André Gorz - är död

Observetat------------------------

André Gorz - en inspirationskälla för den sociala ekonomin är död

Den franske vänsterförfattaren André Gorz är död. Han avled 84 år gammal i sitt hem på franska landsbygden tillsammans med sin länge dödssjuka hustru Dorine sista veckan i september Gorz flydde strax före kriget undan rasförföljelser från Wien, hamnade i Frankrike och blev författare i bästa utopiska, socialistiska fackbokstradition. Social ekonomi och arbetsdelning blev hans ämnen framför andra.

I en av Gorz sista böcker - "Det närvarandes misär, det möjligas rikedom" (1997) - skriver han att ”man måste lära sig urskilja de icke förverkligade möjligheter som gömmer sig i det närvarandes veck”. Förverkligandet kallade den antika grekiska tänkaren Aristotele för enteleki, bokstavligen det som bär ändamålet inom sig.

André Gorz utgår i sin bok från en välkänd paradox. Vi anser oss, som bekant, ha råd med en mängd betalt icke-arbete, det är ju vad arbetslösheten i praktiken är. Samtidigt anser vi oss inte ha råd med en mängd arbete som har med kultur och omsorg att göra. Sammanför vi de båda leden, betalt icke-arbete och arbete vi inte anser oss ha råd med, börjar en lösning skymta. Aristoteles enteleki med andra ord.

Arbetsdelning och social ekonomi går som en röd tråd igenom André Gorz böcker och skrifter. Arbete är inte livets mening men kan leda dit. André Gorz var nog mera känd - mest för 1960-talsboken "Arbetarrörelsen i överflödets samhälle" - under 1960- och 70-talen än han var och är i 2000-talets globaliserade värld. Men bland kooperatörer och anhängare av social ekonomi förblev han också på senare år en inspirationskälla. Nu har den inspirationskällan tystnat för alltid.
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com (070-578 61 95)

Kapitalets era och fackliga rättigheter som kränks i "nya" Europa

Fackliga fri- och rättigheter kränks inom EU:s central- och östeuropeiska länder

Allvarliga brott mot de fackliga rättigheterna sker i flera EU-länder. Det slår Internationella fackliga samorganisationen, IFS, fast i sin årliga rapport.

I Central- och Östeuropa finns ett tydligt mönster där regeringar och arbetsgivare med hot och trakasserier förhindrar uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar, enligt IFS.

I retoriken från olika talarstolar låter det oft fint om det sociala Europa. Men bakom detta döljs en mörkare verklighet när det gäller de fackliga rättigheterna. I IFS-rapporten redovisas omfattande kränkningar i bland annat i de baltiska staterna Estland och Litauen, i Tjeckien, Polen och Bulgarien, men inte heller Storbritannien går fri från kritik.

Juridiskt finns visserligen skydd både för de fackliga rättigheterna och för strejkrätten, även om just konflikträtten ofta är kraftigt beskuren. Men det allvarliga är att lagarna inte efterlevs och att sanktioner sällan utdöms.

De fackliga organisationerna rapporterar om att fackligt aktiva avskedas eller omplaceras. Vidare så belönar företagen löntagare som inte går med i facket. (Metoder som även här i Sverige har förespråkare bland t ex nyliberala stureplanscenterpartister och vissa näringslivslobbyister på högerkanten.) Enligt IFS finns ett mönster där uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar förhindras av regeringarna och av arbetsgivarna.

Och även om möjligheter till kollektivavtal finns förekommer sådana sällan i flertalet central- och östeuropeiska länder. Fackliga organisatörer får sparken eller placeras om. Arbetare lockas med förmåner om de inte går med i facket. Fasta jobb görs om till temporära – utan fackliga rättigheter. Även om rätten till kollektivförhandlingar finns så är dessa sällsynta i praktiken. Strejkrätten är kraftigt begränsad. Den amerikanske ekonomiprofessorn Bruce Kauffman från Georgia har ett av septembernumren (21/9) av LO-tidningen träffande konstaterat följande:

– Kapitalismen går i cykler och just nu är man tillbaka där man var för hundra år sedan då man betraktade människan som en vara som vilken som helst, som olja eller kol, säger han.

Helt i enlighet med denna utveckling har det därför blivit allt vanligare - också i delar av Europa - att de internationella storföretagen kräver att få vara ”fackföreningsfria” för att etablera sig i landet. Svaga eller ideologiskt nyliberala regeringar ser mellan fingrarna i frågor som rör löntagarnas fackliga fri- och rättigheter. Estlands nyliberala justitieminister kallar fackföreningar för ett ”påhitt”.

I det tysta och av media sällan eller aldrig redovisade sidorna av "det nya Europa" pågår en kamp som i mångt och mycket liknar den som fick föras i fackföreningsrörelsens barndom i Sverige i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Joe Hills och andras protestsånger kanske börjar få en renässans i spåren av den här utvecklingen?

ROBERT BJÖRKENWALL

(Publicerad som ledarkrönika i Piteå-tidningen den 2 oktober 2007 m fl)

Mats Odells nya självmål när han skyddar Carnegies tidigare VD

Analyserat
Omdömeslös Odell skyddar Carnegies tidigare VD

Finansinspektionens, FI:s, svidande kritik mot finansföretaget Carnegie med krav på omedelbara avgångar av både VD och styrelseordförande och högsta möjliga bötesbeloppet på 50 miljoner var så nära det går att komma utan att tillståndet för värdepappershandel ryker. FI:s utredning visade att resultatet i bolagets värdepappersverksamhet blåstes upp med 630 miljoner, så att bonusarna skulle bli runt 200 miljoner högre för bolages handlare vid tradingbordet. Det måste nu efter dessa manipulationer mycket starkt ifrågasättas om Carnegie ska få fortsätta att vara regeringens rådgivare vid den planerade utförsäljningen av Sveriges statens bolag för hundratals miljarder; Europas största utförsäljningsprogram.

Ännu allvarligare är att som tung rådgivande centralfigur hos finansmarknadsminister Mats Odell (kd) i denna försäljning sitter Carnegies förre VD Karin Forseke. Det framgick att Finansinspektionen mycket nedgörande men befogade kritik mot Carnegie gäller även för den tid då hon var VD i bolaget. Om den nuvarande VD:n redan fick sparken innan FI-rapporten blev offentlig borde väl förtroendet för den förre VD:n Karin Forseke också vara allvarligt kvaddat. Så allvarligt att hon inte borde kunna vara kvar på finansdepartementet som Odells chefsrådgivare i det statliga utförsäljningsprogrammet. Särskilt som Forseke ju var ansvarig högsta chef på Carnegie för samma sorts manipulationer som nu får så nedgörande kritik av finansinspektionen.

Det var bristfälliga redovisningar och uppblåsta värden i Carnegie också på hennes tid. Därför finns det all anledning att hålla med Aktiespararnas Gunnar Ek som säger att "det finns all anledning för staten, som gett henne uppdraget att leda utförsäljningen av statliga bolag, att fundera på om den har fortsatt förtroende för henne." Fakta är ju att Karin Forseke slutade som VD i Carnegie först i mars 2006 och då var fifflet med uppblåsta värdepapper sedan länge redan i full gång.

Förtroendet är förbrukat för såväl henne som rimligen också för Carnegies tidigare VD Forneke. Hon borde - men skyddas av kd-politikern Odell, knappast en prydnad för KD:s krav på etik i politiken - rimligen nu lämna sitt uppdrag som högt betald chefsrådgivare på finansdepartementet för de statliga utförsäljningarna. Detsamma borde f.ö också Odells statssekreterare Urban Funered, tidigare huvudansvarig på Carnegie för efterlevnaden av bolagets regelverk, också göra.

Men en allt hårdare trängd Odell, ständigt denne Odell med alla sina många självmål som statsråd, lär nog slå dövörat till - också nu. Trots att förtroendet för hans båda chefspersoner från Carnegie rimligen är mer än förbrukat.

Noteras kan att också socialdemokraternas förre näringsminister Thomas Östros med rätta omdelbart efter FI-rapporten också krävde att Karin Forseke omedelbart skiljs från sitt arbete med utförsäljningen. Men den allt mera misslyckade och trängde finansmarknadsministern lär nog inte inse allvaret och göra sig av med Karin Forseke.

Tyvärr lär nog både hon och statssekreterare Funered sitta kvar, trots att de rimligen borde gå med omedelbar verkan

ROBERT BJÖRKENWALL robert.bjorken@telia.com

47 miljoner amerikaner utan sjukförsäkring - en viktig valfråga

Observerat och analyserat:
47 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring - en viktig valfråga i presidentvalet

Första helgen i oktober månad 2007 var det svensk biopremiär på den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moores "Sicko", en satirisk granskning av den amerikanska sjukvården som är allt annat än världsbäst. Det är inte precis någon tillfällighet att filmen går upp på biograferna just nu - så här ett år före amerikanska presidentvalet.

Att långtifrån alla inte har rätt till grundläggande hälso- och sjukvård i ett av världens rikaste länder är förstås provocerande. Sjukvården spås med rätta bli en av de stora frågorna i det amerikanska presidentvalet nästa år.

Redan när Hillary Rodham Clinton var presidenthustru 1993-2001 var hon starkt engagerad för att skapa en allmän sjukförsäkring. Det blev dock inget av med det reformförsöket.

Motståndet från republikanerna och det privata försäkringskapitalet (tjänar storkovan på nuvarande marknadssystem) blev för stort. En allmän sjukvårdsreform beskrevs som ett dyrt, socialistiskt och byråkratiskt förslag. "No socialist medicin in US", hette det då och heter också nu från motståndarna på högerkanten i USA.

Nu gör senatorn och presidentkanidaten Hillary Clinton ett nytt försök att lansera en allmän sjukförsäkring inför det amerikanska presidentvalet nästa år.
I ett tal i Iowa nyligen sade Clinton att hon vill införa ett system som omfattar alla. Precis som f.ö också hennes medtävlare Barack Obama och John Edwards på den demokratiska sidan i presidentracet.

"Alla amerikaner ska ha rätt till förebyggande sjukvård", sade Clinton i ett långt tal på Broadlawns sjukhus i Des Moines i delstaten Iowa.

Det är bara att hoppas att hon och andra demokratiska politiker lyckas bättre den här gången. Detta med tanke på att runt 47 miljoner amerikaner (därav åtta miljoner barn) är oförsäkrade. Det är en sanslöst stor och bedrövlig siffra för ett av världens rikaste nationer. Men också ett exempel på när marknadskrafterna - försäkringsbolagen och sjukvårdskapitalet - i ensamt majestät tillåts få styra och ställa över folkets tillgång till hälso- och sjukvård. Och trots att vården dessutom är så ineffektiv att den tar mer än 14 procent av USA:s samlade BNP mot bara runt 9 procent i Sverige, så hamnar ändå hela 47 miljoner amerikaner helt utanför systemet. Snacka om systemfel och dubbelfel i en ekonomisk stormakt där marknaden har blivit överideologin på snart sagt varje samhällsområde.

Hennes förslag nu - alls inte lika långtgående som det hon försökte vinna stöd för under Bill Clintons presidenttid - handlar bland annat om att förbjuda försäkringsbolag att neka sjukliga personer en anständig sjukförsäkring och om att ge fler barn tillgång till en bra sjukförsäkring.

Ändå väljer, föga överraskande, republikaner och högerdebattörer i USA att beskriva också denna variant till reformering av det djupt orättvisa amerikanska sjukförsäkringssystemet som "centralism" och "vänsterextremism". Detta när det i grund och botten bara handlar det bara om att bygga ett samhälle där sjukvård och andra trygghetssystem omfattar alla människor, inte bara dem som är födda med guldsked i munnen och en tjock plånbok i fickan.

Hillary Clintons utspel visar att det finns ideologiska skillnader inför det amerikanska presidentvalet nästa år.

Det gör skillnad om det blir en republikan av Bush snitt eller en demokrat av Clintons eller Obamas sort som om ett drygt år får installera sig som president i Vita Huset i Washington efter avgående Irak-krigaren George Walker Bush från Texas. Inte bara i världen utan också på hemmaplan i amerikansk inrikespolitik.
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com

Kapitalets revansch - människor åter som vilken vara som helst

Analys
Kapitalets revansch - människor som vilken vara som helst

I LO-tidningen från näst sista veckan i september konstaterar en välkänd amerikansk arbetslivsforskare, professor Bruce Kauffman från Georgia, USA följande:

– Kapitalismen går i cykler och just nu är man tillbaka där man var för hundra år sedan då man betraktade människan som en vara som vilken som helst, som olja eller kol, säger han. Detta bland annat apropå den borgerliga alliansregeringen Reinfeldts nedläggning av den arbetslivsforskningen i svenska Arbetslivsinsitutet i somras.

Tyvärr ligger det rätt mycket i det uttalandet. Löntagare och deras verklighet i arbetslivet är med den tidsanda som nu råder och den människosyn som råder i regeringar som styr på många håll kommit att åter betraktas som vilken vara som helst. Ett uttalande som säkerligen inte gillas av statsminister Reinfeldt, arbetsmarknadsminister Sven Otto "Smiley-gubben" Littorin, finansminister "han som bestämmer"-Borg, näringsminister Maud Olofsson och andra makthavare i vår nya regering. Men likafull så är det professor Kauffman i USA säger på kortet korrekt.

Det gäller då inte bara den lika cyniska filosofin bakom nedläggningen av vår arbetslivsforksning i Arbetslivsinstitutet. Samma råkapitalistiska syn om människor som vilken vara som helst ligger också i grunden bakom olika andra åtgärder från den m-ledda regeringen Reinfdelts sida att på olika sätt "disciplinera" arbetare och tjänstemän genom den kraftiga försämringen av arbetslöshetskassornas ersättningsnivåer i kombination med de kraftigt höjda och branschmässigt efter arbetslöshetsgraden varierande egenavgifterna samt borttagandet av skatteavdraget för fack- och a-kasseavgifterna, men däremot inte för arbetsgivarnas motsvarande medlemsavgifter. Samma sak gäller profilen på skattepolitiken. Mest till "dem som redan har skall varda ännu mera givet" och notan för dessa dusörer ska sedan de arbetslösa, sjuka, barnlediga föräldrar, förtidspensionerade och andra mindre privilegierade grupper stå för.

Ökade klyftor och svagare fackföreningar
Ökade klyftor mellan rika och fattiga samt svagare fackföreningar och starkare arbetsgivare är några av de av regeringen önskade konsekvenserna av dessa och andra liknande beslut från den borgerliga alliansregeringens sida. Redan nu har också kvittot kommit på att de fackliga organisationerna är på väg att tappa mark. Tjänstemannafacken har förlorat över 40 000 medlemmar under första halvåret i år. LO-förbunden har samtidigt tappat ungefär 97 000 medlemmar. Och i de fackligt anknytna a-kassorna har redan över 330 000 personer lämnat sina tidigare medlemskap; oftast just dem som egentligen behöver fackets och a-kassans stöd allra mest.

Förklaringarna är inte svåra att se. Regeringen har genomfört förändringar som slår stentufft mot facket och arbetslöshetsförsäkringen. Egenavgifterna till a-kassan har chockhöjts. Avdragsrätten för fackförenings- och a-kasseavgiften har slopats. Och då har det blivit allra svårast för just dem som har de minsta marginalerna att vara kvar som medlemmar. De orkar och kan inte av ekonomiska skäl vara kvar i detta trygghetssystem. Särskilt inte som alliansregeringens medvetna politik med regelförändringar och sänkta ersättningsnivåer vid arbetslöshet har omvandlat a-kassan till en B-kassa.
Den allt större andelen korta projektanställningar - snuttjobb - bidrar också till att fler står utanför, och därmed ytterligare försvagar fackföreningsrörelsen och a-kassesystemet.

Framväxten av en utpräglad låglönearbetsmarknad
Samtidigt har regeringen genom regeländringar i a-kassesystemet och annat liknande ökat trycket för att lönenivåerna på traditionellt lågbetalda jobb ska bli ännu lägre. Detta genom att ålägga arbetslösa att tvingas ta jobb till tidigare oacceptabelt låga lönenivåer på nedåt 8 700 kr i månaden efter en viss tid i arbetslöshet och att deltidsanställda bara får stämpla i a-kassan i högst 75 dagar. Också den nya, från sommaren 2008 aviserade "branschanpassningen" av egenavgiften till a-kassan efter hur stor arbetslöshet som råder i branschen kommer att öka trycket för lönesänkningar i traditionella lönlönebranscher. Införandet av "pigavdraget" - skatteavdraget för hushållsnära tjänster; används mest av välmående villahushåll - har ett liknande syfte. Det ska bidra till framväxten av en utpräglad låglönearbetsmarknad av det slag som hittills inte varit kutym på svensk arbetsmarknad.

Utvecklingen går bakåt. Också vi i Sverige ska konkurrera med låglönejobb knappast går att försörja sig på) och inte med kompetens och stort kunskapsinnehåll. Människorna blir åter som vilken vara som helst (prof. Kauffmans ord) och kapitalet flyttar fram sina positioner rejält på arbetets bekostnad. Och 2000-talet blir allt mera en tid av "kapitalets revansch" som analytikern och f d chefsekonomen Roland Spånt skriver om i sin färska bok - "Kapitalets revansch", utgiven på Premiss förlag.

På det här sättet blir också det senaste svenska riksdagsvalet hösten 2006 ett tydligt vägval. Ett växande antal då röstande inser idag - som framgår av senaste halvårets opinionssiffror och usla förtroende för regeringen Reinfeldt - det val man gör vid valurnan i mångt och mycket också är ett vägval mellan politiker som betraktar löntagare som människor eller politiker som ser löntagarna som vilken vara vilken som helst.

Det tror jag nu också har gott upp för allt fler så här ett år efter 2006 års riksdagsval. En annan sak är sedan vad man gör med den insikten i nästa riksdagsval i september 2010.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com

En karelenflykting möter kärleken i Kiruna

Karelenflyktingen Olga från Ladoga mötte kärleken i Kiruna

Stockholm och Kiruna

Vi sitter och pratar med krigs- och karelenflyktingen Olga Björkenwall, nyligen 80 år fyllda, om hennes dramatiska liv i hennes lägenhet vid Södra stationen, nära Medborgarplatsen i Stockholm. Om hur livet gestaltat sig för den före detta Kirunabon och hennes och familjens flykt den 1 december 1939 från ön Mantsinsaari vid finsk-ryska gränsen i Ladoga, kort efter att de sovjetryska trupperna startat sitt anfallskrig mot Finland i det så kallade Vinterkriget 1939-40. Olga Björkenwall, 80 år. Olga Björkenwall bor sedan mitten av 1980-talet på Södermalm i Stockholm. Den här intervjun om hennes spännande liv är gjord i hennes hem där.

Olga Björkenwall berättar:

- När de sovjetryska trupperna anföll Finland den 30 november 1939 i det så kallade Vinterkriget fick vi order den 1 december 1939 att lämna vårt hem och bege oss till säkrare trakter, börjar Olga Björkenwall sin berättelse. Totalt var det 420.000 karelare eller motsvarande 12 procent av Finlands befolkning som i olika omgångar måste evakueras bort från sina hem på mycket kort tid. (I somras kröp det förresten fram - sant eller osant - att Finland under president Mauno Koivistos mandatperiod runt 1990 påstås ha erbjudits att få "köpa tillbaka" Karelen från ett ekonomiskt sargat och stukat Ryssland. Men att Finland - fortfarande enligt inte helt bekräftade tidningsuppgifter - bedömde kostnaden på tok för dyr och därför sägs ha tackat nej. Om det verkligen var en seriös invit från den ryska statsledningens sida råder det dock högst högst delade meningar om. Den åldrade president Koivisto - fortfarande vid hyfsat god hälsa - har dementerat saken, liksom den dåvarande utrikesministern Paavo Väyrynen.)

Mot säkrare trakter
Men åter till Olga Björkenwall och hennes berättelse. Olgas pappa, yrkesfiskaren Andrei och hennes mamma Tatjana Kuha och de åldriga farföräldrarna Nikit och Irina ombads vid Vinterkrigets utbrott att på maximalt fyra timmar - senare reducerad till en timma - snabbt plocka ihop de viktigaste ägodelarna. Dessa stuvades sedan ner i pappa Andreis motorbåt, pappa var yrkesfiskare, och tillsammans med sex barn (Olga med syskon) gav sig sedab snabbt iväg i pappans motorbåt över Ladoga och mot ett väntande finskt evakueringståg vid nordändan av Europas största sjö Ladoga.

- Själv var jag tolv år då och min yngsta syster fyra. Det mesta tvingades vi lämna kvar. Kor, grisar, ett års skörd och ett stort timrat boningshus i fin karelsk byggstil. Vi hade bara med oss färdkost för två dagars resa. Den stora fiskebåten sparkade pappan ut i sjön efter att han transporterat såväl sin egen som andra karelska familjer till det väntande transporttåget, vilket hade siktet inställt mot från kriget säkrare finska områden.

- En vecka senare var vi framme i Varkaus, i södra insjö-Finland och som då var en av de uppsamlingsorter som de finska myndigheterna hade. I Sorsakoski blev sedan vår familj inkvarterad hos ett äldre finskt par med ett litet jordbruk.

Snabbkoloninsering och ett avgörande slag som räddade framtiden
Där bodde familjen i ett drygt år innan Andrei år 1941 fick besked av myndigheterna, med stöd av snabbkoloniseringslagen från 1940, att familjen skulle få lite brukbar jord och skog i en kommun som heter Ii, sex mil norr om Uleåborg/Oulu. Kommunen är i dag en av Finlands mest dynamiska.

- Det var en granne från ön Mantsinsaari i Ladoga Karelen som föreslagit att pappa och vår familj skulle få komma dit och börja skapa ett nytt liv. Totalt blev vi tre karelska flyktingfamiljer som hamnade i Ii.

De flesta karelare tyckte trakterna runt Uleåborg låg för långt norrut och föredrog Lahti- eller Kuopio-regionen. Familjerna blev i huvudsak väl mottagna av den inhemska befolkningen, enligt Olga. Men det fanns dock en och annan som såg snett på Karelenflyktingarna:

- Vi tillhörde dem som aldrig for tillbaka till Karelen, inte ens när Finland den 10 juli 1941 fick marskalk Mannerheims order att återerövra Karelen där i början av Fortsättningskriget 1941-44. Det medförde att pappa av enstaka kommunalmän i Ii (strax norr om Uleåborg/Oulu) fick spydiga gliringar av typen: "Är du fortfarande kvar här? Har du inte som andra karelenflyktingar gett dig iväg tillbaks till dina gamla hemtrakter", berättar Olga och fortsätter:

- Pappa Andrei trodde aldrig på en varaktig seger för de finska trupperna mot de övermäktiga sovjetryska trupperna. Därför for vi inte tillbaka till vårt gamla hem ens under de mellanfredliga åren 1942-43.

Den 9 juni 1944 kom så också den länge anade ryska motoffensiven med våldsam kraft. Stopp på den ryska offensiven fick de hårt stridande finska trupperna först vid Tali-Ihantala, på norra delen av karelska näset. Detta slag lite norr om Viborg varade från 25 juni och till 9 juli 1994 och slutade med en finsk seger och kom att avgöra Finlands framtid som en självständig nation. (Om detta kan man läsa i Väinö Linnas klassiska roman "Okänd soldat" och Edvin Laines lika klassiska film av romanen. En ny spelfilm är om slaget vid Tali-Ihantala - "Tali-Ihantala 1944" - av finlandssvenska skådisen och regissören Åke Lindman lär förresten snart vara klar och få sin premiär. Finlands ex-president Mauno Koivisto, f d hamnarbetare från Åbo, har förresten själv skrivit en alldeles utmärkt och i tonen lågmäld skildring - "Ung soldat" - av sin tid som finsk jägarsoldat bakom de ryska linjerna. Den - liksom Åke Lindmans förra film "Framom främsta linjen" (finns på DVD) - är väl värd att ta del av för den intresserade av Finlands dramatiska historia.)


Farmor dog i Karelen
Olgas farfar Nikit och farmor Irina (betyder fred f.ö) hade i motsats till pappa Andrei under de lugna "mellankrigsåren" senhösten 1941- våren 1943, liksom många andra karelenflyktingar återvänt till sina gamla hemtrakter vid Ladoga, när de finska trupperna åter hade kontroll över de karelska områdena på det tidigare finska Karelen vid sjön Ladoga.

- Min pappa Andrei fick sedan tillstånd av de finska krigsmyndigheter att resa till ön Mantsinsaari senvåren 1944 för att "hämta hem" sina gamla föräldrar innan den förväntade massiva ryska offensiven inleddes med våldsam kraft. Men farmor Irina hann dock dö, där i sin barndoms bygder. Det knappt två veckor innan pappa kom tillbaka från Karelen med farfar Nikit samt även med pappas yngre bror Pekka någon gång i månadsskiftet maj/juni 1944.

1952 dog sedan Olgas farfar när han var på besök i Lahti hos sonen Pekka. Olgas yngsta syster Mirjam dog också efter en kort tids sjukdom och mamma Tatjana dog år 1953 i Ii.

- Pappa, som var gammal laxfiskare från Ladoga, hade mycket bra hälsa och överlevde sin 86-årsdag. Andrei Kuha (Kuha översatt till svenska betyder gös) dog först 1978, efter en knapp vecka på Uleåborgs länssjukhus. Också min äldsta bror Herman, allvarligt sårad i kriget, är död sedan många år.

Kvar i livet är Olgas äldre syster Maria, 88-årig änka boende i Åbo, och Olgas två yngre bröder Benjam, boendes i Ii och George, boendes på spanska solkusten och i Köpenhamn. Yngre brodern Benjam arbetade förresten själv några år i gruvan i Kiruna på 50-talet men p g a den svåra bostadsbristen då i Kiruna återvände han sedan till hemkommunen Ii utanför Uleåborg, och jobbet inom slakteribranschen.

Till Kiruna
Olga Björkenwall själv, flyktigen från Ladoga, Karelen, drog - sedan hon bl a arbetat en tid på Järvinens skidfabrik i Lahti och andra sysslor - vidare från nya hemmet i Iis kommun redan 1948. Hon hamnade först i Hedenäset i Tornedalen med ett uselt betalt jobb, och sedan på Rovas hotell i Junosuando 1949. Lönen där, minns hon, var endast 50 kronor i månaden.

- Inte räckte den långt inte, säger Olga. Så med diplomatisk hänvisning till tandvärk sade jag upp mig och for till Kiruna för tandvård och ett nytt liv där i gruvstaden.

- I februari 1950 kom jag så att gifta mig med Junosuandofödde gruvarbetaren Helmer Björkenwall och jag bytte efternamn från Kuha till Björkenwall. "Vi bodde först mycket trångt i ett litet kyffe på Järnvägsgatan men fick så småningom en lägenhet i de nu klassiska bleckhornen på August Malmsgatan i Sibirien-området.

"1951 föddes så min äldsta son och i april 1952 kom andra sonen och i mars 1959 vår dottern. I Kiruna bodde Olga i de K-märkta bleckhornen-husen (lär flyttas när Kiruna stad måste flytta sitt centrum om 15-25 år) under de 38 och ett halvt år som mannen Helmer arbetade som gruvarbetare (borrare, tappare, skyddsskrotare etc) och därutöver som deltidsanställd väktare vid rymdbasen Esrange."

- Först när vi blev pensionärer flyttade vi år 1984 så till Stockholm, samma trakter som våra två söner.

Olgas dotter däremot bor sedan många år i USA och forskar i sociologi vid bland annat Berkeley universitetet i Kalifornien. "Ett antal resor dit har det blivit genom åren men numera drar jag mig för att göra så långa flygresor."

- Min man och jag fick 56 övervägande goda år tillsammans innan han dog den 11 december 2006, nästan 83 år gammal så när som på ett par veckor. "Han brukade alltid, trots viss kritik under sämsta ackords-löneåren, säga att på det hela taget var och är statliga gruvjätten LKAB en mycket bra arbetsgivare. Men även att gruvpensionen och övriga förbättringar som vi fick som ett resultat av gruvstrejken 1969/70 var en välsignelse."

Änka
Nu lever Olga som änka i parets hem vid södra stationsområdet i Stockholm. Besök hos barn och barnbarn samt försöker ta dagliga promenader till Mariatorget för att hålla igång och sköta hälsan. Även om ledvärk och vissa problem med ryggen gör det lite svårare att gå. En och annan resa upp till Norrbotten och Kiruna kommun blir det dock ibland, om också det allt mera sällan. I sina minnen om tider som varit drar hon ibland sig till minnes Finlands fram till fortsättningskrigets slut mest kosmopolitiska stad, karelska Viborg, sina fisketurer på Ladoga med pappa Andrei, den karelska maten (pirogerna, den karelska steken, laxsoppan etc) och den nära nog mytiska karelska kulturen med nationaleposet Kalevala och Säkkijärven polka.
- Tyvärr orkar jag inte längre baka karelska piroger, som jag lärde mig av min mamma, säger Olga.

Livsgnistan finns kvar
Av Olgas ursprungliga barndomshem på Mantsinsaari finns inget annat kvar än stenfoten till grunden. Hennes yngre bror Benjam har varit där med ett sällskap gamla karelen-flyktingar, så han vet. Det mesta för att inte säga allt är förstört från det som en gång var en kär hembygd för många karelare.

Olgas Björkenwalls husläkare i Rosenlunds sjukhus och vårdcentral beskriver Olga som "en färgstark kvinna som varit med om mycket". Med det ljusa, karelska sättet att hantera också dystra stunder i livet. Hon har ännu livsgnistan i behåll.

Robert Björkenwall
/robert.bjorken@telia.com/

Gordon Brown sliter med nyvalsfrågan

Analys
Gordon Brown i valet och kvalet - men dröjer nog med nyvalsfrågan

Med bytet från Tony Blair till Gordon Brown lyfte brittiska Labour åter i opinionen. Nu står han inför valet och kvalet om han ska utlysa nyval redan nu innan jul eller om man ska vänta exempelvis till våren 2008. Eller ännu lite längre. Som längst kan han och det regerande Labour-partiet i Storbritannien vänta till våren 2010 innan man utlyser nästa parlamentsval.

Läget rent opinionsmässigt är för tillfället gott för premiärminister Gordon Brown som nödgades vänta i tio år på att få efterträda den av synnerligen impopulära Irak-kriget tilltuffsade Tony Blair som brittisk premiärminister. Väl på plats sommaren 2007 blev det en tuff start. Mindre än ett dygn efter det att han valts till premiärminister inträffade två terrorist-attacker, dels i centrala London, dels mot flygplatsen i skottska Glasgow. Båda misslyckades, men skapade givetvis stor oro i ett redan krisdrabbat land. Därefter kom det eviga regnandet de stora översvämningarna och nu den pågående mul- och klövsjukan. Kris på kris, men Gordon Brown har behållit sitt lugn. Och skött sig bra menar det brittiska folket - och har belönat honom och Labour med stigande opinionssiffror. Sista veckan i september håller labourpartiet sin traditionella partikonferens i badorten Bournemouth. För första gången med Gordon Brown som partiledare och premiärminister. Hans popularitet i partiet går det heller inte att ta fel på. Framför allt beroende just på hur han proffsigt och lugnt han hittills hanterat de kriser som kommit och gått.

Brown har ofta i brittisk press och bland förståsig-påare betraktats som en torr politiker i avsaknad av Tony Blairs karisma. Den buttra attityden har under hans första månader vid makten nu snarare vänts till något positivt. Hans lugn och hans saklighet har imponerat. Därför har stödet för Labour i opinionen också ökat. När Tony Blair lämnade premiärministerposten ledde tories kraftigt i opinionen. Något som med bytet till Gordon Brown snabbt vände. I färska opinionsmätningar ligger Labour rätt stadigt förankrat kring 40 procent medan tories och oppositionsledaren Cameron nu knappt når upp till 30 procent. Medan Gordon Brown övertygat har toryledaren David Cameron hela tiden tappat i förtroende. Mycket beror på att Cameron inte hittat någon riktigt bra fråga till angrepp på skotten Gordon Brown. Han kunde utmana en impopulär Tony Blair, men alls inte lika lätt en Gordon Brown på uppgång och trygg landsfaderstatus.

Just de här goda opinionen för Labour har också gjort att spekulationerna nu åter tagit fart om ett snart förestående nyval. Men någon brådska är det inte eftersom premiärminister Gordon Brown kan vänta till 2010 innan nästa val. Men många inom såväl Labour som bland en analyserande allmänhet menar att det kan vara taktiskt riktigt att redan nu gå till val för att säkra ett fjärde omval och ytterligare en regeringsperiod för Labour. Det goda opinionsläget talar för att snabbt utlysa ett nyval redan nu. Dessa förespråkare menar att det är rätt att gå till val redan i slutet på oktober, i november eller senast i början på 2008.

Den som tvekar mest är Gordon Brown själv. Bland annat för att ett förtida val alltid är ett vågspel. Även om väljarna förefaller vara nöjda med att Tony Blair avgått är många ändå osäkra över hur Gordon Browns politik ser ut. Och de brittiska trupperna - som många britter vill ta hem - finns ju ännu kvar i södra Irak (runt Basra-regionen). Tids nog - oklart när - vill sannolikt Gordon Brown också plocka hem trupperna från detta impopulära krigsäventyr. Så Irak-truppernas framtid kan få betydelse för valet av tidpunkt för det kommande nyvalet.

Vidare är Labour-kongressen i Bournemouth viktig för att mejsla ut partiets och Gordon Brown framtida politik. Först därefter kan det vara moget för ett eventuellt besked om ett möjligt förtida parlamentsval i närtid. Och att samtidigt då också dra fördel av Gordon Browns tveklöst framgångsrika krishantering under hans första tid i 10 Downing Street. Parat då med hans tidigare tio år som en lyckosam finansminister. Brittisk ekonomi är stabil. Arbetslösheten har pressats tillbaka. Problemet är den ännu rätt stora långtidsarbetslösheten, men Gordon Brown har nu också presenterat ett program för att åtgärda denna. Förhoppningen är att skapa 500 000 nya jobb.

Akilleshälen för Brown och Labour är fördelningspolitiken. Här finns ännu mycket ogjort. Det finns brister på flera områden i det med skandinaviska mått mått mycket ojämlika brittiska klassamhället. Det gäller inom skolan, inom sjukvården och äldreomsorgen. Här har också Gordon Brown lovat reformer som ska förbättra situationen.

Mycket tyder på att med Gordon Brown vid rodret är på dessa punkter en tydligare politik att vänta än när den mera liberale Tony Blair var premiärminister. Sannolikt vill han dock först börja se hur den fungerar i praktiken innan han går ut och frågar folket i ett nyval om de vill ha ytterligare fyra-fem år med Labour och Gordon Brown vid rodret i Storbritannien. Det talar för att det nog dröjer lite innan det väntade nyvalet kommer.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com);

Libertarianen Borg och hans jobb som finansminister

Analyserat och värderat-----
Libertarianen Borg som nu styr med hjälp av fundamentalistiskt tillämpad nationalekonomisk teori

Finansminister Anders Borg (m) var i början av 1990-talet en östgötsk moderat studentpolitiker som mer var intresserad av idéer än av praktisk politik. Han var då en synnerligen aktiv libertarian, extrem marknasliberal på högeryttersidan. Den som närmare vill studera vad Anders Borg & co tyckte och tänkte kan med fördel närmare studera den lilla skriften ”Generell välfärdspolitik – bara ett magiskt ord?”, en synnerligen kritisk pamflett om den svenska välfärdsmodellen. Utgivare av skriften var den näringslivssponsrade högertankesmedja Timbro. I en annan samtida skrift -

”Förmynderiets teori – en kritik av public service-ideologin” (också Timbro) - presenterade libertarianerna sina argument för den kommersiella radion och gav även en ruff skiss över det auktionsförfarande som den borgerliga Bildt-regeringen etablerade under den misslyckade borgerliga regeringsperioden 1991-1994 då Anders Borg för övrigt jobbade i Carl Bildts närhet i statsrådsberedningen. (Här finns mycket av de ideologiska rötterna till vissa moderater och f d m-statsråds medvetna skolk med att inte vilja betala sin tv-licens till public service radion och tv:n.)

Visst har ett och annat hänt sedan dess. Anders Borg har blivit en finansminister som med påstått vetenskapligt stöd tubbar och straffar långtidssjuka och arbetslösa med sänkta ersättningar samtidigt som han gynnar de rika med ständigt nya gåvor. Allt med det påstått övergripande syftet att föra en kamp mot utanförskapet och för fler i arbete och egen försörjning (bl a i skattesubventionerade, lågbetalda städjobb hos de rika i deras allt mera lågbeskattade lyxvillor). I grunden har Anders Borg - trots sin påstådda pragmatism - kvar sin närmast pojkaktiga inställning till samhället och att människors beteende både kan och är möjligt att styra med stöd av teoretiska räknestycken och utpräglat utra- och marknadsliberala teorier.

Det märkliga är dock - så här långt - att svenska folket inte applåderar, utan tvärtom visar sig djupt ogilla denna resa in i ett nytt och mera egoistiskt politiskt Sverige. Svenska folket visar sig i mätning efter mätning "belöna" Borg och hans allianskollegor med ständigt lika nya och dåliga opinionssiffror.
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com)

Till dem som har skall varda givet - fastighetsskattens omgörning

Till dem som har skall varda givet - när fastighetsskatten nu görs om

Det blir 8 miljarder kr som i den borgerliga alliansregeringens budget för näst år nu omfördelas till de rikaste fastighetsägarna medan bördorna för omläggningen nu läggs på alla andra.

Till det ska läggas ytterligare 5 miljarder till den rika eliten i de lyxiga grosshandlarvillorna som nu slipper betala skatt på sina förmögenheter från årsskiftet. Det är den största omfördelningen någonsin i Sverige. Man förstår om champagnen redan står på kylning i rikemansghettona i Askim, Täby, Danderyd och Vellinge.

Vems intressen går KD-ledaren Hägglund? De rikas - vanligt folk bryr han sig uppenbarligen bara om i retoriken, i den praktiska politiken gör han tvärtom. Precis som det "nya" arbetarepartiet moderaterna med Reinfeldt, Borg och Littorin i spetsen.

Eller som det står i Matteus 13:12 och Lukas 8:18: "Ty dem som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog men dem som inte har, från honom skall tagas också det han menar sig ha."

För den som så önskar kan också studera Matteus 7:15, där det varnas för falska, förklädda profeter. Intressant läsning - också för oss icke religiösa. Det speglar tämligen väl hur den här nya så kallade arbetarregeringen visat sig vara för arbetslösa, sjuka, vuxenstuderande, pensionärer (skattediskriminerade), vanliga småhusägare i glesbygd och många andra.

Det är en realitet att antalet förtidspensionerade (idag sjuk- och aktivitetsersättning) har inte minskat under det år som gått. Antalet nybeviljade ersättningar har t o m ökat.

De långa sjukskrivningarna har minskat, men inte snabbare än tidigare. Antalet långtidsarbetslösa är praktiskt taget oförändrat.

Jobbavdrag och nedskärningar i a-kassan hjälper inga långtidsarbetslösa att få jobb.

Vad de behöver är utbildning, kompetensförstärkning och en anställningssubvention så att de kan få in en fot på arbetsmarknaden. Men den borgerliga allinasregeringen drar ned på utbildningsplatserna och skär ned stöden till vuxenutbildningen. Sverige ska nu inte längre konkurrera med kompetens och välutbildad arbetskraft utan med låglönejobb (sänkta löner via trycket från lägre a-kassa; särskilt i branscher med hög arbetslöshet) och skattesubventionerade pigjobb hos överklassen.

Är det att förvånas över att opinionssiffrorna månad efter månad är rätt taskiga för regeringen Reinfeldt!? Nä, skulle inte tro det.

Robert Björkenwall, frilansjournalist

Porslinsmålaren i Limonges och EU:s 70 milj. fattiga

Ledarkrönika i Piteå-tidningen 24 sept. 2007
Vem företräder EU:s 70 miljoner fattiga?

Om ungefär en månad sammanstrålar EU-topparna för att spika detaljerna i det nya, omskrivna EU-fördrag som man i huvudsak kom överens om på EU-toppmötet (europeiska rådets möte) med stats- och regeringscheferna i juni 2007.

Blir man överens också om detaljerna på kommande toppmöte så ska det nya EU-fördraget sedan högtidligen undertecknas i december 2007 - och därefter godkännas (ratificeras) av unionens 27 medlemsländer innan det kan börja gälla.
Problemet med detta, som med mycket annat vad gäller EU, är den bristande folkliga uppslutningen, legitimiteten, och det demokratiska underskottet.

Jag tänker på det när jag läser journalisten Erika Bjerströms reportagebok om ett älskat Europa - "Porslinsmålaren från Limoges" (DN förlag), en ömsint och personlig betraktelse från olika delar av EU-Europa.

Främlingsfientlighet och religiös fundamentalism vinner ständigt ny mark, samtidigt som Bryssel-EU:s mer eller mindre oavsättliga tjänstemän och en EU-kommission med begränsat eller inget demokratiskt mandat fjärmar sig allt mer från sina uppdragsgivare, folken i de 27 medlemsländerna.

Vilken förankring har dessa byråkraters och byråkratiska politikers (kommissionen) instruktioner, direktiv och allehanda propåer i vanligt folks vardag i de olika EU-länderna?

Visserligen kommer till exempel EU-kommissionens ordförande med det nya fördraget att få en mer politisk plattform eftersom personen ifråga i framtiden ska väljas av Europaparlamentet. Det ger väl en aning mer av demokratisk legitimitet än som hittills varit fallet.

Och den nya stadgan om grundläggande rättigheter som ska ingå i nya fördraget kan i bästa fall bli ett fungerande, begränsat verktyg för EU:s medborgare, fackliga organisationer, konsumentrörelser och andra att något bättre hävda sin rätt visavi marknadskrafterna. Men därifrån till ett mera reellt inflytande och en tydligare balans mellan marknad kontra sociala och mänskliga hänsynstaganden är steget ännu långt.

Inte heller det nya fördraget förmår att bättre väga in och beakta att de växande sociala klyftorna och bristen på demokrati är EU-projektets fortsatt största problem. Vare sig det nu handlar om invandring och flyktingproblem, Europas 70 miljoner fattiga (vilka företräder dem?), miljö- och klimathot, social dumpning, slösaktigt stora jordbrukssubventioner eller Turkiets möjliga, framtida EU-medlemskap.

Erika Bjerström är väl medveten om hur svårsålt hennes älskade Europa och projektet EU oftast är. Och hur skör och bräcklig hela EU är som konstruktion, därest vanligt folks misstro, frustration och missnöje består.

Och därest EU och dessa institutioner och beslutsfattare inte förmår bättre än nu hantera också EU:s sociala problem och att göra mer för att öka EU-projektets legitimitet och att krympa EU:s demokratiska underskottet.

En tydligare gräns för vad som är EU:s politisk-juridiska mandat, mera hänsynstagande till centrala sociala frågor och mera av nationellt och lokalt beslutsfattande (reell tillämpning av närhetsprincipen) är sannolikt vad som krävs om inte hela EU-projektet en vacker dag ska falla samman.

Robert Björkenwall, frilansjournalist

Det är svårsmält och helt oacceptabelt att regeringen vill bryta upp det homogena svenska A-kassesystemet.

”A-kassan reformeras”, sade finansminister Anders Borg (m) med tillägget: ”Vi sänker avgifterna.” Med det menas att avgifterna höjs för de yrken och branscher där arbetslösheten är högst och sänks i a-kassor med lägre arbetslöshet. Syftet enligt Borg är att få en ”rimligare lönebildning”. Avsikten är alltså lägre löneökningar i branscher med hög arbetslöshet – exempelvis handeln och hotell- och restaurangbranschen.
Anders Borgs andra motiv är att regeringen ska bli mer försäkringsmässig, vilket betyder att riskerna ska den enskilde stå för.

I klartext betyder det att man får skylla sig själv om man jobbar i en bransch med hög arbetslöshet. Då får man betala 300 kr i A-kasseavgift i månaden. Är man akademiker på ett tryggt och fint kontor kommer man undan med 61 kronor i månaden. Säsongsbetonade arbetaryrken är högriskområden och LO-förbundens medlemmar ligger allmänt sett högt och tjänstemännen lågt.

Ytterligare en attack mot den generella välfärdens som bygger på solidaritet och likvärdig behandling. Nu är "kan själv"-cynismen som styr i riket.

/Robert Björkenwall/robert.bjorken@telia.com

Ett samhälle kan inte byggas så här

En regering som sparkar på dem som redan ligger - kan ett samhälle verkligen byggas så?

På Nyårsafton 2007/2008 - om tre månader - kommer sannolikt champagnekorkarna att smälla högre än någonsin tidigare på gräddhyllorna i lyxvillorna runt om i Sverige. Den mest gigantiska omfördelningen, sannolikt störst sedan Kreugerkraschen, blir då verklighet för landets mångmiljonärer och alla som har stålar gömda på konton utomlands som de nu kan ta hem utan näsvisa skattemasfrågor. Förmögenhetsskatten försvinner, fastighetskatten för de grosshandlarstora villorna blir symbolisk och Anders Borg pytsar ut ytterligare 11 miljarder i ett nytt jobbavdrag. De som får betala är de arbetslösa, och särskilt de deltidsarbetslösa, de sjukskrivna och särskilt de långtidssjuka med 17 miljarder i sänkta ersättningar. Regeringen sparkar på dem som redan ligger.

Det känns otäckt att denna regering - med Borg, Reinfeldt och Littorin i spetsen - nu så tydligt leker med våra liv och spelar med de starka solidariska känslorna som bygger samhällen. I praktiken har de nu startat en kapplöpning. Privategoism mot solidaritet. Vem som vinner vet inte jag. Utgången är tyvärr inte helt given eftersom socialdemokratin i åratal underlåtit att idépolitiskt stärka de solidariska känslorna bland folk.

Och nog tyvärr också gjorde ett och annat knop för lite i praktisk handling under främst den senaste regeringsperioden.

Nu gäller det att komma igen desto offensivare om privategoismen inte ska vinna över solidariteten.

Så här som nu sker kan man inte bygga ett hållbart och gott samhälle. I längden.
Robert Björkenwall

I Sveriges väntrum - om flyktingpolitiken

I Sveriges väntrum - om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling

Låt det bli sagt, först som sist, att en rutinerade journalisten Lasse Granestrand har skrivit en viktig bok om ett Sverige som håller på att glida isär allt mer. Om förenklande och onyanserad journalistisk rapportering, om demonisering av beslutsfattare och politiker och om ett främlingsfientligt parti - Sverigedemokraterna - som fiskar under ytan i grumligt vatten och kommer allt närmare en representation i Sveriges riksdag. Kanske sker det redan i nästa svenska riksdagsval hösten 2010 - om inte de andra, etablerade och ansvarskännade politiska partierna ser upp och i tid motar "olle vid grind".

Granestrands bok om Sveriges flyktingpolitik och dess beslutsfattare och granskare är en 400 sidor fyllig och i långa stycken också tämligen polemisk bok värd att läsa av många. Inte minst av våra blivande och yrkesverksamma journalister men också av våra politiker och en samhällsintresserad allmänhet.

Hans slutsats - efter att ha granskat enskilda fall (utvisningshotade familjen Sincari, den ögonsjuka Bosnienflickan Nadina och apatiska flyktingbarn - är att mycket som skrivits och rapporterats har varit ensidigt och onyanserat. Och alltför lite utrymme har ägnats åt att begripliggöra och skapa sammanhang, och alldeles för mycket åt enbart avslöja och agera "vit riddare" (journalisten) mot demoniserade beslutsfattare och "vrånga" politiker.

Lasse Granestrand gillar inte att rapporteringen bortser från helhet och nyansering och att många flyktingpolitiska handläggare på Migrationsverket faktiskt har stor kunskap och oftast vet vad de gör.

Ett helt kapitel i boken ägnas åt mediekritik. Kritik av en journalistik som i praktiken får som konsekvens att det banar väg för Sverigedemokraternas växande men ännu hanterligt stora opinions- och väljarstöd. Ensidiga reportage i program som SVT:s Uppdrag Granskning och andra som exempelvis demoniserat Migrationsverkets "apatiska flyktingbarn"-utredare Marie Hessle slår han ner på. Ensidiga vinklingar har tagit överhanden på helhetens och nyanseringens bekostnad.

Det handlar kort sagt här om journalistik som glömt bort begreppet konsekvensneutralitet och relevans, blir en viktig och central slutsats av Granestrands mediekritik i hans bok om svensk flyktingpolitik.

En annan central slutsats av hans bok är att det är viktigare att göra ett så svårt och laddat ämne som svensk flyktingpolitik och asylprocessen begriplig och hyfsat nyanserad än att avslöja och i varje läge driva in just sin poäng.

Journalister är ingalunda alltid några ljusets riddare och ska heller inte vara det. Det ger bara sällan god journalistik. En strävan att försöka spegla helheten och även låta politiker och olika makthavare få komma till tals på ett rimligt sätt.

Lasse Granestrands reportagebok om svensk flyktingpolitik och medias sätt att rapportera om den borde bli obligatorisk läsning och kurslitteratur i varje svensk journalistutbildning.

Men även politiker, olika myndighetspersoner och en samhällsintresserad allmänhet har stor behållning av boken. Det är bara att hoppas att den hittar många läsare. För det är den värd.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Analys
En kraftfull opposition och ta fram den socialdemokratiska berättelsen om vilket Sverige S vill ha

Ska man - efter den socialdemokratiska baksmällan i svenska valet 2006; sämsta resultatet sedan 1914 - sammanfatta det politiska läget så är det väl två saker som sticker ut. Initialt att det tog ett halvår, minst, för partiet (och fackföreningsrörelsen) att ordna anletsdragen, slicka såren och till slut i mars också ha "processat fram" en ny partiledare (Mona Sahlin). Och först sedan många - Margot Wallström, Carin Jämtin, Ulrica Messing etc - hoppat av förklarat sig som icke intresserade. Sedan återstod bara Mona Sahlin, och hon ville och kunde ta uppdraget att leda partiet. (Pär Nuder var aldrig aktuell - också om han kanske själv trodde så ett litet tag.) Men hade partiet inte kunnat gjort en lite bättre och vassare egen analys av orsakerna till varför det gick så illa i valet? Bara man vågat lite mer. Ty det hade varit till god nytta för det som nu sedan måste följa - utformningen av den egna socialdemokratiska berättelsen om vilket Sverige vi vill ha.

Men efter detta första halvår har föjt ett andra halvår - efter partiledarvalet för S - som nog bara kan beskrivas med ett enda ord: reaktiv s-politisk linje. Socialdemokratin har mest och i hvudsak reagerat och opponerat (ibland rätt valhänt men ändå) mot försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och välfärden, mot de skattesänkningar som flödat över dem som redan har mest, mot stigande orättvisor och snabbt växande klass- och standardklyftor i samhället. Utan att ingalunda alltid agerat särskilt kraftfullt har S ändå i pakt med verkligheten framgångsrikt spelat på det missnöje som väljarna rätt snabbt började visa mot den nya regeringen, när den politik man sagt sig vilja driva faktiskt också började bli verklighet redan några månader eller ett halvår efter valvinsten. Men visst kunde arbetarrörelsen gjort ännu lite mer, varit ännu vassare i sin analys och kritiska granskning av högerregeringens politik - om man bara velat och orkat. Detsamma kan sägas om den samlade fackföreningsrörelsen.

Helt klart är att det proaktiva inslaget, den egna berättelsen om ett socialdemokratiskt Sverige och utformningen av ett eget, tydligt alternativ, så här långt har lyst med sin frånvaro.Inte helt bra. Med all respekt för den interna demokratins långsamma kvarnar och olika rådslagsgrupper som har som syfte att forma den "nya" politiken måste man ändå fråga sig vad det är för nytt som ska skakas fram till kongressen 2009. Visst kan lösningar i en del avseenden se annorlunda ut och behovet finns att självkritiskt granska exempelvis de senaste s-regeringsårens relativa misslyckande med arbetsmarknadspolitiken samt olika andra inslag i de system man själv burit ansvar för i regeringsställning under en sammanhängade period på tolv år är nödvändigt. Men de bärande värderingarna om ett samhälle uppbyggt kring begrepp som solidaritet, jämlikhet och rättvisa är inte förlegade. Tvärtom. Högerpolitiken nu visar att dessa värderingar och signalord är mer aktuella än någonsin.

Det handlar om solidaritet mellan generationer, mellan den som lever på solsidan och den som råkat hamna på skuggsidan, mellan den som har ett arbete och den som kastats ut i arbetslöshet, mellan den som är frisk och den som fötts handikappad eller drabbats av sjukdom eller i förtid blivit utsliten i ett allt tuffare arbetsliv. Att hjälpa och stötta elever som har det tufft i skolan, stötta varandra till att komma tillbaka till ett jobb, komma ur ett missbruk eller att som gammal ha rätt till ett värdigt liv är inte liktydigt med något passivt bidragsberoende. Nej, alldeles tvärtom handlar det i stället om att ställa upp för sin broder och syster enligt en klassiska devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Sådant är ingalunda heller kravlöst. För att kunna kräva sin rätt, handlar det också om att var och en också gör sin plikt."Kräv din rätt och gör din plikt" som det brukar stå på klassiska fackliga fanor och banderoller.

Här finns en tydlig och klar skiljelinje också i 2007 års Sverige. Det är solidaritetens svenska samhälle mot de växande klyftornas egoistiska Sverige. Det är lika modernt i dag, som det var igår - och kommer faktiskt att vara också i morgon. Och när vi går till val nästa gång i september 2010.

Så vad väntar socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen på? Det är väl bara att samla ihop sig och gå till bred offensiv - och redan nu börja opinionsbilda för just detta. Tydliggöra skillnaderna och formulera den socialdemokratiska berättelsen om vilket Sverige vi vill ha när vi kommer tillbaka år 2 010. Eller är det så att man, trots just nu så goda opinionssiffror, sviktar i tron och rent av tvekar om man verkligen förmår komma tillbaka redan i valet 2 010?

Just nu verkar det dock vara lite för många som tövar och tvekar, går och väntar på Godot som aldrig kommer.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)

Ett år med Reinfeldt

Analyserat och värderat
Ett år med Reinfeldt blev inte riktigt så lyckat som vissa trodde

Det första året med högerregeringen Reinfeltd inleddes med att två ministrar avgick nästan genast. Orsaken var svarta affärer . Men det första året vid makten slutade också med en ministeravgång (försvarsministern) och att den tillträdande ministern (utrikeshandelsministern) presenterades som en person som i sitt förflutna sysslat med svarta affärer och ännu har en pågående rättslig tvist om ett omfattande svartbygge. Hur tänker Reinfeldt? Måste (m)-ministrar alltid ha en bakgrund där anlitande av svart arbetskraft ingår som en del i kvalifikationerna?

Under det år som gått har Fredrik Reinfeldts ledarskap uppfattats som anonymt. Leder han verkligen en regering? Eller är han ett offer för omständigheterna är den fråga som allt ofta ställs. Ett tydligt drag som blivit allt starkare är irritationen över väljarnas ”otacksamhet”. När det väl tricket från valrörelsen om de "nya" moderaterna - det "nya arbetarepartiet" - avslöjats som en bluff så slog väljarnas dom i opinionsmätningarna hårt. Ingen regering i vårt land har på så kort tid gjort sig så impopulär. Raser i opinionsmätningarna sedan tidigt våren 2007 bekräftar detta. Och så fortsätter det uppenbarligen också nu i höst.


Men det beror väl på att väljarna bara är otacksamma och inte förstår hur bra regeringen egentligen är.Tanken verkar inte ha gått upp för Reinfeldt & co att det ensidiga gynnandet av de förmögna och höginkomsttagarna inte har förankring. När cirka 50 procent av satsningarna i budgeten tillfaller de tio procent som är högst avlönade så är det självklart att människor reagerar. Bokslutet för det första regeringsåret kan sammanfattas: Klyftorna och orättvisorna har ökat. I stället för en grön har vi fått en blå skatteväxling. Högeralliansen har lyckats i sitt uppsåt. Den här gången ska det bli värderings- och systemskifte. Sa vi inte det före valet? Nä, man kan ju inte berätta riktigt allt - om man vill vinna val.

Fredrik Reinfeldts politiska framtidsvision för moderaterna innehåller två begrepp: systemskifte och perspektivskifte. Det vill säga dels ett avståndstagande från den socialdemokratiska välfärdsmodellen, om än under namnet nya moderaterna, dels fram för det egoistiska, individuella perspektivet. Och att skatter måste sänkas.

Den som har en taxerad förmögenhet på fem miljoner kronor får i år 75 000 kronor mer i plånboken när förmögenhetsskatten sänks. Och en 10-miljonersvilla i Danderyd eller Reinfeldts Täby får samma avgift som ett 70-talshus i glesbygdens Valdemarsvik eller Vilhelmina. Snacka om regressiv beskattning. Finansieringen av bl a detta är heller inte utredd. Därför så har regeringen presenterat ett underskott i budgeten för 2007 med 8 miljarder och för 2008 med 13 miljarder. Mönstret från tidigare högerledda regeringar känns med andra ord igen. Följden blir en stegvis allt högre ränta och som i sin tur leder till bl a högre boendekostnader och sämre investeringsklimat.

Attacken mot löntagarnas ställning på arbetsmarknaden har också varit tydlig. Höjd a-kassa och höjda fackavgifter (och borttagen skattereduktion för avgiften) har tvingats fram av regeringen. Samtidigt så har nivån på a-kassan försämrats. Detta har lett till att över 320 000 människor nu lämnar a-kassan och i praktiken står utan skydd om de blir arbetslösa.

De största vinnarna är människor med höga inkomster, stora förmögenheter och dyra hus. Större klyftor och gynnande av de rika i kombination med tumskruvar på de arbetslösa är ett huvuddrag i högerns politik det första året.Så ser bokslutet ut för de fyras gäng i Reinfeldts alliansregeringsbygge.

Detta är ett orättvisans facit och en klar majoritet av svenska folket - som framgår av opinionsmätningarna - gillar inte vad de redan fått se och uppleva.Men ingen behöver nog betvivla att det ändå kommer mer av samma sorts politik - åtminstone fram till året före valdagen. Sedan lägger man sannolikt om kursen lite och försöka samma mjuka PR-trixande igen som inför valet 2006. Men låter sig väljarna luras en gång till? Tveksamt.

ROBERT BJÖRKENWALL; robert.bjorken@telia.com

Regeringens a-kassepolitik bygger på gammal forskning

Analyserat och observerat
Överfinansierad a-kassa och bakläxa av OECD för regeringens a-kassepolitik

Medlemmarna, främst lågavlönade, flyr sedan början av 2007 den kraftigt fördyrade och försämrade a-kassan. De anser sig inte ha råd att försäkra sig mot arbetslöshet. efter de kraftigt ökade egenavgifter till a-kassan som genomfördes av alliansregeringen och arbetsmarknadsminister Littorin (m) fr o m 2007. Som mest blev det en höjning av egenavgiften på 300 kr i månaden. (Snitthöjningen för medlemmars månatliga avgift till landets olika a-kassor är 235 kronor, utöver då att skatteavdraget nu har tagits bort.). De 330 000 som redan lämnat a-kassan riskerar att bli ännu många fler.

Samtidigt rapporteras att a-kassan (genom arbetsmarknadsavgiften) nu är överfinansierad med 14,5 miljarder kronor. A-kassan har blivit ett geschäft som drivs av regeringen Reinfeldt under nära nlg ockerliknande former.

Det faktum att arbetslöshetsförsäkringen så snabbt blivit allt kraftigare överfinansierad med så mycket som 14,5 miljarder kronor tyder helt klart på att den aldrig varit underfinansierad och att det aldrig varit fråga om överuttag. Sverige tålde gott och väl den a-kassemodell som rådde innan den borgerliga alliansregeringen Reinfeldt började stöka om i systemet. Snarare var det läge för höjning - inte sänkning - av ersättningen (taket i a-kassan) så att fler verkligen fick åttio procent av förlorad inkomst vid arbetslöshet. Dessutom var det snarare så att det var en rationell och klok linje att Sverige hade en anständigt fungerande a-kassa.

Regeringen Reinfeldts hantering av a-kassan är orättfärdig och därtill inte heller sakligt sett försvarbar. Därtill bygger den på gammal forskning. I årets upplaga av OECD:s jobbrapport Employment Outlook finns en genomgång av forskningen. Slutsatsen där är - på tvärs mot vad Littorin och Reinfeldt-regeringen påstår - att sänkta ersättningsnivåer i a-kassan leder till både minskad produktivitet och sämre matchning, alltså att arbetslösa får en för sin kompetens rätt jobb (med därmed snabbare ekonomisk tillväxt). Det blir med andra ord bakläxa för regeringen Reinfeldts omoderna arbetsmarknadspolitik.

Alliansregeringen förtjänar regeringen kritik, hård kritik för sin a-kasse- och arbetsmarknadspolitik. Den är både cynisk och långsiktigt oklok. De usla opinionssiffrorna för Reinfeldts nu 1-åriga borgerliga ministär visar också att svenska folket förstått att så är fallet och att de inte gillar vad de hittills fått se av dess framfart.

Något "smiley-märke" lär nog inte arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) få för sin hastigt ihopyxade, cyniska och på gammal och inte modern forksning grundade a-kassepolitik - ens av OECD.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

EU:s rättighetsstadga, facket och "opt-out-länderna" Storbritannien och Polen

Observerat och analyserat
Storbritannien och Polen vill stå utanför EU:s rättighetsstadga

Polen tänker, föga förvånande med den regimen, göra som Storbritannien och kräva undantag från EU:s stadga om medborgerliga och fackliga rättigheter. Facken i de båda länderna protesterar. Europafackets, EFS/ETUC:s ordförande, LO-basen Wanja Lundby-Wedin, uppmanade Storbritannien att tänka om.

Detta med anledning av att det i nya förslaget till EU-fördrag från i somras slås fast att EU:s stadga om medborgerliga och fackliga rättigheter ska vara rättsligt bindande för medlemsländerna. Ett krav som inte inte Europafacket EFS/ETUC stridigt hårt för.

Men tyvärr krävde Storbritannien redan vid EU-toppmötet i juni i år att få stå utanför denna del. Möjligheten till så kallad "opt-out" kan även utnyttjas av andra länder. Just dett har nu också Polens konservativa Kaschynski-regering (på utgående inför förestående parlamentsval ) nu deklarerat att den tänkte följa britternas exempel. Detta med motiveringen att stadgan är för "liberal i moraliska frågor" (läs bl a abortfrågan m m).

De polska facken trycker dock på för att landet ska ansluta sig till stadgan, uppger EUobserver.

I Storbritannien har frågan fått facket att kräva en folkomröstning, något som annars framför allt det EU-skeptiska konservativa tories också vill ha. Det fackliga kravet från TUC:s sida ska framför allt ses som ett sätt att sätta press på den nye premärministern Gordon Brown för att han inte ska utnytja möjligheten att stå utanför rättighetsstadgan i nya förslaget till EU-fördrag.

Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin kritiserade den brittiska regeringens stälningstagande vid ett tal inför brittiska TUC (LO/TCO) häromdagen.
- Om fördraget accepteras, vilket jag hoppas, kommer vi alla att behöva arbeta för att avskaffa Storbritanniens undantag från rättighetsstadgan.

Flexicurity - en annan stridsfråga inom EU
Också i en annan brännande EU-fråga som rör arbetsmarknaden är debatten just nu intensiv inom EU. Det handlar om flexicurity, dvs om avvägningen mellan flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden. I juni offentliggjorde EU-kommissionen ett meddelande om principerna för ”flexicurity”. Det kritiserades av bland andra Europafacket EFS/ETUC som befarar att udden framför allt är riktad mot löntagarnas trygghet.

En kritik som fick stöd av rapportören till ett betänkande i Europaparlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor. Visserligen sägs att EU-kommssionens meddelande är ett steg mot en mer nyanserad debatt, men betänkandet i Europaparlamentets jobbutskott innehåller en rad skarpa invändningar.

Man slår där bl a ner på kommissionens grundläggande antagande att riskerna och fördelarna måste spridas bland arbetstagare med trygg anställning och dem som saknar detta. Rapportören anser att EU-kommissionen tolkar flexicurity alltför snävt och efterlyser i stället en tydlig definition av begreppet. Denna måste bygga på gemensamma principer om solidaritet, jämlikhet, rättigheter och ansvar.

Dessutom betonas det för svenskar tämligen självklara att arbetsmarknadens parter måste vara med i processen.

”Varje försök att öka flexibiliteten utan att ha förhandlat fram en kompromiss med arbetsmarknadens parter eller att ha föreslagit någon form av tydlig kompensation för den ökade flexibiliteten kan däremot enbart leda till större otrygghet”, slår man fast i betänkandet i Europaparlamentets sysselsättningsutskott.

Vid EU-toppmötet under det portugisiska EU-ordförandeskapet i december i år ska stats- och regeringscheferna inom EU anta principer för flexicurity.
Innan dess ska frågan också behandlas i Europaparlamentets plenum.

Hur det till slut går med denna stridsfråga återstår att se. Men helt bra ser det inte ut att bli - sett utifrån ett löntagarperspektiv.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Smarte Reinfeldt och journalisten KGB:s nya politiska magsinsprogram

Fredrik Reinfeldt hos KGB i hans nya samhällsprogram

Den PR-smarte opportunisten Fredrik Reinfeldt bekräftade i K-G Bergströms tv-intervju i hans flashiga nya program häromkvällen i SVT att koldioxidskatten går upp och därmed att bensinskatten kommer att höjas i budgeten. Det är andra gången han och Göran Hägglund gör tvärt emot vad de sade före valet när det gäller bensinskatten. Att säga ett före valet och göra något annat efter valet har ofta blivit alliansregeringens signum. Inte undra på att opinionssiffrorna är fortsatt usla för det ett år gamla regeringsgänget i Rosenbad.

Att Fredrik Reinfeldt sannolikt fått ett och annat tips av Carl Bildt med sig inför intervjun med K-G Bergström framgick med önskvärd tydlighet när han blev lite stressad av frågan varför det går så dåligt för regeringen i opinionsmätningarna.
Liksom Bildt en gång försökte desarmera tv-journalisternas trovärdighet vid presskonferenserna genom att föreställa ett närmare vänskapsförhållande genom att tilltala dem med förnamn blev det ett "Du vet K-G" från Reinfeldt när opinionssiffrorna kom på tal.

Av det går det bara att dra en enda slutsats. Det var den fråga "Fredrik" tyckte allra sämst om. Helt klart. Och det kan man ju - allmänmänskligt men inte politiskt -trots allt ha en viss förståelse för, eller hur?

En mera generell observation är att m-ledaren Reinfeldt oftast är som bäst just i intevjusituationer av detta slag. Han är sämre i rena debattreplikväxlingar...och rena politiska dueller. En helt annat sak är sedan att han aldrig får underskattas. Reinfeldt blir mer och mer slipad i sin roll som statsminister och regeringschef. Med sikte på att försöka överleva också valet 2 010.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

PS. Marita Ulvskogs ordval var inte hellyckat apropå en annars synnerligen befogad kritik om friskolorna

Läsvärda artiklar i Ordfront Magasin sept. 2007

Två läsvärda artiklar i senaste Ordfront Magasin (septembernumret 2007) -
kolla länkarna:

"Ett år med alliansen" av Christer Persson m fl:
http://www.ordfront.se/www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Artiklar/Ett%20ar%20med%20Reinfeldt09_07.aspx

Och en annan artikel "Vård efter inkomst" av Petra Ulmanen:
http://www.ordfront.se/www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Artiklar/Radda%20valfarden%2009_07.aspx

/Robert Björkenwall


PS. Varför ryker inte fackföreningsrörelsen och den politiska oppositionen till mer om det som nu sker i landet?

Mats Odell och hans nya självmål

Självmålen blir bara allt fler för Mats Odell

Odell, ständigt denna Odell. Hur han än vänder sig får han kritik, utförsäljningsminister Mats Odell (kd) på finansdepartementet. Nu har han skapat sig ett råd som regeringen ska stödja sig på när man säljer ut de statliga företag som man vill bli av med. Ett råd smockfullt av jäviga personer.
Handelsbankens ordförande Lars O Grönstedt finns exempelvis med i rådet samtidigt som statens andel i Nordea och det statliga bolåneinstitutet SBAB står på försäljningslistan. Hur jävig är inte han när dessa två statliga bolag nu ska krängas på börsen. Och även om Grönstedt från Handelsbanken inte skulle delta i just de besluten kan han ändå hamna i jäv när det gäller utförsäljningen av statliga fastighetsjätten Vasakronan.

Mats Odell gör självmål efter självmål i sin ambition att fortast möjligt göra sig av med de svenska medborgarnas gemensamma tillgångar. Men han gör vad han kan för att med len röst försöka snacka bort också detta. Dock med allt mindre trovärdighet i svenska folkets ögon.

Det här som nu sker handlar inte bara om Europas största utförsäljning av statlig egendom. Det kan därtill också visa sig bli den allra sämsta - sett ur medborgarnas och skattebetalarnas synvinkel.

Robert Björkenwall, frilansjournalist

Morgonpressens rekordår men tufft för andratidningarna

Analys
2006 var ett rekordår för dagspressen - men andratidningar har det tuffare

Den som tar del av presstödsnämndens och tidningsföretageens färska publikationer kan se att 2006 var ett rekordår när det gäller dagspressens lönsamhet. En nettomarginal på tolv procent har ingen motsvarighet i modern tid.

Men presstödsnämndens årliga rapport visar samtidigt tydligt att klyftorna växer inom dagstidningarnas Sverige. Rekordåret gäller i princip enbart förstatidningarna, andratidningar som Västerbottens folkblad, Dagbladet, LT i Östersund, Dala-Demokraten, Folket etc har det fortsatt kämpigare. Föga överraskande. Marknads-och medielogiken är sådan i en bransch som denna. Morgontidningsbranschen är till sin karaktär monopoldrivande. De största drakarna får alltid mest annonsinkomster och växer gradvis sig allt större.

----------------------------------------------------------------------------------

Fakta /

Tidningsföretag med största nettomarginalen 2006:
Nya Wermlands-Tidningen 52%
Borås Tidning 32%
Hallands Nyheter 32%
Nya Lidköpings-Tidningen 32%
TTELA 30%
Helsingborgs Dagblad 32%
Norrköpings Tidningar 24%
(äger också Gotlandspress och NSD och NK i Norrbotten)
Lokaltidningar i Västergötland 23%
Dagens Industri 21%
Ulricehamns Tidning 20%

Resultat på några konkurrensorter:
Malmö:
Sydsvenska Dagbladet +106 miljoner kr
Skånska Dagbladet +20,5 miljoner

Sundsvall:
Sundsvalls Tidning +11,5 miljoner
Dagbladet +2,7 miljoner

Östersund:
Östersundsposten +21,3 miljoner
Länstidningen -12,1 miljoner

Falun:
Dalarnas Tidningar +40,2 miljoner
Dala-Demokraten -1,6 miljoner

Karlstad:
Nya Wermlands-Tidningen +228 miljoner
Värmlands Folkblad +1,9 miljoner

Eskilstuna:
Eskilstuna-Kuriren +10,2 miljoner
Folket -4 miljoner

Ladda ner rapporten
http://www.presstodsnamnden.se/wwwroot/Publikationer/Dagspressens%20ekonomi/Dagspressens%20Ekonomi%202006.pdf

----------------------------------------------

De rika förstatidningarna går som tåget

Presstödsnämndens årliga rapport visar en tydlig tendens. De rika förstatidningarna går som tåget med rekordvinster och de fattiga andratidningarna har fullt upp med att visa svarta siffror, trots att det råder en stark högkonjunktur. Men hur går det för dem när konjunkturen åter doppar och inga klara besked ges om presstödets framtid?

Men samtidigt som vinsterna skjuter i höjden fortsätter upplagorna att minska, 80 procent av flerdagarstidningarna redovisar minskade upplagor för 2006. Störst är minskningen i Stockholmsområdet och i Skåne. Men den största relativa minskningen noterades av andratidningar som Dala-Demokraten, Expressen, Folket, Östra Småland och Sydöstran. Men det finns också förstatidningar som backar. Dagens Nyheter, Nerikes Allehanda och Sydsvenskan är några sådana exempel.

Det som drivit upp vinsterna är främst den goda annonskonjunkturen men den har i allt väsentligt och huvudsakligen gett klirr i kassan på förstatidningar. Dessutom har flera tidningsföretag genomfört rationaliseringar som visar sig i boksluten.

I exempelvis Dalarna är skillnaden mellan första- och andratidningar tydlig. Dalarnas Tidningar med dominanten Falu-kuriren gjorde ett rekordresultat med över 40 miljoner i vinst (varav 18 milj. dock är finansnettointäkter; sålda ägarandelar) samtidigt som opinionsstarka Dala-Demokraten (med Göran Greider) redovisade en förlust på 1,6 miljoner kronor.

Samma tydliga trend finns i Jämtland och alla andra regioner/utgivningsorter där det finns ett tydligt konkurrensförhållande mellan en första- och en andratidning. Förstatidningarna gjorde stora vinster medan andratidningarna i många fall visade röda siffror. Störst förlust på de nio aktuella orterna gjorde Länstidningen, LT, i Östersund med minus 12,1 miljoner kronor. Allt medan förstatidningen ÖP där gjorde en vinst på 21,3 miljoner. Det är inte utan att man börjar undra: hur länge finns LT kvar på banan?

Karlstad gjorde Ander-pressens Nya Wermlandstidningen en rekordvinst på jättelika 228 miljoner kronor. Den betydligt mindre konkurrenten Värmlands Folkblad gick visserligen med vinst men den stannade vid blygsamma 1,9 miljoner kronor. Positivt för VF är ändå att 2006 var ett vinstår till skillnad mot 2004 och 2005. Men hur går det för alla dem som nu, trots högkonjunktur, ändå har det kämpigt när konjunkturen åter snart doppar och regeringen Reinfeldt fortsätter segdragningen och beskedlösheten om presstödets framtid?

Robert Björkenwall, medförfattare till bl a en kommande bok om s-pressen 100 år (robert.bjorken@telia.com);

Marknadsekonomin, Reinfeldt-regeringen och oppositionen

Analyserat och värderat:

Den kapitalistiska marknadsekonomin, högerregeringen och oppositionen - några iakttagelser

I ett kapitalistiskt marknadsekonomiskt system är det den som äger kapitalet som också äger arbetsplatserna och som därmed också har rätten att bestämma över arbetet och arbetstagarna. Bestämma vem som ska anställas, avskedas, vilken lön som ska betalas, arbetstidens längd och hur arbetet ska utföras.
Därför bildade löntagarna fackföreningar och a-kassor. Därför har löntagarna med fackliga stridsåtgärder tillkämpat sig kollektivavtal om löner och anställningsvillkor. Därför har löntagarna skaffat sig politiskt inflytande för att få skyddslagstiftning om arbetsmiljö, arbetstider och anställningstrygghet.

Den politiska makten har varit nödvändig för att begränsa arbetsgivarnas ekonomiska makt. Detta är ett av socialdemokratins viktigaste uppdrag.

Den borgerliga alliansen - med översmarta Reinfeldt i spetsen - aktade sig noga för att utmana löntagarna i valrörelsen väl medvetna om att man inte vinner val med systemskifte på arbetsmarknaden på programmet.

Nu när den politiska makten är vunnen är det den ekonomiska makten som ska tillgodoses. Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv med den gamle moderaten Urban Bäckström i spetsen är regeringens viktigaste politiska beställare.

Nu rullas löntagarmakten baklänges. A-kassan försämras dramatiskt och obligatorisk a-kassa planeras. Resultatet blir sjunkande organisationsgrad och svagare facklig styrka. Nu planeras inskränkningar i rätten att vidta stridsåtgärder.

Resultatet blir färre arbetsplatser med kollektivavtal och därmed mer ensidig arbetsgivarmakt. Lagen om anställningstrygghet försämras. Resultatet blir godtyckliga uppsägningar. Den ekonomiska makten stärks och löntagarmakten försvagas.

Det var en olycka att S som var i ansvarig ställning inte förmådde vinna valet förra året.

Det är en ännu större olycka om S och fackföreningsrörelsen - som nu i oppositionsrollen - inte förmår att kraftfullt opponera mot det maktskifte på arbetsmarknaden som pågår. Så här långt har man tyvärr inte klarat av det som man borde - och har rätt att kräva.

Varför är så många så passiva? Syns och hörs så lite i ett läge som detta?

Robert Björkenwall

EU-kommissionen vill ha debatt om det sociala Europa

Observerat/EU-kommissionen efterlyser en bred debatt om det sociala Europa

EU-kommissionär Margot Wallström tar nu nya tag och vill ha en bred debatt om den sociala verkligheten i Europa. I ett rådslag som pågår året ut kan alla ge sina synpunkter. Några nya lagförslag inom det sociala området planerar dock inte kommissionen. Det var huvudbudskapet vid ett seminarium i Stockholm häromdagen om den europeiska sociala modellen.

EU är inte bara om företag och handel. Det finns även en social dimension, ansåg Margot Wallström och efterlyste mer debatt kring det sociala Europa. Hon framhöll att EU i grunden handlar om värderingar. EU: s medlemsstater har gemensamma mål som delaktighet, icke-diskriminering och allmän tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård.

– Detta står redan i EU-fördragen. I det nya förslaget till EU-fördrag stärks den sociala dimension, sade vice ordförande i EU-kommissionen Margot Wallström. Det sker bland annat genom att stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande när det nya EU-fördraget antas av medlemsländerna. Där slås också fast att EU är en social marknadsekonomi med full sysselsättning och sociala framsteg som mål.

Arbetsmarknadsparternas betydelse erkänns och stärks, framhöll Wallström också på Stockholms-seminariet. Som underlag för diskussionen om den sociala verkligheten finns en fristående rapport initierad av kommissionen.

– Välfärdsstaten är inte bra på att hantera de nya sociala riskerna, sade Roger Liddle, en av författarna till kartläggningsrapporten. Han menade att framför allt de unga med bristande utbildning kommer i kläm när de traditionella arbetaryrkena minskar. Vidare varnade han för den ökade barnfattigdomen.

Några av problemen som EU och medlemsländerna måste bli bättre på att hantera, enligt Liddle, är omstruktureringen i näringslivet, det åldrande Europa, de låga födelsetalen och behovet av fler invandrare.

På seminariet i Stockholm presenterades även två yttranden som antagits av EU:s ekonomiska och sociala kommitté (EESK). Det ena (CESE 94/2007) har rubriken ”Det europeiska samhället – en lägesbeskrivning”. Den är författad av Jan Olsson, som representerar kooperationen i EESK och är f d utredningschef i Metall. Han efterlyser ett nytt socialt handlingsprogram för EU och betonar behovet av ett nedifrån- och upp-perspektiv. Viktigt, enligt kooperationens Jan Olsson, är att det organiserade civila samhället får medverka på alla nivåer.

Bakom det andra yttrandet, ”Social sammanhållning: Ge innehåll åt en europeisk social modell (CESE 973/2006) står Ernst Erik Ehnmark, SACO-fackets representant i EESK. I sin analys kommer han till fram till att man trots olikheter i medlemsländerna kan tala om en gemensam europeisk social modell. Den rymmer såväl en social som ekonomisk och miljömässig dimension och ska ses som en produktiv faktor.

EU-kommissionens rådslag finns att tanka hem via webblänken: www.ec.europa.eu/citizens_agenda/index_sv.htm. Hur många som sist och slutligen känner sig hågade och motiverade nog att delta i det här EU-kommissionsrådslaget återstår dock att se.
Robert Björkenwall

Stureplanscentern, c-stämman och kommande konflikter

Observerat och analyserat:
Stureplanscentern, c-stämman och deras ultraliberala agenda

Centerfolket av år 2007 är inte riktigt av samma snitt som de brukade vara förr på centerstämmor. Visserligen finns det också nu ett och annat ombud av typen stadiga män, brunbrända och med lite läderartad hy av mycket utomhusarbete och en och annan blommig klänning på i vimlet på c-stämman. Men numera är det dock påfallande många bleksiktiga typer i slimmade, blanka kostymer och snofsiga brallor med väst och moderiktig skjorta i bänkarna, något åt direktörsassistenthållet i handelskammaren. Eller rent av dess junioravdelning. Det är inte längre heller samma variation som förr av breda dialekter från talarstolen. Men så åker väl inte längre centerpartister av bondeförbundsideologiskt snitt längre på några centerstämmor. Medelåldern nu är påfallande låg. Även inslaget av kvinnor, många rätt unga i politiken, är också påfallande stort.

Ett annat förändrat inslag är att centerns stämmor nu inleds med att man sjunga unisont "Du Gamla, du fria" med sin nationalistiska hyllning till "din sol, din himmel, dina ängder gröna". Också det ett tidens tecken, liksom det stora inslaget av Timbro-högerns nyliberala budskap som påfallande ofta rinner ur många stämmotalares munnar.

Ja, det gick så långt att den resonabla miljöministern Anders Carlgren tvingades gå upp och rädda centern från att hamna alltför långt ut i det nyliberala marknadsträsket. Detta när den så kallade stureplanscentern var på god väg att ro hem ännu en seger på centerstämman. Denna gång om så kallade individuella välfärdskonton och ett skattebortfall från offentligt finansierad välfärd av rekordstora mått.


Det blir nu ingen utredning om individuella välfärdskonton, i alla fall inte just nu. Gustav Andersson, den nyliberala CUF-bossen och andra ombud bakom förslaget ger dock säkerligen inte upp. Stureplanscentern vill sänka skatterna till genomsnittlig EU-nivå år 2014, då måste det bli radikala nedskärningar av ersättningarna till sjuka och arbetslösa. En anpassning till EU-snittet handlar om ett skattebortfall på 250 miljarder, vilket betyder 250 miljarder kronor mindre för offentliga skolor, sjukvård, äldreomsorg och annat angeläget.

Ett genomförande av detta skulle slå sönder dagens skattefinansierade välfärdssystem i vårt land. I stället för en gemensamt skattefinansierad välfärdspolitik som ser till att alla får bra vård och skolor - oavsett plånbokens tjocklek. Vi skulle få en amerikanisering med stora grupper av mindre bemedlade mer eller mindre helt utanför en anständig och kostnadsmässigt rimlig sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och annat liknande.

Det är måhända en politik som sannolikt på sin höjd tilltalar det fina folket på Stureplan i Stockholm, som verkar vara centerns viktigaste målgrupp år 2007 och fram mot 2010 års kommande riksdagsval. Men knappast så många fler.

En allt tuffare konflikt mellan centern och facket Debatten och besluten på centerstämman i Kalmar var också på arbetslivets område så pass långtgående att de mer än väl räcker för att det ska blåsa upp till storm mellan centern och fackföreningarna. Enstaka ombud gjorde visserligen - men med magert resultat - sitt bästa för att vädja till besinning i debatten om arbetsrätten.

– Jag tycker de fackliga organisationerna har visat ansvar de senaste åren, sade t ex Jan Larsson från Skaraborg.

Och ett annat ombud, Anette Lundqvist från Ångermanland, gillade inte heller förslaget att stoppa konflikträtten på företag där facket saknar medlemmar men behöver ta till en blockad för att få till stånd ett kollektivavtal. Precis som var fallet i den riksbekanta striden kring en salladsbar i Göteborg innan en ny ägare till slut insåg det lämpliga att teckna kollektivavtal med hotell- och restaurangfacket.

– Jag kommer att få problem att debattera att så småningom blir ingen som är med i facket anställd, sade Anette Lundqvist från Ångermanland. Responsen för såväl henne som Jan Larsson blir dock bara enstaka applåder. Centerstämman röstade dock med stor majoritet igenom partiledningens förslag till nytt program. Det kommer, med rätta, att ses som en krigsförklaring mot fackföreningsrörelsen och deras stävanden till ordning och reda och rimliga villkor utan social dumping på svensk arbetsmarknad.

Lägg därtill att centern också hotar med lagstiftning mot stridsåtgärder som inte är ”proportionella”, ett gammalt lobbykrav från ledningen i svenskt näringsliv. Undantagen från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, LAS, ska bli ännu lite mer omfattande.


Rimligen bör dessa och andra liknande beslut och centerpolitiska signaler högst påtagligt ytterligare underminera moderaternas strategi som ”det nya arbetarpartiet” i ledningen för en åtminstone fram till valdagen 2006 rätt samkörd borgerlig allians. För arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) m fl är det rimligen smartare att invänta EG-domstolens dom i Vaxholmsmålet och utnyttja EG-domstolens generaladvoktats skrivningar om proportionalitet i stridsåtgärder än att nu - och i detta redan stora opinionsmässiga underläge - gå ut i öppen strid med den samlade svenska fackföreningsrörelsen.

Den borgerliga alliansen kan, snabbare än som är hälsosamt ens för "bäverkvinnan" och c-ledaren mauderata Olofsson, få betala ett högt pris för Stureplanscenterns växande inflytande på regeringens politik.

ROBERT BJÖRKENWALL, robert.bjorken@telia.com