Fackföreningsrörelsens utmaningar - fler och större än på länge
Observerat och värderat:
Fackföreningsrörelsen utmaningar - tuffare än på mycket länge
Fackföreningsrörelsen i Sverige står inför nya (ibland nygamla), stora utmaningar. Inte minst då för att man blivit hårt ansatta och pressade av den borgerliga regeringens skickliga strategi, att förminska fackets makt, tappar alla fackföreningar medlemmar. Men också egna misstag, vilsenhet och senfärdighet att i tid sätta in effektiva motåtgärder har spelat roll för medlemstappet under senare år.
Men ostridigt är att den borgerliga regeringens attacker på facket har varit framgångsrika. Genom att göra det avsevärt dyrare att vara med i facket har många inte längre råd. De äldre tycker att de inte behöver facket och a-kassan, för de ska bara jobba några år till pension. De yngre som inte får fasta jobb, tycker det blir för dyrt att klara fack- och a-kasseavgiften på en deltidslön eller tillfällighetsjobb. Detta i ett läge när drygt 17 procent av jobben på svenska arbetsmarknaden numera är av projekt- och tillfällighetskaraktär så får det konsekvenser för också det fackliga medlemskapet bland inte minst yngre löntagare i sådana snutt- och tillfällighetsjobb.
Men tyvärr har facket på senare år varit lite sämre än tidigare på att tydligt berätta om vilken nytta medlemmarna har av att vara med i facket. Många anställda har aldrig fått frågan om de vill gå med i facket. Och på många arbetsplatser är det ont om fackliga ombud. De är därtill inte heller alltid så väl utbildade som de borde. Också detta spelar roll.
Nu planerar och agerar LO med dess olika förbund både centralt och regionalt samt lokalt för att värva fler medlemmar. Bland annat genom att utbilda sina förtroendevalda, bli bättre på stötta alla sina arbetsplatsombud och förtroendevalda, förbättra sina metoder för medlemsvärvning, administrativa rutiner, bättre förklara varför facket behövs och vad man gör - och vill göra. Ett arbete som kräver uthållighet och vars resultat först lär visa sig om flera år.
Tyvärr får de unga inte i skolan lära sig särskilt mycket om facket och vad de gör och betyder. Där har arbetsgivarna varit skickligare och kommit mycket längre. Men så är de ju också nerlusade av pengar inom Svenskt näringsliv, Timbro och alla dess olika penningstinna propagandaorganisationer för arbetsgivarna och det i grunden nyliberala (men inte alltid så synliga) tänkande, som den borgerliga regeringen står för sedan maktskiftet 2006. Också på den här punkten måste fackföreningsrörelsen bli bättre för att möta och ge svar på motpartens utmaningar.
LO-kongressen i månadsskiftet maj-juni kommer att diskutera hur facket ska bli starkare. Och nog lär det behövas. Som alltid kommer tidigare kommer det också nu att hävdas att det är viktigt att så många som möjligt är med. Då först blir det riktig tyngd bakom facket krav. Om alla på en arbetsplats är med i facket, kan facket med större kraft kräva kollektivavtal - och med bra innehåll. Genom facklig-politisk samverkan med socialdemokraterna kan LO och dess förbund få till ändring av lagar, om socialdemokraterna styr landet. Exempelvis kan a-kassan förbättras och avgiften tas ner till en rimligare nivå, avdragsrätt vid beskattning återinföras, större resurser satsas på bättre arbetsmiljö och utbildning, så fler kan få jobb och att jobben blir sämrare och miljömässigt bättre.
Fackföreningsrörelsen utmanas i nuläget tufft av den borgerliga regeringen. Det krävs att fackföreningsrörelsen nu storsatsar uthålligt på att värva medlemmar och behålla styrkan som följer med en hög och helst något växande organisationsgrad. Därför måste facket nu värva många fler medlemmar, så de kan påverka både situation på arbetsplatserna och politiken i Sverige samt på EU-nivå. Mycket i metoder och arbetsrätt från senare år måste omprövas och moderniseras inom facket. Den idé- och värdegrundsmässiga basen - många tillsammans i solidarisk samsyn och agernade - är däremot lika modern och giltig idag som när fackföreningarna en gång bildades. Utan en stark(are) fackföreningsrörelsen får vi ett mycket sämre och mera orättvist fungerande Sverige.
Till syvende och sist är det just detta kampen om ett fortsatt starkt, helst starkare, LO ooch LO-förbund handlar om. Men det kräver uthållighet, självkritisk prövning av arbetsmetoder och arbetssätt men också en vässad ideologisk skolning och upplysningsverksamhet av ett slag som vi nog inte sett inom en något för bekvämt fungerande fackföreningsrörelse i ett 2000-tal med många nya och svåra utmaningar - och med motparter som blivit tuffare och lite svårare motståndare än tidigare. Det gäller såväl i partsrelationerna i förhandlingssammanhang som i politiskt ideologiskt synsätt och vilja att omsätta den i verkligheten.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
PS. Men jag undrar om det inte också ligger nåt i vad Gruvs siste förbundsordf. Anders Stendalen sade när vi den 17 april gick runt i Grängesberg på Moisen och det nationella filmarkivet och kollade gamla journalfilmer och olika dokument, nämligen när han sa följande: Jag tror inte det skulle märkas så mycket om man tog bort t ex hälften av alla tjänster på IF Metalls förbundskontor. Det verkar finnas så många som bara kan sin lilla bit men just inte har några kunskaper om sammanhang och kan se helheter. Så var det redan på min tid som ordf. i lilla Gruv när jag hade kontakt med alla dessa specialister och blev hänvisad till än den ena, än den andra specialisten när vi skulle lösa nåt problem som berörde flera förbund.
Eller med andra ord: ungefär som i politiken - dvs en massa så kallade kommunikationsexperter och som blir allt fler ju färre medlemmar partiet får. Mycket få av dessa kommunikationsexperter kan och har förmåga att säga nåt vettigt om substansen/innehållet men har desto fler synpunkter om formen och designen i ett budskap...Om sen budskapet innehållsmässigt verkligen har alla fakta rätt och i övrigt också håller måttet, ja det bryr man sig mindre om. Eller inte alls.
/Robert Björkenwall
Fackföreningsrörelsen utmaningar - tuffare än på mycket länge
Fackföreningsrörelsen i Sverige står inför nya (ibland nygamla), stora utmaningar. Inte minst då för att man blivit hårt ansatta och pressade av den borgerliga regeringens skickliga strategi, att förminska fackets makt, tappar alla fackföreningar medlemmar. Men också egna misstag, vilsenhet och senfärdighet att i tid sätta in effektiva motåtgärder har spelat roll för medlemstappet under senare år.
Men ostridigt är att den borgerliga regeringens attacker på facket har varit framgångsrika. Genom att göra det avsevärt dyrare att vara med i facket har många inte längre råd. De äldre tycker att de inte behöver facket och a-kassan, för de ska bara jobba några år till pension. De yngre som inte får fasta jobb, tycker det blir för dyrt att klara fack- och a-kasseavgiften på en deltidslön eller tillfällighetsjobb. Detta i ett läge när drygt 17 procent av jobben på svenska arbetsmarknaden numera är av projekt- och tillfällighetskaraktär så får det konsekvenser för också det fackliga medlemskapet bland inte minst yngre löntagare i sådana snutt- och tillfällighetsjobb.
Men tyvärr har facket på senare år varit lite sämre än tidigare på att tydligt berätta om vilken nytta medlemmarna har av att vara med i facket. Många anställda har aldrig fått frågan om de vill gå med i facket. Och på många arbetsplatser är det ont om fackliga ombud. De är därtill inte heller alltid så väl utbildade som de borde. Också detta spelar roll.
Nu planerar och agerar LO med dess olika förbund både centralt och regionalt samt lokalt för att värva fler medlemmar. Bland annat genom att utbilda sina förtroendevalda, bli bättre på stötta alla sina arbetsplatsombud och förtroendevalda, förbättra sina metoder för medlemsvärvning, administrativa rutiner, bättre förklara varför facket behövs och vad man gör - och vill göra. Ett arbete som kräver uthållighet och vars resultat först lär visa sig om flera år.
Tyvärr får de unga inte i skolan lära sig särskilt mycket om facket och vad de gör och betyder. Där har arbetsgivarna varit skickligare och kommit mycket längre. Men så är de ju också nerlusade av pengar inom Svenskt näringsliv, Timbro och alla dess olika penningstinna propagandaorganisationer för arbetsgivarna och det i grunden nyliberala (men inte alltid så synliga) tänkande, som den borgerliga regeringen står för sedan maktskiftet 2006. Också på den här punkten måste fackföreningsrörelsen bli bättre för att möta och ge svar på motpartens utmaningar.
LO-kongressen i månadsskiftet maj-juni kommer att diskutera hur facket ska bli starkare. Och nog lär det behövas. Som alltid kommer tidigare kommer det också nu att hävdas att det är viktigt att så många som möjligt är med. Då först blir det riktig tyngd bakom facket krav. Om alla på en arbetsplats är med i facket, kan facket med större kraft kräva kollektivavtal - och med bra innehåll. Genom facklig-politisk samverkan med socialdemokraterna kan LO och dess förbund få till ändring av lagar, om socialdemokraterna styr landet. Exempelvis kan a-kassan förbättras och avgiften tas ner till en rimligare nivå, avdragsrätt vid beskattning återinföras, större resurser satsas på bättre arbetsmiljö och utbildning, så fler kan få jobb och att jobben blir sämrare och miljömässigt bättre.
Fackföreningsrörelsen utmanas i nuläget tufft av den borgerliga regeringen. Det krävs att fackföreningsrörelsen nu storsatsar uthålligt på att värva medlemmar och behålla styrkan som följer med en hög och helst något växande organisationsgrad. Därför måste facket nu värva många fler medlemmar, så de kan påverka både situation på arbetsplatserna och politiken i Sverige samt på EU-nivå. Mycket i metoder och arbetsrätt från senare år måste omprövas och moderniseras inom facket. Den idé- och värdegrundsmässiga basen - många tillsammans i solidarisk samsyn och agernade - är däremot lika modern och giltig idag som när fackföreningarna en gång bildades. Utan en stark(are) fackföreningsrörelsen får vi ett mycket sämre och mera orättvist fungerande Sverige.
Till syvende och sist är det just detta kampen om ett fortsatt starkt, helst starkare, LO ooch LO-förbund handlar om. Men det kräver uthållighet, självkritisk prövning av arbetsmetoder och arbetssätt men också en vässad ideologisk skolning och upplysningsverksamhet av ett slag som vi nog inte sett inom en något för bekvämt fungerande fackföreningsrörelse i ett 2000-tal med många nya och svåra utmaningar - och med motparter som blivit tuffare och lite svårare motståndare än tidigare. Det gäller såväl i partsrelationerna i förhandlingssammanhang som i politiskt ideologiskt synsätt och vilja att omsätta den i verkligheten.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
PS. Men jag undrar om det inte också ligger nåt i vad Gruvs siste förbundsordf. Anders Stendalen sade när vi den 17 april gick runt i Grängesberg på Moisen och det nationella filmarkivet och kollade gamla journalfilmer och olika dokument, nämligen när han sa följande: Jag tror inte det skulle märkas så mycket om man tog bort t ex hälften av alla tjänster på IF Metalls förbundskontor. Det verkar finnas så många som bara kan sin lilla bit men just inte har några kunskaper om sammanhang och kan se helheter. Så var det redan på min tid som ordf. i lilla Gruv när jag hade kontakt med alla dessa specialister och blev hänvisad till än den ena, än den andra specialisten när vi skulle lösa nåt problem som berörde flera förbund.
Eller med andra ord: ungefär som i politiken - dvs en massa så kallade kommunikationsexperter och som blir allt fler ju färre medlemmar partiet får. Mycket få av dessa kommunikationsexperter kan och har förmåga att säga nåt vettigt om substansen/innehållet men har desto fler synpunkter om formen och designen i ett budskap...Om sen budskapet innehållsmässigt verkligen har alla fakta rätt och i övrigt också håller måttet, ja det bryr man sig mindre om. Eller inte alls.
/Robert Björkenwall
posted by rbjorkenwall at 3:11 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home