Högtidsretoriken om den svenska modellen - och verkligheten

I grunden är Svenskt Näringsliv för en fri och avreglerad arbetsmarknad utan kollektivavtalsreglering. Det visar inte minst dess stöd till det lettiska företaget för att slippa avtal och därmed tillåta underbudskonkurrens om löner och övriga arbetsvillkor.

Men så länge det finns hyggligt starka fackliga organisationer med hög organisationsgrad så känner sig Svenskt Näringsliv nödgad att köpa arbetsfred av de fackliga organisationerna med att reglera löner och övriga anställningsvillkor i branschvisa, riksomfattande kollektivavtal. Skulle däremot organisationsgrade sjunka kraftigt och de fackliga organisationerna därmed försvagas, är det det ingalunda givet att Svenskt Näringsliv och dess branschförbund fortsätter att vara lika intresserade av den svenska modellen med kollektivavtalsreglerade löner och övriga arbetsvillkor. Då ser man en chans att förverkliga sin dröm om en fri och avreglerad arbetsmarknad - med växande stora variationer i de löner och övriga arbetsvillkor som då blir följden.

Att man i högtidsretoriken ändå säger sig vara för den svenska modellen med kollektivavtalsreglerade arbetsvillkor är i grunden en effekt av den höga organisationsgraden - dryga 72 % av alla löntagare - och våra starka fackföreningar som gör att arbetsgivarna alls är intresserade av köpa arbetsfred mot en reglering av löner och anställningsvillkor. Några illusioner om vad man i grunden egentligen skulle vilja göra - dvs köra helt oreglerat - om dessa basala förutsättningar förändrades ska man däremot inte ha. Den svenska modellen i sin hittillsvarande tappning står och faller med hur väl de fackliga organisationerna förmår hävda sin styrka och förmåga att organisera den absoluta merparten av de svenska löntagarna.

Bara så länge förblir också de "nya arbetarepartiet" moderaterna - med arbetsmarknadsminister Littorin, Reinfeldt & co - älskare och kramare av kollektivavtal.

Den som händelsevis tror något annat lever i illusionernas värld.

Därför finns heller ingen anledning att tro annat än att arbetsmarknadsminister Littorin och regeringen Reinfeldt först under hårt tryck från arbetarrörelsen kommer att leverera de förändringar (läs förstärkningar) som krävs i vår egen utstationeringslag och i lex Britannia i medbestämmandelagen för att i vårt land stoppa igen hålet som EG-domstolen rev upp med sin Lavaldom den 18 december 2007.

Det trycket kan arbetarrörelsn politisk skapa genom att för vår del vägra godkänna EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, innan en sådan ny lagstiftning finns på plats.

Därutöver finns ju också möjligheten för LO att vägra gå med på ett nytt huvudavtal - om det nu blir något - mot Svenskt Näringsliv med mindre än att en sådan förstärktning av den svenska arbetsrätten först finns på plats.

Först med dessa påtryckningsmedel lär alliansregeringen och statsrådet Littorin inse att det inte håller med att "dra benen efter sig" utan tvärtom att rappa på med utarbetandet av en starkare utstationeringslag och den nödvändiga förstärkningen av lex Britannia.

Utan påtryckningsmedel är däremot risken stor att regeringen någon gång nästa år - när Lissabonfördraget väl är godkänt och kanske också ett nytt huvudavtal underskrivet - kommer och säger: Tyvärr, det gick inte att göra de nödvändiga förstärkningarna av den svenska arbetsrätten. Och sedan är det fritt fram för underbudskonkurrens om löner och övriga anställningsvillkor.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/