Världens största underjordsgruva för järnmalm i Kiruna rustar för framtiden

Om världens största underjordsgruva för järnmalm som nu har fått en ny nivå i Kirunagruvan: Det statliga, mycket lönsamma järnmalmsbolaget LKAB i norra Sverige i Kiruna (den rikaste och största fyndigheten) och Malmberget är sedan många år EU-Europas egen “hemmagruva” för högkaratik järnmalmspellets för stålindustrin. Ungefär 90 procent av årsproduktion går på export till Europa och resten till Kina och andra delar av världen. Järnmalm i större skala har man brutit i LKABs huvudgruva Kirunavaara ända sedan år 1899 när järnvägen (Malmbanan) blev klar. Fram till 1950-talet bröts malmen i dagbrott men sedan dess bryts den högklassiga järnmalmen på allt djupare nivåer under jord. Allt sedan 1995/97 har huvudnivån för järnmalmsproduktionen legat på 1 045 metersnivå. Men nu är nästa, nya huvudnivå invigd och ligger på 1 365 meters nivå och det är den sjunde nivån (275 m, 320 m, 420 m, 540 m, 775 m och 1075 m) sedan gruvproduktionens start för 114 år sedan. Den här nya huvudnivån är den största investeringen i statliga gruvjätten LKABs historia. Totalt 12,4 miljarder kronor – 1,44 miljarder euro – har investerats i den här nya huvudnivån som säkrar jobben och efterfrågan på LKABs hett efterfrågade järnmalm till sannolikt fortsatt goda tonpriser de kommande 20 åren och höja årsproduktionen från nuvarande 28-29 miljoner ton till 35 miljoner ton råmalm som i kulsinterverken sedan vidareförädlas till olivininblandade pelletskulor (med stora energivinster i stålverken) innan de går på export via utskeppningshamnen i norska Narvik. Under de närmaste tio åren kommer man att under nuvarande Kiruna stad – vars centrum med berömd kyrka och stadshus och annat kommer att flyttas till ett nyuppförts centrum (2014-2020) - borra upp malmkroppen under den nya huvudnivån för att senast 2025 sedan fatta beslut om man ska gå vidare med ytterligare en huvudnivå. Den nya huvudnivån måste sedan stå klar år 2033. Den samlade fyndigheten under nuvarande Kiruna stad (med ca 18 000 inv. boende i centralorten och ytterligare 5 000 i kommunen i stort) är så stor att den beräknas räcka ytterligare minst 50 år till och är så lönsam att den väl motiverar en omfattande och dyr stadscentrumflytt med byggande av nytt centrum, nytt stadshus, nermonteraring och sedan återuppförande av värdefulla kulturbyggnaden som den ståtliga, prisade kyrkan och samt en hel del nytt bostadsbyggande till en trolig, samlad kostnad på åtminstone 15-20 miljarder kr (1,75 – 2,3 miljarder euro). En summa som i allt väsentligt staten (främst gruvbolaget, enligt minerallagens krav, men också statliga trafik- och fastighetsverk m m) kommer att få stå för. Detta då utöver de rekordinvesteringar som gruvbolaget LKAB gör i sina nya huvudnivåer och olika tekniska förbättringar. Årsproduktionen på 35 miljoner ton högvärdig järnmalm/pellets kommer att betala alla dessa miljardinvesteringar och ändå – som hittills – ge goda, årliga miljardvinster till LKAB och ägaren staten. Och i det ingår då också de stora kostnader för LKAB ovan jord som följer av att betydande delar av Kiruna måste flytta på grund av att gruvbrytningen deformerar marken under nuvarande stadscentrum. Järnvägen ovan jord på Malmbanan har redan dragits om och inom ett till två år måste nuvarande stadshus tömmas och ersättas av ett nytt i blivande nya Kiruna centrum. En ny järnvägsstation/resecentrum behöver också vara på plats inom så där ett år. Och på nya huvudnivån under jord har redan tolv kilometer järnväg lagts ut och när hela den utbyggnaden är klar blir det Nordens djupaste, tyngsta och mest trafikerade järnväg. Sju tågset med 21 vagnar i varje set ska tillsammans göra 180 turer varje dag. Det blir rena pendeltågstrafiken med järnmalmståg. På den nya järnvägen här nere – och med bredare spårvidd – kommer malmvagnarna att vara tyngre lastade, 34 ton mot 30 ton i nuvarande vagnar. Tågen – järnvägen under jord är helautomatiserad – får också en ökad hastighet från 36 till 61 kilometer i timmen. Så där kommer det att köras nästan dubbelt så mycket tonnage på ett år som på malmbanan till Narvik. LKAB räknar med att nya huvudnivåinvesteringen på 12,4 miljarder kr är återbetald på 0,7 år. Något som visar hur lönsam den här investeringen är för gruvbolaget. När den nya gruvnivån på 1 365 meters nivån är fullt utbyggd blir det arbetsplats för mellan 100 och 150 personer fördelade på flera olika skift. Under arbetet med att anlägga den nya nivån – då bl a 4,3 miljoner kubikmeter berg, motsvarande drygt sju Globen-arenor (där Sverige den 19 maj vann hockey-VM-guld), har tagits ut för att skapa den nya huvudnivån – har sammanlagt över 1 000 personer varit sysselsatta. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Sverige allt mera ojämlikt visar en färsk OECD-rapport

Om hur Sverige halkar utför i en färsk OECD-rapport: En rapport från västekonomiska expertorganisationen OECD som häromdagen refererades i storstadsdrakarna visar att ingenstans i Europa växer klyftorna snabbare än i Sverige. På 15 år har andelen relativt fattiga mer än fördubblats. Motsvarande förändring har inte inträffat i något OECD-land. År 1995 hade Sverige de minsta inkomstskillnaderna och toppade den listan som mest jämlika nationen. I den nya, färska rankingen hamnar Sverige på 14:e plats, föga hedrande. Raset utför i jämlikhetslistan har gått fort. Reinfeldt-regeringen har – med alla sina jobbskattesänkningar i kombination med försämrad a-kassa och sjukförsäkring och rekordarbetslöshet - varit framgångsrik i sin ambition att förvandla Sverige till en högst medelmåttig nation i Europa. Vi är inte längre något föredöme i vare sig jämlikhet eller hög sysselsättning. Men Reinfeldt-regeringen är dock inte ensam skyldig. Ty erkännas ska att klyftorna ökade också redan under den socialdemokratiska regeringen. Men de har ökat högst påtaglig efter 2006 då sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer fick det sämre genom att ersättningarna till och med sänkts, samtidigt som de inte fått del av Reinfeldts och Borgs skattesänkningar. Klyftorna förvärrades av att de flesta samtidigt har fått förstärkta inkomster att röra sig med och allra mest har den rikaste tiondelen götts med. Vill vi ha ett sådant samhälle där de grupper som har den mest utsatta livssituationen ska tvingas gå i trapporna, medan de andra tar hissen och de som har det allra bästa får ta expresshissen? Det finns andra sätt att bedriva fördelningspolitik än att förstärka klyftorna. Man kan lyfta samhället från botten och motarbeta fattigdomen. Ett samhälle med allt djupare klyftor riskerar att brytas sönder inifrån av de konfliktrisker det innebär att stora befolkningsgrupper tvingas att föra en ständig kamp för att hålla sig över ytan. Fattig är man, enligt OECD:s definition, om hen (han/hon) bara har 50 procent att röra sig med av landets medianinkomst. Högerkrafterna älskar att nedvärdera denna definition och påstår att de fattiga i Sverige har det bättre än i extremt fattiga Bangladesh. Den nation där över tusen textilarbetare nyligen dött när en slumfabrik (fuskbygge) rasade samman nära huvudstaden Dacca. Men frågan för svensk del är: ska trenden med en växande ojämlikhet fortsätta eller brytas under de kommande åren? Det beror rätt mycket på vem som får makten efter valet 2014. Men svaret på den frågan är inte givet. Inte ens vid ett maktskifte hösten 2014. Detta beroende på hur en, enligt en del, väl medelklassfixerad socialdemokrati i praktiken då gör och om man verkligen har kraften och förmågan att bryta den allt mera ojämlika utvecklingen i Sverige. Ty det här är väl inte den fråga som marginalväljarna brinner mest för, som en LO-ekonom nyligen sagt i en kommentar om OECD-rapporten och hur socialdemokraterna i praktisk politik kan tänkas förhålla sig till den. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 18 maj 2013, Dagbladet 20/5, Arbetarbladet i Helsingfors 20/5, Gotlands tidningar 23/5 m fl)