Den progressiva vänstern i Europa på dekis
Om behovet av en tydligare dialog med folk och
av en berättelse om framtiden
Var häromdagen på ett intressant lunchseminarium i Stockholm med bl a Friedrich Ebert Stiftung (har numera kontor i Shlm). Huvudperson där var Die Zeit-journalisten och författaren Werner Perger. Han en analytiskt välavvägd genomgång av orsakerna till att den progressiva vänstern - socialdemokrater och socialister - i Europa numera tappat så mycket av sin tidigare fräschör efter sin tämligen korta glansperiod i slutet av 1990-talet.
Brittiske utrikesministern Milliband höll nyligen, berättade Werner Perger, ett intressant och självkritikst tal i London där han pekade ut tre avgörande vänstermisstag: 1) växande gapet mellan ledning och folk (än mera så i regeringsställning, och särskilt giltigt för Tysklands Schröder och Englands Tony Blair). 2) En nära nog pragmatism till döds-beteende bland ledande socialdemokrater i Europa. 3) Brist på egna idéer och visioner; avsaknad av en egen berättelse om framtiden. Ett slags uttryck för "fegsosseri" om man så vill. Och det har nu straffat sig i form av kraftigt vikande väljarstöd och medlemsras.
Enligt Werner Pergers analys - och iakttagelser utifrån bl a Millibands tal nyligen -så har vänstern har därtill gjort för lite för sent och inte riktigt klarat av att hantera ett antal kärnfrågor som globaliseringen, invandrar- och flyktingpolitiken samt den växande otrygghetsupplevelsen bland vanligt folk
i deras vardag i bostadsområdet och på jobbet. En viss arrogans - särskilt i regeringsställning (och särskilt tydlig hos Blair och Schröder men också andra) - i sin maktutövning och ledarskap i kombination med avsaknad av vision och klen strategi är samtliga några viktiga delorsaker till att den progressiva vänstern är så svag i dagens Europa.
Socialdemokraterna måste tänka om här och återskapa den förlorade kontakten med folket samt bli tydligare i en rad för vanligt folk centrala kärnfrågor (omsorg, trygghet, bostäder etc) och visa att den åter förmår "absorbera den sociala protesten" . Dessutom behöver den ha kandidater som folk kan identifiera sig
med i val. Anser den kloke Die Zeit-journalisten och författaren Werner Perger från Berlin.
Han kunde möjligen också ha tillfogat att en ytterligare omständighet till att det blivit så här är det faktum att fackföreningsrörelsen numera och sedan en tid tillbaka inte precis heller frustar av samhällskritisk aktivism och vilja att "syneförrätta" det som är vrångt och fel i våra samhällen.
Giltig analys också för svensk socialdemokrati
Har då Werner Pergers analys och utrikesminister Millibands "misstagslista" bäring även på svensk och nordisk socialdemokrati? Jo, så är det nog. Det för somliga - men inte alla - så överraskande stora valnederlaget i Sverige hösten 2006 samt orsakerna till detta bekräftar dess giltighet.
Visst, efter valet har det ju sett bättre ut. Men hur länge till? Även om oppositonen i Sverige fortfarande leder stort i opinionen är trenden nedåtgående. vänstervision. Är smekmånaderna snart över för Mona Sahlin? I det välmående Stockholm ser moderaterna ut att återerövra de starka positioner som ledde till maktövertagandet i september 2006. Hellre än att reagera i panik och gå än mer mot mitten borde partiet ta ut färdriktningen med en profilerad vänstervision. Nu när smekmånaderna snart ser ut att vara över för Mona Sahlin och socialdemokraternas partiledning.
Visserligen är oppositionens försprång fortfarande rätt betydande - runt 13,5 procentenheter i ex.vis Demoskop den 7 april. Men trenden nu är krympande. Avståndet vid årsskiftet 2007/2008 var 19 procentenheter. Det är framför allt moderaterna som går fram, plus 3 procentenheter på en månad, mest är det på alliansbrödernas och särskilt folkpartiets och "kaserngårdsrektorn" Jan Björklunds bekostnad.
Jo, visst ter sig avståndet till oppositionens fördel i Sverige betryggande stort. Men vad händer om vårens tendens med 1-2 procentenheters krympande avstånd fortsätter? Månad efter månad. Vad händer då? Blir det panik för att man gjort för lite tidigare och då försöker att snabbt pressa fram en politisk ansiktslyftning som går ut på att man nu måste lägga sig ännu mera i mitten? I tron att det är rätta medicinen för att locka tillbaka väljare i bl a storstädernas "tjänstemannaområden".
Det måste konstateras att om socialdemokratin förspillt en hel del dyrbar tid och kunde varit ett bättre oppositionsparti. Detta om man redan från början koncentrerat sig på att etablera en allians mellan arbetarklassen och den politiskt mer indifferenta men i huvudsak med arbetarklassen villkorsmässigt sammanfallande medelklassen som båda har ett gemensamt behov av ett starkt samhälle som tillvaratar deras intresse. Återskapat den folkliga kontakt som även Milliband och Werner Perger varit inne på i sina analyser av vänsterns misslyckanden.
Inte minst så krävs det en modigare opposition, en opposition som har visioner och en berättelse om framtiden som förmår fånga väljarna och återknyta kontakten mellan folket och det politiska ledarskapet.
Svårare men nödvändigt
Visst,medges. Den uppgiften är nu lite svårare efter alla tidigare försummelser, hybris och ibland ren maktarrogans. (Vi vet bäst hur landet ska styras etc.) Alltsammans kan tillskrivas det egna misstagskontot och resulterat i valförluster. Men som ytterligare central förklaring finns också att marknadskrafterna nu är - och genom politisk passivitet/feghet tillåtits bli - ännu starkare samt att globaliseringen krympt politikens handlingsutrymme. EU och dess ofta nyliberalt verkande EG-domstol driver också på utvecklingen i en för vanliga löntagare och pensionärer oförmånlig riktning. Men varför då inte oftare protestera och visa att man inte accepterar detta utan tvärtom vill göra vad man kan för att förändra detta faktum?
Lägg så till detta också att vi nu ser ett allt mera segregerat samhälle fyllt med paradoxer och isärdragningar mellan folk och folk. Stockholms-regionen och landsorten utvecklas allt mer till två skilda världar. Isärdragningen ökar mellan storstad och landsort samtidigt som också klyftorna mellan de rika och de fattiga i storstaden är djupare än någonsin. Märks kanske allra tydligast på bostadsmarknaden som verkligen har blivit en tämligen renodlad handelsvara i stället för den sociala rättighet vi en gång ville att den skulle vara. Men också på vårdens och skolans område får vi allt mera av marknadsstyrda inslag (vårdval, privatskolor etc), och med allt större resursklyftor som följd.
Det är också så att de som står långt ifrån arbetsmarknaden fortsätter att göra det -också i högkonjunktur. Det kan räcka här med att påminna om att det i Stockholm var lika många arbetslösa - 26 800 personer - år 2007 som år 2006. Där har det omtalade s k utanförskapet inte minskat alls. Och i landet i stort har den grupp som har det allra svårast på arbetsmarknaden - runt 150 000 - fortsatt lika svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Ja, ännu lite svårare nu, trots högkonjunktur, när alliansregeringen kraftigt skurit ner på komvux och aktiva utbildningsinsatser m m i arbetsmarknadspolitikens regi.
Visst, inget fel i att socialdemokraterna nu har startat värvningskampanjer. Men det som verkligen betyder något i längden är att attrahera människor för politikens innehåll. Ha en samlad politik som verkligen vill göra skillnad och med en berättelse som säger vad socialdemokraterna vill för göra för de många människorna i den överblickbara framtiden.
Hur vill socialdemokraterna att samhället ska se ut om 10 till 20 år? Den profilerade vänstervisionen för framtiden saknar socialdemokraterna nu. Ett viktigt inslag i en sådan berättelse och vision vore att utarbeta ett nytt, mera rättvist och överskådligt skatte- och fördelningspolitik i stället för dagens orättfärdiga lapptäcke och Anders Borgska m-mischmasch som vi nu tvingas leva med.
En skattepolitik som fördelar bördorna efter bärkraft med ett starkare inslag av progressivitet, så att också de rika och förmögna är med och betalar för allas vår gemensamma välfärd.
Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com
av en berättelse om framtiden
Var häromdagen på ett intressant lunchseminarium i Stockholm med bl a Friedrich Ebert Stiftung (har numera kontor i Shlm). Huvudperson där var Die Zeit-journalisten och författaren Werner Perger. Han en analytiskt välavvägd genomgång av orsakerna till att den progressiva vänstern - socialdemokrater och socialister - i Europa numera tappat så mycket av sin tidigare fräschör efter sin tämligen korta glansperiod i slutet av 1990-talet.
Brittiske utrikesministern Milliband höll nyligen, berättade Werner Perger, ett intressant och självkritikst tal i London där han pekade ut tre avgörande vänstermisstag: 1) växande gapet mellan ledning och folk (än mera så i regeringsställning, och särskilt giltigt för Tysklands Schröder och Englands Tony Blair). 2) En nära nog pragmatism till döds-beteende bland ledande socialdemokrater i Europa. 3) Brist på egna idéer och visioner; avsaknad av en egen berättelse om framtiden. Ett slags uttryck för "fegsosseri" om man så vill. Och det har nu straffat sig i form av kraftigt vikande väljarstöd och medlemsras.
Enligt Werner Pergers analys - och iakttagelser utifrån bl a Millibands tal nyligen -så har vänstern har därtill gjort för lite för sent och inte riktigt klarat av att hantera ett antal kärnfrågor som globaliseringen, invandrar- och flyktingpolitiken samt den växande otrygghetsupplevelsen bland vanligt folk
i deras vardag i bostadsområdet och på jobbet. En viss arrogans - särskilt i regeringsställning (och särskilt tydlig hos Blair och Schröder men också andra) - i sin maktutövning och ledarskap i kombination med avsaknad av vision och klen strategi är samtliga några viktiga delorsaker till att den progressiva vänstern är så svag i dagens Europa.
Socialdemokraterna måste tänka om här och återskapa den förlorade kontakten med folket samt bli tydligare i en rad för vanligt folk centrala kärnfrågor (omsorg, trygghet, bostäder etc) och visa att den åter förmår "absorbera den sociala protesten" . Dessutom behöver den ha kandidater som folk kan identifiera sig
med i val. Anser den kloke Die Zeit-journalisten och författaren Werner Perger från Berlin.
Han kunde möjligen också ha tillfogat att en ytterligare omständighet till att det blivit så här är det faktum att fackföreningsrörelsen numera och sedan en tid tillbaka inte precis heller frustar av samhällskritisk aktivism och vilja att "syneförrätta" det som är vrångt och fel i våra samhällen.
Giltig analys också för svensk socialdemokrati
Har då Werner Pergers analys och utrikesminister Millibands "misstagslista" bäring även på svensk och nordisk socialdemokrati? Jo, så är det nog. Det för somliga - men inte alla - så överraskande stora valnederlaget i Sverige hösten 2006 samt orsakerna till detta bekräftar dess giltighet.
Visst, efter valet har det ju sett bättre ut. Men hur länge till? Även om oppositonen i Sverige fortfarande leder stort i opinionen är trenden nedåtgående. vänstervision. Är smekmånaderna snart över för Mona Sahlin? I det välmående Stockholm ser moderaterna ut att återerövra de starka positioner som ledde till maktövertagandet i september 2006. Hellre än att reagera i panik och gå än mer mot mitten borde partiet ta ut färdriktningen med en profilerad vänstervision. Nu när smekmånaderna snart ser ut att vara över för Mona Sahlin och socialdemokraternas partiledning.
Visserligen är oppositionens försprång fortfarande rätt betydande - runt 13,5 procentenheter i ex.vis Demoskop den 7 april. Men trenden nu är krympande. Avståndet vid årsskiftet 2007/2008 var 19 procentenheter. Det är framför allt moderaterna som går fram, plus 3 procentenheter på en månad, mest är det på alliansbrödernas och särskilt folkpartiets och "kaserngårdsrektorn" Jan Björklunds bekostnad.
Jo, visst ter sig avståndet till oppositionens fördel i Sverige betryggande stort. Men vad händer om vårens tendens med 1-2 procentenheters krympande avstånd fortsätter? Månad efter månad. Vad händer då? Blir det panik för att man gjort för lite tidigare och då försöker att snabbt pressa fram en politisk ansiktslyftning som går ut på att man nu måste lägga sig ännu mera i mitten? I tron att det är rätta medicinen för att locka tillbaka väljare i bl a storstädernas "tjänstemannaområden".
Det måste konstateras att om socialdemokratin förspillt en hel del dyrbar tid och kunde varit ett bättre oppositionsparti. Detta om man redan från början koncentrerat sig på att etablera en allians mellan arbetarklassen och den politiskt mer indifferenta men i huvudsak med arbetarklassen villkorsmässigt sammanfallande medelklassen som båda har ett gemensamt behov av ett starkt samhälle som tillvaratar deras intresse. Återskapat den folkliga kontakt som även Milliband och Werner Perger varit inne på i sina analyser av vänsterns misslyckanden.
Inte minst så krävs det en modigare opposition, en opposition som har visioner och en berättelse om framtiden som förmår fånga väljarna och återknyta kontakten mellan folket och det politiska ledarskapet.
Svårare men nödvändigt
Visst,medges. Den uppgiften är nu lite svårare efter alla tidigare försummelser, hybris och ibland ren maktarrogans. (Vi vet bäst hur landet ska styras etc.) Alltsammans kan tillskrivas det egna misstagskontot och resulterat i valförluster. Men som ytterligare central förklaring finns också att marknadskrafterna nu är - och genom politisk passivitet/feghet tillåtits bli - ännu starkare samt att globaliseringen krympt politikens handlingsutrymme. EU och dess ofta nyliberalt verkande EG-domstol driver också på utvecklingen i en för vanliga löntagare och pensionärer oförmånlig riktning. Men varför då inte oftare protestera och visa att man inte accepterar detta utan tvärtom vill göra vad man kan för att förändra detta faktum?
Lägg så till detta också att vi nu ser ett allt mera segregerat samhälle fyllt med paradoxer och isärdragningar mellan folk och folk. Stockholms-regionen och landsorten utvecklas allt mer till två skilda världar. Isärdragningen ökar mellan storstad och landsort samtidigt som också klyftorna mellan de rika och de fattiga i storstaden är djupare än någonsin. Märks kanske allra tydligast på bostadsmarknaden som verkligen har blivit en tämligen renodlad handelsvara i stället för den sociala rättighet vi en gång ville att den skulle vara. Men också på vårdens och skolans område får vi allt mera av marknadsstyrda inslag (vårdval, privatskolor etc), och med allt större resursklyftor som följd.
Det är också så att de som står långt ifrån arbetsmarknaden fortsätter att göra det -också i högkonjunktur. Det kan räcka här med att påminna om att det i Stockholm var lika många arbetslösa - 26 800 personer - år 2007 som år 2006. Där har det omtalade s k utanförskapet inte minskat alls. Och i landet i stort har den grupp som har det allra svårast på arbetsmarknaden - runt 150 000 - fortsatt lika svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Ja, ännu lite svårare nu, trots högkonjunktur, när alliansregeringen kraftigt skurit ner på komvux och aktiva utbildningsinsatser m m i arbetsmarknadspolitikens regi.
Visst, inget fel i att socialdemokraterna nu har startat värvningskampanjer. Men det som verkligen betyder något i längden är att attrahera människor för politikens innehåll. Ha en samlad politik som verkligen vill göra skillnad och med en berättelse som säger vad socialdemokraterna vill för göra för de många människorna i den överblickbara framtiden.
Hur vill socialdemokraterna att samhället ska se ut om 10 till 20 år? Den profilerade vänstervisionen för framtiden saknar socialdemokraterna nu. Ett viktigt inslag i en sådan berättelse och vision vore att utarbeta ett nytt, mera rättvist och överskådligt skatte- och fördelningspolitik i stället för dagens orättfärdiga lapptäcke och Anders Borgska m-mischmasch som vi nu tvingas leva med.
En skattepolitik som fördelar bördorna efter bärkraft med ett starkare inslag av progressivitet, så att också de rika och förmögna är med och betalar för allas vår gemensamma välfärd.
Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 7:07 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home