En utmärkt biofilm om ett stycke glesbygds-Sverige

Var häromdagen och såg Daniel Alfredsson-filmen Varg med Peter Stormare i huvudrollen. En biofilm baserad på ett manus av Kerstin Ekman och med vackra miljöbilder och ett fantastiskt fint foto från Valsjöbyn och dess omgivningar i norra Jämtlands gränstrakter mot Norge. En stark film, mycket sevärd. Välgjord. Kan bli en klassiker.

Bra också för Peter Stormare att få göra den här filmen. Svenskarna kommer nu att minns honom för den här huvudrollen, inte för en massa biroller i skitfilmer, undantaget då en alldeles utmärkta Fargo från amerikansk glesbygd.
En annan sak är sedan att det idag är björn snarare än varg som är det stora problemet på de allra flesta håll i våra skogsbygder. Objektivt sett är det så. Fler skadas och dödas av björnar än av varg.

Men åker man från Västmanland och vidare norrut som en sentida Carl von Linné. Besöker by efter by och se sig omkring. Där finns jakthundar i snart sagt varje gård när man kommer upp ett stycke i vårt geografiskt stora land. Allt fler sådana jakthundar skadas eller dödas av varg. Det skapar en skräck men framför allt ett hat som är skrämmande. Också bland normalt sett lugna och sansade personer i olika jaktlag i våra skogslän. Inte sällan berättar jaktledare om hur varg rivit en älg och hur vargobservationer gjorts på flera ställen ute i markerna. Jägare med duktiga älghundar har inte sällan spårat älgar med efterföljande vargspår. Uppenbarligen hade vargen gått efter älgen. Ökningen av vargrivna hundar i landet ökar nu för varje månad. Det tyder på att vargstammen ökar något för närvarande. Det kan mycket väl vara så att de här stämningarna som finns runt varg (och björn, generellt sett ett större problem) också kan komma att ställa till det i kommande val i våra skogslän, och särskilt då i kommunalvalen fram över.

Detta sagt som en kommentar till den fina biofilmen Varg med Peter Stormare som nu går på våra biografer runt om i vårt land med tämligen god publiktillströmning.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Om privat omsorgs- och vårdgeschäft som borde hållas efter

En nära nog total tystnad råder, sedan "Kalla Fakta" i TV4 i helgen som gick avslöjat att den stora privata vårdleverantören Attendo Care slussat vinster via Luxemburg till skatteparadiset Jersey. Pengar som kommun- och landstingssektorn göder dem med när "det allmänna leker affärer" med offentlig vård- och omsorg i så kallade kundvalsmodeller. Ett skäl till tystnaden är antagligen att Attendo Care finns överallt. Alla, borgerliga som socialdemokratiskt styrda kommuner, har glatt och som det verkar rätt okritiskt köpt deras tjänster, och nu skäms väl åtminstone en och annan politiker över att skattpengar hamnar i skatteflyktiga brevlådor på Jersey.

För hur ska de folkvalda förklara för sina väljare att deras skattepengar läcker ut ur landet? Skattepengar som gödslar och göder en ordning som ger mindre skatteinkomster om några år och därmed förmodligen ännu sämre vård om några år? Hur ska man förklara för små, schyssta vårdkooperativ att de förlorat upphandlingarna till en privat jätte, därför att en av jättarna kört med oschyssta metoder?

Hur kan man vara så satans naiv och godtrogen? Bara att kolla upp sånt här plus fixa bra mallar och hjälpa till med uppföljning av olika upphandlingar borde vara nåt som socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen borde kunna initiera. Men helst att klippa mycket av det här geschäftet.

Av "Kalla Fakta" framgick att Attendo Care bara under de senaste två åren dragit på sig totalt 26 anmälningar, något högre än snittet. Att privat äldrevård är sämre än offentlig är visserligen ännu så länge obevisat. Men vem som helst kan nog ändå se att konkurrensen inte precis skapat bättre vård. När Attendo Care vanvårdade åldringar på ett hem på Lidingö och fick sparken, drevs hemmet nu vidare i kommunal regi men med fördubblad bemanning!

Konkurrens - därest den alls är lämplig inom omsorgssektorn - ska rimligen ske med bra idéer och hängivna medarbetare. Men Attendo Care konkurrerar med hjälp av lägre bemanning och avancerad skatteplanering. Oskickliga upphandlingar i kombination med att (ibland måhända lite godtrogna, ibland ideologiskt styrda) folkvalda i kommuner och landsting nöjer sig med att "målstyra", utan egen insyn i och kvalitetssäkring av verksamheterna. Samtidigt har detta "upphandlingsriggade" system skapar orimligt stora frestelser för vårdjättarna att sko sig på vårdtagarnas och skattebetalarnas bekostnad.

Så sent som häromåret fick Attendo Care betalt av Uppsala kommun för hemtjänst åt 16 personer som avlidit. Företaget var tvunget att betala tillbaka 2.7 miljoner. Dessvärre är det inte bara privata vårdbolag som gör så här. Hur är det ställt med kontrollen av miljardregnet till friskolorna?

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Iakttaget om dagens och gårdagens svenska socialdemokrati

Under Anders Borgs ideologiska ledarskap i alliansregeringen har ”de tre rikaste tiondelarna av befolkningen fått nästan 70 procent av alla inkomstförstärkningar medan de fyra tiondelarna med lägst inkomst fått försämrade eller oförändrade villkor”. Den borgerliga regeringen har dragit isär samhället. Följden har blivit att klyftorna har ökat mellan så kallat närande och tärande, mellan rik och fattig, mellan stad och land.
I Anders Borgs och Fredrik Reinfeldts Sverige beskattas inkomsterna olika, arbetslösa och sjuka kläms åt och glesbygder som Jämtlands, Värmlands och Norrbottens län får betala den sänkta fastighetsskatten i Täby, Lidingö, Nacka och Danderyd. Sammanfattningvis kan sägas att aldrig har någon regering på så kort tid gjort så mycket för så få.

Det är just de borgerligas skattepolitik och neddragningar av socialförsäkringarna som har ökat klyftorna, skapat just de orättvisor som i sig underminerar den svenska välfärdsmodellen.

Vill man föra en debatt om rättvisa och ökad jämlikhet måste man också våga ta i skattefrågan. Den socialdemokratiska oppositionen måste våga presentera en politik även på skatteområdet och inte uppvisa så stor beröringsrädsla för frågan som man nu visar sig göra i sin budgetmotion från april 2008.

S-partiledaren Mona Sahlin och hennes ekonomiska talesperson Thomas Östros vågar uppenbarligen inte svara med den stolta kampparollen från 1968: ”Ökad jämlikhet”. Hennes och partiledningens retorik och språk är snarare mer teknokratiskt och därmed mindre empatiskt inkännande: ”Vi socialdemokrater prioriterar investeringar i jobb och välfärd före sänkt skatt”. Innebörden i detta något blodlösa sätt att uttrycka sig på är dock ungefär densamma: öka rättvisan och välfärden, och förutsätter i praktiken högre skatter. Men utan att man ännu säger det i klartext (av beröringsrädsla för orden höjd skatt?). Välfärdskatalogen finns dock där i budgetmotionen och är i praktiken tämligen lång: från högre kvalitet och krav i skolan till bättre och mer kvalificerad psykiatrisk vård. Den generella välfärden ställs mot det marknadsstyrda kundvalsmodellen.

Tage Erlander och Olof Palmes socialdemokrati ville dock tydligt ha en stark stat. De nöjde sig inte med en kompetenskommission som s-partiledningen gör idag i sin budgetmotion i Sverigesriksdag våren 2008.

Iakttagelser som dessa är nog lika giltiga för också socialdemokratin i övriga Norden, möjligen den norska undantagen som just nu förefaller att våga mest.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Finlands statsminister fortsätter rasa i väljarstödet

Observerat: Sakpolitiska och personliga orsaker bakom raset

Mindre än hälften av finländarna är nöjda med centerledaren Matti Vanhanen som statsminister 2008 i den renodlade borgerliga koalitionsregeringen mot två tredjedelar år 2004 då centern och socialdemokraterna ingick i regeringen. Det är knappast särskilt överraskande att eftersom de finska väljarna uppenbarligen anser att den nu sittande borgerliga regeringen mött kritik för sin hantering av jobben (StoraEnsos nedläggning av pappersbruket i Kemijärvi) och sin högskolepolitik samt för en allmänt sett en mer orättfärdig politik än den tidigare rödmylleregeringen (fram till valet i mars 2007). Därutöver spelar Matti Vanhanens personliga problem med en tämligen solkig kärlekshistoria från ifjol som valsat runt i den finska pressen också roll i sammanhanget.

Riitta Seppä, medlem i centerns partidelegation, har för sin del i en artikel i Hbl ("Husis" den 27 april) angett tre orsaker till Vanhanens dalande popularitet: kvinnoaffärerna, Kemijärvi och det att han inte diskuterar regeringens politik med medborgarna i tillräcklig omfattning. Till det kunde ytterligare listas också regeringens kritiserade högskolepolitik. Den borgerliga Vanhanen-regeringen har på kort tid lyckats skaffa sig många kritiker i universitetsvärlden genom att ensidigt prioritera "innovationsuniversitet" framom alla andra universitet i landet. Detta eftersom innovationsuniversitet i Helsingfors getts en ekonomisk särställlning jämfört med andra universitet införs en de facto en systematisk ojämlikhet mellan universiteten, anser kritikerna. Något som knappast applåderas ute i centern starka valfästen ute i regionerna.

Regeringens reaktion på fabriksnedläggningen i lappländska Kemijärvi av StoraEnso sågs som en tydlig signal på att Vanhanens center inte längre är den traditionella förespråkaren för Landsbygdsfinland utan en betydligt mera av en nyliberal center. (Här finns en kritik som påminner om kritiken mot centern i Sverige under Maud Olofssons ledarskap.) I grunden är det samma ideologiska kritik som Vanhanen och centern möter för sin resurskoncentrationen till innovationsuniversitetet i Helsingfors, stödet för Helsingfors i Helsingfors-Sibbo-konflikten, som kraftigt beskar landsortskommunen Sibbos framtidsmöjligheter i stor-Helsingforsregionen. Detta faller väl in i mönstret för en generell kritik av centern i frågor som rör högskolefusioner, distrikts- och kommunsammanslagningar och annat liknande som anses gå på tvärs mot hävdvunnen centerpolitik.

Lägg till detta så förslag om en kommande valreform, som föreslås medföra en tuffare spärr mot parlamentarisk representation, som bl a anses leda till framtida problem för till exempel svenska folkpartiet. Ett parti som trots sin litenhet brukar ingå i nära nog varje finsk regering med ett eller ett par statsråd.

Kontroversiell är också arvsskattereformen eftersom den försätter skattebetalare i ojämlik ställning när företagsärvare föreslås gynnas kraftigt på familjeärvares bekostnad.

En förändring av arvsbeskattningen innebärande att arv av barndomshem beskattas långt hårdare än arv av andel i ett börsnoterat "familjeföretag" möter också kritik i Vanhanens centerled. Det faktum att regeringen har kört och kör fram flera stora och parallella förändringar i flera känsliga politiska frågor samtidigt har också slagit på statsministerns populäritet. Inte heller hanteringen av den tidigare utrikesministern Kanervas (saml.partiet) i offentligheten valsande "kvinnoaffärer" gav heller statsminister Vanhanen några stilpoäng, lika lite som hans egna kvinnoaffärer gjort detta. Många menar att det också varit svårt att förstå varför Vanhanen envist fortsatt driva process mot sin förra flickvän och bokförlaget som gav ut hennes "bekännelsebok". De sympatier han till en början fick från allmänheten har till största del gått förlorade under processernas gång.

Som statsminister borde - menade många - Matti Vanhanen ha kunnat rycka på axlarna åt affären, gått vidare, och i ställe koncentrerat sig på viktigare frågor. Då hade alla snabbare glömt att han själv en gång haft en något solkig kärleksaffär. Uppmärksamheten kring rättsprocesserna har däremot skapat bilden att statsministern ägnar större uppmärksamhet åt sitt kärleksliv än åt landets affärer. Somliga menar, rent av, att han borde ha lämnat jobbet som statsminister på grund av detta.

I de egna leden, hos partivännerna i centern, är det fabriksnedläggningen i Kemijärvi och kvinnoaffärerna som varit mest knäckande för hans förtroende bland de egna. Att missnöjet ökat var uppenbart vid centermötet i skidmetropolen Lahtis 19-20 april.
I samband med mötet lyftes miljöminister Paula Lehtomäki (c) fram som främsta, men inte enda, utmanare om partiordförandeposten år 2010. Detta trots att Vanhanen redan har meddelat att han vill sitta kvar och att han vill forma sin tredje regering efter 2011 års riksdagsval. Med det beskedet har han kanske velat förekomma och avskräcka hugade motkandidater. Men på sommarens partistämma i Joensuu lär han dock överleva. En helt annan sak är hur det går år 2010. Då lär kampen om ordförandeposten bli långt tuffare för statsminister Vanhanens del.

Det är inte heller troligt att Matti Vanhanen med nuvarande klena opinionsstöd på allvar försöker utmana samlingspartisten och talmannen Sauli Niinistö i nästa presidentval, ett val som för övrigt inte heller socialdemokraterna ser ut att ha någon stark kandidat i efter Tarja Halonen (sdp) som nu börjar gå in på slutvarvet på sin andra och sista mandatperiod.

I nuläget kan Sauli Niinistö lugnt bida sin tid på den "höjt över partiträtorna" vilande talmansposten och fortsätta bygga på sitt redan så hyggliga populäritet. Statsminister Vanhanen - med sin sjunkande populäritet - lär nog inte våga utmana honom i nästa presidentval som Tarja Halonens efterträdare. Men även socialdemokraterna (sdp) lär få problem att hitta en kandidat som är tillräckligt stark för att på allvar kunna utmana Sauli Niinistö i den valkampen.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Varför förmår inte S mer och bättre?

Vilken klen DN-debattare idag (29/4) av Sahlin och Östros om s-budgetalternativet. Gör ingen människa glad. Feg, ängslig, vågade för lite. Ska det fortsätta så här fram till s-kongressen i november 2009? Och att man sen tror sig ta hem valet i en offensiv de sista sex sju månaderna!? Men när vann vi senast en valspurt? I mitten av 80-talet. Efter det har vi förlorat mot slutet - också när vi legat bra till.

Men tänker alla anställda PR- och kommunikationsnissar som det finns rätt gott i s-riksdagskansliet på det!? Jag undrar...

Varför förmår inte s-ledningen mer och bättre än att ängsligt snegla på vad regeringen gör och sedan anpassa sig lite försiktigt men några små egna förslag om yrkesutbildning, lite mer på forskning och så...Det är är för magert i förhållande till vad folk förväntar sig av ett stort parti som s och med en tidigare beprövad reformagenda som nu nära nog helt lyser med sin frånvaro.

Det är socialdemokratin som måste leda oppositionen mot regeringen Reinfeldt och lägga fram ett heltäckande underlag för politiken som både är radikalt i sak och ansvarsfullt i formen. Hittills har dock socialdemokratin inte vågat eller velat ta ut svängarna. Man har inte lyckats presentera en politik som gjort upp med borgerliga föreställningar om hur politik ska bedrivas. I stället för att bryta med idéerna om att förvärvsinkomster ska beskattas annorlunda än andra inkomster så har socialdemokratin accepterat huvuddelen av regeringens jobbavdrag. I stället för att tala om det goda arbetet och löntagarnas villkor så har socialdemokratin uteslutande diskuterat de villkor som många småföretagare lever och verkar under. I stället för att vinna människors förtroende med en egen politik så har partiet suttit i interna arbetsgrupper för att utveckla en politik som ska presenteras senare.
Socialdemokratisk politik i opposition har hittills i många avseenden handlat om att på marginalen justera regeringens ekonomiska politik, men inte att erbjuda väljarna ett socialdemokratiskt systemskifte där politiken kraftfullt inriktas på att skapa ökad jämlikhet.

I det perspektivet är DN debattaren idag av Sahlin-Östros helt enkelt för dålig. Saknar fokus och vågar för lite...

I gengäld var det ett bra 28 april på ABF i Sthlm om prof. Kjell Östbergs - historiker från Södertörns högskola - första boken "I takt med tiden" om Olof Palme (biografi fram till 1969), del 2 kommer i höst...Första delen är på 400 sidor och verkar väldokumenterad och ha ett bra språk. Många veteraner i publiken, Kaj Björk, prof. Olov Ruin, Joakim Palme, läkaren Sven Britton och många andra...

Onekligen saknar man en sån som Olof Palme i dagens ljumma politiska klimat!, konstaterade jag och en gammal kompis med lång erfarenhet av politiken efter mötet.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Ett mycket intressant replikskifte i The Guardian mellan Polly Toynbee och Gunnar Hökmark om hur Alliansregeringens politik och den svenska modellen skall analyseras och förstås. Alldeles särskilt Polly Toynbees inledande krönika, 8 april: http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2008/apr/08/conservatives.guardiancolumnists

Gunnar Hökmark försvarar, rätt klent, den svenska regeringens klasspolitiken,17/4:
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2008/apr/17/davidcameron.conservatives

Högtidsretoriken om den svenska modellen - och verkligheten

I grunden är Svenskt Näringsliv för en fri och avreglerad arbetsmarknad utan kollektivavtalsreglering. Det visar inte minst dess stöd till det lettiska företaget för att slippa avtal och därmed tillåta underbudskonkurrens om löner och övriga arbetsvillkor.

Men så länge det finns hyggligt starka fackliga organisationer med hög organisationsgrad så känner sig Svenskt Näringsliv nödgad att köpa arbetsfred av de fackliga organisationerna med att reglera löner och övriga anställningsvillkor i branschvisa, riksomfattande kollektivavtal. Skulle däremot organisationsgrade sjunka kraftigt och de fackliga organisationerna därmed försvagas, är det det ingalunda givet att Svenskt Näringsliv och dess branschförbund fortsätter att vara lika intresserade av den svenska modellen med kollektivavtalsreglerade löner och övriga arbetsvillkor. Då ser man en chans att förverkliga sin dröm om en fri och avreglerad arbetsmarknad - med växande stora variationer i de löner och övriga arbetsvillkor som då blir följden.

Att man i högtidsretoriken ändå säger sig vara för den svenska modellen med kollektivavtalsreglerade arbetsvillkor är i grunden en effekt av den höga organisationsgraden - dryga 72 % av alla löntagare - och våra starka fackföreningar som gör att arbetsgivarna alls är intresserade av köpa arbetsfred mot en reglering av löner och anställningsvillkor. Några illusioner om vad man i grunden egentligen skulle vilja göra - dvs köra helt oreglerat - om dessa basala förutsättningar förändrades ska man däremot inte ha. Den svenska modellen i sin hittillsvarande tappning står och faller med hur väl de fackliga organisationerna förmår hävda sin styrka och förmåga att organisera den absoluta merparten av de svenska löntagarna.

Bara så länge förblir också de "nya arbetarepartiet" moderaterna - med arbetsmarknadsminister Littorin, Reinfeldt & co - älskare och kramare av kollektivavtal.

Den som händelsevis tror något annat lever i illusionernas värld.

Därför finns heller ingen anledning att tro annat än att arbetsmarknadsminister Littorin och regeringen Reinfeldt först under hårt tryck från arbetarrörelsen kommer att leverera de förändringar (läs förstärkningar) som krävs i vår egen utstationeringslag och i lex Britannia i medbestämmandelagen för att i vårt land stoppa igen hålet som EG-domstolen rev upp med sin Lavaldom den 18 december 2007.

Det trycket kan arbetarrörelsn politisk skapa genom att för vår del vägra godkänna EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, innan en sådan ny lagstiftning finns på plats.

Därutöver finns ju också möjligheten för LO att vägra gå med på ett nytt huvudavtal - om det nu blir något - mot Svenskt Näringsliv med mindre än att en sådan förstärktning av den svenska arbetsrätten först finns på plats.

Först med dessa påtryckningsmedel lär alliansregeringen och statsrådet Littorin inse att det inte håller med att "dra benen efter sig" utan tvärtom att rappa på med utarbetandet av en starkare utstationeringslag och den nödvändiga förstärkningen av lex Britannia.

Utan påtryckningsmedel är däremot risken stor att regeringen någon gång nästa år - när Lissabonfördraget väl är godkänt och kanske också ett nytt huvudavtal underskrivet - kommer och säger: Tyvärr, det gick inte att göra de nödvändiga förstärkningarna av den svenska arbetsrätten. Och sedan är det fritt fram för underbudskonkurrens om löner och övriga anställningsvillkor.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Blir det demokraternas tur i Vita huset i november?

Observerat och analyserat:
Hillary Clinton tillbaka i racet - men lär ändå få svårt att hinna ifatt Obama

Hillary Clinton tog sista chansen i vad som betecknades som hennes ödesval i den demokratiska primärvalscirkusen. Det visar att hon har i stort - om också inte fullt ut - samma sorts kvalitet som Comeback-Kid som sin man Bill Clinton. Hon är en fajter och vägrar ge upp men lär nog ändå inte kunna vinna till slut mot Barack Obama.

Hade hon häromdagen (22/4) också förlorat - eller hårfint vunnit - i sin egen pappas hembygd i industidelstaten Pennsylvania, hade starka krav rests på att hon nu skulle träda tillbaka för demokratiska partiets enighets skull. Men nu vann hon, som väntat, i delstaten Pennsylvania - med många nedlagda industrier i "rostbältet" - och gjorde det med en tioprocentig segermarginal, dvs ungefär dubbelt så mycket som väntat. Men trots att den sedan det för henne bl a överraskande knappa primärvalsförlusten i "clintonlandet" Texas (med många "latinoväljare") mot en starkt kampanjande Barack Obama i början av april så lyckades den nederlagstippade Hillary Clinton åter "samla ihop sig" och vinna med klara 55 procent mot 45 procent för Barack Obama. Delvis tack vare en "brutal" och hårt personkritisk kampanjagitation mot den "oerfarnare" senatorn Barack Obama från Chicago-regionen Illinois. Delvis också för att den fram till Pennsylvaina-valet så framgångsrika Barack Obamas skickliga kampanjarbete nu i Pennsylvania levererade ett oförsiktigt uttalande om frustrerade vita män - arbetarväljare - som gillar vapen och gud. Visserligen "sociologiskt sett" i och för sig korrekt, men lika fullt lite för mycket av klarspråk som Hillary Clinton inte var sen att utnyttja. Det visade sig också i den 10 procentiga valvinsten att Clinton - som väntat - inte bara vunnit de kvinnliga väljarna utan också vita industriarbetarväljare i förortskommunerna runt storstaden Philadelphia som "gillar vapen och gud". Därför blev hennes väntade valseger nu lite större i Pennsylvania än den annars skulle ha blivit. Clintons väljarbas visade sig vara den traditionella demokratiska: äldre, vita, arbetare, katoliker och kvinnor.

Därutöver fick hon också 60 procent av de väljare som bestämde sig de sista dagarna. Delvis sannolikt som ett resultat av sin tuffa, "terrorhot"-reklam med associationer till Usama bin Laden och anspelningar på vem som har vad som krävs i ett sådant läge.

Men trots misstaget med lite för rakt och ärligt klarspråk - och därmed den givna Clinton-beskyllningen av Obama för elitism - vann Obama ändå i flermiljonstaden Philadelphia och gjorde så hyggligt bra ifrån sig också i delstaten i övrigt att delegatsvinsten ändå blir mycket begränsad för Hillary Clinton. Också efter Pennsylvania leder Barack Obama mycket klart, så klart att Clinton inte rimligen har någon chans att vinna demokraternas nominering med mindre än att hon får nära nog alla "obundna" så kallade superdelegaters stöd på partikonventet i Denver 25-28 augusti. Och lär hon nog inte få om hon inte mycket klart vinner alla återstående primärval med mycket bred marginal, vilket hon inte lär göra. Så ifatt den karismatiske talaren - primärvalens klart lysande stjärna på den punkten - och av ungdomlig entusiasm präglade kampanjpolitikern Barack Obama lär hon inte hinna innan partikonventet börjar i Denver i delstaten Colorado.

Visserligen gjorde Hillary Clinton det mesta möjliga för att beskriva vinsten i Pennsylvania i sitt segertal som en vändpunkt (momentum) i kampanjen. Men hjälper det? Mer än tveksamt eftersom mycket talar för att Barack Obama redan i nästa omgång den 6 maj är den klara storfavoriten i primärvalet i North Carolina. Å andra sidan leder Hillary Clinton, enligt opinionsmätningarna, hårfint inför primärvalet den 6 maj i delstaten Indiana, men Obama kampanjar redan där hårt för att visa att han kan ta hem en folkrik nordstat också.

Clinton stärkte dock sitt argument - efter segern i Pennsylvania - att hon är den av kandidaterna som är mest kapabel att ta hem de stora och befolkningsmässigt samt socio-ekonomiskt "blandade" delstaterna där demokraterna måste göra bra ifrån sig i det avgörande novembervalet om de ska återerövra Vita huset från republikanerna. landet. Hon har ju vunnit också New York, Kalifornien, Ohio och nu i Pennsylvania. Men hon förlorade - om än knappt - i en annan stor och viktig delstat som Texas. Så sammantaget ligger Hillary Clinton ännu en bit efter Barack Obama totalt både i antal röster och delegater till konventet. Och har i praktiken inga chanser att hinna ifatt heller i dessa två avseenden ens efter de delstatsval som återstår, dvs North Carolina, Indiana, West Virginia, Nebraska, Hawaii (Obamas födelsedelstat), Oregon, Kentucky och ytterligare några fram till sista primärvalet i South Dakota den 3 juni.

Å andra sidan kommer rimligen inte heller Barack Obama - ens efter 3 juni - heller riktigt ha nått upp till nomineringsgränsen på 2 025 delegater. Då ligger bollen hos de obundna superdelegater på konventet som inte har bestämt sig vem som ska möta republikanen John McCain (blir 72 år på valdagen 4 nov.) i höstens val. Det är partietablissemanget: senatorer, andra kongressledamöter, guvernörer och delstaternas partibossar. Inför primärvalen var det en allmänt utbredd föreställning att Hillary Clinton hade ett betydande grepp om superdelegaterna, men allt eftersom Barack Obama visade sig ha en starkare dragningskraft har flera tongivande demokrater öppet visat sitt stöd för Obama som Edward Kennedy, guvernör Elliot Richardson och John Kerry. Också den tidigare Clinton-vännen och f d arbetsmarknadsministern Robert Reich, nu en mycket duglig Harvard-professor, har bara någon dag före Pennsylvania-primärvalet bytt sida och stödjer numera Barack Obama.

Det har också spelat en roll att de ledande i Kennedyklanen som presidentens dotter Caroline och hans närmaste man, den skicklige talskrivaren och strategen Theodore C. Sorensen stöttar Obama.

Kan verkligen superdelegaterna gå emot Barack Obama och stödja Hillary Clinton om Obama faktiskt på konventet har fått flest delegatröster? Kan det helt - men troligen - uteslutas att de två rivalerna Obama och Clinton enas i de historiska kompromiss med båda två på samma valsedel? En på pappret kanske oslagbar kombination - men skulle Hillary Clinton verkligen finna sig i att bli vice?

Borde vara demokraternas tur nu men blir det så?

Ett aber i sammanhanget är den starkt negativa kampanjen med attacker mot Barack Obamas trovärdighet och pålitlighet som först Hillary Clinton - med valreklam på temat "Vem har vad som krävs? i kombination med bilder på Usama bin Laden och Pearl Habour i Pennsylvania - och nu republikanerna dragit igång verkar haft viss framgång. Det kan påverka väljarnas känsla för om det verkligen går att lita på Barack Obama i "skarpt läge".

Samtidigt är detta tuffa Clinton-upplägg farligt för ett redan oroande splittrat demokratisk parti inför slutracet mot John McCain. erna ett splittrat och delat parti. Det ger den republikanska sidan - som sedan länge är klara med valet av senator John McCain gratisammunition som de bara behöver "ladda in" i sin databas för senare bruk i valrörelsens slutsked, när den negativa, smutsiga valkampanjen tar vid i den riktiga valrörelsen i oktober-november.

Ska demokraterna i den valrörelsen kunna vinna mot skickliga och råbrutala republikanska kampanjmakare bakom John McCain, så behöver demokratiska partiet bli enigt och inte bestå av så bittra rivaler att en sammansmältning (så långt det nu låter sig göras) av Hillary Clintons respektive Barack Obamas väljarbas åtminstone delvis är möjlig. Alltså Hillary Clintons väljare med en bas bland äldre, vita arbetare, katoliker och kvinnor och Barack Obamas starka stöd bland nio av tio svarta väljare, välutbildad medelklass i större städer och universitetsorter och överlägset flest väljare bland unga under 30 år (hans kärna bland Obamalägrets kampanjarbetare). Därutöver har Obama också - vilket behövs om republikanerna ska besegras - överlägset bättre stöd bland oberoende väljare jämfört med Hillary Clinton.

Lyckas en sådan sammansvetsning av demokraterna som parti och "de tvås" olika väljarbaser, ja då finns chansen att besegra republikanerna och vinna Vita huset efter åtta rätt katastrofala år med republikanen George Walker Bush vid rodret. Annars blir det 72-årigen John McCain (den äldste någonsin) från Arizona som tar över i Ovala rummet efter texasgrabben Bush. Kan visa sig lite bättre än Bush för världen i stort. Men kanske och troligen inte lika bra som om det blev en demokrat nu efter två perioder av "krigarrepublikaner" i Vita huset.

Skulle övriga världen ha rösträtt i det amerikanska presidentvalet vore nog en vinst för demokraterna i november ett mycket troligt utfall. Men med enbart amerikanska väljare - skolkar till minst 40 procent - är utgången klart mera oviss.

Trots att det borde vara demokraternas tur nu.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Nödvändiga förändringar av inhemska och EU-regelverk för en bättre fungernarande arbetsmarknad

Observerat:
Viktig EU-parlamentsdebatt om det sociala Europa - men nödvändiga förändringar av EU:s regelverk på arbetsmarknaden krävs

EU-kommissionären Vladimir Spidla inledde debatten i EU-parlamentet den 22 april om social dumpning utifrån de två omdiskuterade Vaxholms- och Rüffertdomarna (ett svenskt och ett tyskt mål om offentlig upphandling med utländska firmor) på följande sätt:

– EU-kommissionen har åtagit sig att bekämpa varje form av social dumpning, sade tjecken Vladimir Spidla och som är ansvarig kommissionär för arbetsmarknad och sociala frågor.

Stolta ord men föga konkret när EU-kommissionen ska gå från ord till verklighet och handling. Det "papper" som EU-kommissionen har bara lagt fram ett allmänt hållet om hur tillämpningen av EU-reglerna (läs utstationeringsdirektiv och annat) ska bli bättre. Inte mycket att luta sig mot för den som är kritisk - i Sverige och Tyskland - mot de ökande riskerna för låglöne- och villkorsdumpning när firmor från de nya EU-länderna i Öst- och Centraleuropa blir utförare vid olika offentliga upphandlingar av skolbyggen (Lavalmålet i Vaxholm), fängelser (Rüffertmålet) och annat liknande . Socialistgruppens talesperson var då klart tuffare i debatten i EU-parlamentet.

– Vi har alltid trott att utstationeringsdirektivet var en bra utgångspunkt, konstaterade Anne van Lancker.

Och hon fyllde i med att berätta om sin och andras stora besvikelsen efter domarna i Laval- och Rüffertmålen i EG-domstolen. Den svenske socialdemokraten Jan Andersson hängde på och sade bland annat följande:

– Om ni sagt att det var kvinnor som skulle ha 46 procent av männens lön skulle alla anse att det är diskriminering. (De var just den lön som de polska byggjobbarna fick vid det tyska fängelsebygget i Niedersachsen, det så kallade Rüffertmålet.)

Av motsatt uppfattning var dock exemelvis den svenske moderaten Gunnar Hökmark, som tvärtom hyllade den fria rörlighetens Europa och inte ser något fel i att det blir så här.

Debatten i Europaparlamentet om den fria rörligheten och det sociala Europa visar tydligt var skiljelinjerna går mellan de olika partigrupperningarna, mellan vänster och höger. Rimligen kommer de också att få genomslag i kommande valet till EU-parlamentet senvåren 2009. Och möjligen, i bästa fall, också ge ett lite större valdeltagande än senast. Men säkert är det inte.


När problematiken runt de offentliga upphandlingarna och EU:s utstationeringsdirektiv samt de två nämnda EG-domarna närmare analyserats i Sverige så är en slutsats att en del av problemet går att lösa genom att ändra den svenska arbetslagstiftningen. Trycket på regeringen Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Littorin har också lett till att en utredning om detta nu tillsatts under ledning av Medlingsinstitutets generaldirektör Stråth. Och med önskemål om att den ska vara klar redan under det här året.

Den socialdemokratiska oppositionen och fackföreningsrörelsen menar att det måste gå ännu lite fortare, dvs att en ny och ändrad lagstiftning - starkare skrivning av utstationeringslagen samt av konflikträtten enligt lex Britannia (§ 42) i medbestämmandelagen - helst behöver vara klar innan Sveriges riksdag ska godkänna den nya EU-författningen, Lissabonfördraget. Om det också blir så i praktiken, ja det återstår att se. Men det är tveksamt om inte socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen ökar trycket ytterligare på regeringen Reinfeldt. Särskilt som somliga socialdemokrater inte riktigt vill/vågar göra den tydliga "villkorskopplingen".

Klar är dock att även Reinfeldts borgerliga koalitionsregering vill ha frågan utklarad i god tid före kommande EU-parlamentsval senvåren 2009. Oppositionen menar däremot att tempot i stärkandet av den svenska arbetsrätten och skyddet mot riskerna för låglönedumpning måste gå lite snabbare än så.

EG-domstolens tolkning ligger fast tills utstationeringsdirektivet ändras

EG-domstolens beslut nyligen i Rüffertmålet och i december 2007 i Lavalmålet handlar om domstolsjuristernas, enligt mångas mening alltför "liberala", tolkningen av reglerna för arbetare som utför tillfälliga entreprenadjobb utomlands, det så kallade utstationeringsdirektivet. Trots att det där framgår att medlemsländerna kan ha högre ambitioner slog EG-domstolen ändå fast att det bara går att kräva minimilöner. EU:s utstationeringslag kom därmed i EG-domstolens tolkning att förvandlas från ett golv till ett tak. Och därmed exempelvis tillåta att polska byggjobbare i Niedersachsen kunna tillåtas gå på löner som bara var 46 procent av vad som annars stipuleras i tyska branschavtal i delstaten.

Domsluten i EG-domstolen i Luxemburg är märkliga eller kanske snarare ett uttryck för att man där uppenbarligen väljer att sätta den fria rörligheten som överordnad princip oavsett dess konsekvenser i ett enskilt EU-land och utifrån vad som socialt och lönemässigt anses rimligt och acceptabelt. Men inget talar för att EG-domstolen kommer att ändra sig på den punkten - med mindre än att lagstiftningen görs om och skärps så att sådana tolkningar inte längre ska bli möjliga.

Slutsatsen har därför blivit i bl a Sverige, Tyskland m fl "gamla" EU-länder att nu måste regelverket skärpas så att det blir glasklart att utländska arbetare inte ska diskrimineras vid ex.vis offentliga upphandlingar och anlitande av utländska firmor. Just detta krävde till exempel den spanske socialisten Manuel Medina i EU-parlamentets debatt den 22 april.

Också Europackets, EFS/ETUC:s, generalsekreteraren John Monks kräver - om än i lite vaga ordalag - en förändringar (översyn) av utstationeringsdirektivet. Möjligen beror det lite vaga ordalaget om översyn ("se över") av direktivet på att de ofta svaga facken i östra och centrala Europa redan med nuvarande utstationeringsdirektiv fått bättre villkor än de annars har på hemmaplan. Detta eftersom löntagare från de "nya" EU-länderna åtminstone är garanterade minimilöner när de jobbar i entreprenadjobb utomlands, ofta också med något bättre övriga arbetsvillkoren än på hemmaplan. Men likafullt inte sällan klart under vad som är praxis enligt kollektivavtal och övriga regelverk i de "gamla" EU-länderna.

Men nog borde också detta kunna gå att överbrygga. Precis som när frågan om EU:s tjänstedirektiv härom året kompomissades fram mellan socialdemokrater och kristdemokrater i Europaparlamentet och i EU:s ministerråd bland ansvariga statsråd och regeringschefer, så borde samma blocköverskridande konstellation kunna skaka fram ett omskrivet och starkare utstationeringsdirektiv som gäller på hela EU-planet.

Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Moderaternas "mångfald", skattekvoten och felavlönade välfärdsarbetare

Analyserat och värderat:
Felavlönade välfärdsarbetare, moderaternas "mångfald" och skattekvoten som till slut avgör resursramen för alltihop

Det är ju vid det här laget tämligen välkänt att moderaterna inte gärna använder ord som höger, privatisering, privatskolor etc. Däremot gärna ordet ny, ny i sammansättningar som nya moderaterna, nya arbetarpartiet, nyfriskjobb, nystartsjobb, liksom hellre talar om friskolor i stället för privatskolor. De nya moderaternas partisekreterarare Per Schlingmann har därtill stor fallenhet för allehanda PR-trix och utlandsimporterade kampanjmetoder och har även skickat ut PM till sitt partifolk och där mer eller mindre beordrat alla sina nymoderata förtroendevalda och sympatisörer att "inte säga privatisering. Säg mångfald".

Mångfald ska det heta när man knoppar av och privatiserar offentlig verksamhet, som skolor, vårdinträttningar, äldreomsorgsverksamhet och annan i grunden fortsatt skattefinansierad verksamhet. Då har vi fått mångfald, även om ägaren nu är privat men fortsatt får sina säkra inkomster via våra gemensamma skatter. Sedan försöker man låtsas att bara vi får denna "mångfald" som får alla låg- och felavlönade kvinnor inom vård- och omsorgssektorn fler arbetsgivare att välja bland - och därmed, underförstått, en högre lön. Är det särskilt trovärdigt? Knappast.

Det är fortfarande samma skattekaka som ska finansiera det hela - offentligt utförd i kommunsektorn eller privat i moderaternas "mångfaldssektor". Den finansieringskakan blir inte större bara för att offentligt utförd verksamhet knoppas av och privatiseras, förlåt mångfaldifieras. Snarare räcker lite mindre nu eftersom dessa privata utövare i "mångfaldssektorn" ju dessutom ska ha sin vinst, annars lär de ju inte fortsätta att bedriva verksamheten i privat regi. Så denna extra avanskostnad tillkommer när den offentligt drivna verksamheten blir till "mångfald" i privat regi. Och så här långt finns det faktiskt inga bevis för att denna nya mångfaldssektor skulle gynna de felavlönade kvinnorna.

Tvärtom finns rapporter av fackförbundet Kommunal - organiserar de vårdanställda i offentlig och privat regi - och andra som visar att de privata bolagen inom t ex äldreomsorgen betalar sämre. Inte bättre än inom motsvarande kommundrift i offentlig regi. Frågan infinner sig då osökt: hur lång tid kommer det att ta för de nya moderaterna och andra borgerliga partiföreträdare att inse att det inte räcker med att döpa om privatisering till ”mångfald” om man vill bli tagen på allvar som ett nytt seriöst politiskt alternativ. Den offentliga sektorns organisation i framtiden är en fundamental fråga för hela samhället.

Så länge vi har en gemensamt finansierad sjukvård (oavsett vem som utför den) kommer lönerna vara beroende av hur mycket vi gemensamt via våra skatter är beredda att investera i verksamheten. Lönerna måste öka och utbildningsnivån höjas samt fortbildningsmöjligheterna förbättras för redan anställda personal för att vi ska kunna både rekrytera och sedan behålla de välfärdsarbetare vi behöver för en kvalitativt god och i omfattning tillräcklig omsorg. Och sådant kostar, och låter sig inte trollas bort med några enkla PR-trix som att bara vi får lite mera "mångfald" och på pappret fler arbetsgivare att välja mellan så stiger de felavlönade kvinnornas löner.

Snarare så är det nog så att i takt med växande behov och medicinsk-teknisk utveckling med ökad förmåga att lindra och bota fler också svåra hälsoproblem så kommer kraven på de skattefinansierade tjänsterna att öka ytterligare. Detta beroende på kombinationen av en växande andelen äldre-äldre, de ökande utbildningskraven och den medicinska utvecklingen. Det går sannolikt att klara detta inom ramen för dagens eller möjligen något ökande skatteuttag. Men definitivt inte med de skattenivåer som moderaterna tänker sig att komma ner till. Från nulägets samlade skattekvot på dryga 47 procent till deras (läs Reinfeldts) mål på 45 procent.

Snarare är det nog så - precis som den gamle fp-partiledaren Bengt Westerberg också en gång sa - med tanke på att ett mänskligt liv består av 25 procent barn- och ungdom, 50 procent arbetsliv och 25 procent pensionärs- och ålderdomsliv, så är det rimligt att vi lägger ungefär 50 procent av våra samlade resurser på gemensamt finansierade välfärdstjänster av olika slag. Eller med andra ord: en skattekvot snarare i närheten av 50 procent än nulägets 47 och moderaternas mål om 45 procent är rimligt och vi alla ska kunna få ett någorlunda god start i barna- och skolåren, ha ett gott försäkringsskydd under vår yrkesverksamma tid, hyggliga pensioner och en sjukvård och äldreomsorg som gör att vi inte far illa när vi en dag får behov av detta. Precis som vi alla får - förr eller senare.

Så snacket om "mångfald" i kombination med en skattekvot ner mot de 45 procenten som moderaterna vill är rena patomkinkulissens översmarta PR-trix och lär nog inte hjälpa särskilt många av dagens armé av låg- och felavlönade välfärdsarbetande kvinnor. Det tror jag de allra flesta begriper - vid närmare eftertanke.

Sist och slutligen är det alltid skattekvoten - allas vår gemensamma vilja att tillsammans betala notan för våra välfärdstjänster som är avgörande för resursramens storlek, Därmed också tempot i den process som krävs för hur snabbt alla låg- och felavlönade välfärdsarbetare ska få en rimligare och mera riktig lönesättning. Samma skattekvot som i slutändan också skapar förutsättningrna för såväl kvalitet som omfattning på den omsorg som vi alla förr eller senare behöver.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Finska sossarna satsar på jobben och lyfter fram mikroföretagen till sin juni-kongress

De finska sossarna, SDP, satsar på ett brett jobbpolitiskt program till sin kongress i början av juni månad. De finska socialdemokraternas jobbmål till kommande SDP-kongress i Tavastehus är full sysselsättning. På vägen mot detta bör, enligt ett färskt programförslag, mikroföretagen gynnas. Samtidigt föreslår man att företag som är benägna att säga upp personal ska beläggas med en särskild avgift.

Det här är några huvudpunkter i de finska socialdemokratiska partiledningens program om arbetets framtid som nu föreslås för kommande sdp-kongress i Tavastehus. Programmet har utarbetats under ledning av den avgående partiordföranden Eero Heinäluoma och riksdagsledamoten Päivi Lipponen, den tidigare sdp-ordföranden Paavo Lipponens hustru.

Arbetsmarknadsstödet vill man i SDP-programförslaget göra lite mera likt det danska flexisecurity-modellen. Men också irländska influenser finns i programförslaget. Företagens sociala ansvar ska stimuleras, bl a med hjälp av införandet av en ny avgift som drabbar arbetsgivare som inte tar sitt sociala ansvar. Samtidigt vill man också förbättra villkoren för småföretagen/mikroföretagen.

- Villkoren för de små och medelstora företagen måste få en större roll i vårt parti, säger SDP-riksdagsledamoten Päivi Lipponen.

- Mitt i globaliseringen måste vi se till att arbetsplatser bevaras i Finland. Samtidigt bör småföretagsamheten stärkas och deras möjligheter att växa bör uppmuntras, säger hon också i en kommentar till nya jobbprogrammet till kongressen.

Enligt avgående partiordförande Eero Heinäluom är detta ingen markering från de finska socialdemokraternas sida. Omkring 15 procent av landets företagare uppger sig bruka rösta på SDP och redan i den förra regeringen (där SDP ingick) för några år sedan arbetade partiet i regeringsställning för att förbättra villkoren för mikroföretagen, enligt Heinäluoma.

- Vi anser också att det måste finnas ett system som belönar de företag som tar sitt samhällsansvar och satsar på att utveckla sin personal i stället för att säga upp dem, säger Eero Heinäluoma. Detta ska ske genom att man ändrar i systemet för hur företagen är med och finansierar arbetslöshetsstödet.

Totalt finns 92 olika åtgärdspunkter i det nya förslaget till arbetsmarknadspolitiskt program för kommande SDP-kongress. Förslag som höjd arbetslöshetsersättning, en årlig utbildningsledighet, en sysselsättningssedel (stimulans) för handikappade, förändrade arbetstider, större flexibilitet i arbetslivet m m. Den höjda a-kassepengen vill man höja enligt dansk modell med en högre dagersättning i början av arbetslöshetsperioden mot att den arbetssökande förbinder sig att vara aktiv arbetssökande.

- Men att vi närmar oss den danska arbetsmarknadsmodellen innebär inte att vi går med på att försvaga anställningsskyddet, säger Eero Heinäluoma.

Nu finns det 60 000 finländare som varit arbetslösa över ett år mot 150 000 personer i början av förra mandatperioden, alltså en klar förbättring vad gäller andelen långtidsarbetslösa i Finland.

Med modell från Irland vill nu de finska socialdemokraterna öka stimulanserna för de långtidsarbetslösa. Långtidsarbetslösa som får anställning föreslås ska få behålla 75 procent av sitt arbetsmarknadsstöd under det första året. Det sänks sedan till 50 procent det andra året och till 25 procent det tredje året.

Förhoppningen är att det här programmet, enligt Eero Heinäluoma, ska öppna för en diskussion på SDP-kongressen i juni månad och att det sedan ska utredas vidare i nära samverkan med parterna på arbetsmarknaden. Därutöver hoppas och räknar SDP med att det här arbetsmarknadspolitiska programmet kompletteras med en stor och bred skattereform. Det menar de finska socialdemokraternas partiledning är en annan viktig förutsättning för genomförandet av SDP:s jobbprogram med sikte på ett gradvis förverkligande av målet om full sysselsättning.

På SDP-kongressen i Tavastehus (Hämeenlinna) kommer också partiledningen av förnyas eftersom såväl partiordföranden som partisekreteraren avgår efter det senaste, svåra valnederlaget i mars 2007. Hela nio kandidater har förklarat sig villiga att axla ordförandejobbet efter avgående Eero Heinäluoma. Men av dessa är det nog bara f d utrikesminister Erkki Tuomioja och f d arbetsmarknadsminister Tarja Filatov som har en reell chans att vinna i det ordförandevalet. Outsider med halvbra vinstchans får väl SDP-riksdagsledamoten Miapetra Kumpula-Natri bedömas ha, stödd som hon är av bl a den tidigare partiledaren Paavo Lipponen och en del andra tongivande företrädare på främst SDP:s högerflygel.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Dalarna och Nynäshamn visar vägen

Observerat:
Dalarnas visar vägen för övriga Sverige - rätten till heltid avtalsregleras

Det var ett lika originellt som välbehövligt utspel som gjordes på s-distriktets kongress i Moraparken i Dalarna lördagen den 19 april. För egen del kände jag till utspelet redan i förväg eftersom jag och partidistriktets ordförande Peter Hultqvist, ex-kommunalråd i Borlänge och nu riksdagsman på Dalarnas partibänk, kom att resonera om saken redan veckan före distriktskongressen i Mora. Huvudpunkten i uppgörelsen lyder: Socialdemokraterna förbinder sig att i de kommuner där de har makten skriva ett avtal med Kommunal om anställdas rätt till heltid.

Mig veterligt har ett sådant steg inte tagits någon annanstans i landet. Undantaget då Nynäshamns kommun där det driftiga s-kommunalrådet Ilja Batljan i några olika sammanhang också berättat att han är inne på samma tankegångar. Heltid är målet för de kommunanställda också i Nynäshamns kommun. Oklart dock om de där ännu hunnit träffa något avtal med Kommunal som nu socialdemokraterna lovar göra i alla dalakommuner som de styr samt lägga fram förslag om det även i kommuner där de befinner sig i opposition i Dalarna. Men också i Nynäshamn kommun har, enligt Ilja Batljan, målet att fr o m 30 juni 2010 ska alla medarbetare i kommunen ha heltider.

Uppgörelsen i avtalsform som man nu i Dalarna har träffat mellan socialdemokraterna och Kommunal innehåller åtta paragrafer och där den första lyder: ”Parterna är överens om att alla anställningar i grunden skall vara heltid.”

Klart som korvspad. Inga tveksamheter eller reservationer här inte. I sak är det också något revolutionernade nytt på svensk arbetsmarknad. Detta både med tanke på hur det ser ut i det verkliga arbetslivet, inte i högtidsretoriken, och med tanke på hur arbetsgivarna, särskilt privata sådana, hittills har reagerat på krav på rätt till heltid. Exempelvis inom Handels avtalsområden, där kvinnorna som sitter i kassan arbetar på deltidstjänster, medan männen som i samma bolags lager har heltid. Samma sak i radio- och tv-handeln, på byggvarumarknader etc. Sådan är verkligheten – könsuppdelad och orättvis. Kvinnodominerade arbetsuppgifter utförs på deltider och är lågavlönade, manliga på heltider och med oftast lite bättre lön.

Också den offentliga sektorns vård- och omsorgsverksamheter är sådana - lågavlönade och deltider. Ett enda stort träsk av deltider med låg lön för alla dessa i äldreomsorg, hemtjänst, barnomsorg och på våra sjukhus för så kallad underställd personal. Dock ej för läkare, sjuksyrror, sjukhustekniker etc. Så nog behövs det här nya avtalet i Dalarna alltid. Särskilt dess fjärde paragraf, där parterna ”är överens om att börja med att alla nyanställningar och återbesättningar av tjänster som är tillsvidare skall vara heltid.”

- Vi är jätteglada, och vi börjar förhandla med våra arbetsgivare i veckan, säger Hans Unander, ordförande för Kommunal Dalarna.
Kommunal har varit med och förberett frågan om avtalen. Det är första gången sådana kollektivavtal tecknas i Sverige. Heltid en rättighet- deltid en möjlighet är principen

Hur ställer sig nu alla andra s-styrda kommuner och landsting till det här avtalet? Följer de efter Dalarnas goda exempel? Och hur blir det med de borgerligt styrda kommunerna och landstingen? Vill/vågar de stå emot opinionen som nu växer fram med Dalarna som gott föredöme och plog för alla deltidsanställda som nu med ökad kraft borde kunna driva frågan om rätten till heltid på alla tillsvidareanställningar?

- Det är sanningens minut, är de beredda att skriva på, säger s-distriktets ordförande Peter Hultqvist. Tidigare har principbeslut fattats om heltid i en rad kommuner. Men det har inte räckt.

Men nu är det skarpt läge för också andra än s-styrda kommuner i Dalarna. Hur många tar upp den kastade handsken? Gör Norrköpings kommun det? Och vad gör Finspång, Södertälje, Malmö, Luleå och Borås? Hur många följer efter Dalarnas exempel. Ja, det återstår att se.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Fackföreningsrörelsens utmaningar - fler och större än på länge

Observerat och värderat:
Fackföreningsrörelsen utmaningar - tuffare än på mycket länge

Fackföreningsrörelsen i Sverige står inför nya (ibland nygamla), stora utmaningar. Inte minst då för att man blivit hårt ansatta och pressade av den borgerliga regeringens skickliga strategi, att förminska fackets makt, tappar alla fackföreningar medlemmar. Men också egna misstag, vilsenhet och senfärdighet att i tid sätta in effektiva motåtgärder har spelat roll för medlemstappet under senare år.

Men ostridigt är att den borgerliga regeringens attacker på facket har varit framgångsrika. Genom att göra det avsevärt dyrare att vara med i facket har många inte längre råd. De äldre tycker att de inte behöver facket och a-kassan, för de ska bara jobba några år till pension. De yngre som inte får fasta jobb, tycker det blir för dyrt att klara fack- och a-kasseavgiften på en deltidslön eller tillfällighetsjobb. Detta i ett läge när drygt 17 procent av jobben på svenska arbetsmarknaden numera är av projekt- och tillfällighetskaraktär så får det konsekvenser för också det fackliga medlemskapet bland inte minst yngre löntagare i sådana snutt- och tillfällighetsjobb.

Men tyvärr har facket på senare år varit lite sämre än tidigare på att tydligt berätta om vilken nytta medlemmarna har av att vara med i facket. Många anställda har aldrig fått frågan om de vill gå med i facket. Och på många arbetsplatser är det ont om fackliga ombud. De är därtill inte heller alltid så väl utbildade som de borde. Också detta spelar roll.

Nu planerar och agerar LO med dess olika förbund både centralt och regionalt samt lokalt för att värva fler medlemmar. Bland annat genom att utbilda sina förtroendevalda, bli bättre på stötta alla sina arbetsplatsombud och förtroendevalda, förbättra sina metoder för medlemsvärvning, administrativa rutiner, bättre förklara varför facket behövs och vad man gör - och vill göra. Ett arbete som kräver uthållighet och vars resultat först lär visa sig om flera år.

Tyvärr får de unga inte i skolan lära sig särskilt mycket om facket och vad de gör och betyder. Där har arbetsgivarna varit skickligare och kommit mycket längre. Men så är de ju också nerlusade av pengar inom Svenskt näringsliv, Timbro och alla dess olika penningstinna propagandaorganisationer för arbetsgivarna och det i grunden nyliberala (men inte alltid så synliga) tänkande, som den borgerliga regeringen står för sedan maktskiftet 2006. Också på den här punkten måste fackföreningsrörelsen bli bättre för att möta och ge svar på motpartens utmaningar.

LO-kongressen i månadsskiftet maj-juni kommer att diskutera hur facket ska bli starkare. Och nog lär det behövas. Som alltid kommer tidigare kommer det också nu att hävdas att det är viktigt att så många som möjligt är med. Då först blir det riktig tyngd bakom facket krav. Om alla på en arbetsplats är med i facket, kan facket med större kraft kräva kollektivavtal - och med bra innehåll. Genom facklig-politisk samverkan med socialdemokraterna kan LO och dess förbund få till ändring av lagar, om socialdemokraterna styr landet. Exempelvis kan a-kassan förbättras och avgiften tas ner till en rimligare nivå, avdragsrätt vid beskattning återinföras, större resurser satsas på bättre arbetsmiljö och utbildning, så fler kan få jobb och att jobben blir sämrare och miljömässigt bättre.

Fackföreningsrörelsen utmanas i nuläget tufft av den borgerliga regeringen. Det krävs att fackföreningsrörelsen nu storsatsar uthålligt på att värva medlemmar och behålla styrkan som följer med en hög och helst något växande organisationsgrad. Därför måste facket nu värva många fler medlemmar, så de kan påverka både situation på arbetsplatserna och politiken i Sverige samt på EU-nivå. Mycket i metoder och arbetsrätt från senare år måste omprövas och moderniseras inom facket. Den idé- och värdegrundsmässiga basen - många tillsammans i solidarisk samsyn och agernade - är däremot lika modern och giltig idag som när fackföreningarna en gång bildades. Utan en stark(are) fackföreningsrörelsen får vi ett mycket sämre och mera orättvist fungerande Sverige.

Till syvende och sist är det just detta kampen om ett fortsatt starkt, helst starkare, LO ooch LO-förbund handlar om. Men det kräver uthållighet, självkritisk prövning av arbetsmetoder och arbetssätt men också en vässad ideologisk skolning och upplysningsverksamhet av ett slag som vi nog inte sett inom en något för bekvämt fungerande fackföreningsrörelse i ett 2000-tal med många nya och svåra utmaningar - och med motparter som blivit tuffare och lite svårare motståndare än tidigare. Det gäller såväl i partsrelationerna i förhandlingssammanhang som i politiskt ideologiskt synsätt och vilja att omsätta den i verkligheten.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Men jag undrar om det inte också ligger nåt i vad Gruvs siste förbundsordf. Anders Stendalen sade när vi den 17 april gick runt i Grängesberg på Moisen och det nationella filmarkivet och kollade gamla journalfilmer och olika dokument, nämligen när han sa följande: Jag tror inte det skulle märkas så mycket om man tog bort t ex hälften av alla tjänster på IF Metalls förbundskontor. Det verkar finnas så många som bara kan sin lilla bit men just inte har några kunskaper om sammanhang och kan se helheter. Så var det redan på min tid som ordf. i lilla Gruv när jag hade kontakt med alla dessa specialister och blev hänvisad till än den ena, än den andra specialisten när vi skulle lösa nåt problem som berörde flera förbund.

Eller med andra ord: ungefär som i politiken - dvs en massa så kallade kommunikationsexperter och som blir allt fler ju färre medlemmar partiet får. Mycket få av dessa kommunikationsexperter kan och har förmåga att säga nåt vettigt om substansen/innehållet men har desto fler synpunkter om formen och designen i ett budskap...Om sen budskapet innehållsmässigt verkligen har alla fakta rätt och i övrigt också håller måttet, ja det bryr man sig mindre om. Eller inte alls.
/Robert Björkenwall

Riksdagens vårbudgetdebatt - om utanförskapet och jobben

Observerat:
Om utanförskapet, finansministern och budgetdebatten

Den Reinfeldt-ledda alliansregeringen, och allra tydligast så finansminister Anders E. Borg (m) viftar gärna bort alla anklagelser från opposition och forskarhåll mot den borgerliga regeringen för att den för en klasspolitik. Detta bortviftande sker med argumentet att allt görs från regeringens sida för att uppnå det högre goda, som är fler i arbete.

Man skryter med att "utanförskapet" - detta svårt missbrukade ord - minskat sedan de borgerliga kom till makten. Också om det är ett faktum att både arbetslöshet och sjukskrivningar sjönk redan under socialdemokratiskt styre. Särskilt tydligt så det sista s-regeringsåret - och att det sedan fortsatt sjunka något ytterligare under den högkonjunktur, som förklarar minst två tredjedelar av den positiva jobbeffekten under 2007. Men nu snart kan börja vändas i en ökande arbetslöshet igen när tillväxten i ekonomin nu börjar mattas. Och fortsätter att göra så under kommande år. Också enligt regeringens egna prognoser.

En viktig förklaring till att regeringen redan börjat få växande problem med sin jobbpolitik är själva begreppet utanförskap och hur det används. När miljöpartisten Mikaela Valtersson - stödd på Bo Jangenäs och Levi Svenningssons läsvärda rapport om det teoretiska och reella utanförskapet (utgiven av Tankesmedjan (s) - i budgetdebatten i riksdagen den 15 april ifrågasatte att 40 personer som är sjuka en vecka var räknas om till en person ("helårsekvivalent") som är i permanent utanförskap, svarade Borg med att påpeka att det var den tidigare socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink som 1998 införde begreppet. Må så vara men det är först med alliansens valpropaganda som missbruket av detta teoretiska statistikbegrepp blivit politisk vardag och grov populism.

”Tillhör man utanförskapet om man är förkyld en vecka?”, undrade Valtersson med rätta.

Valtersson påpekade egentligen bara det självklara att den ursprungliga tanken med det lite teoretiska helårsekvivalent-begreppet var och är att det kan ha ett statistiskt värde användbart för att se en utveckling i statsbidragens utveckling. Men det ska och får inte missbrukas - som nu skett - och blandas samman med vad vi i dagligt tal menar med utanförskap.

Då handlar det om att se människan i vardagen, i det riktiga livet. Inte någon statistisk konstruktion (helårsekvivalent). De åtgärder regeringen använt sig av när de skinnat och ekonomist klämt åt sjuka och arbetslösa med kraftigt försämrade ersättningar och tagit bort deras utbildningsmöjligheter (i komvux, yrkesvux och annat) har snarare ökat "utanförskapet" för dem som står längst från arbetsmarknaden. Dessa drygt 100 000 som har det svårast och varit borta från arbetsmarknaden i flera år, möjligen med ett och annat kortare inhopp. Deras väg tillbaka har blivit ännu längre med regeringens nedskärningspolitik vad gäller aktiva arbetsmarknads- och utbildningsåtgärder.

Att sedan därtill börja dribbla med teoretiska konstruktioner i statistiken och räkna om också korttidssjuk och tillfälligt arbetslösa som varande i utanförskap - som helårsekvivalenter - är ett grovt missbruk av vad som verkligen menas med att vara utanför. Alla dessa - och de kan vi alla vara några gånger i livet - är inte "utanför" utan har tvärtom rätt till det stöd och socialförsäkringsersättningr som vi alla gemensamt byggt upp och som ska finnas där på plats i varje välfärdssamhälle värt namnet.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Häromdagen hade Asbjorn Wahl från norska Kommunal och Allians för velferdsstaten en intressant genomgång om hur arbetarrörelsen i Norge gjorde när man aktiveras parti- och fackföreningsrörelsen till kamp mot privatiseringarna och för välfärdssamhället - och bäddade för valframgången häromåret. Lite av detta upplägg borde vi ha - också i Sverige för att få fart på svensk arbetarrörelsen. Få till stånd en mera självkritisk granskning (syneförrättning) av vårt samhälle och för att tydliggöra skiljelinjerna i politiken.
Vi har en del att lära av Norge härvidlag!

S-rapporten om tillväxt och ordet löntagare som lyser med sin frånvaro

Observerat:

Söker man på ordet "löntagare" i den 60-sidiga rapporten kring tillväxt- och näringslivspolitik som det socialdemokratiska jobbrådslaget presenterade på måndagen den 14 april visas ingen träff alls. Samma sak om man gör motsvarande test i rapporten med orden arbetsrätt och kompetensutveckling. Också då blir det noll träff. Det är symptomatiskt. Perspektivet är nämligen ett annat - ett företagare- eller snarare ett tämligen renodlat, specifikt småföretagareperspektiv.

Centrala och för partiets avgörande frågor kring arbetsmarknadspolitiken och arbetslivet kommer att resultera i rapporter först tidigast i höst eller till våren 2009.

Visst, inget fel i sig med en tydlig politik som stimulerar till fler företag; gör det lättare för människor att våga ta steget och förverkliga sina idéer, rensar bort onödigt krångel och skapar nya vägar till riskkapital. Ju fler kreativa entreprenörer, desto fler jobb. Men, många, många levebrödsföretag kommer aldrig att anställa. Det får heller inte glömmas bort i sammanhanget.

Men allra viktigast är och förblir att en majoritet av svenskarna trots allt är löntagare, antingen i ett privat företag eller i den offentliga sektorn. De har heller inte några ambitioner att bli sina egna. Det är just dessa människors arbete som är själva grunden till tillväxt. Jag tror nog rätt många av dessa känner de sig något bortglömda i en rapport där ledordet framför andra är entreprenörskap.

Och detta i ett lägen när närmare 450 000 har lämnat a-kassan sedan regeringsskiftet - i takt med avgiftshöjningar och ersättningssänkningar. Människor som om de blir av med jobbet står utan ekonomisk trygghet och är enbart hänvisade till socialtjänsten. För ytterst få av dessa är eget entrenörsskap vägen tillbaka till egen försörjning. Snarare då komvux, yrkesvux, bristyrkesutbildning och andra aktiva insatser för att komma tillbaka till jobb igen för dessa runt 100 000 som är längst ifrån att få fotfäste på arbetsmarknaden igen.

Dessa som utgör vårt samhälles verkliga, reella "utanförskapare" och inte några Anders E. Borgska "helårsekvivalenter". Det sistnämnda väl analyserat i Bo Jangenäs och Levi Svenningssons läsvärda rapport om utanförskapet som nyligen kom i Tankesmedjans regi.

Nog hade det varit bra om inte alla dessa glömts bort i en s-rapport där ledordet framför andra är entreprenörskap och ordet löntagare lyser med sin frånvaro.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Den progressiva vänstern i Europa på dekis

Om behovet av en tydligare dialog med folk och
av en berättelse om framtiden

Var häromdagen på ett intressant lunchseminarium i Stockholm med bl a Friedrich Ebert Stiftung (har numera kontor i Shlm). Huvudperson där var Die Zeit-journalisten och författaren Werner Perger. Han en analytiskt välavvägd genomgång av orsakerna till att den progressiva vänstern - socialdemokrater och socialister - i Europa numera tappat så mycket av sin tidigare fräschör efter sin tämligen korta glansperiod i slutet av 1990-talet.

Brittiske utrikesministern Milliband höll nyligen, berättade Werner Perger, ett intressant och självkritikst tal i London där han pekade ut tre avgörande vänstermisstag: 1) växande gapet mellan ledning och folk (än mera så i regeringsställning, och särskilt giltigt för Tysklands Schröder och Englands Tony Blair). 2) En nära nog pragmatism till döds-beteende bland ledande socialdemokrater i Europa. 3) Brist på egna idéer och visioner; avsaknad av en egen berättelse om framtiden. Ett slags uttryck för "fegsosseri" om man så vill. Och det har nu straffat sig i form av kraftigt vikande väljarstöd och medlemsras.

Enligt Werner Pergers analys - och iakttagelser utifrån bl a Millibands tal nyligen -så har vänstern har därtill gjort för lite för sent och inte riktigt klarat av att hantera ett antal kärnfrågor som globaliseringen, invandrar- och flyktingpolitiken samt den växande otrygghetsupplevelsen bland vanligt folk
i deras vardag i bostadsområdet och på jobbet. En viss arrogans - särskilt i regeringsställning (och särskilt tydlig hos Blair och Schröder men också andra) - i sin maktutövning och ledarskap i kombination med avsaknad av vision och klen strategi är samtliga några viktiga delorsaker till att den progressiva vänstern är så svag i dagens Europa.

Socialdemokraterna måste tänka om här och återskapa den förlorade kontakten med folket samt bli tydligare i en rad för vanligt folk centrala kärnfrågor (omsorg, trygghet, bostäder etc) och visa att den åter förmår "absorbera den sociala protesten" . Dessutom behöver den ha kandidater som folk kan identifiera sig
med i val. Anser den kloke Die Zeit-journalisten och författaren Werner Perger från Berlin.

Han kunde möjligen också ha tillfogat att en ytterligare omständighet till att det blivit så här är det faktum att fackföreningsrörelsen numera och sedan en tid tillbaka inte precis heller frustar av samhällskritisk aktivism och vilja att "syneförrätta" det som är vrångt och fel i våra samhällen.

Giltig analys också för svensk socialdemokrati
Har då Werner Pergers analys och utrikesminister Millibands "misstagslista" bäring även på svensk och nordisk socialdemokrati? Jo, så är det nog. Det för somliga - men inte alla - så överraskande stora valnederlaget i Sverige hösten 2006 samt orsakerna till detta bekräftar dess giltighet.

Visst, efter valet har det ju sett bättre ut. Men hur länge till? Även om oppositonen i Sverige fortfarande leder stort i opinionen är trenden nedåtgående. vänstervision. Är smekmånaderna snart över för Mona Sahlin? I det välmående Stockholm ser moderaterna ut att återerövra de starka positioner som ledde till maktövertagandet i september 2006. Hellre än att reagera i panik och gå än mer mot mitten borde partiet ta ut färdriktningen med en profilerad vänstervision. Nu när smekmånaderna snart ser ut att vara över för Mona Sahlin och socialdemokraternas partiledning.
Visserligen är oppositionens försprång fortfarande rätt betydande - runt 13,5 procentenheter i ex.vis Demoskop den 7 april. Men trenden nu är krympande. Avståndet vid årsskiftet 2007/2008 var 19 procentenheter. Det är framför allt moderaterna som går fram, plus 3 procentenheter på en månad, mest är det på alliansbrödernas och särskilt folkpartiets och "kaserngårdsrektorn" Jan Björklunds bekostnad.

Jo, visst ter sig avståndet till oppositionens fördel i Sverige betryggande stort. Men vad händer om vårens tendens med 1-2 procentenheters krympande avstånd fortsätter? Månad efter månad. Vad händer då? Blir det panik för att man gjort för lite tidigare och då försöker att snabbt pressa fram en politisk ansiktslyftning som går ut på att man nu måste lägga sig ännu mera i mitten? I tron att det är rätta medicinen för att locka tillbaka väljare i bl a storstädernas "tjänstemannaområden".

Det måste konstateras att om socialdemokratin förspillt en hel del dyrbar tid och kunde varit ett bättre oppositionsparti. Detta om man redan från början koncentrerat sig på att etablera en allians mellan arbetarklassen och den politiskt mer indifferenta men i huvudsak med arbetarklassen villkorsmässigt sammanfallande medelklassen som båda har ett gemensamt behov av ett starkt samhälle som tillvaratar deras intresse. Återskapat den folkliga kontakt som även Milliband och Werner Perger varit inne på i sina analyser av vänsterns misslyckanden.

Inte minst så krävs det en modigare opposition, en opposition som har visioner och en berättelse om framtiden som förmår fånga väljarna och återknyta kontakten mellan folket och det politiska ledarskapet.

Svårare men nödvändigt
Visst,medges. Den uppgiften är nu lite svårare efter alla tidigare försummelser, hybris och ibland ren maktarrogans. (Vi vet bäst hur landet ska styras etc.) Alltsammans kan tillskrivas det egna misstagskontot och resulterat i valförluster. Men som ytterligare central förklaring finns också att marknadskrafterna nu är - och genom politisk passivitet/feghet tillåtits bli - ännu starkare samt att globaliseringen krympt politikens handlingsutrymme. EU och dess ofta nyliberalt verkande EG-domstol driver också på utvecklingen i en för vanliga löntagare och pensionärer oförmånlig riktning. Men varför då inte oftare protestera och visa att man inte accepterar detta utan tvärtom vill göra vad man kan för att förändra detta faktum?
Lägg så till detta också att vi nu ser ett allt mera segregerat samhälle fyllt med paradoxer och isärdragningar mellan folk och folk. Stockholms-regionen och landsorten utvecklas allt mer till två skilda världar. Isärdragningen ökar mellan storstad och landsort samtidigt som också klyftorna mellan de rika och de fattiga i storstaden är djupare än någonsin. Märks kanske allra tydligast på bostadsmarknaden som verkligen har blivit en tämligen renodlad handelsvara i stället för den sociala rättighet vi en gång ville att den skulle vara. Men också på vårdens och skolans område får vi allt mera av marknadsstyrda inslag (vårdval, privatskolor etc), och med allt större resursklyftor som följd.

Det är också så att de som står långt ifrån arbetsmarknaden fortsätter att göra det -också i högkonjunktur. Det kan räcka här med att påminna om att det i Stockholm var lika många arbetslösa - 26 800 personer - år 2007 som år 2006. Där har det omtalade s k utanförskapet inte minskat alls. Och i landet i stort har den grupp som har det allra svårast på arbetsmarknaden - runt 150 000 - fortsatt lika svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Ja, ännu lite svårare nu, trots högkonjunktur, när alliansregeringen kraftigt skurit ner på komvux och aktiva utbildningsinsatser m m i arbetsmarknadspolitikens regi.

Visst, inget fel i att socialdemokraterna nu har startat värvningskampanjer. Men det som verkligen betyder något i längden är att attrahera människor för politikens innehåll. Ha en samlad politik som verkligen vill göra skillnad och med en berättelse som säger vad socialdemokraterna vill för göra för de många människorna i den överblickbara framtiden.

Hur vill socialdemokraterna att samhället ska se ut om 10 till 20 år? Den profilerade vänstervisionen för framtiden saknar socialdemokraterna nu. Ett viktigt inslag i en sådan berättelse och vision vore att utarbeta ett nytt, mera rättvist och överskådligt skatte- och fördelningspolitik i stället för dagens orättfärdiga lapptäcke och Anders Borgska m-mischmasch som vi nu tvingas leva med.

En skattepolitik som fördelar bördorna efter bärkraft med ett starkare inslag av progressivitet, så att också de rika och förmögna är med och betalar för allas vår gemensamma välfärd.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com

Fem år med amerikanska trupper i Irak

(Införd som utrikeskrönika i bl a Vasabladet den 17 april 2008)

Ett misslyckande och dess förödande konsekvenser

Den 9 april 2008 var det precis fem år sedan amerikanarna fällde Saddam Hussein-statyn utanför Palestine Hotel i Iraks huvudstad Bagdad, efter att först ha draperat in den i en amerikansk flagga. I Sverige fanns det en nyvarande fp-partiledare och utbildningsminister som tyckte Sverige borde varit med och skickat trupp ihop med amerikanerna och att alla de som var emot den amerikanska invasionen i Irak hade gjort en felbedömning. Segern var ju, ansågs det då, tämligen enkel och tyrannen Saddam Hussein befann sig på flykt. Nu återstod bara att gräva fram var irakierna hade gömt sina massförstörelsevapen. Ungefär så gick tongångarna då - också på en del ledarsidor i stora svenska tidningsdrakar. Men ack hur fel man fick. Några massförstörelsevapen hittade man aldrig, precis som vapeninspektörernas boss Hans Blix hela tiden hade misstänkt. Och inte blev det någon enkel resa heller mot fred och demokratiskt samhällsuppbyggnad i ett Irak som ännu fem år senare utmärkts av tämligen omfattande inbördeskrigshandlingar och terrordåd från olika sidor.

Men samma dag som Hussein-statyn vältes, skedde en omfattande plundring av museer, olika myndigheter och universitet. Amerikanska administratörer, ofta rätt okunniga om landet de landat i, såg bort från förödelsen och försvann in i den lite säkrare "gröna zonen". Kanske såg somliga rent av denna plundringsvåg som en form av önskvärt systemskifte. Oavsett sedan vilka historiska rikedomar av mer eller mindre ovärderligt slag som försvann i allehanda obskyra privata skattgömmor för senare avyttring och svart handel med stulna gods och ovärderliga museiföremål.

En redan klassisk skildring av den självgoda stormakts-amatörism, laglöshet och korruption som då följde i det ockuperade Irak finns i Rajiv Chandrasekarans väldokumenterade bok "Imperial Life in The Emerald City", som utkom år 2006. Då när statyn föll för fem år sedan fanns ingen som helst plan med någon rimlig realism om vad USA skulle göra sedan de militärt störtat Saddam Husseins regim. Amerikanska försvarsdepartementet Pentagon ville en sak, utrikesdepartementet en helt annan sak och vad Vita huset och presidenten egentlige tyckte och tänkte om detta "och sen då?" var högst oklart. Därför låg det så att säga redan i korten att det skulle bli en katastrof.

Chandrasekarans reportage i denna redan klassiska bok ger en god bild av utvecklingen under ett ockupationsår (2006) och förklarar väl varför det amerikanska krigsäventyret i Irak blev ett av 2000-talets största politiska katastrofer och skandaler. Varför Irak sedan några år tillbaka faller sönder i inbördeskrig, folkrensningar och allmän anarki. Till en del påminner utvecklingen i landet om Libanon, fragmentiserat styrt av olika "småfurstar", inte sällan av religiöst snitt, och som ofta dödar till synes meningslöst för rent personlig makt. Regeringens räd i Irak nyligenmot Moqtada al-Sadrs Mehti-milis i oljemetropolen Basra i södra Irak är bara ett av många tecken på detta mardrömslika mönster och dystra framtidsperspektiv.

Och fler och nya inbördesstrider som dödar ännu många fler människor lär följa i spåren av detta. Detta under sannolikt ännu en räcka år in i en fortsatt oviss och av inbördes strider präglade Irak. Samtidigt som folk med ännu realiserbara tillgångar gör vad de kan för att fly landet. Kriget har drivit fler än två miljoner irakier på flykt, merparten till grannländer som Jordanien och Syrien. Men också ex.vis svenska Södertälje med 80 000 invånare har ensam tagit emot fler irakflyktingar än hela USA . Något som fått stor uppmärksamhet i amerikanska medier och även lett till att Södertäljes kommunalråd Anders Lago (s) nyligen varit över och redogjort för detta inför kongressen i Washington DC.

Chandrasekaran har med sin bok bidragit till att ge en hyfsat god förklaring till den av USA skapade ödeläggelsen genom sina räcka av misstag och felspekulationer. I den nya boken "Defeat" gör dock den brittiska journalisten Jonathan Steele påpekandet att orsaken inte är misstagen, utan det amerikanska kriget och ockupationen som sådan. Att befälhavaren och den flerstjärnige generalen David Petraeus inför senaten i Washington DC häromdagen föreslog en mindre truppminskning ändrar i grunden inget i den bedömningen. Redan tre månader efter Hussen-statyns fall hade någon ristat i sockeln på risig engelska: All donne, go home. Men nu är också detta för sent. Den räcka av missgrepp och felsteg som redan gjorts av USA i Irak kan inte göras ogjorda. De ligger där för allmänt åskådande och varnande exempel för framtiden.

Jag tror att man nog även kan läsa Chandrasekarans berättelse om den amerikanska inkompetensen som en serie ögonblicksbilder på en stormakt som kraftigt överskattar sin förmåga och lever i en fantasivärld om egen styrka och förmenta klokskap. Det är inte bara Saddam Husseins staty som fallit i Bagdad utan också mycket av tilltron till den amerikanska förmågan att agera för det godas sak i världen. Kommer den tilltron någonsin tillbaka? Särskilt som USA - så här långt - inte ens tagit sitt ansvar för följderna av den katastrofala flyktingsituation som blivit följden av det nu femåriga amerikanska "krisäventyret" i Irak. I det perspektivet är den republikanska presidentkandidaten John McCain - kanske en möjlig efterträdaren till den misslyckade George Walker Bush - och hans orubbade tilltro till en fortsatt amerikansk närvaro under lång tid i Irak oroande farlig för omvärlden – om han nu skulle vinna över Barack Obama (eller möjligen Hillary Clinton) i valet i november.

Uppenbart är att John McCain - i motsats till Barack Obama (och numera också Hillary Clinton) - ännu varken vill eller har förstått det amerikanska nederlagets vidd i Irak.

Ett nederlag som - jämte det allt uslare tillstånden i den inhemska amerikanska ekonomin (med bolånekris och recession) - är två faktorer som talar för att det nu är demokraternas tur att vinna makten i Vita huset. Efter åtta år av misslyckanden under republikanen George Walker Bush och hans administration som startade ett krig i Irak för fem år sedan som de aldrig borde ha gett sig in i. Något som en klar majoritet amerikanska väljare numera också håller med om som ett faktum.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Själv hann jag ju vid ett tillfälle för nu rätt många år sedan beskåda de historiska rikedomarna i Bagdads museer innan plundringsvågen förskingrade de de verkliga dyrgriparna i deras samlingar....

God vilja inte nog utan nu krävs handling

Observerat:
Det räcker inte med god vilja och snack utan nu krävs handling

I spåren av den senaste EG-domen - Rüffertmålet - så finns det tyvärr också en del sossar som resonerar naivt och tror att det spelar roll att EU-kommissionens boss Barroso nu har råkat säga nåt som visar att han är åtminstone lite orolig. I praktiken så spelar det dock ingen roll alls så länge det inte finns någon bättre och starkare lagstiftning och EU-direktiv på plats så är det EG-domstolens jurister som råder. Inte vad Barroso råkar säga eller inte säga.

Däremot är vi ense om att svenska regeringen och arbetsmarknadsminister Littorin agerat svagt - så här långt.

Delvis kanske för att s-oppositionen och fackföreningsrörelsen satt för lite tryck på den borgerliga alliansregeringen och "vi älskar kollektivavtal"-moderaterna i synnerhet. Ett högst rimligt krav redan efter Lavaldomen i december 2007 - och än mera så nu efter Rüffertdomen (det tyska lönedumpningsmålet) - vore att se till att en starkare utstationeringslag och lex Britannia ( § 42 i MBL) ligger klar redan till tidigt i höst. Inte att ge någon utredare - Medlingsinstitutets GD Stråth - ett helt år på sig att utreda detta självklara för att snabbt täppa igen hålet som de utraliberala "fria rörlighetens"-uttolkande juristerna i EG-domstolen orsakat i vår kollektivavtalsmodell.

Regeringen har redan "såsat" ett kvartal utan att göra nåt annat än att lova en utredning. Oppositionen borde inte ha suttit still i båten och nöjt sig med detta utan nu sätta tryck på regeringen om att en ny lagstiftning borde vara på plats inom ett halvår.

Annars medverkar vi inte för vår del i ratificeringen av det nya EU-fördraget, Lissabonfördraget, i enlighet över blockgränserna.

Det finns i denna kärnfråga goda skäl att inte lita på Littorin & co:s goda vilja och allmänna snack. Nu krävs handling - och det snabbt för att vi nationellt ska göra vad vi kan för att öka vårt skydd för vår arbetsmarknadsmodell.

Därutöver behövs sedan på EU-planet i stort också ett ökat tryck för att få till stånd den särskilda sociala EU-klausul till skydd för de fackliga rättigheterna som Europafackets generalsekr. John Monks sedan början av det här året har efterlyst. Men det kommer sannolikt att ta flera år av tålmodigt arbete innan den möjligen finns på plats.

Tillåter mig tvivla på att den Barroso-ledda EU-kommissionen (den tid de nu har kvar) kommer att ta initiativ till och föreslå EU:s arbetsmarknadsministrar och regeringschefer ett konkret förslag om införande av en sådan social EU-klausul. I bästa fall först när trycket om en sådan blir tillräckligt starkt från många håll och när nästa, kommande EU-kommission finns på plats 2009/2010 och hunnit bli lite "varm i kläderna".

Allmänt välvilligt prat förslår inte långt när EG-juristerna styr och ställer - och alltid sätter den fria rörligheten främst. Också till priset av att man öppnar portarna på vid gavel för löne- och arbetsvillkorsdumpning på svensk, tysk och andra "gamla" EU-länders arbetsmarknader vid olika offentliga upphandlingar och kontrakt.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Som om rörelsen skulle ersätta Internationalen med Bergmans Tystnaden

Observerat:
Som om rörelsen skulle ersätta Internationalen med Bergmans Tystnaden...

Socialdemokratiska partiet har - om man sköter sig rätt och vågar tala om för väljarna vad man står för - en mycket god chans att återta sin tidigare position som Sveriges ledande politiska kraft. Visst är det så - i princip!
Med opinionssiffror på 42 -43 (ibland mer) procent i mätning efter mätning finns ett dokumenterat starkt missnöje med den sittande borgerliga alliansregeringens orättfärdiga klasspolitik. Viljan till revansch och förnyelse på stabil ideologisk grund borde därför också vara stark i både fackföreningsrörelse och socialdemokrati. Men frustar man av sådan reformanda och kraftfull oppositionslusta? Nä, snarare uppträder man från ledande håll överraskande ängsligt och räddhågset. Nästan som om man inte riktigt vågar tro på sig själv och sina idéer.

Säkert är dock att socialdemokraternas styrka i svensk politik på sikt inte blir större än styrkan och kraften i dess partiorganisation och medlemsled motiverar.

För socialdemokraterna, med ambitionen - åtminstone i teorin - att vara ett folkrörelseparti, är det länge pågående och nu fortsatt växande raset i medlemsantal, särskilt allvarligt. Så visst är det kris - också om alla inte riktigt vill eller vågar ta det ordet i sin mun.

Men frågan är om socialdemokraternas ledning bryr sig tillräckligt mycket. Om man i nuläget inte är mer upptagna av hur partiet uppfattas i storstadsmediernas notoriskt opålitliga rapportering och analysmaterial än av att rädda sitt eget parti från fortsatt kräftgång och en långsiktig undergång.

För egen del är jag dock övertygad om att "fegsosseriet" (fegliret) inte kommer att betala sig i längden. Tvärtom finns en stor risk att den just nu så nära nog bedrägligt "kassaskåpssäkra", kommande valvinsten i kombination med fegliret kan riskera att äventyra de goda valvinstutsikterna, när vi kommer i skarpt läge framåt slutet av 2009 och sedan över i aktiv valrörelsekamp.

Håller det verkligen att ligga lågt fram över s-kongressen i november 2009 och sedan tro att det räcker med lite profilering och kampanjvaltrix så är valsegern i hamn i september 2010? Nja, sannolikt inte. Lika lite som det är att rekommendera en partikongress att ersätta Internationalen med Ingmar Bergmans Tystnaden. (Annars inget ont om den goda Bergman-skapelsen.)

Eller finns det möjligen en dold dagordning som man just nu inte vill visa upp bakom partiledningens fegsosselinje? I så fall är det bättre att den kommer fram nu och att vi på allvar får debattera dess innehåll i ett brett partisammanhang.

Eller har s-partiledningen invaggat sig själva i ett tillstånd som man inte kan eller vågar ta sig ur? Med fortlöpande bedrägligt goda opinionssiffror och annat som synes tala för att det nära nog "rullar på av sig självt". Därtill möjligen också påhejade av en hord egna PR-nissar och så kallade kommunikationsexperter - och som blir allt fler ju mer partiet krymper i medlemsantal.

Men precis som i en fotbollsmatch är det farligt att leda med ett noll i halvlek och sedan tro att det bara är att "spela hem matchen" i andra halvlek.Sådana matchscenarios slutar inte sällan i att man lite snöpligt låter den till synes så säkra vinsten gå en ur händerna. Och en med ruelse ställd fråga i omklädningsrummet efteråt: hur fan kunde det gå så att vi förlorade? Vad fan var det som hände, egentligen? Någon som har ett bra svar?

Kanske när vi ersatte en frustande offensivlusta och Internationalen med Bergmans Tystnaden, och började fegspela...

Men ibland händer det att även historiskt så proffsiga socialdemokrater slarvar med det egna spelet och nonchalerar behovet av att formulera en egen berättelse om framtiden som förmår återge folket tron på dem och deras förmåga.

Följden av det blir då att socialdemokraterna då förlorar lite snabbare och kanske också lite överraskande än man annars skulle ha gjort. Alternativt blir kvar i opposition lite längre än som annars skulle vara bli fallet.

Än är dock för tidigt att säga hur utfallet blir i detta avseende hösten 2010...Men inte har man väl redan ersatt Internationalen med Bergmans Tystnaden som nytt vinnarkoncept?

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Statens ansvar vid extrema kriser och katastrofer

Observerat och analyserat:

Var går statens ansvar vid verkliga krissituationer? - om den statliga evakueringshjälpen och dess regelverk

Nu, fyra år senare, framstår tsunamikatastrofen julhelgen 2004 i de thailändska turistparadisen i Khao Lak m fl som en overklig mardröm. Så kraftigt var det skalv som utlöste jätteflodvågen att till och med jordaxelns lutning förändrades. Hundratusentals människor omkom. Också en hel del svenska och andra europeiska turister.

I Sverige, men knappast alls så i Finland, utlöste tsunamin också ett politiskt skred, när ministrar (inte minst utrikesminister Laila Freivalds) fick löpa gatlopp och en primitiv drevmentalitet frodades i media. Men först nu kanske en både praktisk och principiell fråga är på väg att få något slags svar: Vilket ansvar har egentligen staten för medborgare som befinner sig på en utlandsresa? Kan man verkligen förvänta sig att just staten ska ställa upp när man själv frivilligt åkt på en turistresa till andra sidan jordklotet med något charterresebolag?

Häromdagen kom landshövdingen i Västmanland, utredaren Mats Svegfors med ett hyggligt försök till salomoniskt svar på den frågan: Staten har ett ansvar för att i en krissituation av typen jordbävning eller krig evakuera svenska medborgare. Men - och det är utredaren Svegfors bärande men - de som i ett sådant verkligt och omfattande krisläge evakueras ska i efterhand själva (via sin hemförsäkring eller annat) betala för hemresan. Något annat än detta var inte att vänta efter det kaos som rådde vid tsunamikatastrofen 2004. Då och i det efterföljande analysarbetet i en kriskommission blev det väldigt tydligt att Sverige saknar regelverk för hur det ska gå till i sådana extrema situationer. Jordbävningsdrabbade nationer som exempelvis Italien och andra däremot tvingats utarbeta sådana regelverk, vilket var till nytta när t ex Italien evakuerade sina krisdrabbade turister i Thailand.

Det är lätt att instämma i landshövding Svegfors principiella förslag. En helt annan sak är sedan att det kommer att uppstå gränsdragningsproblem av olika slag eftersom djävulen alltid bor i detaljerna och inte i de övergripande principerna. Men det går aldrig att komma ifrån att den som av egen fri vilja ger sig iväg utomlands (mer eller mindre långt) måste vara beredd att ta en personlig risk. Ingen stat kan fullt ut ansvara för sina medborgare när de befinner sig utanför det egna landet.

Men det svegforska förslaget nu innebär att staten föreslås ikläda sig ett principiellt ansvar om att ta hem svenska medborgare när det inte finns några andra möjligheter. De evakuerade ska dock få betala kostnaderna i efterhand, via hem- och/eller reseförsäkringar. Det här statliga ansvaret ska gälla vid exceptionella krislägen och då ta över det personliga ansvaret som vanligtvis gäller vid egna utlandsresor.

Men ska detta gälla i alla typer av katastrofsituationer? Ska staten vara skyldig att försöka evakuera svenskar som hamnat i exempelvis krig? Och hur är det om en eller flera medborgare åkt till en konflikthärd i strid med UD:s rekommendationer? Har staten samma ansvar också då, när man själv på eget bevåg chansar och försatt sig i en svår situation?

Sverige har inte, som stormakten USA, någon marinkår - send the marines, brukar det heta - att skicka ut för att plocka ut sina medborgare om det inte går att klara på annat sätt. Några sådana resurser lär nog en nation som Sverige heller aldrig få. Däremot kanske en samordning av gemensamma insatser med andra EU-länder vid verkligt extrema katastrofer.

Så Sveriges regering och riksdag har nog skäl att noga fundera över var gränsen för det personliga respektive statliga ansvaret går. Hur dumdristig och våghalsig får man vara och ändå alltid kunna räkna med statens och andra hjälp!? Någonstans finns en sådan gränsyta och det kommande regelverket om den statliga evakueringshjälpen kan inte lämna den gränslinjen hur suddig och flytande som helst. Beslutsfattarna gör klokt i att noga överväga var den ska dras innan beslut fattas om det kommande regelverket för rätten/möjligheten till statligt stöd vid extrema situationer.

Därutöver har frågan också sina moraliska dimensioner. Efter tsunamikatastrofen 2004 kunde vi i svenska medierapportering och annat åhöra hur en och annan "resursstark" och välmående höginkomsttagare till thailandsturist skällde ut svenska statens katastrofinsatser efter noter i den rosa affärspressen. Samma personer som annars inte precis brukar vara särskilt benägen att bidra till det allmänna och dess katastrofberedskap genom våra gemensamma skatteinkomster. Att just sådana personer som gärna "låter bli att göra rätt för sig i skattesammanhang" sedan ändå skriker högt när staten inte ställer upp för just dem i en krissituation kanske inte precis hela svenska folket har den allra största förståelsen för må vara dem förlåtet.

Inte ens katastrofhjälp, ambulansflyg och annat liknande är några "fria nyttigheter" och bara finns där om vi inte alla bidrar efter bärkraft och förmåga när notan för dessa extraordinära, "vilande" resurser ska sättas ihop på ett rimligt försvarbart sätt i förhållande till andra samhälleliga behov och önskemål

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

EG-domstolen gick emot facket också i tyska Rüffertmålet

Observerat och analyserat:
EG-domstolen gick emot facket också i tyska Rüffertmålet

Så kom då det väntade i EG-domstolens utslag den 3 april i det så kallade Rüffertmålet (om en polsk byggfirmas lönedumpning i tyska Niedersachsen).

EG-domstolens utslag gick facket emot. Därmed har domstolen i likhet med i Lavalfallet inskränkt fackens möjligheter att kräva kollektivavtal för utländska arbetare på samma nivå som för den inhemska arbetskraften.

Det går inte konstatera annat än att den här domen är ännu ett bakslag för den europeiska fackföreningsrörelsen. Det var också innebörden i den kommentar som gjordes om domen av Katharina Erdmenger, chef för tyska DGB:s kontor i Bryssel. Det är ett europeiskt problem, slår hon fast.

Frågan om den fria rörligheten och kollektivavtalens ställning och de fackliga rättigheterna blir nu stor även i Tyskland, säger hon. Det politiska trycket på lösningar både på nationell och på europeisk nivå ökar.

EG-domstolens jurister säger i sin dom den 3 april att tyska Niedersachsen i sin upphandling gjorde fel när den krävde kollektivavtal enligt de normer som gäller i delstaten, eftersom dessa inte var allmängiltigförklarade. (Finland har däremot en sådan lagstiftning. Däremot inte Sverige, Danmark, Tyskland m fl länder som valt att reglera sina löne- och övriga anställningsvillkor via avtal som inte är allmängiltighetsförklarade i lag.)

Katharina Erdmenger anser att domstolens tolkning av reglerna för offentlig upphandling är uppseendeväckande. Enligt domstolen får inte myndigheten kräva att de lokala avtalen ska gälla. Det anses diskriminera den privata sektorn. I Niedersachsen ligger minimilönerna i avtalen högre än för landet som helhet. Enligt Katharina Erdmenger blir det i fortsättningen svårt att kräva högre avtal än de minimilöner som gäller nationellt.

- Detta är ännu ett bakslag för det social Europa, men för svensk del ändrar inte domen särskilt mycket. Domen bekräftar den ställning domstolen tog i Lavalfallet, säger Claes-Mikael Jonsson, jurist på LO.

TCO:s ordförande Sture Nordh säger i en kommentar att domen stärker kravet på att EG-rätten måste ändras: "Domstolen väljer att än en gång tolka utstationeringsdirektivet (rör utländsk arbetskraft) på ett sätt som strider mot vad de europeiska lagstiftarna avsåg.

Sture Nordh beklagar även att den svenska regeringen inte intervenerade i fallet till stöd för den tyska delstaten och de fackliga kraven. Tyska regeringen stöttade däremot Sverige i det svenska Lavalmålet (lettiska skolbygget i Vaxholm) i den EG-dom som kom i december 2007.

Rüffertfallet gäller, liksom i Lavalmålet, en upphandling av ett bygge, i det här fallet ett fängelse i delstaten Niedersachsen. En polsk underentreprenör engagerades. När det visade sig att denne betalade sina arbetare mindre än hälften av den föreskrivna minimilönen, sade delstaten upp kontrakten.
Firman hävdade att detta var ett brott mot den fria rörligheten och att man hade rätt att använda sig av lägre löner som konkurrensmedel.

Precis som den svenska arbetsdomstolen i Lavalfallet var den tyska domstol som hade att avgöra fallet osäker på rättsläget och vände sig till EG-domstolen.

EG-domstolens jurister slår nu fast att delstaten i sin upphandling inte har rätt att kräva den lön som föreskrivs i det byggavtal som gäller inom delstaten. Det "strider mot bestämmelserna i gemenskapsdirektivet om utstationering av arbetstagare..."

Domstolen finner "att den inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster som följer av skyldigheten att betala de anställda den lön som gäller enligt det tillämpliga kollektivavtalet i det förevarande fallet inte är motiverad av målet att skydda arbetstagarna."

- EG-domstolen fortsätter driva sin linje från Lavalmålet och tolkar återigen EG-rätten i strid med likabehandlingsprincipen och mot politiska beslut, konstaterar LO:s och Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin i en kommentar till domen.

EG-domstolens praxis innebär att domstolens jurister fortsätter att sätta den fria rörligheten främst också när det sker till priset av lönedumpning och underbudskonkurrens i förhållande till på verksamhetsorten giltiga kollektivavtal.

Konsekvensen av först Lavaldomen och nu också tyska Rüffertdomen visar bara att vi inte - som svenska regeringen och dess utredare tror - kan vänta ett år på att få en ny och bättre utstationeringslag och starkare skrivning av lex Britannia i medbestämmandelagen. Det som krävs för att "täppa igen hålet" i vår inhemska arbetsrätt efter EG-juristernas Lavaldom. En ny och starkare lagstiftning måste på plats redan under det här året. Inte om ett år eller så.

Uppenbart är också att vi från svenskt håll - och inom fackföreningsrörelsen i Europa - varit lite för godtrogna och inte velat se att EG-domstolens jurister kör sitt eget nyliberala race och alltid sätter den fria rörlighetens principer före allt annat. Också när det sker till priset av löne- och villkorsdumpning och en tydlig obstruktion mot inom branschen och verksamhetsorten giltiga kollektivavtal.

Den tyske statsvetarprofessorn Scharpf - med EU som en av sina specialområden - har uppenbarligen rätt när han häromveckan uppmanade Sverige och andra att börja resa motstånd och obstruera. Inte bara lyda när EG:s jurister kör sitt ny- och ultraliberala marknadsrace!

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Fotnot: Den som vill läsa pressmeddelandet och domen från EG-domstolen hittar det på länken:
http://curia.europa.eu/sv/actu/communiques/cp08/aff/cp080020sv.pdf
http://curia.europa.eu/jurisp/cgi-bin/form.pl?lang=SV&Submit=rechercher&numaff=C-346/06

Läs även uttalande av LO:s och Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin i pressmeddelande från LO: http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/90573017E2C324B0C1257420003883BC

Skattereformen raserad och systemskiftet är ett faktum

Observerat:
Skattereformen har raserats och systemskiftet är ett faktum

Statsminister Fredrik Reinfeldt har uttryckt som sin största önskan att skattetrycket/skattekvoten ska ner till 45 procent innan han själv fyller 45. Och hans i ekonometriska modeller så förtjusta finansminister Anders E Borg gör säkert sitt bästa för att leverera chefens födelsedagsönskan. En önskan som just nu befinner sin några procentenheter från att förverkligas. Kanske når man det reinfeldtska målet lagom till nästa riksdagsval. Snacka om systemskifte.

Hittills har den borgerliga regeringen sänkt skatterna varaktigt med 55 miljarder kronor netto. Av en tillfällighet samma engångssumma som Mats Odell håvade in på försäljningen av Vin & Sprit till franska alkoholkapitalets Pernod Ricard. I ena fallet en engångsintäkt på 55 miljarder och i det andra fallet en varaktig skattesänkning till det allmänna på 55 miljarder kr varje år.

Med en sådan "Ebberöds bank-modell" bygger man inga fler äldreomsorgsplatser, vägar och järnvägar samt amorterar samtidigt av på den svenska statsskulden, som en pratglad Mats Odell försökte inbilla svenska folket om.

Lägg till detta att svenska staten genom Vin & Sprit-utförsäljningen nu inte längre får in de runt 800 miljoner årligen som det välskötta och lönsamma bolaget regelbundet levererat in till svenska folkets gemensamma kassa genom sina årliga utdelningar. Den regelbundna inkomsten är nu borta för alltid.

LO-ekonomerna har i en rapport ”Vad händer med skatterna” gått igenom de 70 olika regeländringar som den borgerliga regeringen genomfört under sin tid vid makten. Den klart tyngsta kritiken handlar om att skattepolitiken i stora stycken blivit ett orättvist misch-masch.

Sedan den blocköverskridande stora skattereformen 1990-91 har ledordet varit likformighet, inkomster skulle behandlas lika.

I dag är denna princip helt övergiven.

Pensionärer får betala högre skatt än förvärvsarbetande, dvs straffbeskattas. Sjuka och arbetslösa omfattas inte heller av regeringens skattesänkning, det omskrutna jobbavdraget. ”Jobbskatteavdraget innebär ingen skattesänkning för dem med riktigt låga inkomster och fastighetsbeskattningen blir väldigt mycket riktad till rika”, säger LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström som sammanställt rapporten.

Tvärtom, de får i stället ännu mindre över då de samtidigt också drabbas dubbelt genom sänkta ersättningsnivåer i a-kassan, mer än fördubblad egenavgift till a-kassan samt avskaffad avdragsrätt för a-kasse- och fackavgift.

Fastighetsskatten i sin kommunala form innebär att alla med en fastighet upp till ett taxeringsvärde på 800 000 kronor betalar 0,75 procent i skatt.

De som däremot råkar vara förmögen nog att sitter i en riktigt flådig lyxkåk taxerad till sex miljoner slipper undan med 0,10 procent i fastighetsavgift. Så orättvist blev utfallet när kd-arna fick igenom sitt så kallade avskaffande av fastighetsskatten. Snacka om lurendrejeri och falskspel. Till dem som redan har skola varda givet ännu mer på andras bekostnad.

Lägger man därtill den avskaffade förmögenhetsskatten handlar det sammantaget här om en gigantisk omfördelning och systemskifte till de välmåendes fördel. genomförts. Också de välsituerade blir det som i praktiken får mest utdelning även på skattesubventionen för överklassnära hushållstjänster.

Det säger sig självt att med en så förödande dränering av våra gemensamma finanser i kombination med en orättfärdig fördelningspolitik så får den offentliga välfärden i längden svårt att stå pall på en rimlig kvalitetsnivå när skatteinkomsterna minskar. I slutändan blir det då den egna plånbokens innehåll som avgör vilken omsorg, vård och service man får i livets olika skeden.

Och än mera så lär det bli om socialdemokraterna inte förmår återvinna regeringsmakten i september 2010. Men kan S verkligen vänta till s-kongressen i november 2009 med att formulera alternativet och därefter i en kort valrörelse övertyga tillräckligt många om att vi behöver en annan och bättre regering än Reinfeldts systemskiftesallians!?

/Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Enligt Fastighetsbyrån finns de dyraste ”Sverigevillorna” (4 rok, 140 kvm med tomt) i Sundbyberg (5,6 miljoner kronor), Danderyd (5,5), Lidingö (5,5) och andra områden i Storstockholm. I glesbygds-Sveriges mindre mindre kommuner är det vanligt med en prislapp under 500 000 kronor. Ägarna till dessa hus hör till fastighetsskatteförändringens stora förlorare.