Ekonomin talar för att Obama vinnar men annat talar emot
(Publicerad i bl a NSD 9 okt. 2008)
Observerat och värderat:-----
"Det är ekonomin, dumskalle" talar för att Obama vinner
I USA är det finanskris på Wall Street och det amerikanska folket på Main Street uttrycker sin ilska över att det självgoda och giriga mäklar- och bankirfolket på Wall Street i New York och en president som är förbrukat verkligen ska få några stöttande kryckor av amerikanska skattebetalarna. Å andra sidan finns också insikten att kraschar hela bank- och försäkringsbranschen så blir det ännu svårare för amerikansk bilindustri att sälja sina bilar och de redan över taknocken belånade husen blir ännu svårare att sälja. Så vad återstår annat än att rädda det finansiella systemet från att krascha helt?
Nä, de folkvalda i kongressen har inte mycket annat att göra än att ställa upp med ett räddningspaket på 700 miljarder dollar (nästan 5 000 miljarder sv. kr) och förstatliga/socialisera alla skulder och sjuka lån som finns i det amerikanska finansiella bubbelsystemet. Och helst göra det så att de som ställt till det också tvingas betala och kan plockas på tillgångar i kraschade banker och låneinstitut som senare kan säljas för att skattebetalarna åtminstone kan få tillbaka en del av vad man nu måste ställa upp med. Och samtidigt som vanligt folk så långt möjligt kan bo kvar i sina hus och hjälpligt klara sig över den värsta tiden det närmaste året eller så.
Därför har kongressens överhus, senaten, redan antagit det uppstramade räddningspaketet och representanthuset gör också detsamma. Trots att de folkvalda känner olust och vånda inför mötet med väljarna i den egna valkretsen inför kommande president- och kongressval om en månad (4 november).
Bäst ut så här långt har demokraternas presidentkandidat Barack Obama - höll ett utmärkt tal om finanskrisen i senaten häromdagen - kommit ur finanskrisens centrifug. Sämre har det gått för republikanernas 72-årige presidentkandidat John McCain, som - trots sina många år i senaten - gjort rader av felbedömningar och misslyckade uttalanden. Uttalanden som han sedan fått backa ifrån.
Greenspan , McCain och laissez-faire-ekonomins kollaps
Alan Greenspan, som under 18 år var chef för den amerikanska centralbanken Federal Reserve, var länge en amerikansk hjälte. Särskilt så hos John McCain. Tidigare, men inte nu längre, hette det i kongressen finansutskott att han var "universums viktigaste person". Den republikanske presidentkandidaten John McCain föreslog att Greenspan skulle "mumifieras" så att han skulle kunna fortsätta styra amerikansk penningpolitik även efter sin död. En av hans favoritböcker är Ayn Rands "Och världen skälvde". Nu skälver den globala kapitalismen av arvet efter Alan Greenspan, och av en passiv Bush-administration. Och John McCain vill helst glömma vad han tidigare sagt om Greenspan och om den robusta och sunda amerikanska ekonomin.
Den f d Fed-bossen Alan Greenspan - med en närmast ultraliberal syn på marknaden -ingrep aldrig, trots otaliga varningstecken, för att stoppa den finansiella bubbla som nu spruckit. Tvärtom understödde och eldade han på den genom att lägga räntorna på rekordlåga nivåer, vilket bara blåste på kreditgivningen ytterligare. I grunden handlade det här om en tilltro till den fria marknaden som har närmast religiösa dimensioner.
Och nu tvingas kongressen och skattebetalarna sopa upp och rädda vad som räddas kan av ett kraschat finansiellt system utan få eller inga "tuktande" regelverk mot de värsta excesserna som bonusgiriga bankirer och mäklare utan måtta och sans ställt till med.
Runt om i världen tvingas vi alla bära en del av dess konsekvenser - i form av banker som nu kraftigt höjer bolåneräntorna, förvägrar entreprenörer och firmor krediter som i sin tur gör att beställda lastbilarna, platt-tvapparater, möbler etc nu inte lägre har några betalningsstarka köper - och med varsel och uppsägningar som följd. Så att beteckna de senaste veckorna som en svart september har gott fog för sig. Och än är det inte slut på krisen. Vem vet - trots räddningspaket och annat - om den är slut ens till våren eller ens innan 2009 övergår i 2010. Ingen, absolut ingen
Och i New York Times skriver ekonomiprofessor Paul Krugman om hur USA aldrig mer får tillbaka sin forma, ledande roll och nu har blivit "en bananrepublik med kärnvapen". Vi betalar nu alla priset på olika sätt för den laissez-faire-ekonomiska filosofi som stort oss rakt ner i det finansiella kaoset och massarbetslösheten.
Demokraten Bill Clinton från Arkansas lyckades år 1992 - i lågkonjunkturen då - bli vald och vinna över den sittande presidenten George Bush den äldre. Han myntade då sin ständigt återkommande devis: ”It is the economy, stupid!”.
Samma sak kan ske igen - nu när ekonomin seglat upp som den klart dominerande frågan inför president- och kongressvalet den 4 november. OCh så här långt har det också gynnat den demokratiske utmanaren Barack Obama och gett honom ett 5 %-igt övertag i olika opinionsmätningar gentemot den erfarne men i ekonomiska frågor överraskande svaga republikanen John McCain. Och som länge varit en del av röstunderlaget i senaten för den djupt impopuläre presidenten George Walker Bush.
Så amerikanska folkets förbittring över finanskrisen och känslan av att det nu behövs en förändring (Obamas change) talar för att han bör vinna i november. Egentligen ganska klart.
Men så lär det nog inte bli. En känslig faktor tillkommer. Och det är att Barack Obama från Illinois är svart, afroamerikan. Särskilt problematiskt kan det visa sig vara bland män i medelåldern med arbetarbakgrund i stater i rostbältet med många industrinedläggningar och där det väger jämnt mellan Obama och McCain. De tycker visserligen att Obama är bättre än McCain när det gäller ekonomin och jobben och säger det nog också i opinionsmätningar. Men hur gör de när de går till valbåset, om de nu alls går dit (max 60 % brukar rösta i amerikanska val)?
Här kan annat - som att Obama är svart, att de gillar vapen, har en konservativ familjesyn etc - ta över och kan det ändå bli McCain, trots att de egentligen tycker att Obama är bättre på många sätt för USA.
Det behöver inte men kan ändå gå så - också nu. Att McCain vinner i "vippedelstater" och då tar hem en knapp majoritet av de totalt 538 delstatliga elektorer som står på spel. Å andra sidan visar t ex en färsk opinionsmätning i en sådan viktig jämviktsdelstat som stora Florida (med många latinoväljare) att Obama leder rätt klart där.
Detta och andra liknande exempel - i kombinationen med finanskrisens storlek och alla uppsägningar inom industri och handel - kanske ändå talar för att Obama vinner. Trots att han råkar vara svart och Obamas ledning på drygt fem procentenheter just nu ingalunda kan ses som helt säker. Ska vi gissa att det ändå går så till slut?
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer amerikansk politik sedan många år
Observerat och värderat:-----
"Det är ekonomin, dumskalle" talar för att Obama vinner
I USA är det finanskris på Wall Street och det amerikanska folket på Main Street uttrycker sin ilska över att det självgoda och giriga mäklar- och bankirfolket på Wall Street i New York och en president som är förbrukat verkligen ska få några stöttande kryckor av amerikanska skattebetalarna. Å andra sidan finns också insikten att kraschar hela bank- och försäkringsbranschen så blir det ännu svårare för amerikansk bilindustri att sälja sina bilar och de redan över taknocken belånade husen blir ännu svårare att sälja. Så vad återstår annat än att rädda det finansiella systemet från att krascha helt?
Nä, de folkvalda i kongressen har inte mycket annat att göra än att ställa upp med ett räddningspaket på 700 miljarder dollar (nästan 5 000 miljarder sv. kr) och förstatliga/socialisera alla skulder och sjuka lån som finns i det amerikanska finansiella bubbelsystemet. Och helst göra det så att de som ställt till det också tvingas betala och kan plockas på tillgångar i kraschade banker och låneinstitut som senare kan säljas för att skattebetalarna åtminstone kan få tillbaka en del av vad man nu måste ställa upp med. Och samtidigt som vanligt folk så långt möjligt kan bo kvar i sina hus och hjälpligt klara sig över den värsta tiden det närmaste året eller så.
Därför har kongressens överhus, senaten, redan antagit det uppstramade räddningspaketet och representanthuset gör också detsamma. Trots att de folkvalda känner olust och vånda inför mötet med väljarna i den egna valkretsen inför kommande president- och kongressval om en månad (4 november).
Bäst ut så här långt har demokraternas presidentkandidat Barack Obama - höll ett utmärkt tal om finanskrisen i senaten häromdagen - kommit ur finanskrisens centrifug. Sämre har det gått för republikanernas 72-årige presidentkandidat John McCain, som - trots sina många år i senaten - gjort rader av felbedömningar och misslyckade uttalanden. Uttalanden som han sedan fått backa ifrån.
Greenspan , McCain och laissez-faire-ekonomins kollaps
Alan Greenspan, som under 18 år var chef för den amerikanska centralbanken Federal Reserve, var länge en amerikansk hjälte. Särskilt så hos John McCain. Tidigare, men inte nu längre, hette det i kongressen finansutskott att han var "universums viktigaste person". Den republikanske presidentkandidaten John McCain föreslog att Greenspan skulle "mumifieras" så att han skulle kunna fortsätta styra amerikansk penningpolitik även efter sin död. En av hans favoritböcker är Ayn Rands "Och världen skälvde". Nu skälver den globala kapitalismen av arvet efter Alan Greenspan, och av en passiv Bush-administration. Och John McCain vill helst glömma vad han tidigare sagt om Greenspan och om den robusta och sunda amerikanska ekonomin.
Den f d Fed-bossen Alan Greenspan - med en närmast ultraliberal syn på marknaden -ingrep aldrig, trots otaliga varningstecken, för att stoppa den finansiella bubbla som nu spruckit. Tvärtom understödde och eldade han på den genom att lägga räntorna på rekordlåga nivåer, vilket bara blåste på kreditgivningen ytterligare. I grunden handlade det här om en tilltro till den fria marknaden som har närmast religiösa dimensioner.
Och nu tvingas kongressen och skattebetalarna sopa upp och rädda vad som räddas kan av ett kraschat finansiellt system utan få eller inga "tuktande" regelverk mot de värsta excesserna som bonusgiriga bankirer och mäklare utan måtta och sans ställt till med.
Runt om i världen tvingas vi alla bära en del av dess konsekvenser - i form av banker som nu kraftigt höjer bolåneräntorna, förvägrar entreprenörer och firmor krediter som i sin tur gör att beställda lastbilarna, platt-tvapparater, möbler etc nu inte lägre har några betalningsstarka köper - och med varsel och uppsägningar som följd. Så att beteckna de senaste veckorna som en svart september har gott fog för sig. Och än är det inte slut på krisen. Vem vet - trots räddningspaket och annat - om den är slut ens till våren eller ens innan 2009 övergår i 2010. Ingen, absolut ingen
Och i New York Times skriver ekonomiprofessor Paul Krugman om hur USA aldrig mer får tillbaka sin forma, ledande roll och nu har blivit "en bananrepublik med kärnvapen". Vi betalar nu alla priset på olika sätt för den laissez-faire-ekonomiska filosofi som stort oss rakt ner i det finansiella kaoset och massarbetslösheten.
Demokraten Bill Clinton från Arkansas lyckades år 1992 - i lågkonjunkturen då - bli vald och vinna över den sittande presidenten George Bush den äldre. Han myntade då sin ständigt återkommande devis: ”It is the economy, stupid!”.
Samma sak kan ske igen - nu när ekonomin seglat upp som den klart dominerande frågan inför president- och kongressvalet den 4 november. OCh så här långt har det också gynnat den demokratiske utmanaren Barack Obama och gett honom ett 5 %-igt övertag i olika opinionsmätningar gentemot den erfarne men i ekonomiska frågor överraskande svaga republikanen John McCain. Och som länge varit en del av röstunderlaget i senaten för den djupt impopuläre presidenten George Walker Bush.
Så amerikanska folkets förbittring över finanskrisen och känslan av att det nu behövs en förändring (Obamas change) talar för att han bör vinna i november. Egentligen ganska klart.
Men så lär det nog inte bli. En känslig faktor tillkommer. Och det är att Barack Obama från Illinois är svart, afroamerikan. Särskilt problematiskt kan det visa sig vara bland män i medelåldern med arbetarbakgrund i stater i rostbältet med många industrinedläggningar och där det väger jämnt mellan Obama och McCain. De tycker visserligen att Obama är bättre än McCain när det gäller ekonomin och jobben och säger det nog också i opinionsmätningar. Men hur gör de när de går till valbåset, om de nu alls går dit (max 60 % brukar rösta i amerikanska val)?
Här kan annat - som att Obama är svart, att de gillar vapen, har en konservativ familjesyn etc - ta över och kan det ändå bli McCain, trots att de egentligen tycker att Obama är bättre på många sätt för USA.
Det behöver inte men kan ändå gå så - också nu. Att McCain vinner i "vippedelstater" och då tar hem en knapp majoritet av de totalt 538 delstatliga elektorer som står på spel. Å andra sidan visar t ex en färsk opinionsmätning i en sådan viktig jämviktsdelstat som stora Florida (med många latinoväljare) att Obama leder rätt klart där.
Detta och andra liknande exempel - i kombinationen med finanskrisens storlek och alla uppsägningar inom industri och handel - kanske ändå talar för att Obama vinner. Trots att han råkar vara svart och Obamas ledning på drygt fem procentenheter just nu ingalunda kan ses som helt säker. Ska vi gissa att det ändå går så till slut?
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer amerikansk politik sedan många år
posted by rbjorkenwall at 5:45 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home