det extraordinära EU-toppmötet i Paris söndagen den 12 oktober. Britternas och Browns plan blev - med små modifieringar - vad euro-länderna inom EU (15 länder, plus icke-medlemmen Storbritannien) sedan enades om och och som nu börjat omsättas för att samlat rädda det finansiella banksystemet från en total kollaps. En räddningsplan som nu gör att det finansiella systemet börjat återfå lite av förlorat förtroende efter massiva, statliga och EU-samordnade stödinsatser.
Den amerikanske presidenten George Walker Bush är raka motsatsen till Gordon Brown. I kris krymper Bush, blir rädd och flyr. Brown är lugn, beslutsam och ger intrycket att gilla läget och ha det under kontroll. Bush har en tendens att se panikslagen ut och sakna fokus.
Bush och hans administration förmådde inte göra vad Brown gjorde när finanskrisen och bolånebubblan imploderade i USA för flera veckor sedan. I stället gjorde han och hans finansminister för lite och för sent. Nästan försvann först - som när terrorattacken mot New York 9 sept. 2001 - eller höll sitt "icke-verklighetsförankrade" korta tal när orkanen Katrina härjade i New Orleans. Därför professor Paul Krugmans ampra text i New York Times nyligen (12.10) om att USA ska titta på Brown och lära av honom.
Med fega ledare riskerar vi alla att gå under. Om vi glömmer bort vad Franklin D. Roosevelt en gång sa under depressionsåren: "Det enda vi ska frukta är fruktan själv".
Just så. Kriser prövar och "omdefinierar" ledare. Somliga håller måttet, andra faller igenom.
Uppenbart är att den ekonomiska krisen har passat Barack Obama bra mycket bättre än hans republikanske utmanare John McCain, som känt sig obekväm med krisen.
Sannolikt räcker det en god bit på vägen också för Obama nu när amerikanska väljare ska säga sitt på valdagen den 4 november. Kanske ända fram till Vita huset för den unge och energiske Barack Obama. Trots att han är svart (afroamerikan) och har också annat emot sig i ett fördomsfullt amerikanskt politiskt/mediamässigt klimat.
För Gordon Brown blev krisen hans stora revansch och pånyttfödelse som ledare i Storbritannien. Just nu är man där mycket nöjd med honom: "Brownie, you`re doing a heck of a job", säger man där med uppskattning i rösten.
Huruvida Sverige - och övriga Norden - verkligen haft ledare som håller måttet i kris nu när "turbokapitalismen gjort och staten får ta hand om begravningskostnaderna" (säger man i Tyskland) är väl ovisst.
Må sedan vara att ingen - Island undantaget - prövats på allvar ännu i riktigt skarpt läge.
Och det kanske är tur det - för somliga. För Reinfeldt, Borg, Olofsson och andra. Men hur är det med verklighetskontakten när näringsminister Olofsson reser till Göteborg och inte ens vet på ett ungefär hur mycket en varslad Volvo-arbetare förlorar vid arbetslöshet? Uppenbarligen mindre bra.
Robert Björkenwall,(070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com; ); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer brittisk och amerikansk politik sedan många år
posted by rbjorkenwall at 5:46 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home