Svårtförståelig brådska med antagandet av Lissabonfördraget
Sorry men jag tror inte riktigt på somligas argumentering idag om EU-fördraget. Därav min text nedan. Risken är stor att vi köper grisen i säcken nu.
Brådskan med antaget av Lissabonfördraget är svårförståelig och onödig.
Sakkunskapen i EG-rätten verkar därtill tämligen samfällt luta åt att Lissabonfördraget i sig förändrar inte Laval- och Rüffertdomarnas konsekvenser...
Och vem vet ens hur rättsligt bindande vi kan göra ett socialt protokoll, om vi nu ens får nåt sådant till stånd!?
Ska vi åter bli lurade? Precis som vi blev med EU och alkoholpolitiken, då vi heller inte fick inskrivet några rättsligt bindande regler/undantag i vårt anslutningsfördrag och vilket vi borde ha gjort med vår kollektivavtalsmodell. Också.
Som positiv till grundtanken med EU-samarbetet bekymrar jag mig mycket över detta faktum. Därför min text nedan.
Robert Björkenwall (070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com
PS. Det skulle förvåna mig om nya Europaparlamentet i stort blir progressiv än det nuvarande...
-------------
( Texten här nedan är publicerad i bl a tidningen Broderskap 5 dec. 2008 m fl)
Analyserat och värderat:
Lissabonfördraget är antaget men för fackföreningsrörelsen blir det fortsatt hård kamp
Torsdagen den 20 november antog också en klar majoritet av Sveriges riksdags EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget. Svenska folket fick aldrig i en folkomröstning ta ställning till fördraget och LO-kongressens krav på att frågan först skulle avgöras efter det att utredningen om den svenska kollektivavtalsmodellen och rätten av vidta stridsåtgärder lagts fram viftades snabbt undan av den socialdemokratiska partiledningen.
Men varför var det så bråttom?
I praktiken gör ju den svenska ratificeringen i dagsläget varken till eller från. Irländarna har i sin folkomröstning redan fällt förslaget. Ska det väckas till liv igen krävs att irländarna tvingas till valurnorna igen med uppmaningen att denna gång rösta "rätt". En ny sådan folkomröstning på Irland lär komma först hösten 2009, och sedan något eller några "undantag" tillförts fördraget för irländarnas del. Möjligen också en regel att alla EU-länder också fortsättningsvis ska ha en egen EU-kommissionär.
Med tanke också på detta hade socialdemokraterna mycket väl kunnat göra precis det som krävts av flera fackliga organisationer, att nu i november 2008 i riksdagen varken säga bu eller bä till fördraget och samfällt ha lagt ner sina röster med hänvisning till att man vill avvakta Lavalutredningen (utredning om våra konfliktregler, utstationeringslagen m m) som kommer i mitten av december månad. Alltså därmed krävt en omvänd beslutsordning: först Lavalutredningens resultat om svensk arbetsrätt i relation till EU:s regelverk, sedan godkännandebeslut om Lissabonfördraget.
LO-kongressen i juni 2008 kopplade, helt riktigt, ihop fördraget med kollektivavtalen och Lavaldomen och ställde krav på att den svenska modellen skulle vara garanterad innan Lissabonfördraget antogs. För många fackligt aktiva har det blivit rent av beklämmande sorgligt att se hur ett beslut av Landsorganisationens högsta organ har hanterats av arbetarrörelsens politiska och högsta fackliga ledning. Hade man satt hårdare tryck i frågan, hade också riksdagsbeslutet om Lissabonfördragets godkännande kunnat skjutas fram till ett lite senare avgörande. Det var aldrig nödvändigt att anta det redan nu den 20 november.
För en facklig organisation som ser sina intressen hotade av den allt annat överordnade rörlighetens förespråkande EG-domstolens jurister nere i Luxemburg finns nu bara fortsatt kamp för att det egna (=värdlandets) kollektivavtals trygghetsregler för arbetskraften alltid ska gå före den omhuldade fria rörligheten.
Kampen för att försvara de rättigheter som erövrats under ett drygt århundrades fackligt arbete måste nu skärpas. Inte minst för att få till stånd ett socialt protokoll med rättslig status knutet till Lissabonfördraget och som garanterar den fria förhandlings- och konflikträtten.
Utstationeringsdirektivet som reglerar villkoren för EU-arbetskraft i andra EU-länder än hemlandet måste samtidigt göras om så att värdlandets arbetsmarknadsvillkor inte kan tas över av sämre, villkorsdumpande avtal.
Kamp för båda dessa ting - sociala protokellet (=EU-fackligt krav) och ett skarpare utstationeringsdirektiv - borde om möjligt komma till stånd senast våren 2009. Oddsen till sådana förändringar efter kommande EU-parlamentsval och byte av EU-kommission lär knappast öka, detta beroende på att valet sannolikt kommer att ge ett ännu blåare Europaparlament och EU-kommission för åren fram över. Så som opinionsläget nu ser ut ute på EU-kontinenten.
Utan ett socialt protokoll med författningsrättslig status och ett vassare utstationeringsdirektiv lär löntagarnas villkor kommer att pressas nedåt och möjligheterna (rätten) att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram rimliga kollektivavtal att vara fortsatt hotat. Och med följer också att löntagare från andra EU-länder som jobbar i exempelvis Sverige riskerar att lönediskrimineras när den hävdvunna svenska arbetsmarknadsmodellen med branschvisa kollektivavtal inte kan hävdas fullt ut.
Så kommer det att förbli så länge inte konsekvenserna av Laval-, Viking- och Rüffert-domarna i EG-domstolen kan upphävas. Lissabonfördraget isolerat utan ett vidhängande socialt protokoll med rättslig status och ett bättre utstationeringsdirektiv förändrar inte detta faktum.
Särskilt inte om det också visar sig att Sveriges borgerliga regering kanske (sannolikt) inte kommer att lyfta ett finger för att trycka på och få ett socialt protokoll på plats som garanterar den fria förhandlings- och konflikträtten när väl Lissabonfördraget nu väl är antaget. Och kanske inte heller göra särskilt mycket för att skärpa vår egen utstationeringslag (kopplad till motsvarande EU-direktiv) samt göra nödvändiga preciseringar i lex Britannia (i MBL) som reglerar rätten till fackliga symnpatiåtgärder med mera.
Därför var det synd att riksdagen antog Lissabonfördraget redan nu. Vi skulle ha behållit trycket ett tag till i stället för att köpa grisen i säcken och inte ha några som helst garantier för att den svenska kollektivavtalsmodellen kan leva kvar.
Men var det kommande svenska EU-ordförandeskap hösten 2009 som spökade här och antagandeprocessen nu så brådskande?
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(författare till bl a en handbok om EU; har länge följt detta område)
Brådskan med antaget av Lissabonfördraget är svårförståelig och onödig.
Sakkunskapen i EG-rätten verkar därtill tämligen samfällt luta åt att Lissabonfördraget i sig förändrar inte Laval- och Rüffertdomarnas konsekvenser...
Och vem vet ens hur rättsligt bindande vi kan göra ett socialt protokoll, om vi nu ens får nåt sådant till stånd!?
Ska vi åter bli lurade? Precis som vi blev med EU och alkoholpolitiken, då vi heller inte fick inskrivet några rättsligt bindande regler/undantag i vårt anslutningsfördrag och vilket vi borde ha gjort med vår kollektivavtalsmodell. Också.
Som positiv till grundtanken med EU-samarbetet bekymrar jag mig mycket över detta faktum. Därför min text nedan.
Robert Björkenwall (070-578 61 95); robert.bjorken@telia.com
PS. Det skulle förvåna mig om nya Europaparlamentet i stort blir progressiv än det nuvarande...
-------------
( Texten här nedan är publicerad i bl a tidningen Broderskap 5 dec. 2008 m fl)
Analyserat och värderat:
Lissabonfördraget är antaget men för fackföreningsrörelsen blir det fortsatt hård kamp
Torsdagen den 20 november antog också en klar majoritet av Sveriges riksdags EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget. Svenska folket fick aldrig i en folkomröstning ta ställning till fördraget och LO-kongressens krav på att frågan först skulle avgöras efter det att utredningen om den svenska kollektivavtalsmodellen och rätten av vidta stridsåtgärder lagts fram viftades snabbt undan av den socialdemokratiska partiledningen.
Men varför var det så bråttom?
I praktiken gör ju den svenska ratificeringen i dagsläget varken till eller från. Irländarna har i sin folkomröstning redan fällt förslaget. Ska det väckas till liv igen krävs att irländarna tvingas till valurnorna igen med uppmaningen att denna gång rösta "rätt". En ny sådan folkomröstning på Irland lär komma först hösten 2009, och sedan något eller några "undantag" tillförts fördraget för irländarnas del. Möjligen också en regel att alla EU-länder också fortsättningsvis ska ha en egen EU-kommissionär.
Med tanke också på detta hade socialdemokraterna mycket väl kunnat göra precis det som krävts av flera fackliga organisationer, att nu i november 2008 i riksdagen varken säga bu eller bä till fördraget och samfällt ha lagt ner sina röster med hänvisning till att man vill avvakta Lavalutredningen (utredning om våra konfliktregler, utstationeringslagen m m) som kommer i mitten av december månad. Alltså därmed krävt en omvänd beslutsordning: först Lavalutredningens resultat om svensk arbetsrätt i relation till EU:s regelverk, sedan godkännandebeslut om Lissabonfördraget.
LO-kongressen i juni 2008 kopplade, helt riktigt, ihop fördraget med kollektivavtalen och Lavaldomen och ställde krav på att den svenska modellen skulle vara garanterad innan Lissabonfördraget antogs. För många fackligt aktiva har det blivit rent av beklämmande sorgligt att se hur ett beslut av Landsorganisationens högsta organ har hanterats av arbetarrörelsens politiska och högsta fackliga ledning. Hade man satt hårdare tryck i frågan, hade också riksdagsbeslutet om Lissabonfördragets godkännande kunnat skjutas fram till ett lite senare avgörande. Det var aldrig nödvändigt att anta det redan nu den 20 november.
För en facklig organisation som ser sina intressen hotade av den allt annat överordnade rörlighetens förespråkande EG-domstolens jurister nere i Luxemburg finns nu bara fortsatt kamp för att det egna (=värdlandets) kollektivavtals trygghetsregler för arbetskraften alltid ska gå före den omhuldade fria rörligheten.
Kampen för att försvara de rättigheter som erövrats under ett drygt århundrades fackligt arbete måste nu skärpas. Inte minst för att få till stånd ett socialt protokoll med rättslig status knutet till Lissabonfördraget och som garanterar den fria förhandlings- och konflikträtten.
Utstationeringsdirektivet som reglerar villkoren för EU-arbetskraft i andra EU-länder än hemlandet måste samtidigt göras om så att värdlandets arbetsmarknadsvillkor inte kan tas över av sämre, villkorsdumpande avtal.
Kamp för båda dessa ting - sociala protokellet (=EU-fackligt krav) och ett skarpare utstationeringsdirektiv - borde om möjligt komma till stånd senast våren 2009. Oddsen till sådana förändringar efter kommande EU-parlamentsval och byte av EU-kommission lär knappast öka, detta beroende på att valet sannolikt kommer att ge ett ännu blåare Europaparlament och EU-kommission för åren fram över. Så som opinionsläget nu ser ut ute på EU-kontinenten.
Utan ett socialt protokoll med författningsrättslig status och ett vassare utstationeringsdirektiv lär löntagarnas villkor kommer att pressas nedåt och möjligheterna (rätten) att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram rimliga kollektivavtal att vara fortsatt hotat. Och med följer också att löntagare från andra EU-länder som jobbar i exempelvis Sverige riskerar att lönediskrimineras när den hävdvunna svenska arbetsmarknadsmodellen med branschvisa kollektivavtal inte kan hävdas fullt ut.
Så kommer det att förbli så länge inte konsekvenserna av Laval-, Viking- och Rüffert-domarna i EG-domstolen kan upphävas. Lissabonfördraget isolerat utan ett vidhängande socialt protokoll med rättslig status och ett bättre utstationeringsdirektiv förändrar inte detta faktum.
Särskilt inte om det också visar sig att Sveriges borgerliga regering kanske (sannolikt) inte kommer att lyfta ett finger för att trycka på och få ett socialt protokoll på plats som garanterar den fria förhandlings- och konflikträtten när väl Lissabonfördraget nu väl är antaget. Och kanske inte heller göra särskilt mycket för att skärpa vår egen utstationeringslag (kopplad till motsvarande EU-direktiv) samt göra nödvändiga preciseringar i lex Britannia (i MBL) som reglerar rätten till fackliga symnpatiåtgärder med mera.
Därför var det synd att riksdagen antog Lissabonfördraget redan nu. Vi skulle ha behållit trycket ett tag till i stället för att köpa grisen i säcken och inte ha några som helst garantier för att den svenska kollektivavtalsmodellen kan leva kvar.
Men var det kommande svenska EU-ordförandeskap hösten 2009 som spökade här och antagandeprocessen nu så brådskande?
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(författare till bl a en handbok om EU; har länge följt detta område)
posted by rbjorkenwall at 3:08 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home