En karelenflykting möter kärleken i Kiruna
Karelenflyktingen Olga från Ladoga mötte kärleken i Kiruna
Stockholm och Kiruna
Vi sitter och pratar med krigs- och karelenflyktingen Olga Björkenwall, nyligen 80 år fyllda, om hennes dramatiska liv i hennes lägenhet vid Södra stationen, nära Medborgarplatsen i Stockholm. Om hur livet gestaltat sig för den före detta Kirunabon och hennes och familjens flykt den 1 december 1939 från ön Mantsinsaari vid finsk-ryska gränsen i Ladoga, kort efter att de sovjetryska trupperna startat sitt anfallskrig mot Finland i det så kallade Vinterkriget 1939-40. Olga Björkenwall, 80 år. Olga Björkenwall bor sedan mitten av 1980-talet på Södermalm i Stockholm. Den här intervjun om hennes spännande liv är gjord i hennes hem där.
Olga Björkenwall berättar:
- När de sovjetryska trupperna anföll Finland den 30 november 1939 i det så kallade Vinterkriget fick vi order den 1 december 1939 att lämna vårt hem och bege oss till säkrare trakter, börjar Olga Björkenwall sin berättelse. Totalt var det 420.000 karelare eller motsvarande 12 procent av Finlands befolkning som i olika omgångar måste evakueras bort från sina hem på mycket kort tid. (I somras kröp det förresten fram - sant eller osant - att Finland under president Mauno Koivistos mandatperiod runt 1990 påstås ha erbjudits att få "köpa tillbaka" Karelen från ett ekonomiskt sargat och stukat Ryssland. Men att Finland - fortfarande enligt inte helt bekräftade tidningsuppgifter - bedömde kostnaden på tok för dyr och därför sägs ha tackat nej. Om det verkligen var en seriös invit från den ryska statsledningens sida råder det dock högst högst delade meningar om. Den åldrade president Koivisto - fortfarande vid hyfsat god hälsa - har dementerat saken, liksom den dåvarande utrikesministern Paavo Väyrynen.)
Mot säkrare trakter
Men åter till Olga Björkenwall och hennes berättelse. Olgas pappa, yrkesfiskaren Andrei och hennes mamma Tatjana Kuha och de åldriga farföräldrarna Nikit och Irina ombads vid Vinterkrigets utbrott att på maximalt fyra timmar - senare reducerad till en timma - snabbt plocka ihop de viktigaste ägodelarna. Dessa stuvades sedan ner i pappa Andreis motorbåt, pappa var yrkesfiskare, och tillsammans med sex barn (Olga med syskon) gav sig sedab snabbt iväg i pappans motorbåt över Ladoga och mot ett väntande finskt evakueringståg vid nordändan av Europas största sjö Ladoga.
- Själv var jag tolv år då och min yngsta syster fyra. Det mesta tvingades vi lämna kvar. Kor, grisar, ett års skörd och ett stort timrat boningshus i fin karelsk byggstil. Vi hade bara med oss färdkost för två dagars resa. Den stora fiskebåten sparkade pappan ut i sjön efter att han transporterat såväl sin egen som andra karelska familjer till det väntande transporttåget, vilket hade siktet inställt mot från kriget säkrare finska områden.
- En vecka senare var vi framme i Varkaus, i södra insjö-Finland och som då var en av de uppsamlingsorter som de finska myndigheterna hade. I Sorsakoski blev sedan vår familj inkvarterad hos ett äldre finskt par med ett litet jordbruk.
Snabbkoloninsering och ett avgörande slag som räddade framtiden
Där bodde familjen i ett drygt år innan Andrei år 1941 fick besked av myndigheterna, med stöd av snabbkoloniseringslagen från 1940, att familjen skulle få lite brukbar jord och skog i en kommun som heter Ii, sex mil norr om Uleåborg/Oulu. Kommunen är i dag en av Finlands mest dynamiska.
- Det var en granne från ön Mantsinsaari i Ladoga Karelen som föreslagit att pappa och vår familj skulle få komma dit och börja skapa ett nytt liv. Totalt blev vi tre karelska flyktingfamiljer som hamnade i Ii.
De flesta karelare tyckte trakterna runt Uleåborg låg för långt norrut och föredrog Lahti- eller Kuopio-regionen. Familjerna blev i huvudsak väl mottagna av den inhemska befolkningen, enligt Olga. Men det fanns dock en och annan som såg snett på Karelenflyktingarna:
- Vi tillhörde dem som aldrig for tillbaka till Karelen, inte ens när Finland den 10 juli 1941 fick marskalk Mannerheims order att återerövra Karelen där i början av Fortsättningskriget 1941-44. Det medförde att pappa av enstaka kommunalmän i Ii (strax norr om Uleåborg/Oulu) fick spydiga gliringar av typen: "Är du fortfarande kvar här? Har du inte som andra karelenflyktingar gett dig iväg tillbaks till dina gamla hemtrakter", berättar Olga och fortsätter:
- Pappa Andrei trodde aldrig på en varaktig seger för de finska trupperna mot de övermäktiga sovjetryska trupperna. Därför for vi inte tillbaka till vårt gamla hem ens under de mellanfredliga åren 1942-43.
Den 9 juni 1944 kom så också den länge anade ryska motoffensiven med våldsam kraft. Stopp på den ryska offensiven fick de hårt stridande finska trupperna först vid Tali-Ihantala, på norra delen av karelska näset. Detta slag lite norr om Viborg varade från 25 juni och till 9 juli 1994 och slutade med en finsk seger och kom att avgöra Finlands framtid som en självständig nation. (Om detta kan man läsa i Väinö Linnas klassiska roman "Okänd soldat" och Edvin Laines lika klassiska film av romanen. En ny spelfilm är om slaget vid Tali-Ihantala - "Tali-Ihantala 1944" - av finlandssvenska skådisen och regissören Åke Lindman lär förresten snart vara klar och få sin premiär. Finlands ex-president Mauno Koivisto, f d hamnarbetare från Åbo, har förresten själv skrivit en alldeles utmärkt och i tonen lågmäld skildring - "Ung soldat" - av sin tid som finsk jägarsoldat bakom de ryska linjerna. Den - liksom Åke Lindmans förra film "Framom främsta linjen" (finns på DVD) - är väl värd att ta del av för den intresserade av Finlands dramatiska historia.)
Farmor dog i Karelen
Olgas farfar Nikit och farmor Irina (betyder fred f.ö) hade i motsats till pappa Andrei under de lugna "mellankrigsåren" senhösten 1941- våren 1943, liksom många andra karelenflyktingar återvänt till sina gamla hemtrakter vid Ladoga, när de finska trupperna åter hade kontroll över de karelska områdena på det tidigare finska Karelen vid sjön Ladoga.
- Min pappa Andrei fick sedan tillstånd av de finska krigsmyndigheter att resa till ön Mantsinsaari senvåren 1944 för att "hämta hem" sina gamla föräldrar innan den förväntade massiva ryska offensiven inleddes med våldsam kraft. Men farmor Irina hann dock dö, där i sin barndoms bygder. Det knappt två veckor innan pappa kom tillbaka från Karelen med farfar Nikit samt även med pappas yngre bror Pekka någon gång i månadsskiftet maj/juni 1944.
1952 dog sedan Olgas farfar när han var på besök i Lahti hos sonen Pekka. Olgas yngsta syster Mirjam dog också efter en kort tids sjukdom och mamma Tatjana dog år 1953 i Ii.
- Pappa, som var gammal laxfiskare från Ladoga, hade mycket bra hälsa och överlevde sin 86-årsdag. Andrei Kuha (Kuha översatt till svenska betyder gös) dog först 1978, efter en knapp vecka på Uleåborgs länssjukhus. Också min äldsta bror Herman, allvarligt sårad i kriget, är död sedan många år.
Kvar i livet är Olgas äldre syster Maria, 88-årig änka boende i Åbo, och Olgas två yngre bröder Benjam, boendes i Ii och George, boendes på spanska solkusten och i Köpenhamn. Yngre brodern Benjam arbetade förresten själv några år i gruvan i Kiruna på 50-talet men p g a den svåra bostadsbristen då i Kiruna återvände han sedan till hemkommunen Ii utanför Uleåborg, och jobbet inom slakteribranschen.
Till Kiruna
Olga Björkenwall själv, flyktigen från Ladoga, Karelen, drog - sedan hon bl a arbetat en tid på Järvinens skidfabrik i Lahti och andra sysslor - vidare från nya hemmet i Iis kommun redan 1948. Hon hamnade först i Hedenäset i Tornedalen med ett uselt betalt jobb, och sedan på Rovas hotell i Junosuando 1949. Lönen där, minns hon, var endast 50 kronor i månaden.
- Inte räckte den långt inte, säger Olga. Så med diplomatisk hänvisning till tandvärk sade jag upp mig och for till Kiruna för tandvård och ett nytt liv där i gruvstaden.
- I februari 1950 kom jag så att gifta mig med Junosuandofödde gruvarbetaren Helmer Björkenwall och jag bytte efternamn från Kuha till Björkenwall. "Vi bodde först mycket trångt i ett litet kyffe på Järnvägsgatan men fick så småningom en lägenhet i de nu klassiska bleckhornen på August Malmsgatan i Sibirien-området.
"1951 föddes så min äldsta son och i april 1952 kom andra sonen och i mars 1959 vår dottern. I Kiruna bodde Olga i de K-märkta bleckhornen-husen (lär flyttas när Kiruna stad måste flytta sitt centrum om 15-25 år) under de 38 och ett halvt år som mannen Helmer arbetade som gruvarbetare (borrare, tappare, skyddsskrotare etc) och därutöver som deltidsanställd väktare vid rymdbasen Esrange."
- Först när vi blev pensionärer flyttade vi år 1984 så till Stockholm, samma trakter som våra två söner.
Olgas dotter däremot bor sedan många år i USA och forskar i sociologi vid bland annat Berkeley universitetet i Kalifornien. "Ett antal resor dit har det blivit genom åren men numera drar jag mig för att göra så långa flygresor."
- Min man och jag fick 56 övervägande goda år tillsammans innan han dog den 11 december 2006, nästan 83 år gammal så när som på ett par veckor. "Han brukade alltid, trots viss kritik under sämsta ackords-löneåren, säga att på det hela taget var och är statliga gruvjätten LKAB en mycket bra arbetsgivare. Men även att gruvpensionen och övriga förbättringar som vi fick som ett resultat av gruvstrejken 1969/70 var en välsignelse."
Änka
Nu lever Olga som änka i parets hem vid södra stationsområdet i Stockholm. Besök hos barn och barnbarn samt försöker ta dagliga promenader till Mariatorget för att hålla igång och sköta hälsan. Även om ledvärk och vissa problem med ryggen gör det lite svårare att gå. En och annan resa upp till Norrbotten och Kiruna kommun blir det dock ibland, om också det allt mera sällan. I sina minnen om tider som varit drar hon ibland sig till minnes Finlands fram till fortsättningskrigets slut mest kosmopolitiska stad, karelska Viborg, sina fisketurer på Ladoga med pappa Andrei, den karelska maten (pirogerna, den karelska steken, laxsoppan etc) och den nära nog mytiska karelska kulturen med nationaleposet Kalevala och Säkkijärven polka.
- Tyvärr orkar jag inte längre baka karelska piroger, som jag lärde mig av min mamma, säger Olga.
Livsgnistan finns kvar
Av Olgas ursprungliga barndomshem på Mantsinsaari finns inget annat kvar än stenfoten till grunden. Hennes yngre bror Benjam har varit där med ett sällskap gamla karelen-flyktingar, så han vet. Det mesta för att inte säga allt är förstört från det som en gång var en kär hembygd för många karelare.
Olgas Björkenwalls husläkare i Rosenlunds sjukhus och vårdcentral beskriver Olga som "en färgstark kvinna som varit med om mycket". Med det ljusa, karelska sättet att hantera också dystra stunder i livet. Hon har ännu livsgnistan i behåll.
Robert Björkenwall
/robert.bjorken@telia.com/
Stockholm och Kiruna
Vi sitter och pratar med krigs- och karelenflyktingen Olga Björkenwall, nyligen 80 år fyllda, om hennes dramatiska liv i hennes lägenhet vid Södra stationen, nära Medborgarplatsen i Stockholm. Om hur livet gestaltat sig för den före detta Kirunabon och hennes och familjens flykt den 1 december 1939 från ön Mantsinsaari vid finsk-ryska gränsen i Ladoga, kort efter att de sovjetryska trupperna startat sitt anfallskrig mot Finland i det så kallade Vinterkriget 1939-40. Olga Björkenwall, 80 år. Olga Björkenwall bor sedan mitten av 1980-talet på Södermalm i Stockholm. Den här intervjun om hennes spännande liv är gjord i hennes hem där.
Olga Björkenwall berättar:
- När de sovjetryska trupperna anföll Finland den 30 november 1939 i det så kallade Vinterkriget fick vi order den 1 december 1939 att lämna vårt hem och bege oss till säkrare trakter, börjar Olga Björkenwall sin berättelse. Totalt var det 420.000 karelare eller motsvarande 12 procent av Finlands befolkning som i olika omgångar måste evakueras bort från sina hem på mycket kort tid. (I somras kröp det förresten fram - sant eller osant - att Finland under president Mauno Koivistos mandatperiod runt 1990 påstås ha erbjudits att få "köpa tillbaka" Karelen från ett ekonomiskt sargat och stukat Ryssland. Men att Finland - fortfarande enligt inte helt bekräftade tidningsuppgifter - bedömde kostnaden på tok för dyr och därför sägs ha tackat nej. Om det verkligen var en seriös invit från den ryska statsledningens sida råder det dock högst högst delade meningar om. Den åldrade president Koivisto - fortfarande vid hyfsat god hälsa - har dementerat saken, liksom den dåvarande utrikesministern Paavo Väyrynen.)
Mot säkrare trakter
Men åter till Olga Björkenwall och hennes berättelse. Olgas pappa, yrkesfiskaren Andrei och hennes mamma Tatjana Kuha och de åldriga farföräldrarna Nikit och Irina ombads vid Vinterkrigets utbrott att på maximalt fyra timmar - senare reducerad till en timma - snabbt plocka ihop de viktigaste ägodelarna. Dessa stuvades sedan ner i pappa Andreis motorbåt, pappa var yrkesfiskare, och tillsammans med sex barn (Olga med syskon) gav sig sedab snabbt iväg i pappans motorbåt över Ladoga och mot ett väntande finskt evakueringståg vid nordändan av Europas största sjö Ladoga.
- Själv var jag tolv år då och min yngsta syster fyra. Det mesta tvingades vi lämna kvar. Kor, grisar, ett års skörd och ett stort timrat boningshus i fin karelsk byggstil. Vi hade bara med oss färdkost för två dagars resa. Den stora fiskebåten sparkade pappan ut i sjön efter att han transporterat såväl sin egen som andra karelska familjer till det väntande transporttåget, vilket hade siktet inställt mot från kriget säkrare finska områden.
- En vecka senare var vi framme i Varkaus, i södra insjö-Finland och som då var en av de uppsamlingsorter som de finska myndigheterna hade. I Sorsakoski blev sedan vår familj inkvarterad hos ett äldre finskt par med ett litet jordbruk.
Snabbkoloninsering och ett avgörande slag som räddade framtiden
Där bodde familjen i ett drygt år innan Andrei år 1941 fick besked av myndigheterna, med stöd av snabbkoloniseringslagen från 1940, att familjen skulle få lite brukbar jord och skog i en kommun som heter Ii, sex mil norr om Uleåborg/Oulu. Kommunen är i dag en av Finlands mest dynamiska.
- Det var en granne från ön Mantsinsaari i Ladoga Karelen som föreslagit att pappa och vår familj skulle få komma dit och börja skapa ett nytt liv. Totalt blev vi tre karelska flyktingfamiljer som hamnade i Ii.
De flesta karelare tyckte trakterna runt Uleåborg låg för långt norrut och föredrog Lahti- eller Kuopio-regionen. Familjerna blev i huvudsak väl mottagna av den inhemska befolkningen, enligt Olga. Men det fanns dock en och annan som såg snett på Karelenflyktingarna:
- Vi tillhörde dem som aldrig for tillbaka till Karelen, inte ens när Finland den 10 juli 1941 fick marskalk Mannerheims order att återerövra Karelen där i början av Fortsättningskriget 1941-44. Det medförde att pappa av enstaka kommunalmän i Ii (strax norr om Uleåborg/Oulu) fick spydiga gliringar av typen: "Är du fortfarande kvar här? Har du inte som andra karelenflyktingar gett dig iväg tillbaks till dina gamla hemtrakter", berättar Olga och fortsätter:
- Pappa Andrei trodde aldrig på en varaktig seger för de finska trupperna mot de övermäktiga sovjetryska trupperna. Därför for vi inte tillbaka till vårt gamla hem ens under de mellanfredliga åren 1942-43.
Den 9 juni 1944 kom så också den länge anade ryska motoffensiven med våldsam kraft. Stopp på den ryska offensiven fick de hårt stridande finska trupperna först vid Tali-Ihantala, på norra delen av karelska näset. Detta slag lite norr om Viborg varade från 25 juni och till 9 juli 1994 och slutade med en finsk seger och kom att avgöra Finlands framtid som en självständig nation. (Om detta kan man läsa i Väinö Linnas klassiska roman "Okänd soldat" och Edvin Laines lika klassiska film av romanen. En ny spelfilm är om slaget vid Tali-Ihantala - "Tali-Ihantala 1944" - av finlandssvenska skådisen och regissören Åke Lindman lär förresten snart vara klar och få sin premiär. Finlands ex-president Mauno Koivisto, f d hamnarbetare från Åbo, har förresten själv skrivit en alldeles utmärkt och i tonen lågmäld skildring - "Ung soldat" - av sin tid som finsk jägarsoldat bakom de ryska linjerna. Den - liksom Åke Lindmans förra film "Framom främsta linjen" (finns på DVD) - är väl värd att ta del av för den intresserade av Finlands dramatiska historia.)
Farmor dog i Karelen
Olgas farfar Nikit och farmor Irina (betyder fred f.ö) hade i motsats till pappa Andrei under de lugna "mellankrigsåren" senhösten 1941- våren 1943, liksom många andra karelenflyktingar återvänt till sina gamla hemtrakter vid Ladoga, när de finska trupperna åter hade kontroll över de karelska områdena på det tidigare finska Karelen vid sjön Ladoga.
- Min pappa Andrei fick sedan tillstånd av de finska krigsmyndigheter att resa till ön Mantsinsaari senvåren 1944 för att "hämta hem" sina gamla föräldrar innan den förväntade massiva ryska offensiven inleddes med våldsam kraft. Men farmor Irina hann dock dö, där i sin barndoms bygder. Det knappt två veckor innan pappa kom tillbaka från Karelen med farfar Nikit samt även med pappas yngre bror Pekka någon gång i månadsskiftet maj/juni 1944.
1952 dog sedan Olgas farfar när han var på besök i Lahti hos sonen Pekka. Olgas yngsta syster Mirjam dog också efter en kort tids sjukdom och mamma Tatjana dog år 1953 i Ii.
- Pappa, som var gammal laxfiskare från Ladoga, hade mycket bra hälsa och överlevde sin 86-årsdag. Andrei Kuha (Kuha översatt till svenska betyder gös) dog först 1978, efter en knapp vecka på Uleåborgs länssjukhus. Också min äldsta bror Herman, allvarligt sårad i kriget, är död sedan många år.
Kvar i livet är Olgas äldre syster Maria, 88-årig änka boende i Åbo, och Olgas två yngre bröder Benjam, boendes i Ii och George, boendes på spanska solkusten och i Köpenhamn. Yngre brodern Benjam arbetade förresten själv några år i gruvan i Kiruna på 50-talet men p g a den svåra bostadsbristen då i Kiruna återvände han sedan till hemkommunen Ii utanför Uleåborg, och jobbet inom slakteribranschen.
Till Kiruna
Olga Björkenwall själv, flyktigen från Ladoga, Karelen, drog - sedan hon bl a arbetat en tid på Järvinens skidfabrik i Lahti och andra sysslor - vidare från nya hemmet i Iis kommun redan 1948. Hon hamnade först i Hedenäset i Tornedalen med ett uselt betalt jobb, och sedan på Rovas hotell i Junosuando 1949. Lönen där, minns hon, var endast 50 kronor i månaden.
- Inte räckte den långt inte, säger Olga. Så med diplomatisk hänvisning till tandvärk sade jag upp mig och for till Kiruna för tandvård och ett nytt liv där i gruvstaden.
- I februari 1950 kom jag så att gifta mig med Junosuandofödde gruvarbetaren Helmer Björkenwall och jag bytte efternamn från Kuha till Björkenwall. "Vi bodde först mycket trångt i ett litet kyffe på Järnvägsgatan men fick så småningom en lägenhet i de nu klassiska bleckhornen på August Malmsgatan i Sibirien-området.
"1951 föddes så min äldsta son och i april 1952 kom andra sonen och i mars 1959 vår dottern. I Kiruna bodde Olga i de K-märkta bleckhornen-husen (lär flyttas när Kiruna stad måste flytta sitt centrum om 15-25 år) under de 38 och ett halvt år som mannen Helmer arbetade som gruvarbetare (borrare, tappare, skyddsskrotare etc) och därutöver som deltidsanställd väktare vid rymdbasen Esrange."
- Först när vi blev pensionärer flyttade vi år 1984 så till Stockholm, samma trakter som våra två söner.
Olgas dotter däremot bor sedan många år i USA och forskar i sociologi vid bland annat Berkeley universitetet i Kalifornien. "Ett antal resor dit har det blivit genom åren men numera drar jag mig för att göra så långa flygresor."
- Min man och jag fick 56 övervägande goda år tillsammans innan han dog den 11 december 2006, nästan 83 år gammal så när som på ett par veckor. "Han brukade alltid, trots viss kritik under sämsta ackords-löneåren, säga att på det hela taget var och är statliga gruvjätten LKAB en mycket bra arbetsgivare. Men även att gruvpensionen och övriga förbättringar som vi fick som ett resultat av gruvstrejken 1969/70 var en välsignelse."
Änka
Nu lever Olga som änka i parets hem vid södra stationsområdet i Stockholm. Besök hos barn och barnbarn samt försöker ta dagliga promenader till Mariatorget för att hålla igång och sköta hälsan. Även om ledvärk och vissa problem med ryggen gör det lite svårare att gå. En och annan resa upp till Norrbotten och Kiruna kommun blir det dock ibland, om också det allt mera sällan. I sina minnen om tider som varit drar hon ibland sig till minnes Finlands fram till fortsättningskrigets slut mest kosmopolitiska stad, karelska Viborg, sina fisketurer på Ladoga med pappa Andrei, den karelska maten (pirogerna, den karelska steken, laxsoppan etc) och den nära nog mytiska karelska kulturen med nationaleposet Kalevala och Säkkijärven polka.
- Tyvärr orkar jag inte längre baka karelska piroger, som jag lärde mig av min mamma, säger Olga.
Livsgnistan finns kvar
Av Olgas ursprungliga barndomshem på Mantsinsaari finns inget annat kvar än stenfoten till grunden. Hennes yngre bror Benjam har varit där med ett sällskap gamla karelen-flyktingar, så han vet. Det mesta för att inte säga allt är förstört från det som en gång var en kär hembygd för många karelare.
Olgas Björkenwalls husläkare i Rosenlunds sjukhus och vårdcentral beskriver Olga som "en färgstark kvinna som varit med om mycket". Med det ljusa, karelska sättet att hantera också dystra stunder i livet. Hon har ännu livsgnistan i behåll.
Robert Björkenwall
/robert.bjorken@telia.com/
posted by rbjorkenwall at 5:44 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home