Statens ansvar vid extrema kriser och katastrofer
Observerat och analyserat:
Var går statens ansvar vid verkliga krissituationer? - om den statliga evakueringshjälpen och dess regelverk
Nu, fyra år senare, framstår tsunamikatastrofen julhelgen 2004 i de thailändska turistparadisen i Khao Lak m fl som en overklig mardröm. Så kraftigt var det skalv som utlöste jätteflodvågen att till och med jordaxelns lutning förändrades. Hundratusentals människor omkom. Också en hel del svenska och andra europeiska turister.
I Sverige, men knappast alls så i Finland, utlöste tsunamin också ett politiskt skred, när ministrar (inte minst utrikesminister Laila Freivalds) fick löpa gatlopp och en primitiv drevmentalitet frodades i media. Men först nu kanske en både praktisk och principiell fråga är på väg att få något slags svar: Vilket ansvar har egentligen staten för medborgare som befinner sig på en utlandsresa? Kan man verkligen förvänta sig att just staten ska ställa upp när man själv frivilligt åkt på en turistresa till andra sidan jordklotet med något charterresebolag?
Häromdagen kom landshövdingen i Västmanland, utredaren Mats Svegfors med ett hyggligt försök till salomoniskt svar på den frågan: Staten har ett ansvar för att i en krissituation av typen jordbävning eller krig evakuera svenska medborgare. Men - och det är utredaren Svegfors bärande men - de som i ett sådant verkligt och omfattande krisläge evakueras ska i efterhand själva (via sin hemförsäkring eller annat) betala för hemresan. Något annat än detta var inte att vänta efter det kaos som rådde vid tsunamikatastrofen 2004. Då och i det efterföljande analysarbetet i en kriskommission blev det väldigt tydligt att Sverige saknar regelverk för hur det ska gå till i sådana extrema situationer. Jordbävningsdrabbade nationer som exempelvis Italien och andra däremot tvingats utarbeta sådana regelverk, vilket var till nytta när t ex Italien evakuerade sina krisdrabbade turister i Thailand.
Det är lätt att instämma i landshövding Svegfors principiella förslag. En helt annan sak är sedan att det kommer att uppstå gränsdragningsproblem av olika slag eftersom djävulen alltid bor i detaljerna och inte i de övergripande principerna. Men det går aldrig att komma ifrån att den som av egen fri vilja ger sig iväg utomlands (mer eller mindre långt) måste vara beredd att ta en personlig risk. Ingen stat kan fullt ut ansvara för sina medborgare när de befinner sig utanför det egna landet.
Men det svegforska förslaget nu innebär att staten föreslås ikläda sig ett principiellt ansvar om att ta hem svenska medborgare när det inte finns några andra möjligheter. De evakuerade ska dock få betala kostnaderna i efterhand, via hem- och/eller reseförsäkringar. Det här statliga ansvaret ska gälla vid exceptionella krislägen och då ta över det personliga ansvaret som vanligtvis gäller vid egna utlandsresor.
Men ska detta gälla i alla typer av katastrofsituationer? Ska staten vara skyldig att försöka evakuera svenskar som hamnat i exempelvis krig? Och hur är det om en eller flera medborgare åkt till en konflikthärd i strid med UD:s rekommendationer? Har staten samma ansvar också då, när man själv på eget bevåg chansar och försatt sig i en svår situation?
Sverige har inte, som stormakten USA, någon marinkår - send the marines, brukar det heta - att skicka ut för att plocka ut sina medborgare om det inte går att klara på annat sätt. Några sådana resurser lär nog en nation som Sverige heller aldrig få. Däremot kanske en samordning av gemensamma insatser med andra EU-länder vid verkligt extrema katastrofer.
Så Sveriges regering och riksdag har nog skäl att noga fundera över var gränsen för det personliga respektive statliga ansvaret går. Hur dumdristig och våghalsig får man vara och ändå alltid kunna räkna med statens och andra hjälp!? Någonstans finns en sådan gränsyta och det kommande regelverket om den statliga evakueringshjälpen kan inte lämna den gränslinjen hur suddig och flytande som helst. Beslutsfattarna gör klokt i att noga överväga var den ska dras innan beslut fattas om det kommande regelverket för rätten/möjligheten till statligt stöd vid extrema situationer.
Därutöver har frågan också sina moraliska dimensioner. Efter tsunamikatastrofen 2004 kunde vi i svenska medierapportering och annat åhöra hur en och annan "resursstark" och välmående höginkomsttagare till thailandsturist skällde ut svenska statens katastrofinsatser efter noter i den rosa affärspressen. Samma personer som annars inte precis brukar vara särskilt benägen att bidra till det allmänna och dess katastrofberedskap genom våra gemensamma skatteinkomster. Att just sådana personer som gärna "låter bli att göra rätt för sig i skattesammanhang" sedan ändå skriker högt när staten inte ställer upp för just dem i en krissituation kanske inte precis hela svenska folket har den allra största förståelsen för må vara dem förlåtet.
Inte ens katastrofhjälp, ambulansflyg och annat liknande är några "fria nyttigheter" och bara finns där om vi inte alla bidrar efter bärkraft och förmåga när notan för dessa extraordinära, "vilande" resurser ska sättas ihop på ett rimligt försvarbart sätt i förhållande till andra samhälleliga behov och önskemål
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Var går statens ansvar vid verkliga krissituationer? - om den statliga evakueringshjälpen och dess regelverk
Nu, fyra år senare, framstår tsunamikatastrofen julhelgen 2004 i de thailändska turistparadisen i Khao Lak m fl som en overklig mardröm. Så kraftigt var det skalv som utlöste jätteflodvågen att till och med jordaxelns lutning förändrades. Hundratusentals människor omkom. Också en hel del svenska och andra europeiska turister.
I Sverige, men knappast alls så i Finland, utlöste tsunamin också ett politiskt skred, när ministrar (inte minst utrikesminister Laila Freivalds) fick löpa gatlopp och en primitiv drevmentalitet frodades i media. Men först nu kanske en både praktisk och principiell fråga är på väg att få något slags svar: Vilket ansvar har egentligen staten för medborgare som befinner sig på en utlandsresa? Kan man verkligen förvänta sig att just staten ska ställa upp när man själv frivilligt åkt på en turistresa till andra sidan jordklotet med något charterresebolag?
Häromdagen kom landshövdingen i Västmanland, utredaren Mats Svegfors med ett hyggligt försök till salomoniskt svar på den frågan: Staten har ett ansvar för att i en krissituation av typen jordbävning eller krig evakuera svenska medborgare. Men - och det är utredaren Svegfors bärande men - de som i ett sådant verkligt och omfattande krisläge evakueras ska i efterhand själva (via sin hemförsäkring eller annat) betala för hemresan. Något annat än detta var inte att vänta efter det kaos som rådde vid tsunamikatastrofen 2004. Då och i det efterföljande analysarbetet i en kriskommission blev det väldigt tydligt att Sverige saknar regelverk för hur det ska gå till i sådana extrema situationer. Jordbävningsdrabbade nationer som exempelvis Italien och andra däremot tvingats utarbeta sådana regelverk, vilket var till nytta när t ex Italien evakuerade sina krisdrabbade turister i Thailand.
Det är lätt att instämma i landshövding Svegfors principiella förslag. En helt annan sak är sedan att det kommer att uppstå gränsdragningsproblem av olika slag eftersom djävulen alltid bor i detaljerna och inte i de övergripande principerna. Men det går aldrig att komma ifrån att den som av egen fri vilja ger sig iväg utomlands (mer eller mindre långt) måste vara beredd att ta en personlig risk. Ingen stat kan fullt ut ansvara för sina medborgare när de befinner sig utanför det egna landet.
Men det svegforska förslaget nu innebär att staten föreslås ikläda sig ett principiellt ansvar om att ta hem svenska medborgare när det inte finns några andra möjligheter. De evakuerade ska dock få betala kostnaderna i efterhand, via hem- och/eller reseförsäkringar. Det här statliga ansvaret ska gälla vid exceptionella krislägen och då ta över det personliga ansvaret som vanligtvis gäller vid egna utlandsresor.
Men ska detta gälla i alla typer av katastrofsituationer? Ska staten vara skyldig att försöka evakuera svenskar som hamnat i exempelvis krig? Och hur är det om en eller flera medborgare åkt till en konflikthärd i strid med UD:s rekommendationer? Har staten samma ansvar också då, när man själv på eget bevåg chansar och försatt sig i en svår situation?
Sverige har inte, som stormakten USA, någon marinkår - send the marines, brukar det heta - att skicka ut för att plocka ut sina medborgare om det inte går att klara på annat sätt. Några sådana resurser lär nog en nation som Sverige heller aldrig få. Däremot kanske en samordning av gemensamma insatser med andra EU-länder vid verkligt extrema katastrofer.
Så Sveriges regering och riksdag har nog skäl att noga fundera över var gränsen för det personliga respektive statliga ansvaret går. Hur dumdristig och våghalsig får man vara och ändå alltid kunna räkna med statens och andra hjälp!? Någonstans finns en sådan gränsyta och det kommande regelverket om den statliga evakueringshjälpen kan inte lämna den gränslinjen hur suddig och flytande som helst. Beslutsfattarna gör klokt i att noga överväga var den ska dras innan beslut fattas om det kommande regelverket för rätten/möjligheten till statligt stöd vid extrema situationer.
Därutöver har frågan också sina moraliska dimensioner. Efter tsunamikatastrofen 2004 kunde vi i svenska medierapportering och annat åhöra hur en och annan "resursstark" och välmående höginkomsttagare till thailandsturist skällde ut svenska statens katastrofinsatser efter noter i den rosa affärspressen. Samma personer som annars inte precis brukar vara särskilt benägen att bidra till det allmänna och dess katastrofberedskap genom våra gemensamma skatteinkomster. Att just sådana personer som gärna "låter bli att göra rätt för sig i skattesammanhang" sedan ändå skriker högt när staten inte ställer upp för just dem i en krissituation kanske inte precis hela svenska folket har den allra största förståelsen för må vara dem förlåtet.
Inte ens katastrofhjälp, ambulansflyg och annat liknande är några "fria nyttigheter" och bara finns där om vi inte alla bidrar efter bärkraft och förmåga när notan för dessa extraordinära, "vilande" resurser ska sättas ihop på ett rimligt försvarbart sätt i förhållande till andra samhälleliga behov och önskemål
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 7:20 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home