Finlands statsminister fortsätter rasa i väljarstödet
Observerat: Sakpolitiska och personliga orsaker bakom raset
Mindre än hälften av finländarna är nöjda med centerledaren Matti Vanhanen som statsminister 2008 i den renodlade borgerliga koalitionsregeringen mot två tredjedelar år 2004 då centern och socialdemokraterna ingick i regeringen. Det är knappast särskilt överraskande att eftersom de finska väljarna uppenbarligen anser att den nu sittande borgerliga regeringen mött kritik för sin hantering av jobben (StoraEnsos nedläggning av pappersbruket i Kemijärvi) och sin högskolepolitik samt för en allmänt sett en mer orättfärdig politik än den tidigare rödmylleregeringen (fram till valet i mars 2007). Därutöver spelar Matti Vanhanens personliga problem med en tämligen solkig kärlekshistoria från ifjol som valsat runt i den finska pressen också roll i sammanhanget.
Riitta Seppä, medlem i centerns partidelegation, har för sin del i en artikel i Hbl ("Husis" den 27 april) angett tre orsaker till Vanhanens dalande popularitet: kvinnoaffärerna, Kemijärvi och det att han inte diskuterar regeringens politik med medborgarna i tillräcklig omfattning. Till det kunde ytterligare listas också regeringens kritiserade högskolepolitik. Den borgerliga Vanhanen-regeringen har på kort tid lyckats skaffa sig många kritiker i universitetsvärlden genom att ensidigt prioritera "innovationsuniversitet" framom alla andra universitet i landet. Detta eftersom innovationsuniversitet i Helsingfors getts en ekonomisk särställlning jämfört med andra universitet införs en de facto en systematisk ojämlikhet mellan universiteten, anser kritikerna. Något som knappast applåderas ute i centern starka valfästen ute i regionerna.
Regeringens reaktion på fabriksnedläggningen i lappländska Kemijärvi av StoraEnso sågs som en tydlig signal på att Vanhanens center inte längre är den traditionella förespråkaren för Landsbygdsfinland utan en betydligt mera av en nyliberal center. (Här finns en kritik som påminner om kritiken mot centern i Sverige under Maud Olofssons ledarskap.) I grunden är det samma ideologiska kritik som Vanhanen och centern möter för sin resurskoncentrationen till innovationsuniversitetet i Helsingfors, stödet för Helsingfors i Helsingfors-Sibbo-konflikten, som kraftigt beskar landsortskommunen Sibbos framtidsmöjligheter i stor-Helsingforsregionen. Detta faller väl in i mönstret för en generell kritik av centern i frågor som rör högskolefusioner, distrikts- och kommunsammanslagningar och annat liknande som anses gå på tvärs mot hävdvunnen centerpolitik.
Lägg till detta så förslag om en kommande valreform, som föreslås medföra en tuffare spärr mot parlamentarisk representation, som bl a anses leda till framtida problem för till exempel svenska folkpartiet. Ett parti som trots sin litenhet brukar ingå i nära nog varje finsk regering med ett eller ett par statsråd.
Kontroversiell är också arvsskattereformen eftersom den försätter skattebetalare i ojämlik ställning när företagsärvare föreslås gynnas kraftigt på familjeärvares bekostnad.
En förändring av arvsbeskattningen innebärande att arv av barndomshem beskattas långt hårdare än arv av andel i ett börsnoterat "familjeföretag" möter också kritik i Vanhanens centerled. Det faktum att regeringen har kört och kör fram flera stora och parallella förändringar i flera känsliga politiska frågor samtidigt har också slagit på statsministerns populäritet. Inte heller hanteringen av den tidigare utrikesministern Kanervas (saml.partiet) i offentligheten valsande "kvinnoaffärer" gav heller statsminister Vanhanen några stilpoäng, lika lite som hans egna kvinnoaffärer gjort detta. Många menar att det också varit svårt att förstå varför Vanhanen envist fortsatt driva process mot sin förra flickvän och bokförlaget som gav ut hennes "bekännelsebok". De sympatier han till en början fick från allmänheten har till största del gått förlorade under processernas gång.
Som statsminister borde - menade många - Matti Vanhanen ha kunnat rycka på axlarna åt affären, gått vidare, och i ställe koncentrerat sig på viktigare frågor. Då hade alla snabbare glömt att han själv en gång haft en något solkig kärleksaffär. Uppmärksamheten kring rättsprocesserna har däremot skapat bilden att statsministern ägnar större uppmärksamhet åt sitt kärleksliv än åt landets affärer. Somliga menar, rent av, att han borde ha lämnat jobbet som statsminister på grund av detta.
I de egna leden, hos partivännerna i centern, är det fabriksnedläggningen i Kemijärvi och kvinnoaffärerna som varit mest knäckande för hans förtroende bland de egna. Att missnöjet ökat var uppenbart vid centermötet i skidmetropolen Lahtis 19-20 april.
I samband med mötet lyftes miljöminister Paula Lehtomäki (c) fram som främsta, men inte enda, utmanare om partiordförandeposten år 2010. Detta trots att Vanhanen redan har meddelat att han vill sitta kvar och att han vill forma sin tredje regering efter 2011 års riksdagsval. Med det beskedet har han kanske velat förekomma och avskräcka hugade motkandidater. Men på sommarens partistämma i Joensuu lär han dock överleva. En helt annan sak är hur det går år 2010. Då lär kampen om ordförandeposten bli långt tuffare för statsminister Vanhanens del.
Det är inte heller troligt att Matti Vanhanen med nuvarande klena opinionsstöd på allvar försöker utmana samlingspartisten och talmannen Sauli Niinistö i nästa presidentval, ett val som för övrigt inte heller socialdemokraterna ser ut att ha någon stark kandidat i efter Tarja Halonen (sdp) som nu börjar gå in på slutvarvet på sin andra och sista mandatperiod.
I nuläget kan Sauli Niinistö lugnt bida sin tid på den "höjt över partiträtorna" vilande talmansposten och fortsätta bygga på sitt redan så hyggliga populäritet. Statsminister Vanhanen - med sin sjunkande populäritet - lär nog inte våga utmana honom i nästa presidentval som Tarja Halonens efterträdare. Men även socialdemokraterna (sdp) lär få problem att hitta en kandidat som är tillräckligt stark för att på allvar kunna utmana Sauli Niinistö i den valkampen.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Mindre än hälften av finländarna är nöjda med centerledaren Matti Vanhanen som statsminister 2008 i den renodlade borgerliga koalitionsregeringen mot två tredjedelar år 2004 då centern och socialdemokraterna ingick i regeringen. Det är knappast särskilt överraskande att eftersom de finska väljarna uppenbarligen anser att den nu sittande borgerliga regeringen mött kritik för sin hantering av jobben (StoraEnsos nedläggning av pappersbruket i Kemijärvi) och sin högskolepolitik samt för en allmänt sett en mer orättfärdig politik än den tidigare rödmylleregeringen (fram till valet i mars 2007). Därutöver spelar Matti Vanhanens personliga problem med en tämligen solkig kärlekshistoria från ifjol som valsat runt i den finska pressen också roll i sammanhanget.
Riitta Seppä, medlem i centerns partidelegation, har för sin del i en artikel i Hbl ("Husis" den 27 april) angett tre orsaker till Vanhanens dalande popularitet: kvinnoaffärerna, Kemijärvi och det att han inte diskuterar regeringens politik med medborgarna i tillräcklig omfattning. Till det kunde ytterligare listas också regeringens kritiserade högskolepolitik. Den borgerliga Vanhanen-regeringen har på kort tid lyckats skaffa sig många kritiker i universitetsvärlden genom att ensidigt prioritera "innovationsuniversitet" framom alla andra universitet i landet. Detta eftersom innovationsuniversitet i Helsingfors getts en ekonomisk särställlning jämfört med andra universitet införs en de facto en systematisk ojämlikhet mellan universiteten, anser kritikerna. Något som knappast applåderas ute i centern starka valfästen ute i regionerna.
Regeringens reaktion på fabriksnedläggningen i lappländska Kemijärvi av StoraEnso sågs som en tydlig signal på att Vanhanens center inte längre är den traditionella förespråkaren för Landsbygdsfinland utan en betydligt mera av en nyliberal center. (Här finns en kritik som påminner om kritiken mot centern i Sverige under Maud Olofssons ledarskap.) I grunden är det samma ideologiska kritik som Vanhanen och centern möter för sin resurskoncentrationen till innovationsuniversitetet i Helsingfors, stödet för Helsingfors i Helsingfors-Sibbo-konflikten, som kraftigt beskar landsortskommunen Sibbos framtidsmöjligheter i stor-Helsingforsregionen. Detta faller väl in i mönstret för en generell kritik av centern i frågor som rör högskolefusioner, distrikts- och kommunsammanslagningar och annat liknande som anses gå på tvärs mot hävdvunnen centerpolitik.
Lägg till detta så förslag om en kommande valreform, som föreslås medföra en tuffare spärr mot parlamentarisk representation, som bl a anses leda till framtida problem för till exempel svenska folkpartiet. Ett parti som trots sin litenhet brukar ingå i nära nog varje finsk regering med ett eller ett par statsråd.
Kontroversiell är också arvsskattereformen eftersom den försätter skattebetalare i ojämlik ställning när företagsärvare föreslås gynnas kraftigt på familjeärvares bekostnad.
En förändring av arvsbeskattningen innebärande att arv av barndomshem beskattas långt hårdare än arv av andel i ett börsnoterat "familjeföretag" möter också kritik i Vanhanens centerled. Det faktum att regeringen har kört och kör fram flera stora och parallella förändringar i flera känsliga politiska frågor samtidigt har också slagit på statsministerns populäritet. Inte heller hanteringen av den tidigare utrikesministern Kanervas (saml.partiet) i offentligheten valsande "kvinnoaffärer" gav heller statsminister Vanhanen några stilpoäng, lika lite som hans egna kvinnoaffärer gjort detta. Många menar att det också varit svårt att förstå varför Vanhanen envist fortsatt driva process mot sin förra flickvän och bokförlaget som gav ut hennes "bekännelsebok". De sympatier han till en början fick från allmänheten har till största del gått förlorade under processernas gång.
Som statsminister borde - menade många - Matti Vanhanen ha kunnat rycka på axlarna åt affären, gått vidare, och i ställe koncentrerat sig på viktigare frågor. Då hade alla snabbare glömt att han själv en gång haft en något solkig kärleksaffär. Uppmärksamheten kring rättsprocesserna har däremot skapat bilden att statsministern ägnar större uppmärksamhet åt sitt kärleksliv än åt landets affärer. Somliga menar, rent av, att han borde ha lämnat jobbet som statsminister på grund av detta.
I de egna leden, hos partivännerna i centern, är det fabriksnedläggningen i Kemijärvi och kvinnoaffärerna som varit mest knäckande för hans förtroende bland de egna. Att missnöjet ökat var uppenbart vid centermötet i skidmetropolen Lahtis 19-20 april.
I samband med mötet lyftes miljöminister Paula Lehtomäki (c) fram som främsta, men inte enda, utmanare om partiordförandeposten år 2010. Detta trots att Vanhanen redan har meddelat att han vill sitta kvar och att han vill forma sin tredje regering efter 2011 års riksdagsval. Med det beskedet har han kanske velat förekomma och avskräcka hugade motkandidater. Men på sommarens partistämma i Joensuu lär han dock överleva. En helt annan sak är hur det går år 2010. Då lär kampen om ordförandeposten bli långt tuffare för statsminister Vanhanens del.
Det är inte heller troligt att Matti Vanhanen med nuvarande klena opinionsstöd på allvar försöker utmana samlingspartisten och talmannen Sauli Niinistö i nästa presidentval, ett val som för övrigt inte heller socialdemokraterna ser ut att ha någon stark kandidat i efter Tarja Halonen (sdp) som nu börjar gå in på slutvarvet på sin andra och sista mandatperiod.
I nuläget kan Sauli Niinistö lugnt bida sin tid på den "höjt över partiträtorna" vilande talmansposten och fortsätta bygga på sitt redan så hyggliga populäritet. Statsminister Vanhanen - med sin sjunkande populäritet - lär nog inte våga utmana honom i nästa presidentval som Tarja Halonens efterträdare. Men även socialdemokraterna (sdp) lär få problem att hitta en kandidat som är tillräckligt stark för att på allvar kunna utmana Sauli Niinistö i den valkampen.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 4:38 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home