Blir det demokraternas tur i Vita huset i november?
Observerat och analyserat:
Hillary Clinton tillbaka i racet - men lär ändå få svårt att hinna ifatt Obama
Hillary Clinton tog sista chansen i vad som betecknades som hennes ödesval i den demokratiska primärvalscirkusen. Det visar att hon har i stort - om också inte fullt ut - samma sorts kvalitet som Comeback-Kid som sin man Bill Clinton. Hon är en fajter och vägrar ge upp men lär nog ändå inte kunna vinna till slut mot Barack Obama.
Hade hon häromdagen (22/4) också förlorat - eller hårfint vunnit - i sin egen pappas hembygd i industidelstaten Pennsylvania, hade starka krav rests på att hon nu skulle träda tillbaka för demokratiska partiets enighets skull. Men nu vann hon, som väntat, i delstaten Pennsylvania - med många nedlagda industrier i "rostbältet" - och gjorde det med en tioprocentig segermarginal, dvs ungefär dubbelt så mycket som väntat. Men trots att den sedan det för henne bl a överraskande knappa primärvalsförlusten i "clintonlandet" Texas (med många "latinoväljare") mot en starkt kampanjande Barack Obama i början av april så lyckades den nederlagstippade Hillary Clinton åter "samla ihop sig" och vinna med klara 55 procent mot 45 procent för Barack Obama. Delvis tack vare en "brutal" och hårt personkritisk kampanjagitation mot den "oerfarnare" senatorn Barack Obama från Chicago-regionen Illinois. Delvis också för att den fram till Pennsylvaina-valet så framgångsrika Barack Obamas skickliga kampanjarbete nu i Pennsylvania levererade ett oförsiktigt uttalande om frustrerade vita män - arbetarväljare - som gillar vapen och gud. Visserligen "sociologiskt sett" i och för sig korrekt, men lika fullt lite för mycket av klarspråk som Hillary Clinton inte var sen att utnyttja. Det visade sig också i den 10 procentiga valvinsten att Clinton - som väntat - inte bara vunnit de kvinnliga väljarna utan också vita industriarbetarväljare i förortskommunerna runt storstaden Philadelphia som "gillar vapen och gud". Därför blev hennes väntade valseger nu lite större i Pennsylvania än den annars skulle ha blivit. Clintons väljarbas visade sig vara den traditionella demokratiska: äldre, vita, arbetare, katoliker och kvinnor.
Därutöver fick hon också 60 procent av de väljare som bestämde sig de sista dagarna. Delvis sannolikt som ett resultat av sin tuffa, "terrorhot"-reklam med associationer till Usama bin Laden och anspelningar på vem som har vad som krävs i ett sådant läge.
Men trots misstaget med lite för rakt och ärligt klarspråk - och därmed den givna Clinton-beskyllningen av Obama för elitism - vann Obama ändå i flermiljonstaden Philadelphia och gjorde så hyggligt bra ifrån sig också i delstaten i övrigt att delegatsvinsten ändå blir mycket begränsad för Hillary Clinton. Också efter Pennsylvania leder Barack Obama mycket klart, så klart att Clinton inte rimligen har någon chans att vinna demokraternas nominering med mindre än att hon får nära nog alla "obundna" så kallade superdelegaters stöd på partikonventet i Denver 25-28 augusti. Och lär hon nog inte få om hon inte mycket klart vinner alla återstående primärval med mycket bred marginal, vilket hon inte lär göra. Så ifatt den karismatiske talaren - primärvalens klart lysande stjärna på den punkten - och av ungdomlig entusiasm präglade kampanjpolitikern Barack Obama lär hon inte hinna innan partikonventet börjar i Denver i delstaten Colorado.
Visserligen gjorde Hillary Clinton det mesta möjliga för att beskriva vinsten i Pennsylvania i sitt segertal som en vändpunkt (momentum) i kampanjen. Men hjälper det? Mer än tveksamt eftersom mycket talar för att Barack Obama redan i nästa omgång den 6 maj är den klara storfavoriten i primärvalet i North Carolina. Å andra sidan leder Hillary Clinton, enligt opinionsmätningarna, hårfint inför primärvalet den 6 maj i delstaten Indiana, men Obama kampanjar redan där hårt för att visa att han kan ta hem en folkrik nordstat också.
Clinton stärkte dock sitt argument - efter segern i Pennsylvania - att hon är den av kandidaterna som är mest kapabel att ta hem de stora och befolkningsmässigt samt socio-ekonomiskt "blandade" delstaterna där demokraterna måste göra bra ifrån sig i det avgörande novembervalet om de ska återerövra Vita huset från republikanerna. landet. Hon har ju vunnit också New York, Kalifornien, Ohio och nu i Pennsylvania. Men hon förlorade - om än knappt - i en annan stor och viktig delstat som Texas. Så sammantaget ligger Hillary Clinton ännu en bit efter Barack Obama totalt både i antal röster och delegater till konventet. Och har i praktiken inga chanser att hinna ifatt heller i dessa två avseenden ens efter de delstatsval som återstår, dvs North Carolina, Indiana, West Virginia, Nebraska, Hawaii (Obamas födelsedelstat), Oregon, Kentucky och ytterligare några fram till sista primärvalet i South Dakota den 3 juni.
Å andra sidan kommer rimligen inte heller Barack Obama - ens efter 3 juni - heller riktigt ha nått upp till nomineringsgränsen på 2 025 delegater. Då ligger bollen hos de obundna superdelegater på konventet som inte har bestämt sig vem som ska möta republikanen John McCain (blir 72 år på valdagen 4 nov.) i höstens val. Det är partietablissemanget: senatorer, andra kongressledamöter, guvernörer och delstaternas partibossar. Inför primärvalen var det en allmänt utbredd föreställning att Hillary Clinton hade ett betydande grepp om superdelegaterna, men allt eftersom Barack Obama visade sig ha en starkare dragningskraft har flera tongivande demokrater öppet visat sitt stöd för Obama som Edward Kennedy, guvernör Elliot Richardson och John Kerry. Också den tidigare Clinton-vännen och f d arbetsmarknadsministern Robert Reich, nu en mycket duglig Harvard-professor, har bara någon dag före Pennsylvania-primärvalet bytt sida och stödjer numera Barack Obama.
Det har också spelat en roll att de ledande i Kennedyklanen som presidentens dotter Caroline och hans närmaste man, den skicklige talskrivaren och strategen Theodore C. Sorensen stöttar Obama.
Kan verkligen superdelegaterna gå emot Barack Obama och stödja Hillary Clinton om Obama faktiskt på konventet har fått flest delegatröster? Kan det helt - men troligen - uteslutas att de två rivalerna Obama och Clinton enas i de historiska kompromiss med båda två på samma valsedel? En på pappret kanske oslagbar kombination - men skulle Hillary Clinton verkligen finna sig i att bli vice?
Borde vara demokraternas tur nu men blir det så?
Ett aber i sammanhanget är den starkt negativa kampanjen med attacker mot Barack Obamas trovärdighet och pålitlighet som först Hillary Clinton - med valreklam på temat "Vem har vad som krävs? i kombination med bilder på Usama bin Laden och Pearl Habour i Pennsylvania - och nu republikanerna dragit igång verkar haft viss framgång. Det kan påverka väljarnas känsla för om det verkligen går att lita på Barack Obama i "skarpt läge".
Samtidigt är detta tuffa Clinton-upplägg farligt för ett redan oroande splittrat demokratisk parti inför slutracet mot John McCain. erna ett splittrat och delat parti. Det ger den republikanska sidan - som sedan länge är klara med valet av senator John McCain gratisammunition som de bara behöver "ladda in" i sin databas för senare bruk i valrörelsens slutsked, när den negativa, smutsiga valkampanjen tar vid i den riktiga valrörelsen i oktober-november.
Ska demokraterna i den valrörelsen kunna vinna mot skickliga och råbrutala republikanska kampanjmakare bakom John McCain, så behöver demokratiska partiet bli enigt och inte bestå av så bittra rivaler att en sammansmältning (så långt det nu låter sig göras) av Hillary Clintons respektive Barack Obamas väljarbas åtminstone delvis är möjlig. Alltså Hillary Clintons väljare med en bas bland äldre, vita arbetare, katoliker och kvinnor och Barack Obamas starka stöd bland nio av tio svarta väljare, välutbildad medelklass i större städer och universitetsorter och överlägset flest väljare bland unga under 30 år (hans kärna bland Obamalägrets kampanjarbetare). Därutöver har Obama också - vilket behövs om republikanerna ska besegras - överlägset bättre stöd bland oberoende väljare jämfört med Hillary Clinton.
Lyckas en sådan sammansvetsning av demokraterna som parti och "de tvås" olika väljarbaser, ja då finns chansen att besegra republikanerna och vinna Vita huset efter åtta rätt katastrofala år med republikanen George Walker Bush vid rodret. Annars blir det 72-årigen John McCain (den äldste någonsin) från Arizona som tar över i Ovala rummet efter texasgrabben Bush. Kan visa sig lite bättre än Bush för världen i stort. Men kanske och troligen inte lika bra som om det blev en demokrat nu efter två perioder av "krigarrepublikaner" i Vita huset.
Skulle övriga världen ha rösträtt i det amerikanska presidentvalet vore nog en vinst för demokraterna i november ett mycket troligt utfall. Men med enbart amerikanska väljare - skolkar till minst 40 procent - är utgången klart mera oviss.
Trots att det borde vara demokraternas tur nu.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Hillary Clinton tillbaka i racet - men lär ändå få svårt att hinna ifatt Obama
Hillary Clinton tog sista chansen i vad som betecknades som hennes ödesval i den demokratiska primärvalscirkusen. Det visar att hon har i stort - om också inte fullt ut - samma sorts kvalitet som Comeback-Kid som sin man Bill Clinton. Hon är en fajter och vägrar ge upp men lär nog ändå inte kunna vinna till slut mot Barack Obama.
Hade hon häromdagen (22/4) också förlorat - eller hårfint vunnit - i sin egen pappas hembygd i industidelstaten Pennsylvania, hade starka krav rests på att hon nu skulle träda tillbaka för demokratiska partiets enighets skull. Men nu vann hon, som väntat, i delstaten Pennsylvania - med många nedlagda industrier i "rostbältet" - och gjorde det med en tioprocentig segermarginal, dvs ungefär dubbelt så mycket som väntat. Men trots att den sedan det för henne bl a överraskande knappa primärvalsförlusten i "clintonlandet" Texas (med många "latinoväljare") mot en starkt kampanjande Barack Obama i början av april så lyckades den nederlagstippade Hillary Clinton åter "samla ihop sig" och vinna med klara 55 procent mot 45 procent för Barack Obama. Delvis tack vare en "brutal" och hårt personkritisk kampanjagitation mot den "oerfarnare" senatorn Barack Obama från Chicago-regionen Illinois. Delvis också för att den fram till Pennsylvaina-valet så framgångsrika Barack Obamas skickliga kampanjarbete nu i Pennsylvania levererade ett oförsiktigt uttalande om frustrerade vita män - arbetarväljare - som gillar vapen och gud. Visserligen "sociologiskt sett" i och för sig korrekt, men lika fullt lite för mycket av klarspråk som Hillary Clinton inte var sen att utnyttja. Det visade sig också i den 10 procentiga valvinsten att Clinton - som väntat - inte bara vunnit de kvinnliga väljarna utan också vita industriarbetarväljare i förortskommunerna runt storstaden Philadelphia som "gillar vapen och gud". Därför blev hennes väntade valseger nu lite större i Pennsylvania än den annars skulle ha blivit. Clintons väljarbas visade sig vara den traditionella demokratiska: äldre, vita, arbetare, katoliker och kvinnor.
Därutöver fick hon också 60 procent av de väljare som bestämde sig de sista dagarna. Delvis sannolikt som ett resultat av sin tuffa, "terrorhot"-reklam med associationer till Usama bin Laden och anspelningar på vem som har vad som krävs i ett sådant läge.
Men trots misstaget med lite för rakt och ärligt klarspråk - och därmed den givna Clinton-beskyllningen av Obama för elitism - vann Obama ändå i flermiljonstaden Philadelphia och gjorde så hyggligt bra ifrån sig också i delstaten i övrigt att delegatsvinsten ändå blir mycket begränsad för Hillary Clinton. Också efter Pennsylvania leder Barack Obama mycket klart, så klart att Clinton inte rimligen har någon chans att vinna demokraternas nominering med mindre än att hon får nära nog alla "obundna" så kallade superdelegaters stöd på partikonventet i Denver 25-28 augusti. Och lär hon nog inte få om hon inte mycket klart vinner alla återstående primärval med mycket bred marginal, vilket hon inte lär göra. Så ifatt den karismatiske talaren - primärvalens klart lysande stjärna på den punkten - och av ungdomlig entusiasm präglade kampanjpolitikern Barack Obama lär hon inte hinna innan partikonventet börjar i Denver i delstaten Colorado.
Visserligen gjorde Hillary Clinton det mesta möjliga för att beskriva vinsten i Pennsylvania i sitt segertal som en vändpunkt (momentum) i kampanjen. Men hjälper det? Mer än tveksamt eftersom mycket talar för att Barack Obama redan i nästa omgång den 6 maj är den klara storfavoriten i primärvalet i North Carolina. Å andra sidan leder Hillary Clinton, enligt opinionsmätningarna, hårfint inför primärvalet den 6 maj i delstaten Indiana, men Obama kampanjar redan där hårt för att visa att han kan ta hem en folkrik nordstat också.
Clinton stärkte dock sitt argument - efter segern i Pennsylvania - att hon är den av kandidaterna som är mest kapabel att ta hem de stora och befolkningsmässigt samt socio-ekonomiskt "blandade" delstaterna där demokraterna måste göra bra ifrån sig i det avgörande novembervalet om de ska återerövra Vita huset från republikanerna. landet. Hon har ju vunnit också New York, Kalifornien, Ohio och nu i Pennsylvania. Men hon förlorade - om än knappt - i en annan stor och viktig delstat som Texas. Så sammantaget ligger Hillary Clinton ännu en bit efter Barack Obama totalt både i antal röster och delegater till konventet. Och har i praktiken inga chanser att hinna ifatt heller i dessa två avseenden ens efter de delstatsval som återstår, dvs North Carolina, Indiana, West Virginia, Nebraska, Hawaii (Obamas födelsedelstat), Oregon, Kentucky och ytterligare några fram till sista primärvalet i South Dakota den 3 juni.
Å andra sidan kommer rimligen inte heller Barack Obama - ens efter 3 juni - heller riktigt ha nått upp till nomineringsgränsen på 2 025 delegater. Då ligger bollen hos de obundna superdelegater på konventet som inte har bestämt sig vem som ska möta republikanen John McCain (blir 72 år på valdagen 4 nov.) i höstens val. Det är partietablissemanget: senatorer, andra kongressledamöter, guvernörer och delstaternas partibossar. Inför primärvalen var det en allmänt utbredd föreställning att Hillary Clinton hade ett betydande grepp om superdelegaterna, men allt eftersom Barack Obama visade sig ha en starkare dragningskraft har flera tongivande demokrater öppet visat sitt stöd för Obama som Edward Kennedy, guvernör Elliot Richardson och John Kerry. Också den tidigare Clinton-vännen och f d arbetsmarknadsministern Robert Reich, nu en mycket duglig Harvard-professor, har bara någon dag före Pennsylvania-primärvalet bytt sida och stödjer numera Barack Obama.
Det har också spelat en roll att de ledande i Kennedyklanen som presidentens dotter Caroline och hans närmaste man, den skicklige talskrivaren och strategen Theodore C. Sorensen stöttar Obama.
Kan verkligen superdelegaterna gå emot Barack Obama och stödja Hillary Clinton om Obama faktiskt på konventet har fått flest delegatröster? Kan det helt - men troligen - uteslutas att de två rivalerna Obama och Clinton enas i de historiska kompromiss med båda två på samma valsedel? En på pappret kanske oslagbar kombination - men skulle Hillary Clinton verkligen finna sig i att bli vice?
Borde vara demokraternas tur nu men blir det så?
Ett aber i sammanhanget är den starkt negativa kampanjen med attacker mot Barack Obamas trovärdighet och pålitlighet som först Hillary Clinton - med valreklam på temat "Vem har vad som krävs? i kombination med bilder på Usama bin Laden och Pearl Habour i Pennsylvania - och nu republikanerna dragit igång verkar haft viss framgång. Det kan påverka väljarnas känsla för om det verkligen går att lita på Barack Obama i "skarpt läge".
Samtidigt är detta tuffa Clinton-upplägg farligt för ett redan oroande splittrat demokratisk parti inför slutracet mot John McCain. erna ett splittrat och delat parti. Det ger den republikanska sidan - som sedan länge är klara med valet av senator John McCain gratisammunition som de bara behöver "ladda in" i sin databas för senare bruk i valrörelsens slutsked, när den negativa, smutsiga valkampanjen tar vid i den riktiga valrörelsen i oktober-november.
Ska demokraterna i den valrörelsen kunna vinna mot skickliga och råbrutala republikanska kampanjmakare bakom John McCain, så behöver demokratiska partiet bli enigt och inte bestå av så bittra rivaler att en sammansmältning (så långt det nu låter sig göras) av Hillary Clintons respektive Barack Obamas väljarbas åtminstone delvis är möjlig. Alltså Hillary Clintons väljare med en bas bland äldre, vita arbetare, katoliker och kvinnor och Barack Obamas starka stöd bland nio av tio svarta väljare, välutbildad medelklass i större städer och universitetsorter och överlägset flest väljare bland unga under 30 år (hans kärna bland Obamalägrets kampanjarbetare). Därutöver har Obama också - vilket behövs om republikanerna ska besegras - överlägset bättre stöd bland oberoende väljare jämfört med Hillary Clinton.
Lyckas en sådan sammansvetsning av demokraterna som parti och "de tvås" olika väljarbaser, ja då finns chansen att besegra republikanerna och vinna Vita huset efter åtta rätt katastrofala år med republikanen George Walker Bush vid rodret. Annars blir det 72-årigen John McCain (den äldste någonsin) från Arizona som tar över i Ovala rummet efter texasgrabben Bush. Kan visa sig lite bättre än Bush för världen i stort. Men kanske och troligen inte lika bra som om det blev en demokrat nu efter två perioder av "krigarrepublikaner" i Vita huset.
Skulle övriga världen ha rösträtt i det amerikanska presidentvalet vore nog en vinst för demokraterna i november ett mycket troligt utfall. Men med enbart amerikanska väljare - skolkar till minst 40 procent - är utgången klart mera oviss.
Trots att det borde vara demokraternas tur nu.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 3:54 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home