Några skrönor med bakgrund i arbetarpressen

I a-pressammanhang cirkulerar många mer eller mindre goda historier. Historier som också jag fick höra när vi höll på med boken Arbetarpressen hundra år, som utkom i november 2007. Själv gillar jag särskilt den tredje i min uppräkning, den om Torsten Nilsson. Men först kommer den om K J Olsson.

I Örebro när K J Olsson, f d chefredaktör på sedan länge nedlagda Västgöta-Demokraten i Borås och Ny Tid i Göteborg, var landshövding på slottet i Örebro.
På Västerås slott var Ragnar Casparsson landshövding samtidigt, en före detta "presslord" på LO och chefredaktör på LO:s kvällstidning Afton-Tidningen, AT, innan den lades ner efter köpet av Aftonbladet.

När det bjöds på middag på Örebro slott hos nykteristen Olsson höll Casparsson tacktal och sade:

- En gång när jag var en fattig brukspojke i Avesta hade jag en dröm att en gång i livet få dricka hur mycket sockerdricka jag orkade. I dag har denna dröm gått i uppfyllelse.

I Örebro var samtidigt Harald Åkerberg chefredaktör på numera avsomnade s-tidningen Örebro-Kuriren. Han satt också i riksdagen; det gjorde nästan alla A-pressredaktörerna förr. (Bosse Bernhardsson, ex-Arbetetman och nu riksdagsman från Skåne, är väl den siste (?) - jämte Peter Hultqvist, Dalarna - i den raden. Och med kända föregångare som Frans Nilsson, Arbetet, Olle Svensson, Folket, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Sven Aspling m fl som föregångare. Och på köpet lärde vi oss att skriva som Sven Aspling - sedemera en långvarig och uppskattad socialminister - brukade säga.)

Han engagerade sig starkt för kremering av avlidna eller eldbegängelserörelsen som det hette. Men motståndet var särskilt starkt på landsbygden, där man ville ha kvar jordbegravningarna.

Harald Åkerberg var dock en envis natur och när ett krematorium i Stockholm skulle invigas kommenderade han som utskottsordförande i riksdagen alla ledamöter att resa ut för att se hur det fungerade.

Föreståndaren visade lokalerna, ugnarna och principerna för dess användning.

- Men, sade han, riktigt illusorisk kan ju inte demonstrationen bli. Vi har ju inget? ja, vi saknar helt enkelt ett lik för dagen.

- Mjaha, sa Åkerberg och såg sig omkring bland utskottets riksdagsmän, vi kan väl alltid offra någon liten suppleant.

Och så till den kanske bästa av de tre jag har på lager just nu.

Muraren Torsten Nilsson var aldrig chefredaktör, men väl ledarskribent på Arbetet och "Sossen".

Han avancerade så småningom till såväl försvars-, social- som utrikesminister och var i den senare funktionen på tjänsteresa i Italien där han blev bjuden på middag med dans.

Nilsson var fanatiskt intresserad av sällskapsdans och spanade direkt in en reslig skönhet i fotsid galablåsa.

Men när Torsten bjöd upp bemöttes den svenske utrikesministern med tydlig iskyla och repliken:

- För det första är musiken som spelas vår nationalsång. För det andra dansar jag inte. För det tredje är jag kardinal.

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/