Den havererade borgerliga strategin - "utanförskapet" har blivit obrukbart i krisens spår
Observerat och värderat:
Den havererade borgerliga strategin om "utanförskapet" - när kommer strategibytet?
Under loppet av bara några få höstveckor har hela grunden för alliansregeringens politiska strategi gått i drickat och det grovt tillyxade "utanförskapsaxiomet" blivit obrukbart. Allt sedan Lehman Brothers konkurs den 15 september och den kollaps som sedan följde i finansmarknaderna världen över har grunderna för den ekonomisk-politiska debatten förändrats i grunden. Så också i vårt land.
Den strateginyckel som de borgerliga partierna använde för att erövrade regeringsmakten i Sverige på - det grovt tillyxade begreppet "utanförskapet" - gav
dem valsegern hösten 2006 men är nu stendött hösten 2008. Och lär så förbli också i valet hösten 2010.
I stället för att tala om andelen sysselsatta - en jämförelse där Sverige under en lång följd av år legat i det internationella toppskiktet - så fokuserade alliansbrödraskapet inom borgerligheten på alla dem som av olika skäl inte arbetar. Men som professor Bertil Holmlund påpekat i olika sammanhang (bl a i tidn. UNT): "Att beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemet som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet."
Missbruk var ordet. Nå, nu hösten 2008 är utanförskapet definitivt också ett fullständigt förbrukat politiskt begrepp. På toppen av en högkonjunktur hade det en viss attraktionskraft och ytligt betraktat en hygglig "övertalningsförmåga". Ett ord och ett strategibegrepp som var det bärande motivet bakom den borgerliga omläggningen av arbetsmarknadspolitiken och den anoretiska svältkuren på a-kassan. Våra trygghets- och socialförsäkringar varken kan eller bör dock inte utformas utifrån att det är solsken och högkonjunktur. Tvärtom måste de utformas så att de tar hänsyn till att efter ekonomiskt högtryck följer alltid en lågkonjunktur. Den här gången blir nedgången värre och djupare än på länge. Kanske lika djävlig som krisåren 1992-93.
I USA noterar man redan att arbetslösheten nu är den värsta på 16 år. Vad säger att vi kommer så mycket lindrigare undan när alliansregeringen fortsatt sitter still och ännu påstår att tidigare lagda höstbudget räcker?
Men mer aktiva insatser för att stimulera ekonomin dröjer, trots ett enormt fall i efterfrågan i vår totala ekonomi, och i världen i stort. Så varför dröjer finansminister Anders E. Borg & co när nobelpristagare Paul Krugman menar att stimulanspaket på åtminstone ett par procent av nationens BNP eller något mer kan komma att behövas för att undvika att fallet blir ännu större?
Tja, svaret går tillbaka åter till denna "utanförskapsstrategi" från valet 2006. Det är och förblir svårt smärtsamt för moderaterna Fredrik Reinfeldt och Anders E. Borg (som säger sig styra med läroboken) att erkänna att det man tidigare investerat hela sitt politiska förtroendekapital i nu har gjort bankrutt och måste överges. Sånt kostar och gör att nödvändig omläggning av den ekonomisk-politiska kursen dröjer. Men till slut går det inte att undvika att den kommer om regeringen Reinfeldt alls ska ha någon chans till ett omval hösten 2010.
Men, som sagt: Till slut tvingas också Borg och Reinfeldt bita i det sura äpplet och erkänna att "den moderata arbetslinjen" och "utanförskapet" är körd och måste överges om massarbetslösheten ska bli än djävligare än de plus 150 000 - 170 000 fler öppet arbetslösa (= över 9 % a-lösa) och fallet i ekonomin ska bli ännu värre.
Med intresse kommer sannolikt det politiska Sverige att följa när politikomläggningen kommer och hur detta då kommer att motiveras.
Så när biter Borg och Reinfelt i det sura äpplet? Och vad kommer de då att säga till en noga lyssnande allmänhet?
Blir det efter att prof. Paul Krugman varit i Sverige och tagit emot sitt nobelpris i ekonomi och finansminister Borg och Reinfeldt åhört hans nobelföreläsning i december?
Robert Björkenwall, frilansjournalist
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Den havererade borgerliga strategin om "utanförskapet" - när kommer strategibytet?
Under loppet av bara några få höstveckor har hela grunden för alliansregeringens politiska strategi gått i drickat och det grovt tillyxade "utanförskapsaxiomet" blivit obrukbart. Allt sedan Lehman Brothers konkurs den 15 september och den kollaps som sedan följde i finansmarknaderna världen över har grunderna för den ekonomisk-politiska debatten förändrats i grunden. Så också i vårt land.
Den strateginyckel som de borgerliga partierna använde för att erövrade regeringsmakten i Sverige på - det grovt tillyxade begreppet "utanförskapet" - gav
dem valsegern hösten 2006 men är nu stendött hösten 2008. Och lär så förbli också i valet hösten 2010.
I stället för att tala om andelen sysselsatta - en jämförelse där Sverige under en lång följd av år legat i det internationella toppskiktet - så fokuserade alliansbrödraskapet inom borgerligheten på alla dem som av olika skäl inte arbetar. Men som professor Bertil Holmlund påpekat i olika sammanhang (bl a i tidn. UNT): "Att beskriva all frånvaro från arbete som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemet som utanförskap gränsar till missbruk av modersmålet."
Missbruk var ordet. Nå, nu hösten 2008 är utanförskapet definitivt också ett fullständigt förbrukat politiskt begrepp. På toppen av en högkonjunktur hade det en viss attraktionskraft och ytligt betraktat en hygglig "övertalningsförmåga". Ett ord och ett strategibegrepp som var det bärande motivet bakom den borgerliga omläggningen av arbetsmarknadspolitiken och den anoretiska svältkuren på a-kassan. Våra trygghets- och socialförsäkringar varken kan eller bör dock inte utformas utifrån att det är solsken och högkonjunktur. Tvärtom måste de utformas så att de tar hänsyn till att efter ekonomiskt högtryck följer alltid en lågkonjunktur. Den här gången blir nedgången värre och djupare än på länge. Kanske lika djävlig som krisåren 1992-93.
I USA noterar man redan att arbetslösheten nu är den värsta på 16 år. Vad säger att vi kommer så mycket lindrigare undan när alliansregeringen fortsatt sitter still och ännu påstår att tidigare lagda höstbudget räcker?
Men mer aktiva insatser för att stimulera ekonomin dröjer, trots ett enormt fall i efterfrågan i vår totala ekonomi, och i världen i stort. Så varför dröjer finansminister Anders E. Borg & co när nobelpristagare Paul Krugman menar att stimulanspaket på åtminstone ett par procent av nationens BNP eller något mer kan komma att behövas för att undvika att fallet blir ännu större?
Tja, svaret går tillbaka åter till denna "utanförskapsstrategi" från valet 2006. Det är och förblir svårt smärtsamt för moderaterna Fredrik Reinfeldt och Anders E. Borg (som säger sig styra med läroboken) att erkänna att det man tidigare investerat hela sitt politiska förtroendekapital i nu har gjort bankrutt och måste överges. Sånt kostar och gör att nödvändig omläggning av den ekonomisk-politiska kursen dröjer. Men till slut går det inte att undvika att den kommer om regeringen Reinfeldt alls ska ha någon chans till ett omval hösten 2010.
Men, som sagt: Till slut tvingas också Borg och Reinfeldt bita i det sura äpplet och erkänna att "den moderata arbetslinjen" och "utanförskapet" är körd och måste överges om massarbetslösheten ska bli än djävligare än de plus 150 000 - 170 000 fler öppet arbetslösa (= över 9 % a-lösa) och fallet i ekonomin ska bli ännu värre.
Med intresse kommer sannolikt det politiska Sverige att följa när politikomläggningen kommer och hur detta då kommer att motiveras.
Så när biter Borg och Reinfelt i det sura äpplet? Och vad kommer de då att säga till en noga lyssnande allmänhet?
Blir det efter att prof. Paul Krugman varit i Sverige och tagit emot sitt nobelpris i ekonomi och finansminister Borg och Reinfeldt åhört hans nobelföreläsning i december?
Robert Björkenwall, frilansjournalist
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 4:26 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home