Inte alls bra att riksdagen hade så bråttom med att anta Lissabonfördraget
Observerat och värderat:
Inte alls bra att Lissabonfördraget antogs redan nu
I media - så kallat oberoende liksom i många s-märkta och borgerliga opinionsartiklar - har det övervägande flertalet förordat att riksdagens
borgerliga och s-ledamöter också borde rösta ja till Lissabonfördraget, vilket
också skedde sent samma kväll den 20 november. Detta bland annat med hänvisning till fördragets rättighetskatalog, som sagts vara till fördel för de fackliga konflikt- och spelreglerna på arbetsmarknaden. Och viisst, det kan man tycka kanske är ett
fall framåt.
Men i vilket grad, det kan man nog hysa tvivel om innan detta närmare prövats
i samma EG-domstol (snart EU-domstolen med nya fördraget) som gjort tummen ner
för våra kollektivavtal i Lavaldomen i december 2007 samt indirekt också i den
senare Rüffertdomen. Men varför inte läsa det senaste numret av välfärdsarbetarnas fackliga tidskrift Kommunalarbetaren. Där intervjuas Pernilla Lindh, svensk domare i EG-domstolen.
EG-domaren Lindh hävdar kategoriskt att Lissabonfördraget inte alls ändrar den rättspraxis som EG-domstolen etablerat i uppmärksammade domar som Laval- (Vaxholmmålet), Rüffert- och Vikingmålen, vilka alla gick emot fackets linje.
Hon understryker vidare att EG-domstolen redan i dessa domar vägt in att
strejkrätten är en grundläggande rättighet. Men EG-domstolen måste också väga
av detta mot vilken vikt denna rättighet ska ges när den hamnar i konflikt med
andra grundläggande rättigheter som frihet för kapital och företag är röra sig
över gränserna. Och, som så ofta, vinner då den fria rörligheten över ex.vis
svenska arbetsmarknadsregler. (Att det hävdades något helt annat när Sverige gick med i EU 1994 är en helt annan sak men utan rättslig verkan när EG-domstolen dömer.)
Just detta är också pudelns kärna, och är orsaken till varför det varit klokt
att dröja med godkännandet av Lissabonfördrag tills vi hunnit ta del av Stråths
Lavalutredning som kommer i mitten av december.
Så länge EG-domstolen anser sig - oavsett Lissabonfördragets så kallade
rättighetskatalog - likt en författningsdomstol ha oinskränkt rätt att överpröva nationell arbetsrätt om denna påstås hamna i konflikt med marknadens frihet, så ligger all nationell, svensk lagstiftning skrynkligt till, och vilar på en minst sagt rättsosäker grund.
Ett vet vi: Ingen kan förutse EG-domstolens beslut. Detta eftersom den gång efter annan dessutom visat sig ta sig friheten att även köra över lagar som antagits av både EU:s ministerråd och Europaparlament när den så tycker det passar.
Därför ska man nog inte vara så säker på att Lissabonfördraget förändrar särskilt mycket vad gäller möjligheten att hävda svenska kollektivavtals rättsliga verkan ens på hemmaplan när EG-domstolen prövat detta i kommande domar. Och med den fria rörligheten som överordnad princip också framgent är nog risken mycket stor att ett Lissabonfördrag utan vidhängande, rättsligt bindande socialt protokoll (när får vi det, ingen vet!) och ett skarpare skrivet utstationeringsdirektiv (när?, ingen vet) så ligger tyvärr fältet öppet för lönedumpning och forsatt undanträngning av svenska kollektivavtal.
Därför var det illa att socialdemokraterna i riksdagen den 20.10 inte tog chansen att skjuta på fördragets godkännande tills vi skaffat oss bättre garantier för att vi inte ska bli lika lurade vad gäller kollektivavtalet som vi blev ex.vis när det gäller möjligheten att slå vakt om den svenska alkoholpolitiken.
Ledsen, men jag håller inte alls med de opinionsskrivande skribenter som
förespråkat att Sveriges riksdag redan nu skulle anta Lissabonfördraget, som också blev fallet den 20 november. Varför? Jo, detta inte minst därför att vi hade kunnat dröja med avgörandet till senvåren heller hösten 2009 (Irland lär inte godkänna
fördraget förrän nästa höst). Vi kunde och borde tagit tid på oss att ytterligare analysera fördraget i relation till vår svenska arbetsmarknadsmodell och dess regelverk samt mera noggrant vägt in hur vi sätter P för hur EG-domstolen sätt att gång efter annan överpröva nationell rätt i sin allt mera författningsdomstolslika roll.
Tyvärr är det så, att i EG-domstolens kallhamrade värld räcker det inte långt om man är i avsaknad av rättsligt bindande regelverk eller undantagsbestämmelser med fullgott skydd. Där betyder fagra löften och muntliga deklarationer just ingenting.
Robert Björkenwall, frilansjournalist,
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
följer EU-frågan sedan många år, speciellt ur ett arbetsmarknadsperspektiv
PS. Egentligen är EG-domstolens sätt att tillämpa rättsstatens principer
folkstyrelsevidrigt. De folkvalda lagstiftarnas intentioner med olika lagar
överprövas och upphävs när det så passar av EG-domstolens perukförsedda domare. Det är knappast vad man kan säga är demokratins och folkstyrets väg.
Inte alls bra att Lissabonfördraget antogs redan nu
I media - så kallat oberoende liksom i många s-märkta och borgerliga opinionsartiklar - har det övervägande flertalet förordat att riksdagens
borgerliga och s-ledamöter också borde rösta ja till Lissabonfördraget, vilket
också skedde sent samma kväll den 20 november. Detta bland annat med hänvisning till fördragets rättighetskatalog, som sagts vara till fördel för de fackliga konflikt- och spelreglerna på arbetsmarknaden. Och viisst, det kan man tycka kanske är ett
fall framåt.
Men i vilket grad, det kan man nog hysa tvivel om innan detta närmare prövats
i samma EG-domstol (snart EU-domstolen med nya fördraget) som gjort tummen ner
för våra kollektivavtal i Lavaldomen i december 2007 samt indirekt också i den
senare Rüffertdomen. Men varför inte läsa det senaste numret av välfärdsarbetarnas fackliga tidskrift Kommunalarbetaren. Där intervjuas Pernilla Lindh, svensk domare i EG-domstolen.
EG-domaren Lindh hävdar kategoriskt att Lissabonfördraget inte alls ändrar den rättspraxis som EG-domstolen etablerat i uppmärksammade domar som Laval- (Vaxholmmålet), Rüffert- och Vikingmålen, vilka alla gick emot fackets linje.
Hon understryker vidare att EG-domstolen redan i dessa domar vägt in att
strejkrätten är en grundläggande rättighet. Men EG-domstolen måste också väga
av detta mot vilken vikt denna rättighet ska ges när den hamnar i konflikt med
andra grundläggande rättigheter som frihet för kapital och företag är röra sig
över gränserna. Och, som så ofta, vinner då den fria rörligheten över ex.vis
svenska arbetsmarknadsregler. (Att det hävdades något helt annat när Sverige gick med i EU 1994 är en helt annan sak men utan rättslig verkan när EG-domstolen dömer.)
Just detta är också pudelns kärna, och är orsaken till varför det varit klokt
att dröja med godkännandet av Lissabonfördrag tills vi hunnit ta del av Stråths
Lavalutredning som kommer i mitten av december.
Så länge EG-domstolen anser sig - oavsett Lissabonfördragets så kallade
rättighetskatalog - likt en författningsdomstol ha oinskränkt rätt att överpröva nationell arbetsrätt om denna påstås hamna i konflikt med marknadens frihet, så ligger all nationell, svensk lagstiftning skrynkligt till, och vilar på en minst sagt rättsosäker grund.
Ett vet vi: Ingen kan förutse EG-domstolens beslut. Detta eftersom den gång efter annan dessutom visat sig ta sig friheten att även köra över lagar som antagits av både EU:s ministerråd och Europaparlament när den så tycker det passar.
Därför ska man nog inte vara så säker på att Lissabonfördraget förändrar särskilt mycket vad gäller möjligheten att hävda svenska kollektivavtals rättsliga verkan ens på hemmaplan när EG-domstolen prövat detta i kommande domar. Och med den fria rörligheten som överordnad princip också framgent är nog risken mycket stor att ett Lissabonfördrag utan vidhängande, rättsligt bindande socialt protokoll (när får vi det, ingen vet!) och ett skarpare skrivet utstationeringsdirektiv (när?, ingen vet) så ligger tyvärr fältet öppet för lönedumpning och forsatt undanträngning av svenska kollektivavtal.
Därför var det illa att socialdemokraterna i riksdagen den 20.10 inte tog chansen att skjuta på fördragets godkännande tills vi skaffat oss bättre garantier för att vi inte ska bli lika lurade vad gäller kollektivavtalet som vi blev ex.vis när det gäller möjligheten att slå vakt om den svenska alkoholpolitiken.
Ledsen, men jag håller inte alls med de opinionsskrivande skribenter som
förespråkat att Sveriges riksdag redan nu skulle anta Lissabonfördraget, som också blev fallet den 20 november. Varför? Jo, detta inte minst därför att vi hade kunnat dröja med avgörandet till senvåren heller hösten 2009 (Irland lär inte godkänna
fördraget förrän nästa höst). Vi kunde och borde tagit tid på oss att ytterligare analysera fördraget i relation till vår svenska arbetsmarknadsmodell och dess regelverk samt mera noggrant vägt in hur vi sätter P för hur EG-domstolen sätt att gång efter annan överpröva nationell rätt i sin allt mera författningsdomstolslika roll.
Tyvärr är det så, att i EG-domstolens kallhamrade värld räcker det inte långt om man är i avsaknad av rättsligt bindande regelverk eller undantagsbestämmelser med fullgott skydd. Där betyder fagra löften och muntliga deklarationer just ingenting.
Robert Björkenwall, frilansjournalist,
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
följer EU-frågan sedan många år, speciellt ur ett arbetsmarknadsperspektiv
PS. Egentligen är EG-domstolens sätt att tillämpa rättsstatens principer
folkstyrelsevidrigt. De folkvalda lagstiftarnas intentioner med olika lagar
överprövas och upphävs när det så passar av EG-domstolens perukförsedda domare. Det är knappast vad man kan säga är demokratins och folkstyrets väg.
posted by rbjorkenwall at 4:52 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home