Analys
En kraftfull opposition och ta fram den socialdemokratiska berättelsen om vilket Sverige S vill ha
Ska man - efter den socialdemokratiska baksmällan i svenska valet 2006; sämsta resultatet sedan 1914 - sammanfatta det politiska läget så är det väl två saker som sticker ut. Initialt att det tog ett halvår, minst, för partiet (och fackföreningsrörelsen) att ordna anletsdragen, slicka såren och till slut i mars också ha "processat fram" en ny partiledare (Mona Sahlin). Och först sedan många - Margot Wallström, Carin Jämtin, Ulrica Messing etc - hoppat av förklarat sig som icke intresserade. Sedan återstod bara Mona Sahlin, och hon ville och kunde ta uppdraget att leda partiet. (Pär Nuder var aldrig aktuell - också om han kanske själv trodde så ett litet tag.) Men hade partiet inte kunnat gjort en lite bättre och vassare egen analys av orsakerna till varför det gick så illa i valet? Bara man vågat lite mer. Ty det hade varit till god nytta för det som nu sedan måste följa - utformningen av den egna socialdemokratiska berättelsen om vilket Sverige vi vill ha.
Men efter detta första halvår har föjt ett andra halvår - efter partiledarvalet för S - som nog bara kan beskrivas med ett enda ord: reaktiv s-politisk linje. Socialdemokratin har mest och i hvudsak reagerat och opponerat (ibland rätt valhänt men ändå) mot försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och välfärden, mot de skattesänkningar som flödat över dem som redan har mest, mot stigande orättvisor och snabbt växande klass- och standardklyftor i samhället. Utan att ingalunda alltid agerat särskilt kraftfullt har S ändå i pakt med verkligheten framgångsrikt spelat på det missnöje som väljarna rätt snabbt började visa mot den nya regeringen, när den politik man sagt sig vilja driva faktiskt också började bli verklighet redan några månader eller ett halvår efter valvinsten. Men visst kunde arbetarrörelsen gjort ännu lite mer, varit ännu vassare i sin analys och kritiska granskning av högerregeringens politik - om man bara velat och orkat. Detsamma kan sägas om den samlade fackföreningsrörelsen.
Helt klart är att det proaktiva inslaget, den egna berättelsen om ett socialdemokratiskt Sverige och utformningen av ett eget, tydligt alternativ, så här långt har lyst med sin frånvaro.Inte helt bra. Med all respekt för den interna demokratins långsamma kvarnar och olika rådslagsgrupper som har som syfte att forma den "nya" politiken måste man ändå fråga sig vad det är för nytt som ska skakas fram till kongressen 2009. Visst kan lösningar i en del avseenden se annorlunda ut och behovet finns att självkritiskt granska exempelvis de senaste s-regeringsårens relativa misslyckande med arbetsmarknadspolitiken samt olika andra inslag i de system man själv burit ansvar för i regeringsställning under en sammanhängade period på tolv år är nödvändigt. Men de bärande värderingarna om ett samhälle uppbyggt kring begrepp som solidaritet, jämlikhet och rättvisa är inte förlegade. Tvärtom. Högerpolitiken nu visar att dessa värderingar och signalord är mer aktuella än någonsin.
Det handlar om solidaritet mellan generationer, mellan den som lever på solsidan och den som råkat hamna på skuggsidan, mellan den som har ett arbete och den som kastats ut i arbetslöshet, mellan den som är frisk och den som fötts handikappad eller drabbats av sjukdom eller i förtid blivit utsliten i ett allt tuffare arbetsliv. Att hjälpa och stötta elever som har det tufft i skolan, stötta varandra till att komma tillbaka till ett jobb, komma ur ett missbruk eller att som gammal ha rätt till ett värdigt liv är inte liktydigt med något passivt bidragsberoende. Nej, alldeles tvärtom handlar det i stället om att ställa upp för sin broder och syster enligt en klassiska devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Sådant är ingalunda heller kravlöst. För att kunna kräva sin rätt, handlar det också om att var och en också gör sin plikt."Kräv din rätt och gör din plikt" som det brukar stå på klassiska fackliga fanor och banderoller.
Här finns en tydlig och klar skiljelinje också i 2007 års Sverige. Det är solidaritetens svenska samhälle mot de växande klyftornas egoistiska Sverige. Det är lika modernt i dag, som det var igår - och kommer faktiskt att vara också i morgon. Och när vi går till val nästa gång i september 2010.
Så vad väntar socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen på? Det är väl bara att samla ihop sig och gå till bred offensiv - och redan nu börja opinionsbilda för just detta. Tydliggöra skillnaderna och formulera den socialdemokratiska berättelsen om vilket Sverige vi vill ha när vi kommer tillbaka år 2 010. Eller är det så att man, trots just nu så goda opinionssiffror, sviktar i tron och rent av tvekar om man verkligen förmår komma tillbaka redan i valet 2 010?
Just nu verkar det dock vara lite för många som tövar och tvekar, går och väntar på Godot som aldrig kommer.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)
En kraftfull opposition och ta fram den socialdemokratiska berättelsen om vilket Sverige S vill ha
Ska man - efter den socialdemokratiska baksmällan i svenska valet 2006; sämsta resultatet sedan 1914 - sammanfatta det politiska läget så är det väl två saker som sticker ut. Initialt att det tog ett halvår, minst, för partiet (och fackföreningsrörelsen) att ordna anletsdragen, slicka såren och till slut i mars också ha "processat fram" en ny partiledare (Mona Sahlin). Och först sedan många - Margot Wallström, Carin Jämtin, Ulrica Messing etc - hoppat av förklarat sig som icke intresserade. Sedan återstod bara Mona Sahlin, och hon ville och kunde ta uppdraget att leda partiet. (Pär Nuder var aldrig aktuell - också om han kanske själv trodde så ett litet tag.) Men hade partiet inte kunnat gjort en lite bättre och vassare egen analys av orsakerna till varför det gick så illa i valet? Bara man vågat lite mer. Ty det hade varit till god nytta för det som nu sedan måste följa - utformningen av den egna socialdemokratiska berättelsen om vilket Sverige vi vill ha.
Men efter detta första halvår har föjt ett andra halvår - efter partiledarvalet för S - som nog bara kan beskrivas med ett enda ord: reaktiv s-politisk linje. Socialdemokratin har mest och i hvudsak reagerat och opponerat (ibland rätt valhänt men ändå) mot försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och välfärden, mot de skattesänkningar som flödat över dem som redan har mest, mot stigande orättvisor och snabbt växande klass- och standardklyftor i samhället. Utan att ingalunda alltid agerat särskilt kraftfullt har S ändå i pakt med verkligheten framgångsrikt spelat på det missnöje som väljarna rätt snabbt började visa mot den nya regeringen, när den politik man sagt sig vilja driva faktiskt också började bli verklighet redan några månader eller ett halvår efter valvinsten. Men visst kunde arbetarrörelsen gjort ännu lite mer, varit ännu vassare i sin analys och kritiska granskning av högerregeringens politik - om man bara velat och orkat. Detsamma kan sägas om den samlade fackföreningsrörelsen.
Helt klart är att det proaktiva inslaget, den egna berättelsen om ett socialdemokratiskt Sverige och utformningen av ett eget, tydligt alternativ, så här långt har lyst med sin frånvaro.Inte helt bra. Med all respekt för den interna demokratins långsamma kvarnar och olika rådslagsgrupper som har som syfte att forma den "nya" politiken måste man ändå fråga sig vad det är för nytt som ska skakas fram till kongressen 2009. Visst kan lösningar i en del avseenden se annorlunda ut och behovet finns att självkritiskt granska exempelvis de senaste s-regeringsårens relativa misslyckande med arbetsmarknadspolitiken samt olika andra inslag i de system man själv burit ansvar för i regeringsställning under en sammanhängade period på tolv år är nödvändigt. Men de bärande värderingarna om ett samhälle uppbyggt kring begrepp som solidaritet, jämlikhet och rättvisa är inte förlegade. Tvärtom. Högerpolitiken nu visar att dessa värderingar och signalord är mer aktuella än någonsin.
Det handlar om solidaritet mellan generationer, mellan den som lever på solsidan och den som råkat hamna på skuggsidan, mellan den som har ett arbete och den som kastats ut i arbetslöshet, mellan den som är frisk och den som fötts handikappad eller drabbats av sjukdom eller i förtid blivit utsliten i ett allt tuffare arbetsliv. Att hjälpa och stötta elever som har det tufft i skolan, stötta varandra till att komma tillbaka till ett jobb, komma ur ett missbruk eller att som gammal ha rätt till ett värdigt liv är inte liktydigt med något passivt bidragsberoende. Nej, alldeles tvärtom handlar det i stället om att ställa upp för sin broder och syster enligt en klassiska devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Sådant är ingalunda heller kravlöst. För att kunna kräva sin rätt, handlar det också om att var och en också gör sin plikt."Kräv din rätt och gör din plikt" som det brukar stå på klassiska fackliga fanor och banderoller.
Här finns en tydlig och klar skiljelinje också i 2007 års Sverige. Det är solidaritetens svenska samhälle mot de växande klyftornas egoistiska Sverige. Det är lika modernt i dag, som det var igår - och kommer faktiskt att vara också i morgon. Och när vi går till val nästa gång i september 2010.
Så vad väntar socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen på? Det är väl bara att samla ihop sig och gå till bred offensiv - och redan nu börja opinionsbilda för just detta. Tydliggöra skillnaderna och formulera den socialdemokratiska berättelsen om vilket Sverige vi vill ha när vi kommer tillbaka år 2 010. Eller är det så att man, trots just nu så goda opinionssiffror, sviktar i tron och rent av tvekar om man verkligen förmår komma tillbaka redan i valet 2 010?
Just nu verkar det dock vara lite för många som tövar och tvekar, går och väntar på Godot som aldrig kommer.
Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)
posted by rbjorkenwall at 1:55 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home