Moderaterna fortsätter sin trianguleringstaktik inför nästa val

Moderaternas framtidskonvent sista helgen i november bekräftar att detta helt dominerande, borgerliga regeringsparti nu ämnar gå vidare i sin taktik att
triangulera och sno motståndarnas politiska frågor och språkbruk. Nu är det rättvisa - när begrepp som utanförskap och jobblinje är förbrukade - som är signalordet som ska vinna valet i september 2010 åt detta ledande borgerliga alliansparti.

När ska socialdemokraterna med ambitionen att återta regeringsmakten i nästa val börja prata och använda ordet jämlikhet igen? Är det inte dags nu det lite ideologiskt mjäkigare rättvisa börjar övertas av moderaterna?

Utöver då att socialdemokraterna nog för att nå framgång också i övrigt behöver visa en allmänt ökad tydlighet samt våga prata mera klarspråk (ärligare och mindre mumlande) om vad man verkligen vill i dessa allt bistrare ekonomiska och jobbmässiga vargavintertider...

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Nyttiga kunskaper om finanskrisen och vad som behöver göras för framtiden

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 4 december 2008 m fl)

Observerat och värderat:

Givande och nyttiga kunskaper om finanskrisen och om behovet av en reformering av nuvarande kollapsade system

Ekonomiprofessor Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi 2008, den tidigare nobelpristagarkollegan, professor Joseph Stiglitz (ännu synnerligen verksam) och ekonomiprofessor Robert J. Shiller tillhör några av de allra skarpaste och bästa om man vill ha lite vägledning och förstå vad som verkligen sker med vår ekonomi och varför det går som det går.

Redan tidigt år 2000 förutsåg professor Robert J Shiller IT-bubblan och IT-kraschen i sin bok "Irrational Exuberance", som utkom något innan aktiekurserna började dyka ner mot källaren. Och innan dess i olika mediauttalanden.

I sin nya bok om subprime och finanskrisen - "The Subprime Solution: How Today`s Global Financial Crisis Happened, And What To Do About IT (Princeton University Press) - tar professor Shiller tag i den nuvarande krisen och vad som nu bör göras. Ungefär som professor Krugman i mera lättfattlig form har gjort i sina återkommande kolumner i The New York Times allt sedan Lehman Brothers konkurs den 15 september.

Också nu - precis som fallet var med IT-bubblan - handlar det i grunden om irrationella, oförnuftiga beteenden på marknadsplatserna. På kort sikt finns ingen annan lösning - precis som Krugman nu övertygat Obama m fl om - än att staten räddar banker och låntagare. Och gör det genom massiva insatser och krispaket, inte något småduttande.

På lång sikt, menar Shiller i sin bok, krävs däremot en helt ny struktur, regleringar och vad professor Shiller kallar för "finansiell demokrati".

Detta för att inte marknadsaktörerna på nytt - när den här krisen en gång övervunnits - om ytterligare ett antal år på nytt ska svepas med i en illusion om ständigt stigande vinster och förmögenhetsvärden utan täckning i den reala ekonomin. Och en efterföljande ny krasch. Precis som fallet varit nu - från uppbyggnadsfasen 1997-2006 innan de första tecknen började komma år 2006 på fallande fastighetspriser och ända fram till de amerikanske bolåneinstitutens och Lehman Brother-kraschen i mitten av september 2008.

Professor Shiller varnade tidigt för vad som var på gång. Han såg mönstret i det irrationella flockbeteendet och den nya giriga moral som ersatt den gamla protestantiska arbetsetiken. Hur pengarna och ständigt nya vinster blivit ett mål i sig. Därför krävs nu, sedan staten först räddat banker och låntagare, att allmänheten (demokratin) får bättre verktyg att bedöma marknaden och riskerna i varje aktuell situation. Bara genom bättre regelverk, ökad information och genomlysning kan framtida bubblor och krascher undvikas, anser professor Robert J. Shiller.

Därutöver föreslår han också ett nytt inflationsmått och en indexering av huspriser med löpande uppdateringar av lånevillkor.

Nuvarande finansmarknadsregim har nått vägs ände och behöver ersättas med något nytt och bättre. Uppslag till detta har professor Shiller gett i sin nya bok, liksom också kommit från andra tongivande ekonomer som Paul Krugman (krisbekämpningen nu) och Joe Stiglitz (bl a om hur IMF och Världsbanken behöver reformeras).

En helt annan sak är sedan hur våra politiker världen runt förmår ta till sig och göra praktisk politik av dessa och andra lärdomar och råd.

Nu när t ex SCB rapporterar att det råder negativ ekonomisk tillväxt i Sverige. "Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) var oförändrad tredje kvartalet 2008 , jämförd med motsvarande kvartal 2007. Säsongrensad och jämförd med andra kvartalet 2008 minskade BNP med 0,1 procent." Och ännu sämre lär det bli fjärde kvartalet 2008.

Kommer vi att ha uppåt 200 000 fler öppet arbetslösa (TCO:s riskspådom) i vårt land om säg ett år eller något mer?

Och vad gör den borgerliga alliansregeringen i väntan på att detta ska bli verklighet? Fortsätter att sitta still i båten? Eller agerar man? Och gör man i så fall rätt saker?

Och hur tänker den socialdemokratiska oppositionen agera inför detta perspektiv?

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tänkvärt av Abraham Lincoln

"Det bästa med framtiden är att den kommer en dag i taget."

USA:s president Abraham Lincoln, åter i ropet på grund
av Barack Obama

TCO:s krispaket på 30-50 miljarder kr är ungefär vad som behövs nu

Observerat och värderat:

TCO:s krispaket - ett paket på 30-50 miljarder som borde bli genomfört nu

Var på TCO:s pressträff häromdagen i ett snöigt Stockholm och åhörde när TCO-ordföranden Sture Nordh, chefsekonom Roland Spånt och samhällspolitiske chefen Roger Mörtvik lägga ut texten om TCO:s ekonomiska krispaket. En på många sätt utmärkt och analytisk rapport, där man varnar för att arbetslösheten kan bli minst 100 000 och kanske uppåt 200 000 (ingen vet säkert) i det efterfrågefall som nu är på väg vecka för vecka. Därför krävs nu med det snaraste, ett batteri av kraftfulla åtgärder på motsvarande 30 till 50 miljarder kr (= 1-2 %
av Sveriges samlade bruttonationalprodukt, BNP).

Så här långt har regeringen Reinfeldt - fastlåst som man i sin nu havererade "jobbstrategi" - gjort platt intet. Men inte heller det stora oppositionspartiet socialdemokraterna verkar fullt ut ha förstått allvaret eftersom man, så här långt, via Thomas Östros, härom veckan bara lagt fram ett synnerligen blygsamt krispaket (ca 15 miljarder) på bara motsvarande runt 0,3 % av Sveriges BNP, alltså fyra till sex gånger mindre än vad TCO nu tycker situationen minst kräver. Det här imponerar inte heller.

Och som Sture Nordh sa på pressträffen behöver landet nu få besked av regeringen om ett batteri av krisåtgärder (inte en åtgärd utan en serie åtgärder) redan före jul om inte krisen ska bli ännu mycket värre.

För att förhindra ett stort och växande efterfrågefall i ekonomin krävs, anser TCO, en trygghetschock - i form av en bättre och förhöjd a-kassa, höjda studiebidrag, extra
barnbidrag i kombination med rejäla räntesänkningar, omfattande utbildningssatsningar, tidigarelagda miljö- och infrastrukturinvesteringar, ökade resurser till kommunsektorn, lånegarantier för småföretag samt en beredskap för en temporär sänkning av medvärdesskatten.

Allt detta ingår i TCO:s krisprogram, ett program som i pengar räknat kostar 30-50 miljarder kr
(=1-2 % av BNP). Och som sagt: det brådskar med raka besked nu inom ett par veckor för att
hålla uppe efterfrågan och förhindra att krisen sprider sig och blir ännu långt mycket värre, anser TCO:s Sture Nordh.

När jag efter pressträffen pratade med journalistnestorn Björn Elmbrant om han möjligen förstår vad det beror på att även socialdemokraterna verkar handfallna och passiva så står vi båda lite frågande. Vad är grundorsaken till den här "växande ängslighetskvoten" och initiativlösheten också i S-ledningen?

Är det inte dags nu att i denna den allvarligaste kris och utmaning på flera årtionden sluta uppträda som budgetregelverkets kedjefånge!? Att förstå att läget nu är extraordinärt och kräver att socialdemokraterna visar lite handlingskraft och börjar jaga regeringen Reinfeldt om den kris som mycket snart kan ge oss 100 000 till 150 000 fler öppet arbetslösa och depression i ekonomin!

Nu när nära noga alla börjar beskriva sig som "keynsianer" och Barack Obamas New Deal-krispaket kanske landar på 500 till 700 miljarder dollar (= 3-4 % av USA:s BNP). Då borde en socialdemokratisk opposition som vill återfå makten om två år visa handlingskraft, lägga in en växel och ta ledningen i opinionsbildningen om vad krisen nu kräver för kraftfulla motåtgärder för att förhindra ett gigantiskt efterfrågefall och massarbetslöshet.

TCO:s nu framlagda krispaket är nog ett minimum för att undvika det enorma efterfrågefall
och växande massarbetslöshet som nu väller in över landet - och vecka för vecka bara kommer att bli allt värre. Men nog borde också LO ha kunnat agera med samma framsynthet och kraft.

Heders åt TCO för att man visar lite dådkraft. Men var finns regeringen och var finns den politiska oppositionen? Är det inte dags att vakna nu!?

I bästa fall kommer också ett besked om ett åtgärdspaket redan till jul eller strax efter som åtminstone ligger i närheten vad TCO nu så klokt har lanserat. Men helt säker kan man tyvärr inte vara med de politiska och ideologiska låsningar som finns på såväl regeringssidan som inom det stora oppositionspartiet, socialdemokraterna.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Har den nordiska modellen någon framtid?

(Publicerad i bl a Vasabladet 29 nov. 2008 m fl)


"Vem vill riva ner den nordiska välfärdsmodellen? Ingen. Vem vill försvara den
nordiska modellen? Ingen".

Det var danska statsvetarprofessorn Drude Dahlerups inte helt överraskande svar på ett välbesökt seminarium om den nordiska välfärdsmodellen i Institutet för framtidsstudier och ABF:s regi i Stockholm den 25 november.

Enligt professor Dahlerup så är det definitivt så vad gäller den danska Anders Fogh Rasmussen-regeringen men faktiskt också när det gäller de danska socialdemokraterna. Inte heller de tar kamp för den nordiska välfärdsmodellen. Och samma sak gäller, menar professor Olli Kangas vid Folkpensionsanstalten i Finland, också de finska socialdemokraterna och vänsterförbundet som heller inte förmår ta kamp för den nordiska modellen. En modell som i Finland historiskt också varit lite mindre generös än den svenska och danska.

Men tills vidare blir det tyvärr också lite oklart hur mycket kamp ens de svenska och norska socialdemokraterna är beredda att ta för vår hittills så framgångsrika och samtidigt ekonomiskt produktiva välfärdsmodell. Det var innebörden i såväl den norske välfärdsforskaren, professor Kåre Hagens (Norwegian School of Management) som professor Joakim Palmes (Instit. för framtidsstudier) motsvarande redovisningar.

Detta delvis därför att många menar att politikens manöverutrymme visavi EU och globaliseringstrycket (finansieringssidan av välfärden) har krympt. Vi har inte längre full kontroll över "vårt bidrag till världsarvet" (forskaren Urban Lundbergs tes)och modellens fortsatta överlevnad. Manöverutrymmet har snävats av ex.vis när det gäller den nordiska arbetsmarknadsmodellen av juristerna i EG-domstolen (Laval- och Rüffert-domarna m m). Och modellens betydelse som "best pratice"-jämförelse och kreativ konkurrens mellan de nordiska länderna och övriga världen har också minskat, bl a genom att vi brytt oss mindre om att vårda vår modell och genom att EU på vissa områden snävat av vårt manöverutrymme (jfr EG-domstolens roll, förändrade villkor för vissa skattebaser etc).

I takt med att vi låter bli att höja taken i våra socialförsäkringar - sjukförsäkring, a-kassa etc - så eroderar värdet av den generella välfärden i vår nordiska modell. Fria vård- och skolval mellan offentliga och privata lösningar kan förefalla vara små förändringar men kan på sikt få stora konsekvenser trovärdigheten och uppslutningen kring den nordiska modellens välfärdslösningar. Ansåg Joakim Palme och andra i den nordiska modellen-panelen i ABF-huset i Stockholm.

En teknokratifiering/byråkratifiering av modellens anpassningar och fortsatta förvaltning på politikens bekostnad - stora pensionsuppgörelser utan nära nog ingen offentlig debatt etc - gör också att uppslutningen kring den nordiska modellen riskerar att försvaras, ansåg några av paneldeltagarna.

Så professor Drude Dahlerups pregnanta sammanfattning av hennes bidrag fångade samtidigt väl in hela paneldiskussionen om den nordiska modellens framtid:

"Vem vill riva ner den nordiska välfärdsmodellen? Ingen. Vem vill försvara den
nordiska modellen? Ingen".

Och just detta är faktiskt det stora bekymret med de nordiska ländernas "världsarvbidrag" (Urban Lundbergs beteckning)- den framgångsrika nordiska välfärds- och arbetsmarknadsmodellen. För få verkar idag bry sig om att vårda den och vara tillräckligt beredda att slåss för dess fortlevnad.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

90 000 unga i utanförskap i Sverige - hur många fler ska de bli?

Läs den dagsfärska rapporten på www.ungdomsstyrelsen.se om utslagningen bland
de unga, nu uppe i 90 000. För ett antal år sedan var det 50 000 och nu har
det vuxit till 90 000. Hur illa ska det gå innan samhället och politikerna
reagerar? Fjorton procent av de unga redan utslagna men hur många fler ska de bli innan politikerna och särskilt arbetarrörelsens dito reagerar?

"90 000 unga har varken arbete eller utbildning (25 nov 2008)
I Sverige finns 90 000, 14 procent, unga mellan 20-25 år, som
under ett år vare sig arbetat eller varit i utbildning. Det visar siffror
från Ungdomsstyrelsens nya rapport En analys av ungas utanförskap. Rapporten
överlämnas till regeringen idag." (Ungsdomsstyrelsen)

Vad säger SSU (om man ännu finns?) om det här? Var finns s-partiets ledande
företrädare som nu borde jagar regeringen om detta växande "utanförskap"?

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Kvinnokamp och partisprängning på gång?

Det råder - efter tre omröstningar - nära nog inbördeskrig eller i vart fall svår kris i det franska socialistpartiet. Två kvinnliga politiker med lite olika profil slåss stenhårt om makten och partiledarskapet i det franska socialistpartiet som länge varit på dekis.

Martine Aubry,ex-arbetsmarknadsminister och borgmästare i nordfranska Lille,vann medlemsomröstningen i det franska Socialistparitiet med minsta möjliga marginal. Hon fick först uppgivna 42 men senare finräknade 102 fler röster än Ségolène Royal, lokalpolitiskt verksam i regionen Poitou-Charentes och förlorare i presidentvalet mot Sarkozy. Sammanlagt avgavs drygt 137.000röster. Anklagelser och motanklagelser haglar om röstfiffel och fusk mellan de två kandidaterna. Och än är inte sagt om förloraren "Sego" Royal accepterar partiets nationella rådsgodkännande 25 november av det finräknade 102 röstersövervikten för Martine Aubry i den stentuffa fighten om partiledarskapet i detta svårt sargade och demoraliserade socialistparti i EU-kärnlandet Frankrike.

Torun Börtz, TT, sammanfattar läget så här:

“Efter fredagens val (21.11)är socialistpartiet mer kluvet än någonsin. Kluvet i två lika delar, som var och en förespråkar sin partimodell. Anhängarna av Aubry-modellen vill ha ett parti i traditionell socialdemokratisk anda, väl förankrat till vänster med en mer klassisk partistruktur med engagerade partiaktiva.

För Royals anhängare hägrar en mer öppen partistruktur med sympatisörer, ett parti där man gärna plockar idéer både från höger och vänster och där man även är mer öppen mot det civila samhället.”

Om Jacques Delors dotter Martine Aubry till slut ändå accepteras som vinnare i den stentuffa kvinnokampen om ledarskapet kan vi nog förvänta oss ett kollektivt ledarskap med viss vänsterprofil. Hade däremot "Sego" Royal vunnit, hade det däremot blivit ett per personligt dominerat ledarskap med mer av mittenprofil och en strategi som lånar idéer både från höger och vänster.

Men så tudelat som socialistpartiet i nuläget är kan det mycket väl spricka i ungefär två lika stora halvor. Hur det till slut går återstår att se.

Men om ledarstriden nu blivit manifest i och med partiets nationella rådsbeslut är det nog ändå stor risk för att krisen består och kanske kan komma att fördjupas i det franska socialistpartiet.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@tlia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

"Girigheten har fått styra"

Populistiska SD kommer nog in i riksdagen som det hela nu utvecklas politiskt i vårt land. Även många missnöjda s-väljare som tycker partiet "inte finns längre" där man vill att partiet ska och borde finnas i samhällsdebatten kan hösten 2010 komma att rösta på SD i tillräcklig omfattning för att de kan komma in i riksdagen med en viss
marginal.

S-ledningen finns däremot inte riktigt på banan nu och verkar inte ens förstå hur man tar sig in där.

Intressant att gamle bankmannen Jacob Palmstierna - och inte ex.vis Thomas Östros men signifikant det också - i Luleå i torsdags (20/11) sade att "girigheten har fått styra". "För 30 år sedan tjänade en vd i ett storföretag cirka 35 gånger mer än en arbetare i samma företag. Nu tjänar en vd 300 gånger mer än en arbetare. Det är orimligt, obscent" (NSD 21/11-08). Att Obama vann valet i USA inger hopp, konstaterar Palmstierna också.

Den gamle bankmannen är en vassare samhällskritiker än Östros och Sahlin i dessa ekonomiska och arbetslöshetsväxande vargatider!

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Finansdepartementet planerar stimulanspaket medan statsministern pratar på

Observerat och värderat:

En omläggning pågår av regeringens politiska linje - nu när alla måste bli keynsianser

Reinfeldts obegripligheter och ofokuserade struntprat om jobbläget näst sista novemberveckan i en torsdagtens riksdagsutfrågning har nog i grunden bara en förklaring: Recessionen och jobbkrisen har vänt upp och ner på de nya moderaternas strategi
(byggd på det genomfalska "utanförskapsteoremet"). Planen var att man skulle genomföra ett antal obehagliga beslut om a-kassan och välfärdspolitiken i början av valperioden. De sista två åren skulle man sedan änvända för att ta av det överskott som finansminister Anders Borg samlat i ladorna. Sockra och lägga fram angenäma reformförslag, för att klara omvalet 2010.

Nu har allt detta gått i drickat. Med krisen och den allt mera galopperande arbetslösheten har gjort och gör allt mera så att budgetöverskottet smält ihop och valåret 2010 kommer att ha förbytts i ett underskott. Fokus i det offentliga samtalet - i Sverige som i vår omvärld - har i stället hamnat på nödvändigheten av en aktiv konjunkturpolitik. Oppositionen, Svenskt Näringsliv och konjunkturinstitutet ropar alla i kör efter insatser för att stimulera ekonomin.

Precis som man gör i USA, där Obama nu planerar ett stimulans- och New Deal-paket på 500 - 700 miljarder dollar (=uppåt 4 % av USA:s BNP). Men i Sverige har S ännu lite vågat/förmått lägga fram ett stimulanspaket på mer än så där 0,3 - 0,5 % av vår BNP, sannolikt uppåt fyra gånger för litet i förhållande till den kris som finns om hörnet och snart nog är här. I takt med den varselvåg som nu rullar fram och snart nog förbytts i en massarbetslöshet på 150 000 - 170 000 fler i öppen arbetslöshet inom ett år eller så.

Men regeringen Reinfeldt hatar allt som luktar aktiv konjunkturpolitik och keynsianism. Keynes, det är för moderater liktydigt med socialdemokrater och vänster. Så att Reinfeldt i riksdagsutfrågningen härom dagen pratade "rabarber" och allt annat utom konjunkturpolitik i väntan på den omläggning som man nu sannolikt frenetiskt jobbar med på Borgs finansdepartement ska kanske ändå inte förvåna. Ty det är inte lätt att erkänna att m-strategin som man vann valet på nu är helt förbrukad och måste ersättas av något nytt som luktar traditionell keynsiansk s-politik lång väg.

Och ändå kommer en omläggning när finansens folk hunnit ordna anletsdragen, erkänna att höstbudgeten är överspelad och nu måste åtgäras med ett batteri av förslag som stimulerar efterfrågan i ekonomin och bromsar fallet i den öppna arbetslösheten. Ska vi gissa att när Paul Krugman fått sitt nobelpris i ekonomi och hållit sin föreläsning om den ekonomiska krisen under nobelprisveckan i december så börjar Borgs folk på finansdepartementet att bli klara med åtminstone delar av ett sådant ekonomiskt stimulanspaket.

Då kommer också statsminister Reinfeldt att byta fokus när han utfrågas i riksdagen om jobben och ekonomin. Annars är ett omval hösten 2010 nära nog utsiktslöst för Reinfeldt och hans blå allians.

Om nu inte oppositionen fortsätter att schabbla och hjälper dem till den grad att den nästan givna valsegern för det rödgröna laget förbyts i en knapp förlust.

Robert Björkenwall, frilansjournalist
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Läs senaste numret av Kommunalarbetaren (21/11) med intervjun där med EG-domstolens svenska domare Pernilla Lindh! Där framgår klart att rättighetsstagdan i Lissabonfördraget, enligt EG-domare Lindh, redan är invägd i domstolens Laval-, Viking- och Rüffert-domar och näpperligen lär förändras. Det säger rätt mycket om vilken "författningsdomstolsmässig" makt EG-domstolen tagit på sig och uppenbarligen därtill getts rätten att göra!!!

Den havererade borgerliga strategin - "utanförskapet" har blivit obrukbart i krisens spår

Observerat och värderat:
Den havererade borgerliga strategin om "utanförskapet" - när kommer strategibytet?

Under loppet av bara några få höstveckor har hela grunden för alliansregeringens politiska strategi gått i drickat och det grovt tillyxade "utanförskapsaxiomet" blivit obrukbart. Allt sedan Lehman Brothers konkurs den 15 september och den kollaps som sedan följde i finansmarknaderna världen över har grunderna för den ekonomisk-politiska debatten förändrats i grunden. Så också i vårt land.

Den strateginyckel som de borgerliga partierna använde för att erövrade regeringsmakten i Sverige på - det grovt tillyxade begreppet "utanförskapet" - gav
dem valsegern hösten 2006 men är nu stendött hösten 2008. Och lär så förbli också i valet hösten 2010.

I stället för att tala om andelen sysselsatta - en jämförelse där Sverige under en lång följd av år legat i det internationella toppskiktet - så fokuserade alliansbrödraskapet inom borgerligheten på alla dem som av olika skäl inte arbetar. Men som professor Bertil Holmlund påpekat i olika sammanhang (bl a i tidn. UNT): "Att beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemet som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet."

Missbruk var ordet. Nå, nu hösten 2008 är utanförskapet definitivt också ett fullständigt förbrukat politiskt begrepp. På toppen av en högkonjunktur hade det en viss attraktionskraft och ytligt betraktat en hygglig "övertalningsförmåga". Ett ord och ett strategibegrepp som var det bärande motivet bakom den borgerliga omläggningen av arbetsmarknadspolitiken och den anoretiska svältkuren på a-kassan. Våra trygghets- och socialförsäkringar varken kan eller bör dock inte utformas utifrån att det är solsken och högkonjunktur. Tvärtom måste de utformas så att de tar hänsyn till att efter ekonomiskt högtryck följer alltid en lågkonjunktur. Den här gången blir nedgången värre och djupare än på länge. Kanske lika djävlig som krisåren 1992-93.

I USA noterar man redan att arbetslösheten nu är den värsta på 16 år. Vad säger att vi kommer så mycket lindrigare undan när alliansregeringen fortsatt sitter still och ännu påstår att tidigare lagda höstbudget räcker?

Men mer aktiva insatser för att stimulera ekonomin dröjer, trots ett enormt fall i efterfrågan i vår totala ekonomi, och i världen i stort. Så varför dröjer finansminister Anders E. Borg & co när nobelpristagare Paul Krugman menar att stimulanspaket på åtminstone ett par procent av nationens BNP eller något mer kan komma att behövas för att undvika att fallet blir ännu större?

Tja, svaret går tillbaka åter till denna "utanförskapsstrategi" från valet 2006. Det är och förblir svårt smärtsamt för moderaterna Fredrik Reinfeldt och Anders E. Borg (som säger sig styra med läroboken) att erkänna att det man tidigare investerat hela sitt politiska förtroendekapital i nu har gjort bankrutt och måste överges. Sånt kostar och gör att nödvändig omläggning av den ekonomisk-politiska kursen dröjer. Men till slut går det inte att undvika att den kommer om regeringen Reinfeldt alls ska ha någon chans till ett omval hösten 2010.

Men, som sagt: Till slut tvingas också Borg och Reinfeldt bita i det sura äpplet och erkänna att "den moderata arbetslinjen" och "utanförskapet" är körd och måste överges om massarbetslösheten ska bli än djävligare än de plus 150 000 - 170 000 fler öppet arbetslösa (= över 9 % a-lösa) och fallet i ekonomin ska bli ännu värre.

Med intresse kommer sannolikt det politiska Sverige att följa när politikomläggningen kommer och hur detta då kommer att motiveras.

Så när biter Borg och Reinfelt i det sura äpplet? Och vad kommer de då att säga till en noga lyssnande allmänhet?

Blir det efter att prof. Paul Krugman varit i Sverige och tagit emot sitt nobelpris i ekonomi och finansminister Borg och Reinfeldt åhört hans nobelföreläsning i december?


Robert Björkenwall, frilansjournalist
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ett kafferep med bankdirektörer som resulterade i intet

(Publicerad i bl a NSD som krönika den 4 dec. 2008 m fl)

De två tidigare så mot bankerna kaxiiga statsråden finansminister Anders E. Borgs och finansmarknadsminister Mats Odells kafferep med storbankernas chefer häromdagen blev en spänd förväntans upplösning i intet. Nada blev resultatet. Men wienerbrödet till kaffet smakade säkert gott för deltagarna på kafferepet.

Efter att de båda statsråden i flera dagar blåst upp sig i media och hotat med både att tvångsansluta hela bankväsendet till den statliga bankgarantin och sätta stopp för bonusarna, så framträdde de båda tidigare så högsvansade statsråden närmast som välkammade och kraftigt nedtonade skolpojkar när de kom ut från kafferepet med bankdirektörerna. Tvärtom fick t ex en av storbankerna t o m fribrev från den nya akuten. Så var det med det obligatoriet och tvångsanslutningen av till det statliga bankstödsprogrammet.

Upp som en sol och ner som en pannkaka blev resultatet av de två alliansstatsrådens kafferep med bankdirektörerna.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Inte alls bra att riksdagen hade så bråttom med att anta Lissabonfördraget

Observerat och värderat:

Inte alls bra att Lissabonfördraget antogs redan nu

I media - så kallat oberoende liksom i många s-märkta och borgerliga opinionsartiklar - har det övervägande flertalet förordat att riksdagens
borgerliga och s-ledamöter också borde rösta ja till Lissabonfördraget, vilket
också skedde sent samma kväll den 20 november. Detta bland annat med hänvisning till fördragets rättighetskatalog, som sagts vara till fördel för de fackliga konflikt- och spelreglerna på arbetsmarknaden. Och viisst, det kan man tycka kanske är ett
fall framåt.

Men i vilket grad, det kan man nog hysa tvivel om innan detta närmare prövats
i samma EG-domstol (snart EU-domstolen med nya fördraget) som gjort tummen ner
för våra kollektivavtal i Lavaldomen i december 2007 samt indirekt också i den
senare Rüffertdomen. Men varför inte läsa det senaste numret av välfärdsarbetarnas fackliga tidskrift Kommunalarbetaren. Där intervjuas Pernilla Lindh, svensk domare i EG-domstolen.

EG-domaren Lindh hävdar kategoriskt att Lissabonfördraget inte alls ändrar den rättspraxis som EG-domstolen etablerat i uppmärksammade domar som Laval- (Vaxholmmålet), Rüffert- och Vikingmålen, vilka alla gick emot fackets linje.

Hon understryker vidare att EG-domstolen redan i dessa domar vägt in att
strejkrätten är en grundläggande rättighet. Men EG-domstolen måste också väga
av detta mot vilken vikt denna rättighet ska ges när den hamnar i konflikt med
andra grundläggande rättigheter som frihet för kapital och företag är röra sig
över gränserna. Och, som så ofta, vinner då den fria rörligheten över ex.vis
svenska arbetsmarknadsregler. (Att det hävdades något helt annat när Sverige gick med i EU 1994 är en helt annan sak men utan rättslig verkan när EG-domstolen dömer.)

Just detta är också pudelns kärna, och är orsaken till varför det varit klokt
att dröja med godkännandet av Lissabonfördrag tills vi hunnit ta del av Stråths
Lavalutredning som kommer i mitten av december.

Så länge EG-domstolen anser sig - oavsett Lissabonfördragets så kallade
rättighetskatalog - likt en författningsdomstol ha oinskränkt rätt att överpröva nationell arbetsrätt om denna påstås hamna i konflikt med marknadens frihet, så ligger all nationell, svensk lagstiftning skrynkligt till, och vilar på en minst sagt rättsosäker grund.

Ett vet vi: Ingen kan förutse EG-domstolens beslut. Detta eftersom den gång efter annan dessutom visat sig ta sig friheten att även köra över lagar som antagits av både EU:s ministerråd och Europaparlament när den så tycker det passar.

Därför ska man nog inte vara så säker på att Lissabonfördraget förändrar särskilt mycket vad gäller möjligheten att hävda svenska kollektivavtals rättsliga verkan ens på hemmaplan när EG-domstolen prövat detta i kommande domar. Och med den fria rörligheten som överordnad princip också framgent är nog risken mycket stor att ett Lissabonfördrag utan vidhängande, rättsligt bindande socialt protokoll (när får vi det, ingen vet!) och ett skarpare skrivet utstationeringsdirektiv (när?, ingen vet) så ligger tyvärr fältet öppet för lönedumpning och forsatt undanträngning av svenska kollektivavtal.

Därför var det illa att socialdemokraterna i riksdagen den 20.10 inte tog chansen att skjuta på fördragets godkännande tills vi skaffat oss bättre garantier för att vi inte ska bli lika lurade vad gäller kollektivavtalet som vi blev ex.vis när det gäller möjligheten att slå vakt om den svenska alkoholpolitiken.

Ledsen, men jag håller inte alls med de opinionsskrivande skribenter som
förespråkat att Sveriges riksdag redan nu skulle anta Lissabonfördraget, som också blev fallet den 20 november. Varför? Jo, detta inte minst därför att vi hade kunnat dröja med avgörandet till senvåren heller hösten 2009 (Irland lär inte godkänna
fördraget förrän nästa höst). Vi kunde och borde tagit tid på oss att ytterligare analysera fördraget i relation till vår svenska arbetsmarknadsmodell och dess regelverk samt mera noggrant vägt in hur vi sätter P för hur EG-domstolen sätt att gång efter annan överpröva nationell rätt i sin allt mera författningsdomstolslika roll.

Tyvärr är det så, att i EG-domstolens kallhamrade värld räcker det inte långt om man är i avsaknad av rättsligt bindande regelverk eller undantagsbestämmelser med fullgott skydd. Där betyder fagra löften och muntliga deklarationer just ingenting.

Robert Björkenwall, frilansjournalist,
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
följer EU-frågan sedan många år, speciellt ur ett arbetsmarknadsperspektiv


PS. Egentligen är EG-domstolens sätt att tillämpa rättsstatens principer
folkstyrelsevidrigt. De folkvalda lagstiftarnas intentioner med olika lagar
överprövas och upphävs när det så passar av EG-domstolens perukförsedda domare. Det är knappast vad man kan säga är demokratins och folkstyrets väg.

Svårtförståelig brådska med antagandet av Lissabonfördraget

Sorry men jag tror inte riktigt på somligas argumentering idag om EU-fördraget. Därav min text nedan. Risken är stor att vi köper grisen i säcken nu.

Brådskan med antaget av Lissabonfördraget är svårförståelig och onödig.

Sakkunskapen i EG-rätten verkar därtill tämligen samfällt luta åt att Lissabonfördraget i sig förändrar inte Laval- och Rüffertdomarnas konsekvenser...
Och vem vet ens hur rättsligt bindande vi kan göra ett socialt protokoll, om vi nu ens får nåt sådant till stånd!?

Ska vi åter bli lurade? Precis som vi blev med EU och alkoholpolitiken, då vi heller inte fick inskrivet några rättsligt bindande regler/undantag i vårt anslutningsfördrag och vilket vi borde ha gjort med vår kollektivavtalsmodell. Också.

Som positiv till grundtanken med EU-samarbetet bekymrar jag mig mycket över detta faktum. Därför min text nedan.
Robert Björkenwall (070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com

PS. Det skulle förvåna mig om nya Europaparlamentet i stort blir progressiv än det nuvarande...
-------------
( Texten här nedan är publicerad i bl a tidningen Broderskap 5 dec. 2008 m fl)


Analyserat och värderat:

Lissabonfördraget är antaget men för fackföreningsrörelsen blir det fortsatt hård kamp

Torsdagen den 20 november antog också en klar majoritet av Sveriges riksdags EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget. Svenska folket fick aldrig i en folkomröstning ta ställning till fördraget och LO-kongressens krav på att frågan först skulle avgöras efter det att utredningen om den svenska kollektivavtalsmodellen och rätten av vidta stridsåtgärder lagts fram viftades snabbt undan av den socialdemokratiska partiledningen.

Men varför var det så bråttom?

I praktiken gör ju den svenska ratificeringen i dagsläget varken till eller från. Irländarna har i sin folkomröstning redan fällt förslaget. Ska det väckas till liv igen krävs att irländarna tvingas till valurnorna igen med uppmaningen att denna gång rösta "rätt". En ny sådan folkomröstning på Irland lär komma först hösten 2009, och sedan något eller några "undantag" tillförts fördraget för irländarnas del. Möjligen också en regel att alla EU-länder också fortsättningsvis ska ha en egen EU-kommissionär.

Med tanke också på detta hade socialdemokraterna mycket väl kunnat göra precis det som krävts av flera fackliga organisationer, att nu i november 2008 i riksdagen varken säga bu eller bä till fördraget och samfällt ha lagt ner sina röster med hänvisning till att man vill avvakta Lavalutredningen (utredning om våra konfliktregler, utstationeringslagen m m) som kommer i mitten av december månad. Alltså därmed krävt en omvänd beslutsordning: först Lavalutredningens resultat om svensk arbetsrätt i relation till EU:s regelverk, sedan godkännandebeslut om Lissabonfördraget.

LO-kongressen i juni 2008 kopplade, helt riktigt, ihop fördraget med kollektivavtalen och Lavaldomen och ställde krav på att den svenska modellen skulle vara garanterad innan Lissabonfördraget antogs. För många fackligt aktiva har det blivit rent av beklämmande sorgligt att se hur ett beslut av Landsorganisationens högsta organ har hanterats av arbetarrörelsens politiska och högsta fackliga ledning. Hade man satt hårdare tryck i frågan, hade också riksdagsbeslutet om Lissabonfördragets godkännande kunnat skjutas fram till ett lite senare avgörande. Det var aldrig nödvändigt att anta det redan nu den 20 november.

För en facklig organisation som ser sina intressen hotade av den allt annat överordnade rörlighetens förespråkande EG-domstolens jurister nere i Luxemburg finns nu bara fortsatt kamp för att det egna (=värdlandets) kollektivavtals trygghetsregler för arbetskraften alltid ska gå före den omhuldade fria rörligheten.

Kampen för att försvara de rättigheter som erövrats under ett drygt århundrades fackligt arbete måste nu skärpas. Inte minst för att få till stånd ett socialt protokoll med rättslig status knutet till Lissabonfördraget och som garanterar den fria förhandlings- och konflikträtten.

Utstationeringsdirektivet som reglerar villkoren för EU-arbetskraft i andra EU-länder än hemlandet måste samtidigt göras om så att värdlandets arbetsmarknadsvillkor inte kan tas över av sämre, villkorsdumpande avtal.

Kamp för båda dessa ting - sociala protokellet (=EU-fackligt krav) och ett skarpare utstationeringsdirektiv - borde om möjligt komma till stånd senast våren 2009. Oddsen till sådana förändringar efter kommande EU-parlamentsval och byte av EU-kommission lär knappast öka, detta beroende på att valet sannolikt kommer att ge ett ännu blåare Europaparlament och EU-kommission för åren fram över. Så som opinionsläget nu ser ut ute på EU-kontinenten.

Utan ett socialt protokoll med författningsrättslig status och ett vassare utstationeringsdirektiv lär löntagarnas villkor kommer att pressas nedåt och möjligheterna (rätten) att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram rimliga kollektivavtal att vara fortsatt hotat. Och med följer också att löntagare från andra EU-länder som jobbar i exempelvis Sverige riskerar att lönediskrimineras när den hävdvunna svenska arbetsmarknadsmodellen med branschvisa kollektivavtal inte kan hävdas fullt ut.

Så kommer det att förbli så länge inte konsekvenserna av Laval-, Viking- och Rüffert-domarna i EG-domstolen kan upphävas. Lissabonfördraget isolerat utan ett vidhängande socialt protokoll med rättslig status och ett bättre utstationeringsdirektiv förändrar inte detta faktum.

Särskilt inte om det också visar sig att Sveriges borgerliga regering kanske (sannolikt) inte kommer att lyfta ett finger för att trycka på och få ett socialt protokoll på plats som garanterar den fria förhandlings- och konflikträtten när väl Lissabonfördraget nu väl är antaget. Och kanske inte heller göra särskilt mycket för att skärpa vår egen utstationeringslag (kopplad till motsvarande EU-direktiv) samt göra nödvändiga preciseringar i lex Britannia (i MBL) som reglerar rätten till fackliga symnpatiåtgärder med mera.

Därför var det synd att riksdagen antog Lissabonfördraget redan nu. Vi skulle ha behållit trycket ett tag till i stället för att köpa grisen i säcken och inte ha några som helst garantier för att den svenska kollektivavtalsmodellen kan leva kvar.

Men var det kommande svenska EU-ordförandeskap hösten 2009 som spökade här och antagandeprocessen nu så brådskande?

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(författare till bl a en handbok om EU; har länge följt detta område)

Nu måste pensionssystemet stärkas inför 2009

Är de fem partierna bakom pensionsuppgörelsen beredda att gå till val 2010 på att pensionerna inte räknas upp eller minskar? Den viktiga frågan ställer den förre finansministern Erik Åsbrink i en artikel på DN Debatt (18/11).

Vad han syftar på är att det nya pensionssystemet dramatiskt urholkats av börsraset, eftersom det mesta av våra inbetalningar numera placerats i aktier. Och nu vet vi att när börsen går i drickat blir tillgångarna så små att utbetalningarna är i fara, utlöses automatiskt den s.k. bromsen. Det väntas ske i mars 2009. Så var det med det löftet om "robust pensionsuppgörelse".

Följden nu innebär stillastående eller sänkta PPM-pensioner under 2010, under en djup ekonomisk kris med fortsatta prisökningar. En missnöjesexplosion bland pensionärerna kan väntas mitt i valrörelsen 2010. Vill man ha det så då?

När Åsbrink nu vill anslå 200 miljarder ur statsbudgeten innebär det ett erkännande av att det inte funkat. Ett pensionssystem utanför budgeten, byggt på aktier, blev inte "robust", som han och andra som stod och väl ännu står bakom pensionsöverenskommelsen påstått.

Det är på sitt sätt ändå befriande att en socialdemokratisk veteran som Åsbrink nu också talar klarspråk om utgiftstaket i budgeten. I ett akut krisläge måste man kunna ompröva också sina egna gamla käpphästar.

Den nuvarande finansministern Anders Borg (m) har en mardröm runt knuten: De borgerliga kan nu tredje gången gillt tvingas gå till val med ett underskott. För två gånger, 1982 och 1994 (rekordstort), har borgerliga regeringar tvingats lämna ifrån sig makten med rejäla underskott i budgeten.

Det var därför Borg häromdagen kallade till presskonferens för att tala om att vi är på väg in en depression, utan att kunna redovisa en enda ny åtgärd för att dämpa det fria fallet i ekonomin. En annan sak är att detta inte kommer att hålla.

Men landets bästa är nu viktigare än den personliga prestigen. Det är hedrande för Erik Åsbrink att han insett det. Nu väntar vi bara på Anders E Borg med ringen i örat i finansdepartementet också ska erkänna faktum och agera i tid.

/Robert Björkenwall/ robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ett årligt evenemang i ABF-huset, Sthlm, som drar folk

Varje år går det av stapeln i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm:
Socialistiskt forum. Och nog verkar det som om det blir fler besökare för varje år i de fyra våningar och därtill två källarvåningar som står till förfogande i denna fantastiska folkbildningslokal. Mitt intryck var att det i vart fall också i år var i stort sett lika många besökare (några tusen) som i fjol.

Bokbord, flygbladsutdelare, tidningsstånd: Det myllrar av verksamhet på alla
plan. Politiker är där, från Jan Eliasson till någon venezuelsk besökande politiker
och så en rad författare, skribenter, aktivister och helt enkelt en massa
vanligt folk. Men s-riksdagsledamöter, ledande fackligt förbundsfolk etc lyste
däremot med sin frånvaro. Det verkar år efter år väljar bort arrangemang som
detta, vilket jag har lite svårt att förstå. Särskilt ett år som detta.

Däremot hade en så gammal nestor som V-aren C-H. Hermansson, 90 år fyllda,
klar i skallen men fysiskt skröplig känna sig hågad att vara här och lyssna med
ex.vis Carl Tham.

Själv hann jag, ihop med Roland Spånt och hans professorshustru Lena Gonäs,
bara med att besöka och åhöra några få av dessa, bland annat ett utmärkt sådant
med kunnige Carl Tham som pratade om finansmarknadens kollaps och den nya chans
som den erbjuder för politiken och socialdemokratin (om den nu tar chansen,
vilket han tvekade om den förmår!) och ett annat intressant seminarium om
längtan och visioner med bl a sociologen Klas Gustavsson och historikern Jenny
Andersson, inst. för framtidsstudier, som väl i grunden uttryckte samma
osäkerhet om svensk socialdemokrati just nu förmår ta till vara ett utrymme som
finns just nu.

Också den utmärkte samtalsledaren, f d kulturministern Bengt Göransson, gav
samma lite tvivlande intryck, när S mest verkar triangulera och göra vad man
kan för att trängas allt mera i mitten i stället för att våga visa passion för
politik och förändringsvilja.

På ett annat seminarium om USA med Obama lät Pierre Schori undslippa sig
ungefär samma sak, när han menade att vi nog kan räkna med en större
politikomläggning under Obama än vad som kan komma om socialdemokraterna i
Sverige får makten igen efter valet 2010.

I det myllrande ABF-huset lördagen den 15 november hann jag för egen del
således bara med att ta del av en liten skärva av de sjuttiotal evenemang som
genomfördes i och det pratades efteråt om i ABF-husets korridorer och fikarum.

Bara för att nämna några rubriker: ?Papperslösa och facket?, ?Hitmusik -
konsten att sätta rytm till revolt?, ?Privatiseringarnas pris?, ?Vad innebär en
socialdemokratisk modell under den nyliberala globaliseringen?, ?EG-domstolens
domar - ett hån mot den svenska modellen?, ?Klimat och rättvisa?, ?Peak oil -
när oljan börjar ta slut? med mera i den vägen. Ett spännande myller, även om
somt säkert var mindre givande än annat som fanns där tillräckligt mycket för
alla som var nyfikna och ville lyssna, lära och gå hem något lite klokare än de
kom dit.

Detta är ett av de mest intensiva och välbesökta vänsterpolitiska och folkbildande arrangemang i landet just nu och sedan något år tillbaka, på sätt och vis också kanske ett av de allra viktigaste. Ändå rapporterar media i gemen nära nog inte alls om detta socialistiska forum-evenemang. Och så har det ju varit under alla de sex
år detta jätteevenemang vuxit fram till vad det nu är.

Jag vet inte, men kanske ska man tolka detta symboliskt. Precis som i
arbetarrörelsens begynnelse arbetar den politiskt vänstern (allt från
socialdemokraterna och vidare vänsterut) åter underjordiskt.

Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Lyssna på Paul Krugman om ekonomisk stimulanspolitik

(Publicerad som ledarkrönika i NSD 21 nov. 2008 m fl)

Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, skriver regelbundet, läsvärt och klokt i New York Times. Hans råd till den tillträdande amerikanske presidenten Barack Obama i nuvarande hårda krisläge kan sammanfattas så här: Analysera noggrant hur mycket stimulanser ekonomi behöver. Lägg sedan till 50 procent.

Mer utvecklat handlar det - i Rooseveltsk New Deal-anda - om att sätta igång att bygga vägar och järnvägar och annat liknande, som redan är färdigplanerade. "Där kan man sätta spaden i jorden direkt", säger Krugman.

Det vore nog inte så dumt om även Anders E. Borg - han med ringen i örat som styr i svenska finansdepartementet - som ju säger sig styra med läroböckerna också kunde lyssna på det rådet i dessa, jobbmässigt och ekonomiskt, allt bistrare vargatider.

Men kanske vill han lyssna på Paul Krugmans nobelföreläsning här i Stockholm först nu i december innan han tar till sig Krugmans kloka råd?

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com


PS. Nu är det tredje gången gilt som vi har en period med borgerliga koalitionsregeringar i Sverige som för otur med sig när det gäller jobben och ekonomin.

Först Fälldin-åren på 70-talets andra hälft, sedan de osedvanligt misslyckade Bildt-åren 1991-94 och nu ser Reinfeldt-ministären att också hamna i samma negativa spiral köra Sverige i diket när det gäller jobben och ekonomin.

Ty nu stundar åter massarbetslöshet (sannolikt plus 150 000 öppet arbetslösa; 9 % av arbetskraften) och ekonomiska vargatider med negativ tillväxt under 2009. Kanske också så under år 2010, då det är val till hösten igen i Sverige.

Som alltid sätts det goda sjömanskapet och ledarförmågan på prov i hårt väder,inte när det råder solsken och behaglig medvind i seglen.
/Robert Bj

Skjut på och vilandeförklara Lissabonfördraget till hösten 2009

(Publicerad i bl a Dagbladet, Sundsvall, 20 nov. 2008 m fl)

Som läget nu är vore det högst rimligt om Sveriges riksdag skjuter upp sitt beslut om Lissabonfördraget till hösten 2009, med ändringskrav på EU:s utstationeringsdirektiv som bärande motivering. Kanske skulle detta, rent av, kunna bli den avgörande knuffen för att få EU-kommissionen i rörelse vad gäller att ändra på utstationeringsdirektivet och att arbeta för ett socialt protokoll med fördragsstatus som bland annat svenska och europafacket kräver.

Dessutom vore det bra om vi först hinner syna Clas Stråths så kallade Laval-utredning och vad han föreslår för lagstiftningsåtgärder innan Sveriges riksdag tar beslutet om EU:s Lissabonfördrag. Precis som LO-kongressen krävde i början av juni månad i år.

Sedan går det inte att heller bortse ifrån att kommande Europaparlament med stor sannolikhet lär bli mer borgerligt dominerad efter vårens parlamentsval. Av detta följer rimligen också att nästa EU-kommission helt säkert lär bli mer konservativ, givet dagens blå politiska landskap. Så det brådskar med att säkra den svenska arbetsmarknadmodellen med kollektivavtal via ändrad inhemsk lagstiftning samt nödvändiga förändringar i EU-rätten (utstationeringsdirektivet och ett socialt protokoll med fördragsstatus).

För en så kallad vilandeförklaring av Lissabonfördraget till hösten 2009 krävs minst 58 röster i riksdagen. Beslutet skjuts då upp i tolv månader. (V) och (Mp) har redan bestämt sig för detta. För att lyckas krävs dock att även stöd av en grupp socialdemokrater. Det känns måhända mindre trevligt att rösta med dessa två småpartier i en Europafråga. Men nu gäller det att slåss för den svenska arbetsrätten och vår arbetsmarknadsmodells fortlevnad, och då gäller det att våga ta strid nu när ett gott sådant tillfälle bjudes.

En vilandeförklaring innebär att Sverige skriver under - men först till hösten 2009. En vilandeförklaring innebär inte att Lissabonfördraget faller - unionen kommer ändå anta sitt fördrag. Men en vilandeförklaring innebär en stark politisk signal - och en protest mot den otidsenliga och antifackliga syn som EG-domstolen gjort till sin och EU:s genom Laval-, Viking- och Rüffert-domarna.

Så ta kamp nu och sätt tryck på EU-kommissionen, liksom den svenska regeringen (i vår nationella utstationeringslag), så att nödvändiga förändringar görs redan nu i vår. Sedan kan vi skriva på Lissabonfördraget i höst.

Det mera som fördraget ändå inte kan träda i kraft förrän de hittills nej-röstande irländarna först sagt ja i en ny folkomröstning.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Men nu sägs från riksdagshåll (s) att det inte räcker med 58 ledamöter för att få till stånd en vilandeförklaring av Lissabonfördraget. Om det blir 58 ledamöter, kommer frågan att gå till KU för att pröva om fördraget begränsar mänskliga fri- och rättigheter som de är formulerade i 2 kap RF. Det kommer KU inte anse, eftersom det finns en bred majoritet i KU bakom fördraget, och eftersom KU redan lämnat ett yttrande till utrikesutskottet. Det enda resultatet av en sådan manöver är att KU med vändande post skickar tillbaka ärendet till kammaren för avgörande.

Så det förslaget kommer inte att kunna fördröja behandlingen i kammaren.

Noterar
Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com

Regeringens otillräckliga ekonomiska politik i nuvarande krisläge

Observerat och värderat:

Regeringens så kallade arbetslinje omänsklig samtidigt som den ekonomiska politiken är helt otillräcklig

För ett år sedan var det en ung arbetslös mamma i nordligaste Norrland som erbjöds ett vikariat på en förskola i Blekinge. Tog hon inte jobbet skulle hon bli av med a-kassan.

Häromdagen (17.11) kunde vi vi ta del av hur berätta om 24-åriga Malin Blomgren i Virserum, som av Arbetsförmedlingen "erbjudits" den motsatta resan till ett jobb som köksbiträde på ett Vildmarkshotell i Kiruna, 158 mil från hemmet.

De flesta av oss förstår varför hon tackade nej till jobbet. Alternativet att jobba långt borta under veckorna och bara kunna träffa sambon och sitt lilla barn på helgerna är inte bara orimligt, det är närmast omänskligt.

Men när a-kassan fattade beslut efter rapporten från Arbetsförmedlingen var det utan pardon - hon hade inte levt upp till regelverket och stängdes av från försäkringen och fick ingen ersättning.

Naturligtvis måste den som är arbetslös söka de jobb som står till buds och självfallet kan man inte för tid och evighet tro att det bara är arbetsplatser på hemorten som är aktuella. En arbetslös måste så småningom också vara beredd att flytta till ett ledigt jobb på ett helt annat ställe i landet.

Men för den skull får den så kallade "arbetslinjen" inte drivas in absurdum där mänskligt hänsynstagande sätts helt åt sidan, precis som framgår av dessa två exempel på en "arbetslinje" som nu kommit att få en allt mera omänsklig behandling.

Hur mycket bättre vore det inte om den borgerliga alliansregeringen i nuvarande ekonomiska krisläge i stället släppte på prestigen och erkände att den senaste budget man lagt inte håller i ett läge när vi är på väg mot 8-9 procents öppen arbetslöshet. En arbetslöshet som under nästa år kan komma att öka med ytterligare kanske 100 000 personer och en ekonomi som går in i en recession med negativ, krympande tillväxt.

Tyvärr krävs i detta läge helt andra grepp än som finns i alliansregeringen Reinfeldts senaste budget för att motverka den jobb- och ekonomiska kris som nu är på väg att få grepp om Sverige. Stimulanser som riktar sig till grupper med låga
inkomster och inte till redan välbeställda grupper i samhället. Detta också därför att dessa faktiskt använder hela sitt utrymme att handla för medan t ex det nu aviserade tredje steget i regeringens skattesänkning ("jobbavdraget" som
marknadsföringstermen lyder) huvudsakligen åter är riktad mot de redan välbeställda, en grupp som nog snarare låter en betydande del av skattesänkningspengarna går rakt in på bankboken än i ökad privat konsumtion som gynnar hemmamarknaden.

De 15 miljarderna som den planerade nya skattesänkningen går loss på skulle rimligen få bättre effekt om momsen sänktes för ungefär motsvarande summa. Gärna då också i kombination med ett en höjning av barnbidraget,förbättrad a-kassa, höjda pensioner och en uppräkning av studiemedlen.

Med sådana konsumtionsstimulernade åtgärder i detta allt dystrare jobb- och konjunkturläge skulle effekten att omsättningen i butiker och olika tjänsteföretag hölls uppe - men även ge vissa spridningseffekter i andra näringar - och därmed kunna fungera som en startmotor för jobben och efterfrågan på hemmamarknaden.

Men åtgärder som dessa riktade till medborgargrupper med låga och måttliga inkomster och fokuserade på hemmamarknaden måste sedan också kombineras med exempelvis ett rot-avdrag (reparationer och ombyggnader) i bostadssektorn och en kraftfull satsning på infrastrukturinvesteringar (järnvägar, vägar, bredband för internet etc), utbildningssatsningar (bristyrkes- och arbetsmarknadsbildning) samt en rejäl satsning på kommuner och landsting (så att de slipper varsla och avskeda).

Sammantaget bör det vara så rejält att det motsvarar åtminstone runt 2 procent av vår bruttonationalprodukt, dvs 60 miljarder kr eller i närheten av detta. Om det alls ska "bita" på den kraftiga lågkonjunktur vi nu är på väg emot. Kan man hoppas på något sådant från den borgerliga regeringens sida? Mycket tveksamt.

Men åtminstone den socialdemokratiska oppositionen - som hittills varit för blygsam och lite feg - borde nu inse allvaret och ta i ordentligt för att visa svenska folket att åtminstone någon i detta extraordinära läge vägrar sitta still i i den båt som är på väg mot grunden.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Sannolikt kommer Obama när han tillträder i januari 2009 att lansera ett "New Deal"-stimulanspaket på sannolikt minst 300 miljarder dollar (=motsvarande 2 procent av USA:s BNP), trots deras rekordstora budgetunderskott. Nobelpristagaren i ekonomi,
Paul Krugman, menar att egentligen behövs det dubbla, dvs 600 miljarder dollar (4 % av BNP) i nuvarande extrema krisläge. Men också han tror att Obama-administrationen nog genomför minst hälften av detta. Och det vore onekligen bra för världsekonomin
- och för amerikanska folket i gemen.

Tänkvärt i dessa tider när finansmarknaden gjort bankrutt och gått i drickat

"One of the symptoms of an approaching nervous breakdown is the belief that one's work is terribly important."

Brittiske filosofen Bertrand Russell (1872-1970)

Några skrönor med bakgrund i arbetarpressen

I a-pressammanhang cirkulerar många mer eller mindre goda historier. Historier som också jag fick höra när vi höll på med boken Arbetarpressen hundra år, som utkom i november 2007. Själv gillar jag särskilt den tredje i min uppräkning, den om Torsten Nilsson. Men först kommer den om K J Olsson.

I Örebro när K J Olsson, f d chefredaktör på sedan länge nedlagda Västgöta-Demokraten i Borås och Ny Tid i Göteborg, var landshövding på slottet i Örebro.
På Västerås slott var Ragnar Casparsson landshövding samtidigt, en före detta "presslord" på LO och chefredaktör på LO:s kvällstidning Afton-Tidningen, AT, innan den lades ner efter köpet av Aftonbladet.

När det bjöds på middag på Örebro slott hos nykteristen Olsson höll Casparsson tacktal och sade:

- En gång när jag var en fattig brukspojke i Avesta hade jag en dröm att en gång i livet få dricka hur mycket sockerdricka jag orkade. I dag har denna dröm gått i uppfyllelse.

I Örebro var samtidigt Harald Åkerberg chefredaktör på numera avsomnade s-tidningen Örebro-Kuriren. Han satt också i riksdagen; det gjorde nästan alla A-pressredaktörerna förr. (Bosse Bernhardsson, ex-Arbetetman och nu riksdagsman från Skåne, är väl den siste (?) - jämte Peter Hultqvist, Dalarna - i den raden. Och med kända föregångare som Frans Nilsson, Arbetet, Olle Svensson, Folket, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Sven Aspling m fl som föregångare. Och på köpet lärde vi oss att skriva som Sven Aspling - sedemera en långvarig och uppskattad socialminister - brukade säga.)

Han engagerade sig starkt för kremering av avlidna eller eldbegängelserörelsen som det hette. Men motståndet var särskilt starkt på landsbygden, där man ville ha kvar jordbegravningarna.

Harald Åkerberg var dock en envis natur och när ett krematorium i Stockholm skulle invigas kommenderade han som utskottsordförande i riksdagen alla ledamöter att resa ut för att se hur det fungerade.

Föreståndaren visade lokalerna, ugnarna och principerna för dess användning.

- Men, sade han, riktigt illusorisk kan ju inte demonstrationen bli. Vi har ju inget? ja, vi saknar helt enkelt ett lik för dagen.

- Mjaha, sa Åkerberg och såg sig omkring bland utskottets riksdagsmän, vi kan väl alltid offra någon liten suppleant.

Och så till den kanske bästa av de tre jag har på lager just nu.

Muraren Torsten Nilsson var aldrig chefredaktör, men väl ledarskribent på Arbetet och "Sossen".

Han avancerade så småningom till såväl försvars-, social- som utrikesminister och var i den senare funktionen på tjänsteresa i Italien där han blev bjuden på middag med dans.

Nilsson var fanatiskt intresserad av sällskapsdans och spanade direkt in en reslig skönhet i fotsid galablåsa.

Men när Torsten bjöd upp bemöttes den svenske utrikesministern med tydlig iskyla och repliken:

- För det första är musiken som spelas vår nationalsång. För det andra dansar jag inte. För det tredje är jag kardinal.

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Jobbkrisen, a-kassan och behovet av ekonomiska stimulanser

Observerat och värderat;
Alliansens passivitet i jobbkrisen och behovet av stimulanspaket när jobben och ekonomin krisar

Riksdagsdebatten om arbetsmarknadspolitiken och a-kassan onsdagen den 12 november var klargörande på en punkt: I grunden vill arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) inte ha någon aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är en borgerlig ideologi, att marknaden själv sköter konjunkturer och strukturomvandlingen bäst. Samhället ska inte lägga sig i mer än nödvändigt.
Därför har Littorin rustat ner hörnstenar i den socialdemokratiska arbetsmarknadsmodellen som en värdesäkrad a-kassa (enligt inkomstbortfallsprincipen) och aktiv arbetsmarknads- och bristyrkesutbildning.

Det Littorin har bäddat för med sin "samhället ska inte lägga sig i"-passiva linje är att hundratusentals arbetslösa tvingas sänka sina lönekrav när a-kassan dragits ner till socialhälpsnivå eller försvunnit helt. En värdesäkrad a-kassa enligt inkomstbortfallsprincipen är det bästa skyddet mot lönedumpning och samtidigt också den bästa trampolinen för att under inkomsttrygga former kunna ställa om och gå vidare till annan sysselsättning. Ibland först dock kanske efter en ny eller kompletterande yrkesutbildning/arbetsmarknadsutbildning.

Vad som ska hända dem som blir utförsäkrade ur a-kassan påstår regeringen att den ska återkomma till, men beskedet har dröjt. Och lär dröja.

Arbetsmarknadspolitiken är - som saker och ting nu utvecklats sig - en tydlig vattendelare mellan socialdemokratin, som vill sätta in samhällets resurser i aktiva åtgärder och en rimligt god trygghetsförsäkring, och borgerligheten med sin senfärdiga låt-gå-och göra ingenting-politik.

Visserligen imponerade inte heller socialdemokratins tafatta och opreciserade insats i riksdagsdebatten onsdagen den 12 november med förslag om 200 jobbcoacher och 1 000 nya utbildningsinsatser.

Man borde ha ställt sig bakom LO-kravet på en höjning av a-kassersättningen till 1 100 kr per dag (i nuläget ligger taket på 680 kr).

Då var det mera rejält över det tolv-miljarderspaket i ekonomiska stimulansåtgärder som lades fram av ekonomiske talesmannen Thomas Östros torsdagen den 13 november. Samtidigt som inte ens detta är mer än på sin höjd en knapp halv procentenhet av Sveriges samlade bruttonationalprodukt, BNP, i dessa ekonomiska kristider. I USA - nu inför maktskiftet i Vita huset - talas det om stimulansåtgärder från federala statens sida på minst 300 miljarder dollar (motsvarar 2 % av USA:s BNP). Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman anser att det i nuläget skulle behövas ett stimulanspaket på dubbelt upp, 600 miljarder dollar (4 % av BNP). Betänk då att USA redan innan kommande stimulanspaket har ett kraftigt budgetunderskott medan den svenska budgeten ännu visar ett litet överskott.

Så i det perspektivet är inte ens det östroska s-stimulanspaketet på en knapp halv procent av vår samlade BNP någon överdrivet stor insats. Men ändå en god början i kampen mot den 8-9 %-iga öppna arbetslöshet som också Sverige nu raskt är på väg emot.

Men bra ändå att socialdemokraterna och Thomas Östros går åt rätt håll. Men mer än så lär nog behövas fram över, nu när Reinfeldt-alliansen sitter passiv och missmodet och framtidsoron sprider sig bland folket och näringsidkarna.

S-motionen om stimulanspaketet - extra barnbidrag, rotavdrag för bygreparationer, infrastruktursatsningar etc - från socialdemokraterna betyder samtidigt att man nu reviderar sitt budgetförslag från tidigare i höst. Ett extra barnbidrag till julhandeln betyder att två miljarder pumpas ut som ökar den inhemska efterfrågan.

Förslaget om en riskkapitalfond på fem miljarder för innovatörer och entreprenörer kan också visa sig vara en bra motvikt mot den privatkapitalism som hamnat på dekis och nu håller inne med annars så nödvändiga krediter till innovatörer och entreprenörer som vill satsa på framtiden.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Regeringens nonchalans inför de arbetslösas situation

Riksdagsdebatten onsdagen den 12 november om a-kassan och arbetslöshetskrisen var osedvanligt mager och torftig.

A-kassan ska bara erbjuda grundtrygghet, sedan får den enskilde "toppa upp" med egna försäkringar om han eller hon kan och har råd. I Danmark ser man däremot en a-kassa med en rejäl dagersättning - runt 90 % av inkomstbortfallet - som ett viktigt inslag i deras flexicurity-system på arbetsmarknaden. Och det under en borgerlig regering!

Fortsätter det så här i Sverige och alliansregeringen får hållas, så dröjer det väl inte länge innan den borgerliga alliansregeringen har samma syn också på sjuk- och föräldraförsäkringen.

Vad arbetsmarknadsminister Littorin nu i riksdagsdebatten och olika intervjuer för media torgför är en mager, svältgränsnära grundtrygghetssyn på våra socialförsäkringar och omställningsförsäkringen a-kassan som alliansens fyrklöer i valrörelsen smög och fifflade med men som nu - föga överraskande, menar jag - i praktiken visar sig vara vad de alltid i grunden varit och är anhängare av. De gillar i grunden inte tanken på socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen. Men det där gick väl att se redan innan valet - bara vi velat och orkar påtala det som hela tiden låg där som en dold dagordning! Men nu vet svenska folket också att det är så.

Det skulle förvåna om detta inte också får sina konsekvenser i valet i september 2010

Säkert är det många som just nu funderar på om inte den gamle proggaren Mikael Wiehes avslutande ord i sången om Titanics undergång rätt väl sammanfattar regeringens nonchalanta ståndaktiga cynism inför jobbkrisen och de arbetslösas allt mera utsatta situation:

"Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!"

Robert Björkenwall/robert.bjorken@telia.com/
http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Undrar vad de 154 000 väljare som hoppade över blockgränsen för att rösta på på "nya arbetarpartiet" M och de 50 000 väljare som gjorde detsamma och röstade på C i valet 2006 tänker idag??? (Källa: Sören Holmbergs valanalysbok "Maktskiftet", valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet)
/Robert Bj. (070-578 61 95)

Ständigt denne Odell och Carnegie som kommer tillbaka som en bumerang

Observerat och värderat:
Ständigt denne Odell och detta Carnegie som ständigt kommer tillbaka som en bumerang

Apropå Carnegie, detta dynamo och nav för bratsens champagneliv för jetsetfolket vid Stureplan. Kommer ni ihåg hur det var? Carnegies förra vd Karin Forseke utsågs av finansmarknadsminister Mats Odell att hantera utförsäljningen av de statliga bolagen. I samma veva blev Urban Funered, tidigare chef för Carnegies avdelning för regelefterlevnad, statssekreterare hos Odell. Båda två fick dock lämna in efter skandalerna 2007 kring Carnegie.

Nu är det Carnegie själv som får lämna in som självständig bank sedan man blankt struntat i tidigare varningar från Finansinspektionen, FI, och blivit fråntagen sitt tillstånd. FI är inte bara kritisk mot den stora krediten på över en miljard till en enda kund (kunden som utpekas är ”Kungen av Jämtland”– Maths O Sundqvist). Investmentbanken Carnegie anses också ha brutit mot lagen om ett separat oberoende förvaringsinstitut för förvaltade fonder.

Ägarna till Carnegie förlorar stora pengar. Enligt tidningen Affärsvärlden toppas ägarlistan av Böös/Enblad med 8,4 procent (värdet var 115 miljoner kronor i fredags). Bland ägarna finns även Andra AP-fonden med 5,1 procent (71 miljoner i fredags), SEB Fonder, Första AP-fonden, Folksam försäkring, SEB-Trygg försäkring, Skandia fonder, ja till och med Riksbankens jubileumsfond (fördelar pengar till forskningen). Det är med andra ord många ”vanliga” medborgare som ingår i kollektivet stora Carnegie-förlorare.

Carnegie som för att överleva nu har förstatligats. Återigen träder den gamle moderatledaren in som den störste banksocialiserare det här landet någonsin skådat. Visst lever vi i märkliga tider, tider då den ideologiska kompassen tenderar att visa fel kurs. Och den ideologiska kartan för alliansen inte stämmer med verkligheten.

Men frimicklaren och tillika finansmarknadsminsitern Mats Odell (kd), han som tidigare uttalat sitt orubbade förtroende för Carnegie, sitter kvar. Trots att det svårt skandaliserade och likvidationsmässiga Carnegie nu har förstatligats i Riksgäldens regi...

Först i valet lär man kunna lyfta ut denne Odell. Frivilligt lär han aldrig avgå.

/Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

M:s galjonsprojekt jobben har gått i drickat

Observerat och värderat:
Ett borgerligt jobbfiasko - m:s galjonsprojekt har gått i drickat

Volvo kom tisdagen 11 november med ett nytt varsel. 900 till kan få gå från företaget, främst i Skövde. Där tillverkar Volvo motorer och växellådor. Det ska läggas till de 20 000 som varslats runt om i Sverige - många också på Volvo i Göteborg - enbart under oktober månad.

Samma dag som nya Volvo-varslet kom meddelade också Teknikföretagen, som företräder företag med 300 000 anställda, med en rapport. Den slår fast att konjunkturen viker nedåt snabbt. 10 000 jobb kan försvinna från teknikföretagen närmaste året.

Med krisen nu havererar också de sista resterna av den moderatledda regeringens galjonsprojekt: jobbpolitiken.

Ändå finns det de som hävdar att det har varit för mycket "tjat" om a-kassan i den politiska debatten. De hävdar att a-kassan är ett "bidrag" och att andra frågor borde diskuteras i stället.


Men detta resonemang är inget annat än uttryck för dumdryg cynism och visar att de ingenting har förstått om a-kassans betydelse, varken för vår samhällsmodell eller för enskilda människors trygghet och frihet. I den allt brantare lågkonjunkturen har de nya moderaternas galjonsprojekt jobbpolitiken gått i drickat och kvarlämnat är folket med en rekordusel arbetslöshetsförsäkring och nedrustad arbetsmarknadsutbildning när båda skulle behövas som bäst. Så kan det gå när landet har en regering som möjligen fungerar i solsken och svag bris men absolut inte i regn och halv storm.

Den högsta dagersättning i arbetslöshetsförsäkringen ligger i dag på 680 kronor per dag. Alla som tjänade mer än 18 700 kronor i månaden som löntagare får ut mindre än tidigare utlovade 80 procent i ersättning vid arbetslöshet. Drygt sju av tio löntagare har slagit i taket och får ut många tusenlappar mindre än de utlovade 80 procenten i a-kassa.

Och som lök på laxen får den som blir arbetslös inte heller något "jobbskatteavdrag". Den högsta ersättningen efter skatt blir därför 11 000 kronor i månaden.

För åtskilliga innebär arbetslöshet en halvering av nuvarande månadsinkomst, och för många är det en sänkning av den disponibla inkomsten med 30-40 procent. Det är utomordentligt allvarligt och visar bara hur mycket a-kassan har urholkats i takt med att löner och priser stigit.
Sverige har inte längre en a-kassa, utan snarare en b-kassa, och snart ännu sämre än så. Snart väntar väl soppkökerna runt hörnet.

Det rimliga i nuläget - men nix säger den flinande moderata arbetsmarknadsministern Littorin - vore därför att taket i arbetslöshetsförsäkringen höjdes - och det kraftigt och det snabbt för att alla varslade och snart nog som öppet arbetslösa varande skulle kunna få en skälig daglig existens i väntan på ett nytt jobb, kanske efter en nödvändig kompletterande utbildning av något slag.
Ty ett vet vi: den annalkande lågkonjunkturen kommer att skörda åtskilliga offer. Som varselläget nu är.

LO-ekonomernas förslag är en höjning av högsta dagersättning till 1 100 kronor(mot nulägets 680 kr/dag). Då skulle 80 procent av löntagarna 80 procent i ersättning vid arbetslöshet. Det är bara att hoppas att den socialdemokratiska oppositionen nu gör förslaget till sitt och driver det hårt i samtalen med miljöpartiet och vänsterpartiet om en framtida regeringspolitik efter valet 2010. En upprustad a-kassa är i nuläget klart viktigare än fortsatta skattesänkningar.

Robert Björkenwall (070-578 61 95)
robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Om finansmarknadsjournalistiken på PK och USA-valets lärdomar

Observerat och värderat:

Alla dessa USA-resenärer som nu kommit hem med Obama-kampanjstrategier i bagaget kan väl ändå ha skäl att fundera lite så att de inte far vilse i analysen.

Det där med att använda internet och så i valkampanjarbete är kanske mer av en nyhet i USA än i ex.vis våra nordiska länder som redan länge haft en bättre infrastruktur i form av bredband och en god "hushållspenetration" på IT-området.

USA har ju inte hängt med här och släpat efter - precis som vad gäller mobiltelefoni och annan infrastruktur - kraftigt och gör delvis så fortfarande. När då Obama och hans kampanjorganisation nu - liksom först Dean och sedan John Kerry tidigare - kraftfullare än tidigare använt sig av IT, Facebook och så i kampanjarbetet och pengainsamlandet så blir det rätt naturligt en rejäl nyhet. För i USA är det här nytt och förebådar en ny "politisk tid".

Det andra är ju att USA med alla sina primärval och årslånga kampanjande också ökar behovet av nya metoder för att nå ut till folk och när kampanjarbetet pågår så länge som det gör och pengainsamlandet blir så stort som det nu blev, blir det högst rimligt uppmärksammat också nyhetsmässigt.

Men det var inte i grunden dessa metoder utan den ekonomiska krisen - Lehman Brothers konkurs 15 sept. - i kombination med en stor trötthet på Bush och på Irak-kriget som primärt förde Obama och demokraterna till en så klar valvinst. Inte primärt kampanjmetoderna. Dessa bidrog däremot till att han drog in mer pengar i sin kampanj och fick en bredd i kampanjen att han även kunde vinna marginaldelstater och få en större seger än han annars fått.

Men Obama hade nog vunnit ändå - också utan den nya kampanjstrategin. Strategin och Obamas skicklighet som talare/kommunikastör samt stora kampanjkassa gjorde bara att vinsten blev lite större än annars; utöver att amerikanare gärna håller på en vinnare när de verkar klart vem som är vinnaren.

Jag tror det gäller att ha rätt proportioner på den här valsegern och hålla tungan rätt i mun när valsegern nu analyseras i efterhand av alla dessa USA-resande kampanjstrateger. PR-nisseriet kan annars lätt fara vilse med många av oss, vilket vore både onödigt och fel.

Detta också apropå att vi själva i Sverige har ett riksdagsval i september 2010.

/Robert Björkenwall (070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com


PS. Publicistklubben, PK, hade en intressant diskussion måndag kväll (10.11)om ekonomijournalisterna och finanskrisen på Kulturhuset i Stockholm. Ingen bland dessa kan väl ge något riktigt bra svar på varför de inte varnade för krisen tillräckligt tydligt innan, trots att det funnit en och annan ekonom (bl a i USA) som blåst i luren om bolånebubblan och så i USA. Hur som helst bra tajming med PK-diskussionen samma dag som skandalsusade Carnegie förlorade sitt tillstånd hos finansinspektionen kl 15.02 den 10 nov. och nu tills vidare blivit statligt ägt. Ironiskt nog presenterat av "utförsäljningsministern" av statliga företag, Mats Odell, som därtill flitigt anlitat just skandalomsusade Carnegie-folk (f d VD Karin Forseke m fl) för sin utförsäljningsdrive! Förstatligandet av Carnegie skedde bl a med argumentet att bolaget är "systemviktigt", ett för övrigt fligit använt ord också i PK-diskussionen bland panelisterna där.

Bäst i PK-panelen i Kulturhuset var Björn Elmbrant och pigga Sophie Nachemson-Ekwall (numera DI, tidigare DN-journalist). Särskilt Elmbrant var amper i sin kritik av ekonomijournalistiken (och fick instämmanden från "golvet" av nestorn Olle Rossander, en ringräv bland ekonomijournalist). Detta enorma fokus i ekonomijournalistiken på "aktievärdet" och kvartalsrapporterna och försummelsen av produktionen och det reala bakom siffrorna är en inte obetydlig skuld till eländet vi nu får uppleva, menade Björn Elmbrant och fick visst medhåll av bl a Sophie-Nackemson-Ekvall på PK den 10 november.

Vi gick väl alla hem från PK med fortsatt många frågetecken men ändå troligen något lite klokare än vi kom dit.

I forskningens underbara värld - om slutsatsernas logik

Observerat:
Om en avhandling och dess slutsatser

En avhandling vid Uppsala universitet fick häromdagen en viss uppmärksamhet i media. Avhandlingens slutsats gick ut på att sjukpensionärer har högre dödlighet, sämre livskvalitet och utnyttjar sjukvården mer än andra med samma sjukdom. Förvånansvärt? Nä, knappast.

På olika sätt försökte såväl forskaren som socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, kommandoran allt ofta kallad, koppla resultaten till det snåriga och grovt tillyxade moderata så kallade "utanförskapsbegreppet". Därtill också att mer bör göras för att sjukpensionärer ska kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden. Förvisso så.

Men det verkar som om ingen av dessa två ovan nämnda - forskaren eller socialförsäkringsministern - verkar tänkt på den mest logiska förklaringen, nämligen att en sjukpensionär faktiskt blivit förtidspensionerad just på grund av sin sjukdom, som leder till både fler sjukvårdsbesök och sämre livskvalitet.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Maktskifte på Nya Zeeland - sittande regering föll efter tremandatperioder

Observerat och värderat
Maktskifte efter nio år med Labour-styre på Nya Zeeland

Inte helt överraskande ledde parlamentsvalet lördag den 8 november till maktskifte på Nya Zeeland, en liten önation son som sällan figurerar i svenska och nordiska medier. Efter nio år och tre mandatperioder i rad vid makten förlorade nu Labour och premiärminister Helen Clark nu makten till National Partys ledare John Key, med förflutet som bland annat Merrill Lynch-anställd i Singapore och andra finansmarknadsjobb. En borgerlig koalitionsregering med John Key tar nu över makten i huvudstaden Wellington på Nya Zeeland.

Det socialdemokratiska Labour kämpade tappert men förmådde inte riktigt återhämta det opinionsunderläge man haft redan före valdagen och vinna en fjärde mandatperiod, vilket annars varit en historisk bedrift på Nya Zeeland. Men förhoppningarna om att genom en stark valspurt kunna vinna en fjärde gång gick i stöpet för den rutinerade premiärministern Helen Clark.

Redan av färska opinionsmätningar strax före valdagen framgick att det stora borgerliga partiet, National Party, låg stadigt på drygt 50 procent mot Labours 37 procent. Men eftersom De Gröna hade runt 10 procent i stöd fanns ändå en viss chans att Labour kanske skulle kunna bilda en koalition med De Gröna om de tillsammans uppnått en knapp majoritet i parlamentsvalet den 8 november. Men nu blev det inte riktigt så eftersom National Party fick 59 av de 122 mandaten i det nyvalda nya zeeländska parlamentet.

Men också valvinnaren John Key blir beroende och lär behöva bilda en koaltionsregering med sannolikt några av småpartierna, vare sig det nu blir De Progressiva, United Future och New Zealand First, samt ett Maoriparti. De här småpartierna är en salig blandning av vänstermänniskor, högerpopulister, nyliberaler (libertarianer), och så då ett nytt Maoriparti för minoritetsfolket maoris på öriket i Stilla havet.

Vilka som till slut kan tänkas gå ihop med och stötta vem är inte alldeles klart så här strax efter valutslaget. Men ett par småpartiers mandat lär behövas för att John Keys National Party-ledda regering ska ha tillräckligt stöd i det nyvalda parlamentet på Nya Zeeland.

Helen Clarks regering föll åtminstone delvis av samma skäl som det socialdemokratiska i Sverige år 2006. Nya Zeeland har haft en lång period av ekonomisk tillväxt, med låg arbetslöshet och stort budgetöverskott. Att folk ändå varit missnöjda beror på att Clarks regering i vissa media och av oppositionen getts stämpeln av en samling feminister och homosexuella, att den är arrogant och och sägs uppträda lite "drygt". Också dålig image kan stundom fälla regeringar, trots att de realpolitiskt sägs sköta landet bra.

I det nya zeeländska samhället har det därtill sedan en tid tillbaka också ett visst gnäll över det rökförbud som finns överallt, i synnerhet i klubbar och pubar; parat med kritik från en del håll mot att det blivit tillåtet med homosexuellt äktenskap, legaliserad prostitution och annat som särskilt befolkningen utanför storstäder som Auckland, Wellington m fl inte ses med alldeles blida ögon. För att uttrycka det milt diplomatiskt. Regeringen Helen Clark har med andra ord med dessa åtgärder och beslut lyckats reta upp landsortsbefolkningen, som traditionellt är mer moralkonservativa än stadsbefolkningen. Lägg så till detta att många män i Nya Zeeland tenderar att ha svårt att acceptera kvinnligt ledarskap. Med tanke på detta är det förvånande att Labours Helene Clark kunnat styra öriket i tre mandatperioder redan och faktiskt nästan lyckades hämta in sitt opinionsunderläge men ändå till slut förlora mot National Partys John Key. .

De mest omstridda politiska åtgärderna ovan har dock inte kommit från Labour utan från De Gröna som varit den socialdemokratiska regeringens stödparti i parlamentet fram till valet den 8 november. Exempel på ett beslut som mött motstånd är förbudet mot barnaga. Det var en åtgärd som över åttio procent av den nya zeeländska befolkningen motsatte sig. Ett annat förbud som retat gallfebern på folk har varit att vanliga glödlampor inte längre är tillåtna, utan det ska vara mera miljövänliga "ekolampor".

Och som lök på laxen för regeringskritikerna har därtill kommit ett förslag om att befolkningen bör skaffa sig sparsamma "ecoshowers", vattensnålare ekoduschar.

Åtgärder som dessa och andra liknande har fått den del av väljaropinionen att tala om att Helene Clarks regering drabbats av "maktens arrogans". Å andra sidan har dock De Gröna, från vilka initiativet till flera av dessa åtgärder kommer, fått stöd av andra väljargrupper som menar att förslagen är i grunden bra.

Men inte helt överraskande lyckades den Helen Clark-ledda Labour-regeringen nu inte överleva och få en fjärde mandatperiod vid makten på Nya Zeeland.

Nu blir det i stället National Partys ledare John Key som tar över styret i huvudstaden Wellington med stöd av sannolikt ett par småpartier.

Robert Björkenwall,(070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer internationell politik och samhällsliv sedan många år efter bästa förmåga

Obama med potential till en stor ledare - a leader of unusual quality

Already 2004 I saw senator Barack Obama from Chicago as a possible president in the future. Now he is there, sooner than espected. But after all no big surprise.

This I remember from Boston 2004 and his keynote speech there at the Democrat National Convention in Boston. the speech created a minor sensation. He was an unknown state senator at the time, still to be elected in any capacity to Washington, and he'd been working for months by himself on his speech. What it ended up as was an elegant narrative, its simple rhetoric quite sublime. The speech began, in part:

"Thank you so much

"On behalf of the great state of Illinois, crossroads of a nation, land of Lincoln, let me express my deep gratitude. Tonight is a particular honour for me because, let's face it, my presence on this stage is pretty unlikely.

"My father was a foreign student, born and raised in a small village in Kenya. He grew up herding goats, went to school in a tin-roof shack. His father, my grandfather, was a cook, a domestic servant to the British. But my grandfather had larger dreams for his son. Through hard work and perseverance my father got a scholarship to study in a magical place, America. While studying here my father met my mother. She was born in a town on the other side of the world, in Kansas.

"Her father worked on oil rigs and farms through the Great Depression. The day after Pearl Harbour, my grandfather signed up, joined Patton's army, marched across Europe. Back home my grandmother raised a baby and went to work on a bomber assembly line.

"After the war, they moved west, all the way to Hawaii, in search of opportunity. And they too had big dreams for their daughter, a common dream born of two continents.

"My parents shared not only an improbable love. They shared an abiding faith in the possibilities of this nation. They would give me an African name, Barack, or 'blessed', believing that in a tolerant America, your name is no barrier to success. They're both passed away now. Yet I know that, on this night, they look down on me with great pride. And I stand here, grateful for the diversity of my heritage, knowing that my story is part of the larger American story, that in no other country is my story even possible …"

Fifteen hundred words later, Obama concluded: "In the end, do we participate in a politics of cynicism, or do we participate in a politics of hope? I'm not talking about blind optimism here, the almost willful ignorance that thinks unemployment will go away or the health-care crisis will solve itself. That's not what I'm talking about.

"I'm talking about something more substantial. It's the hope of slaves sitting around a fire singing freedom songs, the hope of immigrants setting out for distant shores, the hope of a skinny kid with a funny name who believes America has a place for him, too. Hope in the face of difficulty, hope in the face of uncertainty. The audacity of hope: a belief in things not seen, a belief there are better days ahead.

"I believe that we have a righteous wind at our backs, and that as we stand on the crossroads of history, we can make the right choices and meet the challenges. America, if you feel the same energy that I do, if you feel the same urgency that I do, if you feel the same passion that I do, if you feel the same hopefulness that I do, if we do what we must do, then I have no doubt that out of this long political darkness a brighter day will come.

"God bless you. Thank you."

Four years later, Obama's victory speech on Wednesday in Chicago after the election victory - written with a team of three staffers -Obama had the same power, delivered with the same mesmerising cadence, the same simplicity of language, and the same compelling narrative style. It was all there four years ago, already then in Boston.

Politics is about leading people and about leadarship, like the three great leaders in US historiy - George Washington, Abe Lincoln and Franklin D Roosevelt. Now Barack Obama maybe is about to step in to the same line of big leaders in US political history.

Time will show if that will be the case. So far Obama has proven to have the same shill and passion to lead. Let`s hope there is more to come!

So far he has started well, very well.

Robert Björkenwall in Stockholm
/robert.bjorken@telia.com/

Paul Krugman om Obamas agenda - och faran med att tänka för smått och för försiktigt

Nobelpristagaren, prof. Paul Krugman om The Obama Agenda skriver klokt, bara att instämma. Särskilt som de två första åren i Vita huset avgör hur goda chanser Obama sedan har att vinna också ett omval om fyra år. I praktiken stöder han det jag tidigare skrev i min blogg tidigare idag om Obama och alla så kallade goda råd...Nu gäller det verkligen inte att vara för försiktig och tänka "small" !!!
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
--------------


OPINION | November 7, 2008, The New York Times
Op-Ed Columnist: The Obama Agenda
By PAUL KRUGMAN (c)

Right now many commentators are urging Barack Obama to think small. Let’s hope he has the good sense to ignore their advice.
Tuesday, Nov. 4, 2008, is a date that will live in fame (the opposite of infamy) forever. If the election of our first African-American president didn’t stir you, if it didn’t leave you teary-eyed and proud of your country, there’s something wrong with you.

But will the election also mark a turning point in the actual substance of policy? Can Barack Obama really usher in a new era of progressive policies? Yes, he can.

Right now, many commentators are urging Mr. Obama to think small. Some make the case on political grounds: America, they say, is still a conservative country, and voters will punish Democrats if they move to the left. Others say that the financial and economic crisis leaves no room for action on, say, health care reform.

Let’s hope that Mr. Obama has the good sense to ignore this advice.

About the political argument: Anyone who doubts that we’ve had a major political realignment should look at what’s happened to Congress. After the 2004 election, there were many declarations that we’d entered a long-term, perhaps permanent era of Republican dominance. Since then, Democrats have won back-to-back victories, picking up at least 12 Senate seats and more than 50 House seats. They now have bigger majorities in both houses than the G.O.P. ever achieved in its 12-year reign.

Bear in mind, also, that this year’s presidential election was a clear referendum on political philosophies — and the progressive philosophy won.

Maybe the best way to highlight the importance of that fact is to contrast this year’s campaign with what happened four years ago. In 2004, President Bush concealed his real agenda. He basically ran as the nation’s defender against gay married terrorists, leaving even his supporters nonplussed when he announced, soon after the election was over, that his first priority was Social Security privatization. That wasn’t what people thought they had been voting for, and the privatization campaign quickly devolved from juggernaut to farce.

This year, however, Mr. Obama ran on a platform of guaranteed health care and tax breaks for the middle class, paid for with higher taxes on the affluent. John McCain denounced his opponent as a socialist and a “redistributor,” but America voted for him anyway. That’s a real mandate.

What about the argument that the economic crisis will make a progressive agenda unaffordable?

Well, there’s no question that fighting the crisis will cost a lot of money. Rescuing the financial system will probably require large outlays beyond the funds already disbursed. And on top of that, we badly need a program of increased government spending to support output and employment. Could next year’s federal budget deficit reach $1 trillion? Yes.

But standard textbook economics says that it’s O.K., in fact appropriate, to run temporary deficits in the face of a depressed economy. Meanwhile, one or two years of red ink, while it would add modestly to future federal interest expenses, shouldn’t stand in the way of a health care plan that, even if quickly enacted into law, probably wouldn’t take effect until 2011.

Beyond that, the response to the economic crisis is, in itself, a chance to advance the progressive agenda.

Now, the Obama administration shouldn’t emulate the Bush administration’s habit of turning anything and everything into an argument for its preferred policies. (Recession? The economy needs help — let’s cut taxes on rich people! Recovery? Tax cuts for rich people work — let’s do some more!)

But it would be fair for the new administration to point out how conservative ideology, the belief that greed is always good, helped create this crisis. What F.D.R. said in his second inaugural address — “We have always known that heedless self-interest was bad morals; we know now that it is bad economics” — has never rung truer.

And right now happens to be one of those times when the converse is also true, and good morals are good economics. Helping the neediest in a time of crisis, through expanded health and unemployment benefits, is the morally right thing to do; it’s also a far more effective form of economic stimulus than cutting the capital gains tax. Providing aid to beleaguered state and local governments, so that they can sustain essential public services, is important for those who depend on those services; it’s also a way to avoid job losses and limit the depth of the economy’s slump.

So a serious progressive agenda — call it a new New Deal — isn’t just economically possible, it’s exactly what the economy needs.

The bottom line, then, is that Barack Obama shouldn’t listen to the people trying to scare him into being a do-nothing president. He has the political mandate; he has good economics on his side. You might say that the only thing he has to fear is fear itself.

November 7, 2008, on page A35 of the New York edition /Paul Krugman.

Alla "goda råd" om att börja försiktigt regnar nu över Obama

Observerat och värderat:
Obama med det rekordstarka folkliga mandatet får många "goda" råd nu

Obama gjorde redan på valkvällen sitt bästa för att skruva ned de höga förväntningarna på honom. Att få till en förändring till det bättre kommer att ta inte bara ett år, inte bara en mandatperiod, sa han. Det antyder att han redan planerar för omval 2012. Men hur det blir det detta avgörs nog av hur det går de två första åren vid makten för Obama och demorkaterna. Får de tillräckligt mycket gjort då så att folk vill ha dem kvar och ge dem chansen att "avsluta jobbet" under ytterligare en mandatperiod? Ja, det får vi se.

Tryck på Obama att komma med en ekonomisk plan och utnämna finansminister (Clintons gamle Summer eller Rubin eventuellt) finns också. Författningen i USA är stel i det att en vald president får vänta två och en halv månad innan tillträdet. I andra demokratier sker regeringsskifte snabbare. Det är en särskilt stor nackdel just nu i detta ekonomiska krisläge.

Den blivande presidenten Barack Obama - med det starkaste folkliga mandaten en demokratisk president haft på 44 år! - får redan många råd om hur han ska göra. Han bör undvika Bill Clintons misstag. Visst. Men å andra sidan ska Obama nog inte heller fega för mycket. Clinton försökte - med hustrun Hillarys hjälp - genomföra en stor sjukvårdsreform och fick mäktiga intressen samt republikanerna och även en del demokrater i kongressen emot sig. (Läkemedelsindustrin är stora bidragsgivare till många kongresspolitiker, ha detta i åtanke också nu.)

Clinton fastnade även i en del annan moralkonservativ sörja, såsom exempelvi vad som ska gälla för dem som är homosexuella och tjänstgjorde i militären. Ett urgammalt problem som man aldrig velat erkänna existerar inom den armerikanska marinkåren och andra grenar av försvaret. Men ack typiskt för denna moralbigotta nation. Så inte förvånande alls att också Bill Clinton körde fast i den sörjan. Men "tidsandan" är måhända lite bättre och mognare nu.

Redan i kongressvalet två år senare, alltså 1994, fick Clintons motståndare republikanerna majoritet i kongressen, som de under nyliberalen Newt Gingrichs ledning också behöll Clintos regeingstid ut. Obama får rådet att börja försiktigt. Två krig (Irak och Afghanistan), ekonomisk kris samt vallöften om skattesänkningar (sannolikt lite för vidlyftiga) begränsar vad han kan göra. Å andra sidan, får han hem trupperna från Irak hyggligt snabbt i närtid så sparar han miljarders dollar som kan gå till "New Deal"-inspirerade investeringar i upprustad och jobbskapande infrastruktur, miljöinvesteringar och en reformering av det usla sjukvårdsförsäkringssystemet i USA.

Sådant som en sannolikt rätt försiktig sjukvårdsreform, för barn och ungdomar, är demokraterna i kongressmajoriteten alldeles säkert för. Problemet med en sådan är att den kostar, vilket leder till än större underskott i statsfinanserna eller till inställda skattesänkningar. Särskilt om det också dröjer innan nödvändiga trupphemtagningar (och därmed sparade skattepengar för annat) från Irak kan bli verklighet.

Hur det nu än går, ska det bli spännande att följa Obama-administrationens två första år vid makten. Det avgör i sin tur hur det blir med hans omvalschanser.

Robert Björkenwall, (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer amerikansk politik och samhällsliv sedan många år

Kelgrisarnas arbetsmarknad blir norm om arbetsgivarna får som de vill

Observerat och analyserat:
Arbetsgivarna på offensiven - kelgrisarnas arbetsmarknad är målet

Torsdagen den 6 november 2008 lämnade Svenskt Näringsliv över sina förslag i de pågående förhandlingarna om ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden. Enligt LO-tidningen är det inte några skitsaker direktörerna i Svenskt Näringsliv nu vill ändra på. Tvärtom.

Svenskt Näringsliv tänker sig rasera mycket av grunderna i svensk trygghetslagstiftning på arbetsmarknaden. Så t ex vill man att facket i praktiken ska gå med på att avskaffa anställningsskyddet, LAS, från mitten av 1970-talet. Principen "först in, sist ut" - grunden i Lagen om anställningsskydd - underkänner arbetsgivarna nu helt. I stället tänker de sig att de "skickligaste" (= arbetsgivaregodtycke) ska få behålla jobbet. Kelgrisarnas arbetsmarknad ska bli än mera norm än som redan nu är fallet.

Med det här råbrutala utspelet bortser Ssvenskt Näringsliv från att arbetsrätten redan nu ger arbetsgivaren - en i mångas ögon - rätt fria händer vid uppsägningar och och avsked. Till skillnad från många andra länder på kontinenten i EU-Europa har löntagare som förlorar jobbet inte rätt till stora ersättningar. Arbetsbrist är, som det heter, alltid saklig grund för uppsägning och vskedand. Det är alltid arbetsgivaren som sist och slutligen bestämmer när det inte finns jobb för alla.

Löntagarens och den fackliga organisationens rättigheter ligger just i själva turordningen vid uppsägningen; alltså i rätten att förhandla om uppsägningslistan. Det innebär att det inte är chefen/arbetsgivaren som enväldigt bestämmer vem som ska få gå, eller omvänt kan bestämma hur som helst om vem som ska få tillbaka jobbet när arbetsbristen vänts i ett läge med nyrekryteringsbehov. Sedan ska man också komma ihåg att också huvudprincipen i LAS om "först in sist ut" är förhandlingsbar och förutsätter att den som ska få vara kvar i jobbet har tillräckliga kunskaper ger det ändå en viss trygghet för den enskilde löntagaren jämfört med ett renodlat arbetsgivaregodtycke.

Men precis just detta vill alltså den råbrutala ledningen i Svenskt Näringsliv nu riva upp och ersätta med något som knappast kan bli annat än godtycke. Och detta hoppas man nu att det ska kunna genomföras med fackets stöd. Jo, tjenare.

Det är svårt att tro att arbetsgivarna på allvar tror att en så här råbrutal framstöt verklgien kan ligga till grund för en överenskommelse om spelregler för arbetsmarknaden i ett nytt huvudavtal.

Risken är väl snarare att man med utspel som dessa kan komma att sabotera möjligheterna att nå en uppgörelse om nya partsgemensamma regler för svensk arbetsmarknad.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Med Obama i en glänta i historien

Vi befinner oss i en glänta i historien. Som den goda analytikern Martin Wolf skrev i sin krönika häromdagen i ofta så läsvärda Financial Times: "De beslut som tas de närmaste månaderna kan mycket väl påverka världen för flera decennier."

Och så kan det också vara. Inte minst därför är det - som New York Times rapporterar den 6 november - att USA:s unga, nyvalda president med sitt starka folkliga mandat redan är igång med att forma sitt nya team för maktövergången. Det starkaste folkliga mandat som den demokratisk USA-president fått på 44 år och därtill med ett valdeltagande som tangerar 1960 års rekordsiffra, dvs runt 64 procents valdeltagande. Bara 1908 var det högre i USA, då 65 procent av amerikaska folket röstade.

Obama verkar också klar över att här finns ingen tid att förspilla. Jobbet har redan börjat för att omläggningen av den amerikanska politiken. På område efter område.

Utfallet av de första två åren som president i Vita huset lär dessutom avgöra Obamas chanser i ett trolig omvalskampanj om fyra år.

/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer amerikansk politik och samhällsliv sedan många år

Amerikanska presidenters folkliga mandat senaste 50 åren

(Publicerad i bl a Sundsvalls tidning 10 november 2008 m fl)

Några observationer om amerikanska presidentval och väljarnas mandat till de valda

Det är intressant att gräva i valstatistik. Slutsatsen av elva amerikanska presidentval - från 1968 och fram till nu 2008 - är att demokrater förlorat sju av dem. Före Obamas seger har bara två demokrater vunnit, i tre val: Carter 1976 och Clinton 1992 samt 1996. Men Clinton fick lägre andel röster än Obama och Carter fick färre elektorer än Obama.

Reagans röstestöd vid segern över demokraten Jimmy Carter 1980 var dock inte större än vad Obama fick i årets val: runt 52 procent. I elektorer var den dock större.

När Jimmy Carter 1976 vann över republikanska presidenten Gerald Ford var det en ganska knapp seger, räknat både i röstestöd och elektorer. I röster fick Carter 51 procent och i elektorer 297 mot Fords 241.

I valen 1972 och 1968 förlorade de demokratiska kandidaterna. Man får gå tillbaka till Lyndon B. Johnsons seger 1964 för att finna en demokrat som vinner med klar majoritet i både röster och elektorer.

Väger man samman rösteandelarna och de vunna elektorerna (samt staterna) är Obamas valvinst den största segern för en demokrat på 44 år.
Obamas mandat måste även ses som det starkaste på 20 år, sedan Bush senior vann 1988. Obamas seger är lika stor som Bushs 2004 i andel röster, samt större i elektorer. Och Obama har fått högre andel röster än Bill Clinton fick i hans två valsegrar och ungefär lika många elektorer som då. Så Obamas seger och mandat är starkare än Bill Clintons.

Den som vunnit med minst marginal de senaste 50 åren är George W Bush 2000. Han fick färre röster än motståndaren Al Gore och en majoritet av elektorerna först efter att Bush tilldömts segern av domstol.

Ändå la Bush om politiken markant på flera områden jämfört med det av Bill Clinton ledda styret. Att Bushs mandat var svagt hindrade inte honom från att agera konfrontatoriskt. Det, och senare det av Bush startade Irakkriget, delade USA ytterligare efter det jämna valet år 2000.

I årets val vann Obama i flera stater som de senaste valen röstat republikanskt i presidentvalet. De kan indelas i tre grupper:
De i västra USA: Nevada, New Mexico och Colorado. De i mellersta USA med Iowa, Indiana (och kanske Missouri, är väl inte helt klart där?). Och de i södra USA: Virgina och Florida (och kanske North Carolina, när det är helt klart där).

Särskilt de unga, kvinnorna, latinos, afroamerikaner men också överraskande många vita män ställde upp bakom honom och lyfte in Obama i Vita huset med ett starkt folkligt mandat. Och därtill ett valdeltagande som är i nivå med valet 1960, alltså runt 64 procent. Bara 1908 års val - med 65 % valdeltagande är bättre i USA:s politisk historia.

Barack Obama hör till de vinnare i presidentval de senaste 50 åren som har ett starkt mandat att föra den politik som han finner är bäst för landet.

De två första åren vid makten lär avgöra hans chanser att sedan bli omvald om ytterligare fyra år. Och nu har Obama precis, rapporterar New York Times 6 nov. -börjat arbetet med att bygga sitt "övertagandeteam" inför det formella maktskiftet den 20 januari 2009,

/Robert Björkenwall/ 070-578 61 95;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer amerikansk politik sedan många år

PS. Obamas tacktal i Chicaco var extraordinärt bra. Mycket JFK och Robert Kennedy samt också Martin Luther King. Och han såg så lugn ut! Behöll all tänkbar värdighet. Att en svart man väljs till amerikansk president är i sig – bortom alla sakpolitiska program – en oerhörd händelse i ett land som USA. Inte bara den svarta minoriteten i USA utan svarta människor över hela världen, liksom ett oändligt antal andra minoriteter, påverkas av detta faktum. De lyfts, ja nära nog vi alla lyfts en smula ur oss själva.

I sin självbiografi berättar Obama om sitt livslånga identitetsdrama: en svart man med en vit uppväxt. Som tonåring hör han sina morföräldrar, hos vilka han bor på Hawaii, gräla högljutt i köket. Vad grälar de om? Jo, hans mormor - som f.ö dog dagen före Obama blev vald till president - vill inte längre ta bussen till jobbet. Hon har blivit skrämd av en ung man på hållplatsen, som bad om pengar var aggressiv. Båda morföräldrarna är vanliga vita människor. De har tagit hand om sitt barnbarn med uppoffrande, villkorslös kärlek. Obama försöker lugna dem och kan inte förstå varför mormor Toot är så uppriven och varför morfar är så arg på henne. Så undslipper det morfadern, i en skuldmedveten viskning: Den unga killen som skrämde henne var – svart.

Och nu är denne afroamerikan USA:s president med ett av de starkaste mandat en nyvald president haft på 50 år, och det starkaste en från demokratiska sidan haft på 44 år. Men som sagt: De två första åren vid makten lär sannolikt avgöra hans chanser att sedan bli omvald om ytterligare fyra år.