Fem år med amerikanska trupper i Irak
(Införd som utrikeskrönika i bl a Vasabladet den 17 april 2008)
Ett misslyckande och dess förödande konsekvenser
Den 9 april 2008 var det precis fem år sedan amerikanarna fällde Saddam Hussein-statyn utanför Palestine Hotel i Iraks huvudstad Bagdad, efter att först ha draperat in den i en amerikansk flagga. I Sverige fanns det en nyvarande fp-partiledare och utbildningsminister som tyckte Sverige borde varit med och skickat trupp ihop med amerikanerna och att alla de som var emot den amerikanska invasionen i Irak hade gjort en felbedömning. Segern var ju, ansågs det då, tämligen enkel och tyrannen Saddam Hussein befann sig på flykt. Nu återstod bara att gräva fram var irakierna hade gömt sina massförstörelsevapen. Ungefär så gick tongångarna då - också på en del ledarsidor i stora svenska tidningsdrakar. Men ack hur fel man fick. Några massförstörelsevapen hittade man aldrig, precis som vapeninspektörernas boss Hans Blix hela tiden hade misstänkt. Och inte blev det någon enkel resa heller mot fred och demokratiskt samhällsuppbyggnad i ett Irak som ännu fem år senare utmärkts av tämligen omfattande inbördeskrigshandlingar och terrordåd från olika sidor.
Men samma dag som Hussein-statyn vältes, skedde en omfattande plundring av museer, olika myndigheter och universitet. Amerikanska administratörer, ofta rätt okunniga om landet de landat i, såg bort från förödelsen och försvann in i den lite säkrare "gröna zonen". Kanske såg somliga rent av denna plundringsvåg som en form av önskvärt systemskifte. Oavsett sedan vilka historiska rikedomar av mer eller mindre ovärderligt slag som försvann i allehanda obskyra privata skattgömmor för senare avyttring och svart handel med stulna gods och ovärderliga museiföremål.
En redan klassisk skildring av den självgoda stormakts-amatörism, laglöshet och korruption som då följde i det ockuperade Irak finns i Rajiv Chandrasekarans väldokumenterade bok "Imperial Life in The Emerald City", som utkom år 2006. Då när statyn föll för fem år sedan fanns ingen som helst plan med någon rimlig realism om vad USA skulle göra sedan de militärt störtat Saddam Husseins regim. Amerikanska försvarsdepartementet Pentagon ville en sak, utrikesdepartementet en helt annan sak och vad Vita huset och presidenten egentlige tyckte och tänkte om detta "och sen då?" var högst oklart. Därför låg det så att säga redan i korten att det skulle bli en katastrof.
Chandrasekarans reportage i denna redan klassiska bok ger en god bild av utvecklingen under ett ockupationsår (2006) och förklarar väl varför det amerikanska krigsäventyret i Irak blev ett av 2000-talets största politiska katastrofer och skandaler. Varför Irak sedan några år tillbaka faller sönder i inbördeskrig, folkrensningar och allmän anarki. Till en del påminner utvecklingen i landet om Libanon, fragmentiserat styrt av olika "småfurstar", inte sällan av religiöst snitt, och som ofta dödar till synes meningslöst för rent personlig makt. Regeringens räd i Irak nyligenmot Moqtada al-Sadrs Mehti-milis i oljemetropolen Basra i södra Irak är bara ett av många tecken på detta mardrömslika mönster och dystra framtidsperspektiv.
Och fler och nya inbördesstrider som dödar ännu många fler människor lär följa i spåren av detta. Detta under sannolikt ännu en räcka år in i en fortsatt oviss och av inbördes strider präglade Irak. Samtidigt som folk med ännu realiserbara tillgångar gör vad de kan för att fly landet. Kriget har drivit fler än två miljoner irakier på flykt, merparten till grannländer som Jordanien och Syrien. Men också ex.vis svenska Södertälje med 80 000 invånare har ensam tagit emot fler irakflyktingar än hela USA . Något som fått stor uppmärksamhet i amerikanska medier och även lett till att Södertäljes kommunalråd Anders Lago (s) nyligen varit över och redogjort för detta inför kongressen i Washington DC.
Chandrasekaran har med sin bok bidragit till att ge en hyfsat god förklaring till den av USA skapade ödeläggelsen genom sina räcka av misstag och felspekulationer. I den nya boken "Defeat" gör dock den brittiska journalisten Jonathan Steele påpekandet att orsaken inte är misstagen, utan det amerikanska kriget och ockupationen som sådan. Att befälhavaren och den flerstjärnige generalen David Petraeus inför senaten i Washington DC häromdagen föreslog en mindre truppminskning ändrar i grunden inget i den bedömningen. Redan tre månader efter Hussen-statyns fall hade någon ristat i sockeln på risig engelska: All donne, go home. Men nu är också detta för sent. Den räcka av missgrepp och felsteg som redan gjorts av USA i Irak kan inte göras ogjorda. De ligger där för allmänt åskådande och varnande exempel för framtiden.
Jag tror att man nog även kan läsa Chandrasekarans berättelse om den amerikanska inkompetensen som en serie ögonblicksbilder på en stormakt som kraftigt överskattar sin förmåga och lever i en fantasivärld om egen styrka och förmenta klokskap. Det är inte bara Saddam Husseins staty som fallit i Bagdad utan också mycket av tilltron till den amerikanska förmågan att agera för det godas sak i världen. Kommer den tilltron någonsin tillbaka? Särskilt som USA - så här långt - inte ens tagit sitt ansvar för följderna av den katastrofala flyktingsituation som blivit följden av det nu femåriga amerikanska "krisäventyret" i Irak. I det perspektivet är den republikanska presidentkandidaten John McCain - kanske en möjlig efterträdaren till den misslyckade George Walker Bush - och hans orubbade tilltro till en fortsatt amerikansk närvaro under lång tid i Irak oroande farlig för omvärlden – om han nu skulle vinna över Barack Obama (eller möjligen Hillary Clinton) i valet i november.
Uppenbart är att John McCain - i motsats till Barack Obama (och numera också Hillary Clinton) - ännu varken vill eller har förstått det amerikanska nederlagets vidd i Irak.
Ett nederlag som - jämte det allt uslare tillstånden i den inhemska amerikanska ekonomin (med bolånekris och recession) - är två faktorer som talar för att det nu är demokraternas tur att vinna makten i Vita huset. Efter åtta år av misslyckanden under republikanen George Walker Bush och hans administration som startade ett krig i Irak för fem år sedan som de aldrig borde ha gett sig in i. Något som en klar majoritet amerikanska väljare numera också håller med om som ett faktum.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/
PS. Själv hann jag ju vid ett tillfälle för nu rätt många år sedan beskåda de historiska rikedomarna i Bagdads museer innan plundringsvågen förskingrade de de verkliga dyrgriparna i deras samlingar....
Ett misslyckande och dess förödande konsekvenser
Den 9 april 2008 var det precis fem år sedan amerikanarna fällde Saddam Hussein-statyn utanför Palestine Hotel i Iraks huvudstad Bagdad, efter att först ha draperat in den i en amerikansk flagga. I Sverige fanns det en nyvarande fp-partiledare och utbildningsminister som tyckte Sverige borde varit med och skickat trupp ihop med amerikanerna och att alla de som var emot den amerikanska invasionen i Irak hade gjort en felbedömning. Segern var ju, ansågs det då, tämligen enkel och tyrannen Saddam Hussein befann sig på flykt. Nu återstod bara att gräva fram var irakierna hade gömt sina massförstörelsevapen. Ungefär så gick tongångarna då - också på en del ledarsidor i stora svenska tidningsdrakar. Men ack hur fel man fick. Några massförstörelsevapen hittade man aldrig, precis som vapeninspektörernas boss Hans Blix hela tiden hade misstänkt. Och inte blev det någon enkel resa heller mot fred och demokratiskt samhällsuppbyggnad i ett Irak som ännu fem år senare utmärkts av tämligen omfattande inbördeskrigshandlingar och terrordåd från olika sidor.
Men samma dag som Hussein-statyn vältes, skedde en omfattande plundring av museer, olika myndigheter och universitet. Amerikanska administratörer, ofta rätt okunniga om landet de landat i, såg bort från förödelsen och försvann in i den lite säkrare "gröna zonen". Kanske såg somliga rent av denna plundringsvåg som en form av önskvärt systemskifte. Oavsett sedan vilka historiska rikedomar av mer eller mindre ovärderligt slag som försvann i allehanda obskyra privata skattgömmor för senare avyttring och svart handel med stulna gods och ovärderliga museiföremål.
En redan klassisk skildring av den självgoda stormakts-amatörism, laglöshet och korruption som då följde i det ockuperade Irak finns i Rajiv Chandrasekarans väldokumenterade bok "Imperial Life in The Emerald City", som utkom år 2006. Då när statyn föll för fem år sedan fanns ingen som helst plan med någon rimlig realism om vad USA skulle göra sedan de militärt störtat Saddam Husseins regim. Amerikanska försvarsdepartementet Pentagon ville en sak, utrikesdepartementet en helt annan sak och vad Vita huset och presidenten egentlige tyckte och tänkte om detta "och sen då?" var högst oklart. Därför låg det så att säga redan i korten att det skulle bli en katastrof.
Chandrasekarans reportage i denna redan klassiska bok ger en god bild av utvecklingen under ett ockupationsår (2006) och förklarar väl varför det amerikanska krigsäventyret i Irak blev ett av 2000-talets största politiska katastrofer och skandaler. Varför Irak sedan några år tillbaka faller sönder i inbördeskrig, folkrensningar och allmän anarki. Till en del påminner utvecklingen i landet om Libanon, fragmentiserat styrt av olika "småfurstar", inte sällan av religiöst snitt, och som ofta dödar till synes meningslöst för rent personlig makt. Regeringens räd i Irak nyligenmot Moqtada al-Sadrs Mehti-milis i oljemetropolen Basra i södra Irak är bara ett av många tecken på detta mardrömslika mönster och dystra framtidsperspektiv.
Och fler och nya inbördesstrider som dödar ännu många fler människor lär följa i spåren av detta. Detta under sannolikt ännu en räcka år in i en fortsatt oviss och av inbördes strider präglade Irak. Samtidigt som folk med ännu realiserbara tillgångar gör vad de kan för att fly landet. Kriget har drivit fler än två miljoner irakier på flykt, merparten till grannländer som Jordanien och Syrien. Men också ex.vis svenska Södertälje med 80 000 invånare har ensam tagit emot fler irakflyktingar än hela USA . Något som fått stor uppmärksamhet i amerikanska medier och även lett till att Södertäljes kommunalråd Anders Lago (s) nyligen varit över och redogjort för detta inför kongressen i Washington DC.
Chandrasekaran har med sin bok bidragit till att ge en hyfsat god förklaring till den av USA skapade ödeläggelsen genom sina räcka av misstag och felspekulationer. I den nya boken "Defeat" gör dock den brittiska journalisten Jonathan Steele påpekandet att orsaken inte är misstagen, utan det amerikanska kriget och ockupationen som sådan. Att befälhavaren och den flerstjärnige generalen David Petraeus inför senaten i Washington DC häromdagen föreslog en mindre truppminskning ändrar i grunden inget i den bedömningen. Redan tre månader efter Hussen-statyns fall hade någon ristat i sockeln på risig engelska: All donne, go home. Men nu är också detta för sent. Den räcka av missgrepp och felsteg som redan gjorts av USA i Irak kan inte göras ogjorda. De ligger där för allmänt åskådande och varnande exempel för framtiden.
Jag tror att man nog även kan läsa Chandrasekarans berättelse om den amerikanska inkompetensen som en serie ögonblicksbilder på en stormakt som kraftigt överskattar sin förmåga och lever i en fantasivärld om egen styrka och förmenta klokskap. Det är inte bara Saddam Husseins staty som fallit i Bagdad utan också mycket av tilltron till den amerikanska förmågan att agera för det godas sak i världen. Kommer den tilltron någonsin tillbaka? Särskilt som USA - så här långt - inte ens tagit sitt ansvar för följderna av den katastrofala flyktingsituation som blivit följden av det nu femåriga amerikanska "krisäventyret" i Irak. I det perspektivet är den republikanska presidentkandidaten John McCain - kanske en möjlig efterträdaren till den misslyckade George Walker Bush - och hans orubbade tilltro till en fortsatt amerikansk närvaro under lång tid i Irak oroande farlig för omvärlden – om han nu skulle vinna över Barack Obama (eller möjligen Hillary Clinton) i valet i november.
Uppenbart är att John McCain - i motsats till Barack Obama (och numera också Hillary Clinton) - ännu varken vill eller har förstått det amerikanska nederlagets vidd i Irak.
Ett nederlag som - jämte det allt uslare tillstånden i den inhemska amerikanska ekonomin (med bolånekris och recession) - är två faktorer som talar för att det nu är demokraternas tur att vinna makten i Vita huset. Efter åtta år av misslyckanden under republikanen George Walker Bush och hans administration som startade ett krig i Irak för fem år sedan som de aldrig borde ha gett sig in i. Något som en klar majoritet amerikanska väljare numera också håller med om som ett faktum.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/
PS. Själv hann jag ju vid ett tillfälle för nu rätt många år sedan beskåda de historiska rikedomarna i Bagdads museer innan plundringsvågen förskingrade de de verkliga dyrgriparna i deras samlingar....
posted by rbjorkenwall at 5:35 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home