1 500 miljardersfallskärmen som svenska bankerna nu fått av pappa staten
Observerat och värderat:
Svenska staten vecklar ut en rekordstor skyddfallskärm över de svenska bankerna
När regeringen i Sverige måndagen den 20 oktober presenterade sitt så kallade stabilitetspaket för det finansiella systemet så innebär det enkelt uttryckt att banker och finansinstitut nu får sitt eget fallskärmsavtal.
Om det värsta skulle inträffa, om ett bolag i branschen skulle få allvarlig brist på pengar, så är det skattebetalarna som nu går in och ser till att företaget får landa mjukt i en av skattebetalarna finansierad fallskärm.
1 500 miljarder kronor - så lyder siffran när det gäller regeringen Reinfeldts stabilitetsplan för de svenska bankerna. Så ofattbart mycket pengar ska nu staten langa upp om det krisar på allvar för de svenska storbankerna. Visst, det är rätt - och helt nödvändig politik: Om banksystemet kollapsar eller går trögt att inga investeringar och lånekrediter kommer till stånd får detta följdverkningar för alla i samhället.
Samtidigt ställler sig svenska folket i gemen också en annan och mera reflekterande fråga: När såg vi senast en sådan kraftansträngning för att lösa andra problem i samhället? Till exempel arbetslösheten, bostadsbyggnadskrisen eller klimatkrisen? Visserligen kan det innebära att skattebetalarna får ta över aktier i banken som blir räddat, men statsminister Reinfeldts tidigare löfte om att skattebetalarna inte ska ta några risker gäller inte längre. Totalt handlar det om nu om statliga garantier på svindlande 1 500 miljarder kronor som nu ställs ut. Därest en allvarlig kris inträffar i någon eller några av våra svenska banker.
I finanskrispaketet ingår också att det nu skapas en särskilt garantifond som inom 15 år ska utgöra hela 2,5 procent av Sveriges bruttonationalprodukt som kan komma att användas om exempelvis någon bank får betalningsproblem.
De kraftfulla åtgärdersom regeringen nu sjösätter innebär att finanskrisen slutligen har kommit ifatt också de svenska statsråden och riksbanksdirektörerna. Så lät det inte när Lehman Brothers gick i konkurs och det första - men inte sista - räddningspaketet på 700-800 miljarder dollar röstades igenom i den amerikanska kongressens båda kammare härom veckan.
Från början var krisen bara frågan om någonting som hände på andra sidan Atlanten och inte mer än marginellt påverkade oss hemma i trygga Sverige. Så lät det då.
Gång på gång intygade regering och Riksbank att svenska banker och finansinstitut var säkra och alla farhågor om motsatsen viftades bort Men det var då det.
Sedan spred sig krisen som en präriebrand över världen. Och Storbritanniens premiärminister Gordon Brown - Blixt Gordon kallad efter detta - iscensatte sitt snabba räddningspaket för den brittiska finansmarknaden, ett paket som sedan kopierads av de femton euroländerna inom EU.
Vid den tidpunkten började även präriebrandens lågor att slicka också Sverige. Hushållen har sett hur deras besparingar smält samma, varslen och uppsägningshot inom industrin börjat dugga allt tätare ( mer än 8 000 varslade på bara en vecka från Volvo m fl) och oron har bitit sig om att svenska banker kan komma att gå omkull, och då måste regeringen agera.
Samtidigt som insikten i folkbildande syfte spritts om att det inte går att låta banker som kommer på obestånd gå i konkurs. Detta därför att en bank eller ett bolåneinstitutet faktiskt inte är som vilket "mutter- och skruvföretag" som helst. En bank tillverkar inga varor som går att sälja för att betala en låneskuld.
Banker och bolåneinstitut är som en rangerbangård, som Hallsberg eller Riihimäki, där man växlar och byter pengar, lån och olika värdepapper med varandra. Vad bankerna lever av är mellanskillnaden - räntegapet - mellan in- och utlåningsräntorna.
Går banken omkull så drabbas alla de sparare, låntagare och småföretagare som är dess kunder. Därför kan man inte låta banker gå omkull vid obestånd. Därför går statern nu in i land efter land i världen och stöttar upp ett finansiellt system i kraftig obalans. Därför tillkom nu också det svenska 1 500 miljarder kr stora räddningspaketet häromdagen som en skyddande fallskärm om - vilket inte ännu är fallet - någon eller några svenska banker skulle riskera att gå omkull.
Vad som dock förblir lite oklart är om det här räddningspaketet på 1 500 miljarder kr och garantifonden på 2,5 % av Sveriges BNP innebär att svenska skattebetalare i praktiken också står för fiolerna om SE-banken och Swedbanks lite väl överoptimistiska låneaffärer i de baltiska staternas banksystem i Estland och Lettland också täcks in av den här nya bankfallskärmen.
Robert Björkenwall
(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Svenska staten vecklar ut en rekordstor skyddfallskärm över de svenska bankerna
När regeringen i Sverige måndagen den 20 oktober presenterade sitt så kallade stabilitetspaket för det finansiella systemet så innebär det enkelt uttryckt att banker och finansinstitut nu får sitt eget fallskärmsavtal.
Om det värsta skulle inträffa, om ett bolag i branschen skulle få allvarlig brist på pengar, så är det skattebetalarna som nu går in och ser till att företaget får landa mjukt i en av skattebetalarna finansierad fallskärm.
1 500 miljarder kronor - så lyder siffran när det gäller regeringen Reinfeldts stabilitetsplan för de svenska bankerna. Så ofattbart mycket pengar ska nu staten langa upp om det krisar på allvar för de svenska storbankerna. Visst, det är rätt - och helt nödvändig politik: Om banksystemet kollapsar eller går trögt att inga investeringar och lånekrediter kommer till stånd får detta följdverkningar för alla i samhället.
Samtidigt ställler sig svenska folket i gemen också en annan och mera reflekterande fråga: När såg vi senast en sådan kraftansträngning för att lösa andra problem i samhället? Till exempel arbetslösheten, bostadsbyggnadskrisen eller klimatkrisen? Visserligen kan det innebära att skattebetalarna får ta över aktier i banken som blir räddat, men statsminister Reinfeldts tidigare löfte om att skattebetalarna inte ska ta några risker gäller inte längre. Totalt handlar det om nu om statliga garantier på svindlande 1 500 miljarder kronor som nu ställs ut. Därest en allvarlig kris inträffar i någon eller några av våra svenska banker.
I finanskrispaketet ingår också att det nu skapas en särskilt garantifond som inom 15 år ska utgöra hela 2,5 procent av Sveriges bruttonationalprodukt som kan komma att användas om exempelvis någon bank får betalningsproblem.
De kraftfulla åtgärdersom regeringen nu sjösätter innebär att finanskrisen slutligen har kommit ifatt också de svenska statsråden och riksbanksdirektörerna. Så lät det inte när Lehman Brothers gick i konkurs och det första - men inte sista - räddningspaketet på 700-800 miljarder dollar röstades igenom i den amerikanska kongressens båda kammare härom veckan.
Från början var krisen bara frågan om någonting som hände på andra sidan Atlanten och inte mer än marginellt påverkade oss hemma i trygga Sverige. Så lät det då.
Gång på gång intygade regering och Riksbank att svenska banker och finansinstitut var säkra och alla farhågor om motsatsen viftades bort Men det var då det.
Sedan spred sig krisen som en präriebrand över världen. Och Storbritanniens premiärminister Gordon Brown - Blixt Gordon kallad efter detta - iscensatte sitt snabba räddningspaket för den brittiska finansmarknaden, ett paket som sedan kopierads av de femton euroländerna inom EU.
Vid den tidpunkten började även präriebrandens lågor att slicka också Sverige. Hushållen har sett hur deras besparingar smält samma, varslen och uppsägningshot inom industrin börjat dugga allt tätare ( mer än 8 000 varslade på bara en vecka från Volvo m fl) och oron har bitit sig om att svenska banker kan komma att gå omkull, och då måste regeringen agera.
Samtidigt som insikten i folkbildande syfte spritts om att det inte går att låta banker som kommer på obestånd gå i konkurs. Detta därför att en bank eller ett bolåneinstitutet faktiskt inte är som vilket "mutter- och skruvföretag" som helst. En bank tillverkar inga varor som går att sälja för att betala en låneskuld.
Banker och bolåneinstitut är som en rangerbangård, som Hallsberg eller Riihimäki, där man växlar och byter pengar, lån och olika värdepapper med varandra. Vad bankerna lever av är mellanskillnaden - räntegapet - mellan in- och utlåningsräntorna.
Går banken omkull så drabbas alla de sparare, låntagare och småföretagare som är dess kunder. Därför kan man inte låta banker gå omkull vid obestånd. Därför går statern nu in i land efter land i världen och stöttar upp ett finansiellt system i kraftig obalans. Därför tillkom nu också det svenska 1 500 miljarder kr stora räddningspaketet häromdagen som en skyddande fallskärm om - vilket inte ännu är fallet - någon eller några svenska banker skulle riskera att gå omkull.
Vad som dock förblir lite oklart är om det här räddningspaketet på 1 500 miljarder kr och garantifonden på 2,5 % av Sveriges BNP innebär att svenska skattebetalare i praktiken också står för fiolerna om SE-banken och Swedbanks lite väl överoptimistiska låneaffärer i de baltiska staternas banksystem i Estland och Lettland också täcks in av den här nya bankfallskärmen.
Robert Björkenwall
(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 4:14 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home