Kapitalets revansch - människor åter som vilken vara som helst
Analys
Kapitalets revansch - människor som vilken vara som helst
I LO-tidningen från näst sista veckan i september konstaterar en välkänd amerikansk arbetslivsforskare, professor Bruce Kauffman från Georgia, USA följande:
– Kapitalismen går i cykler och just nu är man tillbaka där man var för hundra år sedan då man betraktade människan som en vara som vilken som helst, som olja eller kol, säger han. Detta bland annat apropå den borgerliga alliansregeringen Reinfeldts nedläggning av den arbetslivsforskningen i svenska Arbetslivsinsitutet i somras.
Tyvärr ligger det rätt mycket i det uttalandet. Löntagare och deras verklighet i arbetslivet är med den tidsanda som nu råder och den människosyn som råder i regeringar som styr på många håll kommit att åter betraktas som vilken vara som helst. Ett uttalande som säkerligen inte gillas av statsminister Reinfeldt, arbetsmarknadsminister Sven Otto "Smiley-gubben" Littorin, finansminister "han som bestämmer"-Borg, näringsminister Maud Olofsson och andra makthavare i vår nya regering. Men likafull så är det professor Kauffman i USA säger på kortet korrekt.
Det gäller då inte bara den lika cyniska filosofin bakom nedläggningen av vår arbetslivsforksning i Arbetslivsinstitutet. Samma råkapitalistiska syn om människor som vilken vara som helst ligger också i grunden bakom olika andra åtgärder från den m-ledda regeringen Reinfdelts sida att på olika sätt "disciplinera" arbetare och tjänstemän genom den kraftiga försämringen av arbetslöshetskassornas ersättningsnivåer i kombination med de kraftigt höjda och branschmässigt efter arbetslöshetsgraden varierande egenavgifterna samt borttagandet av skatteavdraget för fack- och a-kasseavgifterna, men däremot inte för arbetsgivarnas motsvarande medlemsavgifter. Samma sak gäller profilen på skattepolitiken. Mest till "dem som redan har skall varda ännu mera givet" och notan för dessa dusörer ska sedan de arbetslösa, sjuka, barnlediga föräldrar, förtidspensionerade och andra mindre privilegierade grupper stå för.
Ökade klyftor och svagare fackföreningar
Ökade klyftor mellan rika och fattiga samt svagare fackföreningar och starkare arbetsgivare är några av de av regeringen önskade konsekvenserna av dessa och andra liknande beslut från den borgerliga alliansregeringens sida. Redan nu har också kvittot kommit på att de fackliga organisationerna är på väg att tappa mark. Tjänstemannafacken har förlorat över 40 000 medlemmar under första halvåret i år. LO-förbunden har samtidigt tappat ungefär 97 000 medlemmar. Och i de fackligt anknytna a-kassorna har redan över 330 000 personer lämnat sina tidigare medlemskap; oftast just dem som egentligen behöver fackets och a-kassans stöd allra mest.
Förklaringarna är inte svåra att se. Regeringen har genomfört förändringar som slår stentufft mot facket och arbetslöshetsförsäkringen. Egenavgifterna till a-kassan har chockhöjts. Avdragsrätten för fackförenings- och a-kasseavgiften har slopats. Och då har det blivit allra svårast för just dem som har de minsta marginalerna att vara kvar som medlemmar. De orkar och kan inte av ekonomiska skäl vara kvar i detta trygghetssystem. Särskilt inte som alliansregeringens medvetna politik med regelförändringar och sänkta ersättningsnivåer vid arbetslöshet har omvandlat a-kassan till en B-kassa.
Den allt större andelen korta projektanställningar - snuttjobb - bidrar också till att fler står utanför, och därmed ytterligare försvagar fackföreningsrörelsen och a-kassesystemet.
Framväxten av en utpräglad låglönearbetsmarknad
Samtidigt har regeringen genom regeländringar i a-kassesystemet och annat liknande ökat trycket för att lönenivåerna på traditionellt lågbetalda jobb ska bli ännu lägre. Detta genom att ålägga arbetslösa att tvingas ta jobb till tidigare oacceptabelt låga lönenivåer på nedåt 8 700 kr i månaden efter en viss tid i arbetslöshet och att deltidsanställda bara får stämpla i a-kassan i högst 75 dagar. Också den nya, från sommaren 2008 aviserade "branschanpassningen" av egenavgiften till a-kassan efter hur stor arbetslöshet som råder i branschen kommer att öka trycket för lönesänkningar i traditionella lönlönebranscher. Införandet av "pigavdraget" - skatteavdraget för hushållsnära tjänster; används mest av välmående villahushåll - har ett liknande syfte. Det ska bidra till framväxten av en utpräglad låglönearbetsmarknad av det slag som hittills inte varit kutym på svensk arbetsmarknad.
Utvecklingen går bakåt. Också vi i Sverige ska konkurrera med låglönejobb knappast går att försörja sig på) och inte med kompetens och stort kunskapsinnehåll. Människorna blir åter som vilken vara som helst (prof. Kauffmans ord) och kapitalet flyttar fram sina positioner rejält på arbetets bekostnad. Och 2000-talet blir allt mera en tid av "kapitalets revansch" som analytikern och f d chefsekonomen Roland Spånt skriver om i sin färska bok - "Kapitalets revansch", utgiven på Premiss förlag.
På det här sättet blir också det senaste svenska riksdagsvalet hösten 2006 ett tydligt vägval. Ett växande antal då röstande inser idag - som framgår av senaste halvårets opinionssiffror och usla förtroende för regeringen Reinfeldt - det val man gör vid valurnan i mångt och mycket också är ett vägval mellan politiker som betraktar löntagare som människor eller politiker som ser löntagarna som vilken vara vilken som helst.
Det tror jag nu också har gott upp för allt fler så här ett år efter 2006 års riksdagsval. En annan sak är sedan vad man gör med den insikten i nästa riksdagsval i september 2010.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Kapitalets revansch - människor som vilken vara som helst
I LO-tidningen från näst sista veckan i september konstaterar en välkänd amerikansk arbetslivsforskare, professor Bruce Kauffman från Georgia, USA följande:
– Kapitalismen går i cykler och just nu är man tillbaka där man var för hundra år sedan då man betraktade människan som en vara som vilken som helst, som olja eller kol, säger han. Detta bland annat apropå den borgerliga alliansregeringen Reinfeldts nedläggning av den arbetslivsforskningen i svenska Arbetslivsinsitutet i somras.
Tyvärr ligger det rätt mycket i det uttalandet. Löntagare och deras verklighet i arbetslivet är med den tidsanda som nu råder och den människosyn som råder i regeringar som styr på många håll kommit att åter betraktas som vilken vara som helst. Ett uttalande som säkerligen inte gillas av statsminister Reinfeldt, arbetsmarknadsminister Sven Otto "Smiley-gubben" Littorin, finansminister "han som bestämmer"-Borg, näringsminister Maud Olofsson och andra makthavare i vår nya regering. Men likafull så är det professor Kauffman i USA säger på kortet korrekt.
Det gäller då inte bara den lika cyniska filosofin bakom nedläggningen av vår arbetslivsforksning i Arbetslivsinstitutet. Samma råkapitalistiska syn om människor som vilken vara som helst ligger också i grunden bakom olika andra åtgärder från den m-ledda regeringen Reinfdelts sida att på olika sätt "disciplinera" arbetare och tjänstemän genom den kraftiga försämringen av arbetslöshetskassornas ersättningsnivåer i kombination med de kraftigt höjda och branschmässigt efter arbetslöshetsgraden varierande egenavgifterna samt borttagandet av skatteavdraget för fack- och a-kasseavgifterna, men däremot inte för arbetsgivarnas motsvarande medlemsavgifter. Samma sak gäller profilen på skattepolitiken. Mest till "dem som redan har skall varda ännu mera givet" och notan för dessa dusörer ska sedan de arbetslösa, sjuka, barnlediga föräldrar, förtidspensionerade och andra mindre privilegierade grupper stå för.
Ökade klyftor och svagare fackföreningar
Ökade klyftor mellan rika och fattiga samt svagare fackföreningar och starkare arbetsgivare är några av de av regeringen önskade konsekvenserna av dessa och andra liknande beslut från den borgerliga alliansregeringens sida. Redan nu har också kvittot kommit på att de fackliga organisationerna är på väg att tappa mark. Tjänstemannafacken har förlorat över 40 000 medlemmar under första halvåret i år. LO-förbunden har samtidigt tappat ungefär 97 000 medlemmar. Och i de fackligt anknytna a-kassorna har redan över 330 000 personer lämnat sina tidigare medlemskap; oftast just dem som egentligen behöver fackets och a-kassans stöd allra mest.
Förklaringarna är inte svåra att se. Regeringen har genomfört förändringar som slår stentufft mot facket och arbetslöshetsförsäkringen. Egenavgifterna till a-kassan har chockhöjts. Avdragsrätten för fackförenings- och a-kasseavgiften har slopats. Och då har det blivit allra svårast för just dem som har de minsta marginalerna att vara kvar som medlemmar. De orkar och kan inte av ekonomiska skäl vara kvar i detta trygghetssystem. Särskilt inte som alliansregeringens medvetna politik med regelförändringar och sänkta ersättningsnivåer vid arbetslöshet har omvandlat a-kassan till en B-kassa.
Den allt större andelen korta projektanställningar - snuttjobb - bidrar också till att fler står utanför, och därmed ytterligare försvagar fackföreningsrörelsen och a-kassesystemet.
Framväxten av en utpräglad låglönearbetsmarknad
Samtidigt har regeringen genom regeländringar i a-kassesystemet och annat liknande ökat trycket för att lönenivåerna på traditionellt lågbetalda jobb ska bli ännu lägre. Detta genom att ålägga arbetslösa att tvingas ta jobb till tidigare oacceptabelt låga lönenivåer på nedåt 8 700 kr i månaden efter en viss tid i arbetslöshet och att deltidsanställda bara får stämpla i a-kassan i högst 75 dagar. Också den nya, från sommaren 2008 aviserade "branschanpassningen" av egenavgiften till a-kassan efter hur stor arbetslöshet som råder i branschen kommer att öka trycket för lönesänkningar i traditionella lönlönebranscher. Införandet av "pigavdraget" - skatteavdraget för hushållsnära tjänster; används mest av välmående villahushåll - har ett liknande syfte. Det ska bidra till framväxten av en utpräglad låglönearbetsmarknad av det slag som hittills inte varit kutym på svensk arbetsmarknad.
Utvecklingen går bakåt. Också vi i Sverige ska konkurrera med låglönejobb knappast går att försörja sig på) och inte med kompetens och stort kunskapsinnehåll. Människorna blir åter som vilken vara som helst (prof. Kauffmans ord) och kapitalet flyttar fram sina positioner rejält på arbetets bekostnad. Och 2000-talet blir allt mera en tid av "kapitalets revansch" som analytikern och f d chefsekonomen Roland Spånt skriver om i sin färska bok - "Kapitalets revansch", utgiven på Premiss förlag.
På det här sättet blir också det senaste svenska riksdagsvalet hösten 2006 ett tydligt vägval. Ett växande antal då röstande inser idag - som framgår av senaste halvårets opinionssiffror och usla förtroende för regeringen Reinfeldt - det val man gör vid valurnan i mångt och mycket också är ett vägval mellan politiker som betraktar löntagare som människor eller politiker som ser löntagarna som vilken vara vilken som helst.
Det tror jag nu också har gott upp för allt fler så här ett år efter 2006 års riksdagsval. En annan sak är sedan vad man gör med den insikten i nästa riksdagsval i september 2010.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 1:46 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home