Iakttaget om dagens och gårdagens svenska socialdemokrati

Under Anders Borgs ideologiska ledarskap i alliansregeringen har ”de tre rikaste tiondelarna av befolkningen fått nästan 70 procent av alla inkomstförstärkningar medan de fyra tiondelarna med lägst inkomst fått försämrade eller oförändrade villkor”. Den borgerliga regeringen har dragit isär samhället. Följden har blivit att klyftorna har ökat mellan så kallat närande och tärande, mellan rik och fattig, mellan stad och land.
I Anders Borgs och Fredrik Reinfeldts Sverige beskattas inkomsterna olika, arbetslösa och sjuka kläms åt och glesbygder som Jämtlands, Värmlands och Norrbottens län får betala den sänkta fastighetsskatten i Täby, Lidingö, Nacka och Danderyd. Sammanfattningvis kan sägas att aldrig har någon regering på så kort tid gjort så mycket för så få.

Det är just de borgerligas skattepolitik och neddragningar av socialförsäkringarna som har ökat klyftorna, skapat just de orättvisor som i sig underminerar den svenska välfärdsmodellen.

Vill man föra en debatt om rättvisa och ökad jämlikhet måste man också våga ta i skattefrågan. Den socialdemokratiska oppositionen måste våga presentera en politik även på skatteområdet och inte uppvisa så stor beröringsrädsla för frågan som man nu visar sig göra i sin budgetmotion från april 2008.

S-partiledaren Mona Sahlin och hennes ekonomiska talesperson Thomas Östros vågar uppenbarligen inte svara med den stolta kampparollen från 1968: ”Ökad jämlikhet”. Hennes och partiledningens retorik och språk är snarare mer teknokratiskt och därmed mindre empatiskt inkännande: ”Vi socialdemokrater prioriterar investeringar i jobb och välfärd före sänkt skatt”. Innebörden i detta något blodlösa sätt att uttrycka sig på är dock ungefär densamma: öka rättvisan och välfärden, och förutsätter i praktiken högre skatter. Men utan att man ännu säger det i klartext (av beröringsrädsla för orden höjd skatt?). Välfärdskatalogen finns dock där i budgetmotionen och är i praktiken tämligen lång: från högre kvalitet och krav i skolan till bättre och mer kvalificerad psykiatrisk vård. Den generella välfärden ställs mot det marknadsstyrda kundvalsmodellen.

Tage Erlander och Olof Palmes socialdemokrati ville dock tydligt ha en stark stat. De nöjde sig inte med en kompetenskommission som s-partiledningen gör idag i sin budgetmotion i Sverigesriksdag våren 2008.

Iakttagelser som dessa är nog lika giltiga för också socialdemokratin i övriga Norden, möjligen den norska undantagen som just nu förefaller att våga mest.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/