Friday, August 31, 2012

Mitt Romney rätade inte ut frågetecknen i Tampa

Observerat: Mitt Romney och republikanernas partikonvent i Tampa Som bekant vill utmanaren Mitt Romney och republikanerna gå till val på och vinna kampen om Vita huset och kongressmajoriteten den 6 november med ett starkt höger- och teapartyradikalt budskap: kraftigt sänkta skatter för de redan superrika. Rejält nedskurna federala anslag till utbildning och infrastruktur. Mindre pengar till sjukförsäkringar och vård av äldre. Och betänk då att Amerika redan i nuläget – republikanerna har ju majoritet i representanthuset i kongressen – bara satsar 2,4 procent av sin BNP på infrastruktur, jämfört med fem procent i Europa och nio procent i Kina. Ännu på 70-talet var USA ledande i världen när det gäller högre utbildning – i dag ligger man på fjortonde plats. Arbetslösheten är rekordhög och pendlar kring 8 procent, så också av det skälet (konjunkturpolitik) skulle USA behöva mer federala investeringar, inte nedskärningar. Med Romney som president skulle statens roll bli mindre när det gäller välfärdsfrågor – och friheten därmed större för dollarmiljardärer. Däremot skulle det statliga agerandet öka i sovrummet, och politikens fingrar gräva sig allt längre in i kvinnors underliv. Hårda motståndare som partiet är mot aborter och annat. Något som långtifrån gillas ens av alla republikanska kvinnor, än mindre så av kvinnoorganisationer som slåss för kvinnors rättigheter. Så där ligger Romney och republikanerna inte så bra till, liksom heller inte bland de allt viktigare latinoväljarna i den amerikanska väljarkåren. Så – trots republikangynnade valregler genom olika delstatliga “regelskärpningar” och administrativa hinder i republikanskt styrda delstater – även om ca 5 miljoner färre amerikaner denna gång beräknas kunna rösta, så finns gott hopp om att tillräckligt många amerikanska välj­are vill värna kvinnors rättigheter, inte alltför ensidigt gynna de redan välmående, våga satsa klokt på jobb och tillväxt genom att ge Obama fyra år till i Vita huset. Kanske inte med någon större men ändå en tillräcklig övervikt. Så här långt ligger också republikanerna och utmanaren Mitt Romney – nu med partikonventets val i ryggen – ännu lite under Obama i olika opinionsmätningar. Och inte förmådde Romneys tal i Tampa i Florida heller riktigt räta ut alla frågetecken som finns kring hans person också bland många av hans egna partiaktivister. Frågetecknen kring Romneys tal kvarstår också efter Tampa Frågan inför hans konventtal i Tampa i Florida var: vem är egentligen Mitt Romney, president Obamas utmanare i novembervalet? Efteråt står frågetecken i många stycken ännu kvar. Trots ett utmärkt “familjetal av Romneys hustru och en något mindre upplysande tal av Mitt Romney själv. Visst bjöd Mitt Romney bjöd på glimtar av sig själv men han lyckades inte helt sudda ut bilden av en distanserad, åsiktsmässigt flip-floppande superrik person som lever långt från vanligt folks vardag. Mitt Romney fick dock in en del lysande repliker i sitt tal på republikanska partiets konvent: - Om ni kände spänningen när ni röstade på Barack Obama, borde ni inte göra det när han är president Obama också. Det är något fel med det jobb han gjort som president när den bästa känslan du haft för honom var dagen då du röstade på honom. En annan rad (totalt sett var de inte så många) som fick stora applåder var följande: - Han lovade att stoppa höjningen av oceanerna och läka planeten. Jag lovar att hjälpa er och er familj. Och sånt går hem starkt bland “familjen är viktig”-orienterade republikanska aktivister. Men några grövre utfall – annars inte så ovanligt i andra sammanhang – mot Obama kom inte från Romney. Hans stil är att mera utmåla Obama som en god person som vill väl, men däremot antyda att Obama saknar kompetensen att vara USA:s president. Sannolikt en smartare taktik om man undvika att skrämma bort mittenväljare som Romney behöver vinna men som däremot inte lika självklart tilltalar aktivisterna på ett partikonvent. Ett givet retoriskt stilgrepp på ett konvent i USA är att – som Mitt Romney och än mera hans fru gjorde - berättade lite om sin bakgrund och sin familj. Om hur hans pappa föddes i Mexiko och flydde under den mexikanska revolutionen. Mitt vågade till och med skämta om mormonska religiösa tro. Det kom när han berättade hur han var med och startade riskkapitalbolaget Bain Capital (som gjort Mitt snorrik). - Vi var unga och hade aldrig gjort detta förr... Jag undrade ibland om jag gjort ett stort misstag. Jag funderade på att be om kyrkans pensionsfond och investera med den, men jag gjorde det inte. Jag ville inte hamna i helvetet också. Lite rörande och rätt typiskt amerikanskt konventtalsretorik. Men viktigare är väl ändå vad han vill göra som president? Det fick åhörarna veta långt mindre om. Han lade visserligen fram fem punkter som ska skapa tolv miljoner nya jobb, men det var luddigt och mycket allmänt hållet om mera exakt hur det skulle gå till. Romneys viktigaste poäng var snarare att lyfta fram att president Barack Obama suttit fyra år vid makten, visserligen tog över under svåra förhållanden (läs Lehman Brothers och finanskrisen 2008-2009), men han har inte gjort saker och ting bättre. USA har ett system som ska skapa välfärd och rikedom, sa Mitt. - Det är därför varje president sedan den Stora depressionen som ställts inför det amerikansk folket för att ställa upp en andra period, kunnat se tillbaka mot de tidigare fyra åren med tillfredsställelse och säga: Du har det bättre nu än för fyra år sedan. - Utom Jimmy Carter. Eller den här presidenten. Han glömde förstås – medvetet – republikanen George Bush sr, som förlorade mot Bill Clinton. Och just det kortet tänker han försöka spela ut under valstriden mot Obama. Däremot inte påminna om att den republikanska majoriteten i representanthuset gjort vad de kunnat för att blockera bort Obama-administrationens olika förslag. Taktiskt är det ju rätt av Romney att säga att presidenter som inte kan påstå att livet blivit bättre under de fyra år som gått, har mycket svårt att bli återvalda. Men Obama kan – i motsats till Carter och Bush sr – mycket väl lyckats med det. Trots allt. Faktum är att Romney – mot den här bakgrunden – redan nu borde leda i opinionsmätningarna. Men han det gör han ju inte alls. Det här konventets viktigaste uppgift i Tampa var att ändra på det, genom att visa vem Mitt Romney är och vad han gjort – och vill göra. Lyckades Romney? Lyckades det? Tveksamt. Möjligen delvis. Men Mitt Romney är ju ingen stor retoriker och inte heller nu höll han något historiskt eller visionärt tal. Stundtals var det långt mellan applåder och jubelrop från de mest trogna på konventgolvet. Det är högst tveksamt om det räcker för att hjälpa honom vinna kampen om Vita huset. Framförallt gav talet gav inte besked i frågan alla ville ha svar på; vem är människan Mitt Romney? Han försökte inte ens förklara sina många åsiktsbyten. Han sa inget personligt om sin tro. Han försökte låta empatisk utan att egentligen lyckas. För många är och förblir han lite av en gåta med få eller nästan inga mera hållfasta åsikter. Bilden av Mitt Romney som en flip-floppande person som byter åsikter efter hur vindarna blåser kvarstår. Talet var Romneys chans att nå in i vanliga amerikaners hjärtan. Han tog den bara till hälften. Han är fortfarande den rika affärsmannen som lever ett liv långt från vanliga amerikaners vardag. Men valet i höst – racet mellan Obama och Romney – kommer beroende på ekonomins arbetsmarknadens dysterhet i USA att till slut ändå bli tämligen jämnt. Men tills vidare ändå landa i slutsatsen att den slutar med liten övervikt och omval för den sittande presidenten Obama. Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com)

Saturday, August 25, 2012

Tyskland avgör eurons framtid

Om hur eurons framtid kan komma att avgöras av tyska författningsdomstolen: Det är nu 60 år sedan det som idag kallas Europeiska unionen, EU, bildades. Tanken bakom den var folkförsoning och aldrig mera krig på europeiska kontinenten, och särskilt inte mellan Frankrike och Tyskland. Delvis så lyckades man också i den ambitionen. Men idag och sedan en tid tillbaka råder kris och växande misstro inom unionsländerna, främst så i spåren av den i väsentliga avseenden felkonstruerade och väl naivt utformade euromyntsamarbetet mellan de 15 av EUs 27 medlemsländer. Nord står mot syd och avgörandet blir – som så många gånger förr i historien – utvecklingen i Tyskland. Kan och borde euron räddas?, ja, har bl a den kloke ekonomiprofessorn Paul Krugman frågat i sina läsvärda kolumner i NYTimes i sommar. Kommer euron att kunna räddas?, mera osäkert har Krugman och andra svarat. Ett av de viktigare avgörandena i det avseendet blir utvecklingen i Tyskland. Dess mäktiga författningsdomstol i Karlsruhe ställer nu på om de till krisande eurosydländer avsedda borgensåtaganden och resursöverföringar verkligen är förenliga med tyska grundlagen. Den 12 september kommer deras bedömning och dom. Hur det går? Möjligen ja med vissa reservationer. Som extra påtryckning på dessa domstolsförhandlingar har ledande politiker i alla partier i Tyskland mer eller mindre tydligt förespråkat folkomröstning för att klargöra rättsläget. Unikt nog. Varför? Jo, ända sedan andra världskriget präglas tysk inrikespolitik av synnerligen stor respekt för den noggrant framtagna tyska grundlagen och en i motsvarande mån stark misstro mot folkomröstningar. Ingen annan europolitisk miljö präglas lika starkt som den tyska av att grundlagens och den representativa demokratins bindande betydelse. Så utan ett godkännande av författningsdomstolen lär det inte vara möjligt med någon tydlig “körorder” från tyska Merkel-regeringen att europeiska centralbanken, ECB, kan agera så kraftfullt som sannolikt krävs från ECB och eurozonspolitikerna samfällt för att rädda eurozonen från en fortsatt långvarig kris och möjlig del- eller totalupplösning. Så om allvarligast krisande Grekland men också svårt krisande Portugal, Spanien m fl i eurozonen ska kunna vara kvar och de femton i eurozonen ska hålla ihop lär de nog hoppas på att tyska författningsdomstolen den 12 september låter – därtill tubbat? – leverera ett utlåtande som möjliggör önska borgensåtaganden (=köp av statsobligationer etc) och nödvändiga resursöverföringar till krisande euroländer. Men hur gör de tyska partierna i förbundsdagen? Utlyser de en folkomröstning bara om författningsdomstolen gör “fel”, en icke önskvärd bedömning? Eller blir det en folkomröstning i vilket fall som helst? Vilket det blir i nuläget är högst oklart. Och vad händer om det blir en folkomröstning och de tyska väljarnas majoritet inte låter sig övertygas om vad förbundsdagens (riksdagens) majoritet vill och önskar? Spricker inte då euromyntunionen eftersom de tyska väljarna i en folkomröstning sagt sig inte vilja acceptera de större åtaganden och resursöverföringar som krävs för att rädda eurozonen? Eller så låter sig en majoritet av de tyska väljarna – men skepsisen är betydande – till slut ändå att i en folkomröstning övertygas om det rimliga i ytterligare resursöverföringar och åtagande av Tyskland (och andra) för att rädda euron från att falla samman. Men nog förefaller det mer än tveksamt om att en majoritet av tyska väljare i en direkt avgörande folkomröstning skulle gå med på att i praktiken även tyska skattemedel kan användas för ett paneuropeiskt ändamål som euron. Dessutom: vad är de två stora tyska partierna – Merkels – CDU/CSU och de tyska socialdemokraterna, SPD, beredda att riskera inför nästa hösts högst ovissa förbundsdagsval? Ens om det sedan skulle råka sluta i en ny, stor koalition mellan de båda efter valet. Så kanske det trots allt i nuläget är lite klokt att vårt östliga grannland, eurolandet Finland har beredskap för dessa olika möjligheter i nuvarande eurokris!? Och själva ska vi nog vara tacksamma för att en majoritet av svenska folket var kloka nog att inte vilja ansluta oss till euron för ett antal år sedan. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Piteå-tidningen och Folkbladet,Västerbotten 29/8 m fl) PS. Domen i Karlsruhe 12 september godkände med knapp nöd att det tyska eurostödpaketet på 190 miljarder euro är förenligt med tyska författningen. Vid ett annat utslag hade en folkomröstning kunnat bli en möjlig konsekvens om författningsdomstolen inte ansett stödpaketet vara förenligt med författningen. Men att gå utöver de 190 miljarderna i stöd blir nu ännu svårare, som framgår av utslaget i Karlsruhe. Domarna är stenhårda på stödpak för euron måste ha stöd i förbundsdagens båda kammare, och det är inte precis snutet ur näsan.