USA:s ledarroll ytterligare försvagad när när partyt är över på Wall Street

Observerat och värderat:
USA:s ledarroll ytterligare försvagad när när partyt är över på Wall Street och ekonomin seglar upp som huvudfråga i presidentvalet

Vilka har orsakat det amerikanska folket mest skada: terroristerna eller de giriga finansdirektörer på börsgatan Wall Street som nu ska lösas ut från sina jättelika misslyckanden i finansbranschen? Svaret är inte helt givet och beror lite på om man bara räknar i reda pengar eller om man räknar in saker som hur folk drabbas, och hur många som drabbas. Och med vilken tidshorisont man räknar - nu direkt eller på något års sikt.

Terrordåden mot New York och Washington elfte september 2001 var ett övergrepp som dödade flera tusen människor. Men det fick konsekvenser långt utöver det. Allt förvärrades inte minst av att USA hade en president, George Walker Bush, knappast var situationen vuxen och bland annat drog igång ett folkrättsbrottsligt krig och invasion i Irak. Ett krig som kostat USA totalt runt 3 000 miljarder dollar, enligt ekonomiprofessor Joseph Stiglitz (fått nobelpris i ekonomi). Och på köpet lyckades George W Bush rasera den sympati som världen kände för USA efter nine eleven 2001.

Hur som helst har priset för detta stormaktskrigsäventyr mot en diktaturstat, Irak - men sådana finns det många av i världen - som faktiskt inte hade ett dugg med nine eleven-terrordåden 2001 att göra har spätt på USA:s budgetunderskott med gigantiska belopp. Utöver att hundratusentals huvudsakligen civila personer dött och miljontals irakier blivit flyktingar i grannländerna. Enbart lilla Södertälje kommun strax söder om Stockholm har nu årligen tagit emot 7 000 irakiska flyktingar, fler än hela USA och Kanada ihop!

Ett bokslut enbart på denna punkt över George Walker Bush åtta åt i vita huset gör att han redan någon månad innan sin avgång hamnat i kategorin USA:s allra sämsta, "dyraste" och mest impopulära presidenten någonsin. Och det innan USA-kongressens "uppstädningspaket" efter finanskrisen och "Meltdown Monday" (härdsmältnings-måndagen) då allt föll samman på börsgatan Wall Street i spåren av den gigantiska bolånebubblan och giriga, övermodiga finansdirektörers alla misslyckade spekulationsaffärer.

Superskrällen på Wall Street har vänt upp och ner på det mesta politiken i USA. Kongressen har, i stället för att bli hemförlovad inför de val som förestår i början av november tvingats sitta i maratonförhandlingar för att över partigränserna försöka lösa finans- och bostadsbubblekrisen i ett så förtroendeingivande stabiliseringspaket på runt 700 miljarder dollar som federalt budgetstöd för att lugna den krisdrabbade amerikanska kapitalmarknaden. Och som nu i sina huvuddrag men med långt tuffare villkor än Bush-administrationen tänkt sig. Talmannen Nancy Pelosi, representanthuset, varnar samtidigt i tuffa ordalag Wall Street-ledarskapet för att "partyt är över".

Liksom i tidigare versioner av räddningspaketet föreslås att den federala staten ska köpa loss dåliga lån för 700 miljarder dollar och därmed gjuta nytt liv i de för närvarande helt djupfrysta kreditmarknaderna. Men det blir bara 250 miljarder dollar i ett första steg, och som sedan följs av flera upp till totalt 700 miljarder dollar.

Men lagstiftarna i kongressen vill, som man säger, skydda skattebetalarna och har därför gjort en serie tillägg. Först blir bara 250 miljarder tillgängliga, sedan ytterligare 100 miljarder och så 350 miljarder dollar (efter ett nytt kongressgodkännande). En kommitté med full insyn tillsätts för att följa och övervaka processen samtidigt som en spärr införs för hur mycket chefer i företag som tar del av stödprogrammet får ta ut i ersättning.

Staten utrustas i det nu färdiga räddningspaketet också med möjligheten att ta över aktier i stöddeltagande företag och kan därmed få tillbaka avkastning på de stödpengar som nu de amerikanska skattebetalarna sist och slutligen nu tvingas slanta upp för att rädda den havererade amerikanska kapitalmarknaden.

Det är dock fortfarande oklart om tillräckligt många republikanska ledamöter i representanthuset och senaten är beredda att rösta för planen. Men partiets presidentkandidat John McCain har gjort klart att han, liksom motståndaren Barack Obama, tänker rösta ja.

Rimligen blir det också ett jag till slut i en just nu lite obstruerande kongress, där motståndet främst finns bland republikanerna som har svårt att ta att staten måste gripa in och rädda kapitalmarknaden. Dessutom är det få av hans egna partivänner som i dessa valtider lyssnar på den just nu mycket luggslitna "lama ankan", avgående presidenten George W. Bush.


– Alternativet, att inte göra någonting, är helt enkelt inte acceptabelt. Vi måste svälja det här, förklarade McCain, som haft svårast och gjort flest misstag i tidigare uttalanden innan han nu insett vad som måste sägas och göras.

Republikanen McCain försäkrade så sent som för bara ett par veckor försäkrade att USA:s ekonomi "i grunden är stark" och motsatte sig statliga ingrepp i det redan då skakiga finansiella systemet. Han är nu överkörd av verklighetens ångvält.

Men inte heller demokraten Obama har varit helt komfortabel i det osäkra läget. Skulle han i sina uttalanden hänga på förstatligande- och socialiseringsvågen, eller ställa sig på bromsen med hänvisning till att skattebetalarna inte ska städa upp efter direktörernas fest? Men presidenkandidaten Barack Obama har, visar olika gallupar, kommit bäst ut i väljarnas ögon under krisens olika faser. Bekymmersamt, också för honom om han blir vald den 4 november, är att den nu framförhandlade räddningsplanen i ett slag fördubblar det redan rekordstora amerikanska budgetunderskottet och minskar utrymmet för de reformer som Obama går till val på.

Trots detta - när nu kongressen, kanske efter viss modifiering, i början av oktober sannolikt ändå antar räddningspaketet - tjänar Barack Obama rimligen mest på att ekonomin blivit den dominerande valfrågan. Han är den av de två presidentkandidaterna som väljarna anser vara bäst skickad att hantera ekonomin. McCain sammankopplas redan med Bushs utrikespolitiska haveri. Nu får han också lida för Bushs ekonomiska fiasko, utöver det kostsamma och impopulära Irak-kriget.

USA:s redan försvagade ledarroll i världen har fått sig en ännu ny knäck efter haveriet på amerikanska fastighets- och finansmarknaden.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/ följer amerikansk politik och samhällsliv sedan många år

Två finska skolmassakret inom ett år - med vad görs för att det inte ska komma ännu fler?

(Publicerad i bl a Dagbladet och Skånska dagbladet 26/9 m fl)

Observerat och värderat:

Först Jokela och nu Kauhajoki - men vad gör man för att undvika nya skolmassakrer i Finland?

Det som så tragiskt inträffade i Finland i Jokela i Tusby (utanför Helsingfors) den 7november 2007 upprepades på nytt den 23 september i ännu en skola. Ett nytt ohyggligt skottdrama med många döda skolelever. Denna gång i lilla Kauhajoki i Österbotten, i en yrkeshögskola med nu tio döda elever samt gärningsmannen själv. Det nya skottdramat, utfört av den 22-årig manlig elev med månadsfärsk licens för en pistol, i lilla Kauhajoki visar att ingen skola i Finland längre kan betraktas som trygg.

Men vad göra i ett läge då liknande skottintermezzon och vansinnesdåd kan inträffa var som helst?, frågar sig oroliga finnländare. Det räcker med att en enda ung människa, ofta unga män i åldern 18-22 år, som "mår illa" och med tillgång till vapen och med narcisistisk lust att visa upp sitt samhällshat och lust att döda på YourTube och andra nätsajter. Och vars konsekvenser oskyldiga skolelever och lärarpersonal och andra tvingas betala för med sina liv eller genom fysiska skador och kanske livslånga trauman som de aldrig riktigt blir fria ifrån.

Skottdramat i Kauhajoki påminner kusligt mycket om händelserna i Jokelaskolan den 7 november i fjol. En 22-årig, med automatvapen utrustad man kommer in i kommandohuva och börjar skjuta vilt omkring sig.Elever faller som käglor. Några timmar senare konstateras dödsoffren vara tio döda elever samt att gärningsmannen själv kort därefter också avlider av sina egna skottskador. minst nio till antalet. I det läget vet ännu ingen hur många som är skadade, somliga kanske med livslånga trauman som följd.

Nästan omedelbart efter händelsen sprids, precis som i fallet Jokela, uppgifter om en koppling till YouTube. Skolelevmördaren Pekka Eric Auvinen konstaterades ju ha satt ut flera klipp på nätet om den förestående skolmassakern i Tusby.Då för ett år sedan ingrep ingen. Men i fallet nu i Kauhajoki uppmärksammades skjutbaneklippen på YouTube till och med av polisen, men ansvariga kommissarien fann ingen anledning att beslagta vapnet. Med facit på hand vet vi att det var en felbedömning med mycket allvarliga konsekvenser.

Det som aldrig gjordes efter Jokela-massakern häromåret måste nu göras grundligt och med eftertryck av den finska regeringen och polismyndigheten. En nation där vapentillgången är den tredje största i världen och regelverket kring vapenlicenser för "skjutglada" unga män länge varit för släpphänt och naiv. Och där skolan - och den uppsökande ungdomspsykiatrin - nog gjort för lite och haft för knappa resurser för ett meningsfullt förebyggande arbete för att förhindra kommande, nya händelser av denna katastrofala omfattning. med för det samhälleliga illamåendet med sina liv.

Rimligen kommer detta upprepande av samma tragiska mönster som häromåret nu inte bara att leda till att flaggorna halas på halv stång, en sorgedag utlyses och annat liknande, utan därtill också leda till en bred samhällsdebatt om lämpliga, konkreta åtgärder från samhällets sida för att om möjligt förhindra en upprepning.

Två massakrer utförda av "förtvivlade" unga män med drag av rotlöshet och stor vapenfixering och i ungefär samma ålder och agerande enligt samma handlingsmönster och med ungefär samma fruktansvärda följder, båda starkt påminnande om den amerikanska Colombine-skolmassakern från häromåret. Två snarlika massakrer som tyvärr förebådar ett tredje om inte konkreta motåtgärder nu sätts in och "rätt" lärdomar dras av det skedda.

I fokus finns då - utöver vapenkontrollen och regelverket kring vapenlicensers utfärdande - de unga 18-22-åriga männens hälsotillstånd. Enligt psykologiprofessor Sven Å Christianson och andra så finns uppenbarligen i våra samhällen - det finska såväl som det svenska och andra - en massa människor som upplever sig utstötta och avvisade av samhället. De saknar en tillhörighet i tillvaron, känner sig inte sedda samtidigt som de lider av en depressiv aggressivitet, rent av hat mot samhället. När de på YouTube och annorstädes läser och ser på händelser likt den i Tusby för ett år sedan och nu i Kauhajoki, ser de en utväg och ett sätt att återta kontrollen - och att ge sig själva en ny och mera central roll i samhället. Handlingen, själva skottdramat, blir då ett sätt för dem att vända sin egen "osedda" situationen till en mera synlig och "viktig" sådan. Och genom att lägga ut det de sedan avser att göra på nätet i form av videklipp och annat liknande så skapar de en arena för sig som de tidigare inte haft - och sätter samtidigt vid genomförandet av vad de planerat en massa oskyldiga medmänniskors liv på spel.

Christiansons med fleras teori faller in i det mönster av slutsatser som drogs i Finland redan efter Jokeladramat och som nu fått förnyad aktualitet efter mordet på de tio skoleleverna i Kauhajoki. Just den här ålderkategorin, 18-22-åringa unga män, identifierades åter som den grupp som mer än andra verkar ha fallit mellan stolarna i samhället. De är för gamla för att få hjälp via skolhälsovården och för unga för att sugas upp av och bli föremål för behandling av psykiatrin för vuxna. I Finland konstateras det nu - i efterklokhetens tecken - att hittills vidtagna åtgärder för att fånga upp den här riskgruppen har varit alldeles för små och alldeles för tafatta. I den mån några åtgärder över huvud taget alls har vidtagits. Fram till nu.

Uppgifterna om att attentatsmannen i Kauhajoki därtill hade giltig, helt månadsfärsk vapenlicens och nyinförskaffat vapen är faktiskt upprörande. Tickande bomber som vi ju har att göra med i fall som dessa.

Ännu för två år sedan hade en parallell mellan USA och Finland inte framstått som trovärdig. Men nu, efter händelserna först i Jokela och nu i Kauhajoki, anses en sådan parallell till och med acceptabel och helt naturlig att dra i vårt grannland Finland.

Det ankommer nu, menar man tämligen allmänt i Finland, på regeringen Vanhanen att visa att den också förstått och nu är beredd att agera och visa i konkret handling att den är starkare än några enstaka unga, våldsbenägna män. I det ingår då att man nu skyndsamt måste se över rutinerna och regelverket kring vilka personer som ges rätt att bära vapen, utöver då att ökade satsningar nu måste göras på förebyggande skolhälsovård och på den tämligen försummande ungdomspsykiatrin.

Om det sedan räcker för att undvika en kommande, möjlig och ny skolmassaker återstår att se.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Ytterligare ett steg på vägen mot löntagarnas likabehandling - men fler steg återstår

Observerat och värderat:
Ytterligare ett steg på vägen mot likabehandling av löntagare i Europa - men återstår många steg innan frågan är i mål

Kravet på likabehandling av löntagare i Europa fick kompakt stöd av europaparlamentets arbetsmarknadsutskott när de med röst­siffrorna 38 mot 0 häromdagen beslöt kräva att EU-kommissionen måste revidera utstationeringsdirektivet. Utskottet röstade också för att ett socialt protokoll - gammalt Europafackligt krav från EFS/ETUC - ska fogas till Lissabon­fördraget. Rimligen borde detta också vara ett villkor, jämte att en omskriven svensk utstationeringslag är klar, innan socialdemokraterna röstar för en underskrift av EU:s Lissabonfördrag i riksdagen.

Besluten i europaparlamentets arbetsmarknadsutskott gjordes i samband med att utskottet behandlade en rapport av den social­demokratiske europaparlamentarikern Jan Andersson. Rapporten är ett svar på den senaste tidens domar från EG-domstolen i fallen Laval (Vaxholmsmålet), Rüffert, Viking och kommissionen mot Luxemburg.

- Det är glädjande att utskottet på detta sätt ställer sig bakom LOs och Europafackets (EFS) krav på såväl en revidering av utstationeringsdirektivet som att ett socialt protokoll bör tillfogas Lissabonfördraget. Det visar att det finns en stark europeisk vilja och ambition att skapa ett socialt Europa. Den tydliga majoriteten som visade sig i utskottet gör att vi också kan förvänta oss ett starkt stöd för dessa krav när de behandlas i europaparlamentets plenum, säger LOs och EFS´ ordförande Wanja Lundby-Wedin i en kommentar.

Beslutet i Europaparlamentets arbetsmarknadsutskott innebar krav på att klargöra balansen mellan den fria rörligheten och grundläggande rättigheter såsom rätten att ingå kollektivavtal och rätten, grundlagsstadgad i Sverige, att ta till strejkåtgärder för att se till att detta också är möjligt att genomföra i praktiken. Utskottet i Europaparlamentet var i sitt ställningstagande också tydligt med att EG-rätten inte kan stå i konflikt med ILOs konventioner.

Men som sagt, nu borde detta rimligen detta att ett socialt protokoll ska fogas till Lissabon­fördraget för att garantera en likabehandling av löntagare också vara ett villkor, jämte att en omskriven svensk utstationeringslag är klar, innan socialdemokraterna röstar för en underskrift av EU:s Lissabonfördrag i riksdagen.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Halvtid och Reinfeldts lag liknat allt mer ett desperat fotbollslag i stort underläge

Observerat och värderat:
Alliansregeringen, nya budgetens återställare och utsikterna till nästa val

Reinfeldt-alliansen uppvisar en hel del drag som påmånner om ett desperat fotbollslag som ligger under med 0-3 i halvtid. Och som nu fått direktiv från lagledarbänken innebärande att man ska ändra på det inövade spelsystemet i förhoppning om att om möjligt vända trenden. I sin senaste budget, presenterad häromdagen i Sveriges nyligen höstöppnade riksdag, kommer nu återställare efter återställare i politiken. I form av bland annat en liten, blygsam sänkningen av a-kasseavgiften, några kronor mer till pensionärerna, lite mer pengar till yrkesutbildning etc etc, allt medan desperationen börjar sprida sig både bland spelarna (statsråden) och på rådgivar- och avbytarbänken (bland alliansens talespersoner i riksdagens olika utskott).

Det verkar dock inte hjälpa att utrusta statsråden med små fusklappar med en något omgjord spelidé och att sedan skicka ut dem på soloräder i en förhoppning att få ljuset på sig och kanske knappa in en eller två procentenheter. I ett läge när opinionsunderläget fortsätter att vara runt femton procentenheter eller mer till oppositionens (socialdemokraternas med stödpartierna V och MP) fördel. Vänder det inte nu med den här budgeten och senast under våren 2009 så är det nog kört, konstaterar allt fler analytiker och skribenter också med borgerliga, allianstrogna sympatier. Mera råbarkade och faktastyrda valsociologer och statsvetare som professor Sören Holmberg och andra går längre och säger att Reinfeldts alliansregering är "körd" i nästa val. Det blir maktskifte.

Att i detta läge komma med återställare, ändra spelsystem och försöka pumpa upp den egna mentala inställningen verkar inte hjälpa. Även om det är för tidigt ännu att helt säkert säga att om alla återställare av sin egen politik som nu föreslås i regeringens nya statsbudget ändå inte skulle kunna ge någon liten positiv trend i en för regeringen rätt riktning.

Men så är det det där med trovärdigheten. Efter att först dramatiskt ha höjt avgiften till arbetslöshetsförsäkringens med till till 300 kronor i månaden och samtidigt ha försämrat försäkringsskyddet, så är en säkning av a-kasseavgiften med en femtiolapp knappast något som imponerar på väljarna.

Lika lite imponerar återställaren i nya budgeten vad gäller.vuxenutbildningen, där regeringen Reinfeldt under mandatperiodens första halvlek först har bantats till närmast anorektisk nivå (minus 600 miljoner), så räcker det inte långt att man nu ger lite, om än inte särskilt imponerande, mer pengar till yrkesutbildningen.

Efter att kommuner och landsting fått realt sett lägre statsbidrag i takt med att bidragen legat stilla, samtidigt som inflationen stigit kraftigt, blir det nu några mindre öronmärkta satsningar på förskola och psykiatrin. Också det en liten men mycket blygsam återställare.

Och efter att regeringen först - redan i sin första budget - kraftigt ha höjt arbetsgivaravgifter för den först anställde kommer nu regeringen med en liten, liten sänkning med en procentenhet som knappt kommer att märkas för arbetsgivare som i nuvarande allt kärvare anställningsläge knappast lär komma att anställda någon ny personal. Än mindre någon som varit långtidsarbetslös och kanske utförsäkrad ur a-kassan.

Också gentemot det 1,5 miljon stora pensionärskollektivet lär regeringen Reinfeldts relationer förbli frostiga. Efter att pensionärerna hittills inte fått en krona i skattelättnad, samtidigt som många högavlönade löntagare fått tiotusentals kronor, så blir det för de allra flesta i nya budgeten nu 68 kronor lägre skatt per månaden. Det räcker väl knappt till två paket tvättmedel. Samtidigt går häften av budgetens nu framlagda skattesänkningar (jobbavdraget för förvärvsarbetande) till de 20 procent som har de högsta inkomsterna. Denna klasspolitiska orättvisa imponerar knappast på väljare i gemen när fördelningen blir så orättvis och pensionärskollektivet därtill fortsätter att hamna i strykklass.

Att beskriva dessa och många andra liknande ting som "satsningar" och "reformer" är nog tämligen svårsmält i många svenska väljares ögon. Så vad talar för att opinionssiffrorna skulle bli så mycket bättre nu i höst och till våren 2009? Sannolikt inte så mycket.

Må sedan vara att förslagen i nya budgeten har klara drag av reträtter och återställare från en hittills under de två första åren förd regeringskurs. Nog ger det här, mernar många, ett tämligen klart intryck av en regering som står med ryggen mot repen och försöker hitta en metod för att komma ur opinionsmätningarnas hårda grepp.

Hade det inte - till och med ur regeringens synvinkel - varit bättre att erkänna att hela strategin från mandatperiodens första halvlek varit usel, bitit huvudet av skam och tagit tillbaka några av de värsta nedskärningarna helt och hållet!? Sannolikt så.

Som ekonomisk-politisk strategi för att möta den ekonomiska och sysselsättningsmässiga nedgång som nu blir allt tydligare både i praktiken och i regeringens egna prognoser i finansplanen är denna oorganiserade och allt annat än smart genomförda strategiska reträtt ingenting som lär imponera på väljare eller analytiker i media. Kanske blir det snarare den sista spiken i kistan på en regeringen som gett upp förhoppningarna om att kunna vinna ett omval hösten 2010.

Den ekonomiska tillväxten blir, också i finansplanen (som väl snart är makulatur) år 2009 låga men kanske överoptimistiska 1,3 procent. Men för valåret 2010 spår regeringen, givetvis och föga förvånande, en ekonomisk uppgång.

Till följd av den låga ekonomiska aktiviteten i vår svenska ekonomi konstaterar regeringen att arbetslösheten nu kommer att stiga och sysselsättningsgraden att minska. Vi ser nu hur varslen öka och antalet nya jobb minska vecka för vecka. Och värre lär det bli. Inte ens valåret 2010 tror längre regeringen på en sjunkande arbetslöshet. Snarare tvärtom. Också många i regeringskretsen ger intryck av att de inte tror att det blir mer än en fyra-årig mandatperiod för sittande regering.

Vad statsminister Reinfeldt, finansminister Borg och andra i regeringen nu tycks hoppas på är att krisen i världsekonomin snabbt blåser över och att återställarna från sina egen politik ska leda till åtminstone en viss liten uppskattning hos de av regeringen hårt prövade väljarna.

Om det verkligen sedan blir så, ja det återstår att se.

Men redan nu inför en allt troligare valförlust i september 2010 verkar regeringen Reinfeldt ha dragit slutsatsen att det är bättre att fly än illa fäkta.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

New Labour vid vägs ände

Observerat och värderat:

New Labour i Storbritannien vid vägs ände

I Storbritannien har Gordon Brown varit premiärminister i 15 månader. Han var ena delen i radarparet Tony Blair och Gordon Brown redan innan det segerval, 1997, då Labour med tillägget new vann över det konservativa torypartiet som regerat i 18 år. Först under Margret Thatcher och sedan under den rätt misslyckade John Major.

Traditionsenligt i september har regerande Labour nyligen avverkat sin årliga partikongress. Det har skett i ett dyster opinionsläge och där möjligen bara - paradoxalt nog - finanskrisen gett en missmodig Gordon Brown lite hopp. Partiets opinionssiffror är de lägsta sedan opinionsmätningar började göras, alltså år 1943. Visserligen har Storbritannien majoritetsval i enmansvalkretsar men med opinionssiffror runt 24 procent vinner man inga parlamentsval. Också om valet sannolikt nu är troligt först till våren 2010, inte förr. Motståndaren Tory har under ledaren den populäre David Cameron just nu runt 50 procents väljarstöd, och ser därför gärna att valet kommer redan under 2009. Men oavsett när det nu blir - rätten att bestämma tidpunkt har premiärministern -, så pekar mycket på att det blir regeringsskifte i nästa val. Oddsen för Gordon Brown och Labour att kunna vända det här stora underläget är nog tämligen små. Möjligen kan det gå så att Labour till slut väljer att byta ut Gordon Brown under 2009 mot ex.vis utrikesminister David Milliband (en skicklig talare), sannolikt den mest trolige om Brown ersätts före nästa val.

Eftersom det borgerliga torypartiet fått ökat stöd kan man kanske bringas att tro att det beror på att Labour fört en för vänsterinriktad politik. Så är dock inte fallet. Tvärtom har premiärminister Brown, f d mångårig finansminister (och en framgångsrik sådan) fått kritik på kongressen och i sin egen allt mera obstruerande parlamentsgrupp för att han vid flera tillfällen lagt förslag som skulle drabba sämre ställda grupper i samhället hårt. Det gäller bland annat på skatteområdet. Partiet har också den senaste tiden tappat flera, tidigare säkra labourfästen i olika fyllnadsval till parlamentet.

En annan sak är sedan att det av dessa tappade fyllnadsval inte heller nu går att dra några säkra, entydiga slutsatser. Men nog finns där en viss trend finns, trots att proteströstande och kvaliteten på kandidaterna som ställts upp också spelar roll.

Brownregeringen har under hans 15 månader som premiärminister fört en fortsatt mittenliggande politik och tappat stöd åt alla håll. Fortfarande har Storbritannien också truppnärvaro i Basra-regionen i Irak, vilket hela tiden varit och förblir synnerligen impopulärt bland Labours väljare. Fick Labours väljare bestämma, skulle Strobritannien klippa det stödet för Bush och USA i det misslyckade krigsäventyret i Irak med en gång. Borde gjort det för länge sedan.

Brown och Labour kan fortsätta och regera till maj 2010 innan nästa val måste hållas. Och då köra vidare som nu - eller att under hösten och inte minst nästa år lägga om sin politiska kurs. Men av tradition så brukar nästan alltid val utlysas i förtid av regeringen. Och krymper också tiden för Labour och Brown att lägga om kursen så att man hinner få upp sina opinionssiffror innan nästa val kommer. Ytterst få brittiska regeringar sitter en hel femårig mandatperiod. En av de få som gjort det var Torys John Major (våren 1992 till våren 1997), som sedan förlorade stort mot Tony Blair och New Labour i valet 1997.

Förtjänsten med den mitteninriktning New Labour gick in för under Blairs ledartid var att partiet vann många mittenväljare från den stora partikonkurrenten till höger. Och så länge de var fler än de som lämnade (new) Labour - genom valskolk främst men också proteströstande på Liberaldemokraterna - så var det en vinnande strategi för Labour. Strategin hade också den förtjänsten att Labour i regeringsställning förde en jämfört med tories sannolikt klart mildare, välfärdsvänligare politik. På det utrikespolitiska området skulle Tory, om man regerat 2003, tämligen säkert gjort samma sak som Tony Blair och Labour och slutit upp på USA:s sida i den folkrättsligt felaktiga invasionen i Irak år 2003. Så på den punkten hade skillnaden nog varit ingen alls om Tory sutit vid makten i stället för Labour.

Men nu, efter tolv år i opposition (kan bli fjorton), så verkar de brittiska väljarna åter beredda att pröva Tory och överge Labour. Och allt det som fällde Tory och gav Labour en jordskredsseger i valet 1997 är nu glömt, nämligen det stora missnöje som brittiska väljare då hade med maktarrogans, skandaler, dubbelmoral, ökande sociala och ekonomiska klyftor och en ekonomi i obalans.

Nu är det i stället missnöjet med Gordon Brown och Labour som är i fokus för den brittiska väljaropinionen. Och det så tydligt att ett maktskifte i nuläget om ett år eller så är det mest troliga i 10 Downing Street (premiärministerresidenset) och i brittiska parlamentet. Oddsen för att Labour - kanske inte ens efter ett ledarskifte och kursomläggning nästa år - att vända nuvarande rekordlåga opinionssiffror synes vara tämligen små.

Må sedan vara att inget är klart förrän sista rösten är räknad på valnatten.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer brittisk politik sedan många år

Globaliseringens tsunamivåg, den egna nationella identiteten och fackets roll

Observerat, analyserat och värderat:
Den nationella grunden, globaliseringens tsunamivåg och behovet av kamp för att få fler med i facket

Vi lever i en värld som kännetecknas av ett globalt perspektiv. Fastighetsbubblor, bank- och bolånekriser, digital teknik, folkförflyttningar, resor och rörlighet för kapital och arbetskraft i en utsträckning som aldrig tidigare i historien. En del på gott, en del på ont. Myntet har två sidor.

Allt detta tycks göra gamla, nationella lojaliteter otidsenliga. Somliga menar att det rent av är naiva. Men är det så? Delvis - men bara delvis. Känslan för det nationella, det egna och lokala låter sig inte så lätt defineras bort. Utan en hyggligt stark förankring i det egna, den egna bygden, arbetsplatsen, det egna språket och i det nationella tenderar snarare rädslan inför globaliseringens tsunamivåg att växa. Att ha och hävda sin nationalkänsla, sin känsla för det egna facket, jobbet och arbetskamraterna, för Sverige som nation och ett fortsatt gott samhälle att leva i är inte ett uttryck för en längtan efter något föräldrat. Snarare är det - som t ex professor Anthony D. Smith vid London School of Economics skriver i en av sina böcker om nationell identitet - "den egna nationella identiteten uppfattas utgöra ett kulturellt fundament som kan ge mening, relevans och stabilitet i vår egen, globaliseringens tid" (ur en bok om National Identity, Oxford Univ. Press).

Utan en stark och av självförtroende präglad förankring i det "egna", det lokala och nationella så blir mellanstatliga och gränsöverskridande relationer och samarbete mera problemfyllt och osäkert. Den som har en egen stark nationell facklig, politisk och kulturell identitet tenderar att löpa en större risk att översköjas av och få svårare att stå emot globaliseringens tsunamivåg än den som saknar en sådan. Så vägen till samverkan med t ex den europeiska gemenskapen i EU och andra samverkande fora fungerar bättre om det sker utifrån en stark egen identitet. Precis på samma grund som t ex minoriteters rätt att hävda sin särart i Sverige behövs och är nödvändig för en trygg samverkan och delaktighet i "storsamhället" utanför den egna minoriteten. I det större, europeiska perspektivet är ju svenskarna en minoritet - och därtill en av de mindre.

Så en stark, nationell - och gärna också samnordisk - uppslutning kring t ex den svenska och nordiska kolletivavtalsmodellen och med hög facklig organisationsgrad ökar förutsättningarna och legitimiteten kring vår modell inom EU för regeringen av förhållandena på vår arbetsmarknad. Också när det handlar om villkoren för tillfällig arbetskraft som är verksam i Sverige.

Och omvänt, sjunker den fackliga organisationsgraden från säg 73 procent (snittet år 2008) till bra mycket lägre, till nivåer som finns i flertalet kontinental-europeiska lände, så försämras legitimiteten kring våra kollektivavtal och vår förmåga att framgent slå vakt om vår modell för att reglera förhållandena på vår nationella arbetsmarknad.

Eller med andra ord: utan en stark nationell bas, står vi sämre rustade för att kunna ta kamp för vår modell i det mellanstatliga samarbetet inom EU och globalt.

Samtidigt är det så att i dagens värld går det varken i fackliga eller politiska sammanhang att begränsa sig enbart till det nationella, till den egna nationen. Inte minst för fackföreningsrörelsen - med allt fler transnationella och globalt verkande företag - är det en nödvändighet att knyta allianser och samverka med likasinnade över nationsgränserna.

Den sociala rättviserörelsen har en poäng - även de papperslösa måste med i gemenskapen

Många, som ex.vis "ikonerna" i den globala, sociala rättviserörelsen, italienske filosofiprofessor Antonio Negra och amerikanske litteraturvetaren Michael Hard, menar dessutom att den europeiska fackföreningsrörelsen måste ta på sig rollen att försvara den vittrande välfärdsstaten i ett läge när regeringarna i många länder inte längre kan eller vill ta det ansvaret.

Utöver då att ta kamp och försvara såväl fackligt organiserade som illegala, papperslösa som i allt fler länder i grunden är utsatta för samma exploatering av hänsynslösa arbetsgivare.

Fackföreningsrörelsen och andra som tidigare skickade polisen på papperslösa svartjobbare, har numera insett att man låtit maktlösa människor betala priset för skrupulösa arbetsgivares hänsynslöshet.

Den ändrade attityden hos inte minst de fackliga organisationerna motsvaras dock inte av en motsvarande vilja att erkänna verkligheten och agera lagstiftningsmässigt och på annat sätt på den politiska beslutsnivån.

På EU-nivån handlar det om runt 8 miljoner och troligen något växande grupp av underjordiska, papperslösa migrantarbetare. I vårt land Sverige är uppskattningen att det rör sig om någonting mellan ca 10 000 till ca 30 000. De jobbar framför allt inom bygg-, städ- och restaurangbranschen. Och fastän deras svartlöner är långt under svensk standard och deras arbetstider bortom all arbetarskyddslagstiftning klagar få av dem. De kan varje månad skicka en summa pengar till sina familjer i hemländerna.

De bor i ofta usla andra- eller tredjehandslägenheter, vanligen många i samma rum. De flyttar ofta och är hela tiden rädda för att upptäckas av polisen eller bli så sjuka att de måste ha vård som de inte har råd att betala.

Ändå fortsätter de att leva under samma svåra villkor år efter år, eftersom alternativet att resa hem igen är ännu värre. Många kommer till och med tillbaka efter att först ha blivit utvisade.

Näriga och cyniska arbetsgivare finns, har alltid funnits. Arbetsgivare som är beredda att utnyttja de pappers- och skyddslösa. Vare sig man vill det eller inte, så är skarorna av papperslösa migranter är en ofrånkomlig del av globaliseringen. Med den följer en växande medvetenhet hos världens fattiga om de ojämlika livsvillkoren länderna emellan. Migranterna har kommit för att stanna. Och det har de fackliga organisationerna i flertalet EU-länder numera också insett - de är bara en annan sida av samma exploaterande, utsugningsmynt som alltid funnits på våra arbetsmarknader.

I den meningen gives heller inget annat reellt alternativ än att ta kamp också mot denna form av underbudskonkurrens och utsugning från cyniska arbetsgivares sida. Och att på sikt - att organisera och skriva in även dessa som medlemmar i sina respektive fackliga organisationer. Först då kan de få det skydd som det fackliga medlemskapet ger genemot arbetsgivare som vill sko sig på denna "gråzonedel" av arbetsmarknaden. Det gäller i Sverige, och det gäller inom EU-Europa i stort.

Murar, taggtråd och beväpnad polis är i långa loppet inget rimligt och mänskligt godtagbart alternativ. Så ju förr fackföreningsrörelsen börjar organisera också de papperslösa, desto bättre. Utöver då att facket behöver bli bättre på den traditionen medlemsrekryteringen av den växande skaran , en av fyra, som nu står utanför facket i vårt land. Och alldeles särskilt så i våra storstäder

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Firma Borg & Reinfeldts skatteorättvisa måste bort

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 25/9 m fl)

Häromdagen stod statsminister Reinfeldt i riksdagen och påstod att de låg- och mellanavlönade gynnas mest av de nya skattesänkningarna.

I praktiken - vid en närmare granskning - visar det sig, föga överraskande vara en stor fet lögn. En lögn som inte blir sannare för att den upprepas om och om igen. En beräkning har gjorts av Ikanobankens familjeekonom Ann-Sofie Magnusson och bygger på Skatteverkets modell och en kommunalskatt på 31,44 kronor. Det har skett på uppdrag av kvällsdraken Expressen som över två sidor kallar Reinfeldts propagandanummer för "Skattebluffen".
En normalinkomstagare med 18 000 kr i månaden får 241 kronor i skattesänkning, medan en bättre avlönad med 26 000 kr i lön får 323 kronor i sänkt skatt. Går man litet högre upp till 30 000 kr så blir den totala skattesänkningen 642 kr och ännu högre upp i inkomst blir det en tusenlapp mera i månaden. Det beror på att regeringen utan att basunera ut det har höjt gränsen för vilka som ska betala statlig skatt. Det betyder att alla som tjänar över 28 400 kr utöver jobbskatteavdraget får över 300 kr mer. Sedan ökar det till tusenlappen mindre i skatt vid ännu bättre inkomster som 31 700 kr.

Höginkomsttagare får däremot fyra gånger mer än normalinkomsttagaren. Varför denna gränslösa generositet mot dem som redan har det allra bäst i Sverige? Räcker det inte med borttagen förmögenhetsskatt och tiotusentals kronor mindre i fastighetskatt? En vanlig pensionär får bara 68 kronor, dvs runt unka tre kronor om dagen.

Men inte heller socialdemokraterna har hittills förmått samla ihop sig till ett oppositionsalternativ värd namnet för att skapa ett jämlikt skatteuttag.

Partiet har varit emot jobbavdraget men har därefter successivt accepterat en stor del av det. 2 000 kronor som kompensation till de äldre i sänkt skatt var allt man ansåg sig vilja eller kunna föreslå så sent som i somras. Det är för svagt.

Det var tyvärr bara ett litet plåster på såret - men ovärdigt ett parti med ambition att skapa jämlikhet och trygghet.

Visserligen sade socialdemokraternas Mona Sahlin i Ekots lördagsintervju för en tid sedan att partiet rent principiellt ansåg att pensioner borde betraktas som uppskjuten lön och beskattas därefter.

Men när hon sedan stod i talarstolen fredagen den 19 september på PRO:s kongress infriades ingalunda förväntningarna. Tvärtom föll de platt till marken när Sahlin inte vågade gå längre än en utlovad skattelättnad på "minst 2 500 kronor" om året. Alltså en unka 500-lapp mer än löftet från i våras.

Det håller inte om valet ska vinnas i september 2010.

Må sedan vara att det kan ses en som ett första steg mot en jämlik beskattning men jämfört med tidigare är det bara marginellt bättre. Inte mer.

Beskedet är alls icke tillfredsställande - utan rent av fegt. "Pensionärsskatten" måste bort och rättvisan visavi pensionärskollektivet måste bli verklighet under kommande mandatperiod. Annars lär nog S inte vinna något val - trots att alliansregeringen nu lagt upp bollen på straffpunkten.

Anser
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Några noteringar om ex-president Mauno Koivistos nya bok

Den "politiska klassen" i Finland är möjligen mera cynisk än den svenska, relativt sett. Men den agerar ändå inte utan att försöka ha folket med sig. Finska presidenter och ex-statsministrar som Mauno Koivisto och andra är goda exempel på detta.

Finlands förre president, doktorand på hamnarbetarnas villkor i Åbo f.ö, Mauno Koivisto (1982 – 1994), 85 år i november, har nyligen varit i Sverige och på finska ambassaden presenterat sin nya bok ”Grannar. Frändskap & friktion” (Atlantis/Söderströms, 198 sid.).

Tidigare statsministern Ingvar Carlsson var inbjuden att kommentera boken. Det här var vad Ingvar Carlsson sade på finska ambassaden, enligt vad jag erfarit i efterhand.

– Koivistos bok borde vara obligatorisk läsning för alla svenska riksdagsledamöter som sitter i Nordiska Rådet, sade Carlsson. Därefter koncentrerade sig Carlsson på ubåtsjakten på 80-talet och den svenska regeringens avsiktsförklaring 1990 om att söka medlemskap i EU, två frågor som väckte stark irritation i Finland på sin tid.

Om ubåtsjakten sade Carlsson på finska ambassaden, att det enligt hans uppfattning förekommit främmande undervattensverksamhet, men i mindre omfattning och som avslutades tidigare än som då hävdades.

– Med dagens kunskaper i frågan hade det inte funnits någon anledning att överlämna en skarp protestnot till Sovjetunionen som blev fallet i början av maj 1983 efter ubåtskommissionens rapport presenterats, vilken i väsentliga delar utformats av den unge moderate riksdagsmannen Carl Bildt. Carlsson anförde att han stod närmare Mauno Koivisto än Carl Bildt i sin syn på ubåtsaffärerna.

De finska stats- och regeringsledningarna nåddes inte av någon förhandsinformation, när statsminister Carlsson och finansminister Allan Larsson på en presskonferens i oktober 1990 offentliggjorde svenska regeringens avsiktsförklaring att söka om medlemskap i EU. På finsk sida ansåg man att sådan information borde ha givits. Carlsson har hela tiden därefter varit besvärad av den finska kritiken, vilket också framgår av Carlssons egna memoarer. På finska ambassaden vid mötet om nya Koivisto-boken försvarade sig nu Carlsson med att säga att han då inte uppfattade själva presskonferensen som en lika dramatisk händelse som man gjorde i Finland.

Det svenska närmandet till EU hade, enligt Ingvar Carlsson, pågått i en längre process efter Berlinmurens fall i november 1989. Och den processen bedömde han då att man hade klart för sig i Helsingfors. Men uppenbarligen delades inte Carlssons uppfattning av de finska stats- och regeringsledningarna. Händelsen störde relationerna mellan Sverige och Finland på högsta nivå i flera år.

Mauno Koivisto skriver i förordet till sin nya bok:

- Bokens tyngdpunkt ligger på växelverkan mellan Finland och dess närmaste grannar, Sverige och Ryssland/Sovjetunionen, samt händelser jag själv varit med om. Den djupaste innebörden av relationerna mellan Finland och Sverige kan förstås bara via ett långt historiskt perspektiv.

Boken är högaktuell genom att det år 2009 är 200 år sedan Finland avskiljdes från Sverige, och ett omfattande jubileumsprogram förbereds av den anledningen. – Den ryske regenten, Alexander I, såg till att skilsmässan med Sverige blev smidig och förhållandevis oproblematisk, skriver Koivisto.

Koivisto - ofta "den ensamme sheriffen" kallad av finska journalister - representerade som politiker socialdemokraterna och beskriver med typiska ”koivistoska filosofiska funderingar” Finlands relationer till de bägge grannländerna i olika frågor och tidsskeden, såsom Finlands självständighetsförklaring 1917 och det efterföljande inbördeskriget januari-maj 1918

– Efterhand började tanken på ett nordiskt samarbete få understöd i Finland, som gärna såg sig som en del av det nordiska samfundet. Men i säkerhetsfrågor var de nordiska länderna ingen enhetlig grupp trots att de alla lyckats hålla sig utanför första världskriget.

Mellankrigstiden med Ålandsfrågan, den facistiska Lapporörelsen och de första försöken med rödmylleregeringar mellan socialdemokraterna och agrarerna/centern beskrivs. Det finns en uppsjö av litteratur om Finland och andra världskriget som Koivisto själv deltog i som frontsoldat/jägarsoldat i armén på Karelska näset. Erfarenheter som han beskrivit i sin fina och läsvärda bok "Ung solidat".

Upplevelserna från kriget har starkt påverkat Koivistos bedömningar senare i livet. Och hans väl kända motstånd mot ett finskt Nato-medlemskap är starkt präglat av detta.

Och han är ingalunda ensam om denna åsikt ens bland dagens finska politiker.

Noterar
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Den svenska finnmarkens store diktare - Dan Andersson

Läst och värderat:
Dan Andersson - den svenska finnmarkens store diktare och "drömlängtande" gestalt

Göran Greider, poet och chefsredaktör för Dala-Demokratn i Falun har nyligen kommit ut med en fin bok om den svenska finnmarkens i Bergslagen-Dalarna store diktare. Biografin bär den poetiska titeln "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke" (Bonniers förlag, 334 sid.).

En titel, berättar Greider på ett knökfullt och publikdragande ABF-samtal i Stockholm en kulen septemberkväll, som visar sig vara hämtat från en av Dan Anderssons egna noveller.

Boken bygger, förutom på inläsning av rader av tidigare Dan Andersson-studier av litteraturvetaren Olavi Hemmilä, Gösta Ågren, Anne-Marie Odstedt och Gunde Johanssons översikt om "Finnmarkens speleman", på betydande egna närstudier av brevsamlingar och andra dokument på Kungliga biblioteket, KB, i Stockholm samt på resor i Dan Anderssons fotspår i finnmarken och på olika gatuadresser i Stockholm.

Alltsammans sedan redovisat för läsaren på ett lättläst och pregnat språk. Ibland i en typisk, lite "slängigt" charmig Greiderstil. Greiderstil. I boken berättar Greider hur samtal med förläggare och författarkollegor liksom tar en liten paus när han berättar vad han arbetar med. Dan Andersson har aldrig varit finkultur. Snarare då en författare som berör vanliga människor på ett alldeles speciellt sätt. Möjligen är det just därför han aldrig kommit att räknas till finkulturen.

Finnmarkspoeten Dan Andersson var, som han framträder i Greiders bok, och blev efter sin död en symbol och mytisk person för en människa i brytningstid.

En ”gränsgångare” och symbol för löftet om förändring som aldrig riktigt uppfylls och för den rastlöshet – mellan stad och landsbygd – som föds ur känslan av ”hemlöshet”. Och för tvånget att behöva men inte riktigt kunna välja sida.

Allt detta finns i Dan Anderssons diktning, mest så i poesin. Detta det lite svårfångade och flyktiga, med ett mångtydigt ”budskap” och nedtecknat på ett sångbart och ”sårigt” språk om detta ”bortom” bergen och inte där ens fötter råkade stå. På sätt och vis var Dan Andersson, menar Greider, det tidiga 1900-talet Bob Dylan, som fick också krumma och arbetströtta skogsarbetare, gruvarbetare, smeder och andra att känna att livet både kan och borde kunna vara något mer än det som fanns till städes vid den enkla kvällsvarden i stugan efter arbetsdagens slut. Och fick deras ögon att tindra, längta och drömma om ett annat liv.

Dan Anderssons poesi och sångbara texter gav på det sättet näring åt drömmar och hopp hos många "vardagens anonyma kugghjul" utan vilket inga varor och tjänster blir producerade. Antagligen är det därför exempelvis ”Tiggarn från Luossa” kommer tillbaka i ständigt kommer nya versioner.

Finnmarksskald, "drömmare" och med stort "kvinnotycke"
Men själv var Dan Andersson - som föddes i finnbygdens Skattlösberg i Dalarna år 1888och dog av cyanväteförgiftning på ett hotellrum i Stockholm 1920 - en rastlöst gränsvarelse. Febrigt rotlös och hängande i mitten mellan stad och landsbygd. Och med stor lojalitet med de finskättade arbetare han mötte i kolarkojorna i skogen, trots att han själv var en rätt usel och lite valhänt arbetare. När han nu försökte sig på deras tunga yrkesknog.

Göran Greider beskriver Dan Andersson med rätta som en riktig "marginal man", en gränsmänniska. Han var en person som förkroppsligade både stad och land i sin egen gestalt. Och som för övrigt proletärförfattaren Ivar Lo-Johansson skrev ett beundrande porträtt i romanen "Stockholmaren". Där framstår Dan som en förebild för svensk arbetarungdom.

Intressant nog hade Dan Andersson och en annan stor skald, värmlänningen Gustaf Fröding, samma finska stamfader - Björn Sarve som kom till Sverige och finnmarken på 1500-talet.

Många var de finnar som kom från främst Savolax men också Tavasteland och i flera tusental slog sig ner i ödebygder i Bergslagen (Dalarna, Västmanland och norra Värmland). Det som skulle bli känt som finnmarkerna. Och där naturen var rätt lik de trakter de lämnat i Savolax och Tavastehus. Finntorpen fick i regel släktnamn efter dem som en gång byggt upp den i ödemarken. Så småningom blev dessa dock försvenskande av nitiska präster och myndighetspersoner i kyrkoböckerna.

Men länge lyckades dessa finnar hålla emot och bevara sitt språk och sin kultur.

Detta finska kulturarv knöt Dan Andersson särskilt starkt an till efter sina resor från 1913 och framåt i sina romaner, noveller och dikter. Namn som Luossa, Pajso, Tervalax, Voima, Harja, Roomi, Hanga, Sami, Hautana hed, Kango och andra finskklingande namn förekommer flitigt i Dan Anderssons febriga diktning och prosakonst. Inte sällan med rent Edith Södergranska, karelska och kalevalaliknande anslag, sittande vid en stockeld medan timmarna skrida, kanske väntande på en syster eller käresta som är långt borta och möjligen senare kommer. Och om spelemän som inte vill tröska råg och repa lin men väl spela till gravöl och dans, lyssnande till stillsamma böljeslag mot strand, i "en vild och evig längtan" och där "evigt unga barn av saligheten bo". Som Dan Andersson diktade om i sin klassiska "Omkring tiggarn från Luossa" (en otrolig men inte helt lättolkad dikt). Den som jämte "Till min syster" och "Jag väntar.." är några av Dan Andersons än idag mest älskade och sjungna dikter. Ja, Helgdagskväll i timmerkojan, En spelmans jordafärd och några till hör också dit. Och därtill fanns i Dan Andersson en stor talang som tonsättare, så att han skrev så sångbara dikter var ingen tillfällighet. Duktig på fiol men även flöjt var han också.

För övrigt skriver Göran Greider att Dan Andersson - i livslångt men aldrig slutfört fadersuppror - i dikten "Till min syster" även smugit in ett förtäckt fadersuppror , när han i strofen "en dag på knä för konungen, en natt för skuggan rädd" i praktiken åsyftar sin egen far Adolf ("den gamle finnen" kallad av Dan själv).

Känt - och det gör Greider stor rättvisa av - är också att Dan Andersson hade kvinnotycke och var mycket omtyckt av kvinnor. Och med flera allvarliga romanser i livet, bland annat den vackra kärleksdikten "Jag väntar..." handlar om en av dessa, Nanne Lundberg, som han var förlovad med en tid.

Men den han verkligen ville ha och hade en treårigt lång relation med, Märta Larsson, fick han tyvärr aldrig gifta sig med p g a att Märtas far ansåg Dan vara ett alltför dåligt parti för dottern. Med "bodknodd" som Märtas far krävde ville Dan Andersson inte bli. Hans kall var författarens. Men Märta skulle han älska så länge han levde.

Dan Andersson hade mött Märta på arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik vinterkursen 1914-1915. Och den smäleken som Dan Andersson drabbades av när han inte fick sin Märta kom finnmarksskalden aldrig över. Även om han sedemera kom att gifta sig med Olga, systern till trubaduren Gunnar Turesson som tonsatt så många av Dan Anderssons dikter.

Dan Andersson han dock dö en meningslös död av cyanväteförgiftning på ett enkelt Klarahotell (Hellman) i Stockholm en septembernatt 1920 innan det barn som han och Olga väntade hann komma till världen.

Finnmarkens Dan Andersson har, trots sitt korta diktarliv och den ofta snåla kritik som hans böcker fick, ändå överlevt. Trots att han aldrig fått ett riktigt erkännande i svensk litteratur, så kommer det ständigt nya tolkningar av hans visor. Och där särskilt unga och tonsäkert sjungande Sofia Karlsson sticker ut som ett verkligt stjärnskott svensk viskonst. Men även sentida "rockers" som Joakim Thåström och Ulf Lundell har gjort några "spår" med Dan Andersson. Men Thorstein Bergman och Sofia Karlsson är nog de verkliga stjärnorna bland Dan Andersson-uttolkarna.

Kanske har Dan Andersson överlevt och känns så modern just därför att han inte egentligen skrev några agitationsvisor utan var och förblev den "stora drömmaren" och "längtans diktare" framför andra.

Det intrycket befästs av Göran Greiders fina och läsvärda biografi om Dan Andersson. Och trots att titeln "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke" egentligen är möjlig om för en bra bok som söker många läsare.

Samtidigt är det helt rätt - just när det handlar om en sådan gränsmänniska och febrigt undflyende gestalt som finnmarkens store diktare. Rabulisten Göran Greider har hur som helst skrivit en fin bok om honom, denne Bob Dylanska gestalt i svensk arbetarkultur.

Förre utbildningsministern Bengt Göransson har nog rätt när han nyligen på ABF i Stockholm sade att 2000-talets arbetarrörelse har för lite av längtan som kanske mer än något annat var Dan Anderssons signum.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Om vinnare och dåliga förlorare i politiken

Kommunalpolitisk nystart för S i Kiruna

Socialdemokraterna i Kiruna inleder nu fr o m mitten av september 2008 åter ett kommunalpolitiskt samarbete med värsta rivalen Kirunapartiet. Därmed är den omstridde Lars Törnman tillbaka i det socialdemokratiska ”fadershuset”. Och inför nästa val hösten 2010 är tanken att de två s-partierna åter ska bli ett socialdemokratiskt parti i kommunalpolitiken i Kiruna.

När Kirunapartiet, Kip, hade sin omröstning i tisdags röstade samtliga 28 närvarande ja till samarbetet. Mer tveksamt var det hos Kirunas socialdemokrater: 55 ja och 34 nej.

Som synes har inte riktigt allt gammalt groll och personpolitiskt tjafs ännu helt utvädrat, vilket kan bli en belastning för ett ingalunda helt smärtfritt men nödvändigt politiskt samarbete. Förhoppningsvis inser även de tveksamma inom s att det här är bästa lösningen både för Kiruna, den kommande, gigantiskt stora stadscentrumflytten och för socialdemokraternas utsikter i kommande val.

Det var 1994 som Lars Törnman hoppade av från socialdemokraterna och bildade ”missnöjespartiet” Kirunapartiet.Jo, jag minns själv hur tydligt det var att det skulle gå så när jag var på arbetsplatsmöten i Jägarskolan, på posten, lokstallarna vid järnvägen och pratade med folk på stan. Törnmans utbrytarparti var på väg in med dunder och bra. Och seglade också in i det vackra stadshuset och tog makten från den dåvarande socialdemokratiska kommunledningen.Vid senaste valet 2006 tappade Kip tre mandat och har nu elva. Socialdemokraterna har 16 och de två partierna för nu tillsammans 27 av 45 mandat i fullmäktige. Alltså en klar majoritet.

Viss irritation märks redan från vänsterpartiet, som har fem mandat i Kiruna och har tillsammans med Kip och centern utgjort oppositionsblocket i stadshuset.

I det nu påbörjade, majoritetsstyrande samarbetet i stadshuset med socialdemokraterna har Kip också gått med på att inför valet 2010 upphöra som eget parti.

Kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet Kenneth Stålnacke (s) säger i en kommentar att hans förhoppning är att Kiruna nu kan hävda sig bättre inom sjukvårdspolitiken och i det kommande regionsamarbetet.

Kiruna har de två första åren i denna manadperiod (sept. 2006 - sept. 2008) styrts av en ”regnbågskoalition" över blockgränserna. Kip, v och c har stått utanför.

Hans Swedell (m), hittillsvarande vice ordförande i kommunstyrelsen, antyder i en sur kommentar att det är den i gruvstaden opinionsstarka fackliga Gruvtolvan inom IF Metall som tryckt på och de facto, menar han, bestämt hur Kiruna nu ska styras.

I rikspolitiken beskylldes som bekant socialdemokraterna från vissa håll för att vara dåliga förlorare efter förlusten i riksdagsvalet 2006. Från Kiruna kan vi redan nu ana hur tongångarna kan komma att bli vid en borgerlig, i nuläget högst trolig förlust i september 2 010. Ska man också då vara dålig förlorade och skylla på att facket vann valet åt socialdemokraterna?

Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com ; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Finland är inte på väg in i Nato

Nato får inte ökat stöd i Finland

Rysslands militära överfall på Georgien har inte ökat den allmänna opinionens stöd för ett Nato-medlemskap i Finland. 57 % av de tillfrågade i den senaste gallupundersökningen är fortsatt emot ett medlemskap. 23 % är för ett medlemskap medan antalet ”osäkra – vet ej” har ökat till 20 %. Den sistnämnda gruppen har undan för undan ökat från 11 % till 16 % ifjol (2007) och nu alltså 20 %.


Den här nya finska gallupen omfattade 1000 personer och genomfördes den 2-11 september. Helsingin Sanomat, Finlands största tidningsdrake, publicerade undersökningen den 18 september.


Tidningen noterar på ledarplats att 73 % av de tillfrågade anser att det behövs en folkomröstning om ett Nato-medlemskap blir aktuellt. Om den situationen uppstår och leder till ett negativt svar skulle det försvaga landets säkerhetspolitiska ställning, skriver Helsingin Sanomat. Det är åtminstone en indikation att tidningens egen inställning till Nato är positiv. Men idag, konstaterar tidningen, nyktert att Finlands folk är stabilt till sin läggning och låter sig inte lätt rubbas i sin uppfattning.

Så vad som ibland än sägs i den svenska säkerhetspolitiska debatten - särskilt från Nato-aktivistiskt håll i DN, Expressen, bland folkpartister och andra - så har inte finska folket i grunden ändrat uppfattning. Finland är inte på väg in i Nato.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

följer bl a finsk politik sedan många år

Nya riksdagsåret öppnade till molltoner och växande orostider

Analyserat och värderat:

Svenska riksdagsåret öppnades till molltoner och växande oro om framtiden
- men regeringens politik ligger fast

Den 16 september 2008 öppnades det nya svenska riksdagsåret. Kungen var där och pratade om miljön och statsminister Fredrik Reinfeldt läste upp den borgerliga alliansens regeringsdeklaration för det kommande riksdagsåret. Den var - efter alla PR-turnéer om små och stora nyheter i höstbudgeten - rätt tom på nyheter för journalisterna. Nu när precis halva mandatperioden för Reinfeldt-regeringen har avverkats och precis halva återstår till kommande val i september 2010. Läget för alliansregeringen kunde vara bättre. Finanskris och börsoro samt en konjunktur som viker kraftigt nedåt. Svenska banker kan t ex ha förlorat minst 10 miljarder kr på enbart amerikanska Lehman Brothers konkurs. Och det svenska, statliga pensionsfonderna, AP-fonderna, minst en kvarts miljard. Samtidigt har regeringen förbrukat en stor del av sitt förtroendekapital från valdagen och valvinsten i september 2006:

* Oppositionen leder, enligt Sifo, med nära 15 procentenheter över de fyra regeringspartierna. I vissa, andra mätningar är gapet ännu större till den socialdemokratiska oppositionens fördel.

* Socialdemokraterna har fått mer än 350 000 nya väljare från andra partier enligt Synovates mätning. De procentuellt största förlusterna till s (15 procent) har folkpartiet och kristdemokraterna haft. I antal väljare har statsministerns parti, moderaterna, tappat mest till s; 110 000 väljare.

* Allt fler svenskar anser att socialdemokraterna skulle göra ett bättre jobb än den sittande borgerliga regeringen, enligt en ny undersökning från Skop.

När statsministern tisdagen den 16 september läste upp regeringsförklaringen skedde det i ljuset av stora börsras runt om i världen, dagen efter beskedet om Lehman Brothers stora kollaps. Den värsta ekonomiska krisen på 100 år och värre än börskraschen 1987, anser förre Federal Reserve-chefen Alan Greenspan som räknar med att andra länder där huspriserna stigit kraftigt kan få problem. Och det gäller också Sverige.

Krisstämningen vilade med andra ord tungt över riksdagen när Fredrik Reinfeldt i går presenterade sin regeringsförklaring. Den amerikanska finanskrisen, storvarsel från svensk industri – ex.vis kom tisdagen 16 sept. beskedet från Husqvarna att 300 måste lämna jobbet – och en sviktande framtidstro hos hushåll vars förmögenheter det senaste kvartalet minskat med 300 miljarder kr, kastade långa skuggor över den högtidliga riksdagsöppningen på Helgeandsholmen i Stockholm.

Molltoner men ändå mer av samma politik
Molltoner med Fredmans epistlar av Mikael Bellman vägledde, signifikant nog, statsminister Reinfeldt på vägen till talarstolen.
Statsministern gjorde sedan en något tamt genomförd sammanfattning av de senaste veckornas debattartiklar om höstbudgetens alla tidigare presenterade nyheter. Bland annat den forskningssatsning som kritiseras för att inte leva upp till vallöftena och ett program för vuxenutbildning som bara delvis åtgärdar de hål besparingarna skapat. En procents sänkning av arbetsgivaravgiften och 68 kronors skattesänkning i månaden i snitt för pension­ärerna. Den åtgärden lär inte återvinna särskilt många nu tämligen upprörda och arga pensionärsväljare till regeringsblocket.

Det stora i regeringspaketet var en ytterligare sänkning av inkomstskatten till förvärvsarbetande (men inte pensionärer och arbetslösa) på 15 miljarder kr. Men det hela var redan presenterat på förhand av regeringens fyra partiledare – på sedvanligt sätt genom DN-debatt – som det nya, tredje steget i det så kallade jobbskatteavdraget. Dessutom höjs gränsen när när man ska börja betala statlig skatt ytterligare något.

Fredrik Reinfeldt framställde de här åtgärderna som ett svar på den lågkonjunktur som nu är på väg. Ett stimulanspaket för jobb, tillväxt och utveckling.

Men om svenska folket verkligen kommer att se detta som rätt medicin i nuvarande, vikande konjunktur- och ekonomiska krisläge lär visa sig i kommande opinionsmätningar. Många - inte minst s-oppositionen - menar dock att det här är fel diagnos och fel medicin. Dessutom har det redan prövats två gånger om och avkastat resultat som knappast talar för att det nu behövs ännu mer av samma medicin.

Sveriges problem är i grund och botten inte att människors vilja till arbete är för liten eller att arbetslösa skulle vara lata, utan att den trygghet (omställningstrygghet) som krävs för att hushållen ska våga språnget att investera och satsa på framtiden håller på att gröpas ur i allt snabbare takt.

Därför skapar regeringens nya skattesänkningar inte just några nya jobb alls. Snarare, menar regeringens växande skara kritiker, innebär det här bara att de ekonomiska skillnaderna och motsättningarna i samhället växer ytterligare.

Känner hushållen - som nu - växande oro inför framtiden väljer de i stället att hålla hårt i plånboken och avstå från viktiga investeringar - som att byta bil, bygga ut det egna huset eller fritidshuset, köpa en annan och bättre bostad eller investera i nya fönster eller ett bättre kök.

Upplever de därtill att skyddsnätet vid sjukdom och arbetslöshet är för dåligt och har försämrats, så väljer de istället att spara inför framtiden. Inte att konsumera mera och öka den inhemska efterfrågan.

Realiteter som dessa talar därför för att vad Sverige i nuläget behöver istället för nya skattesänkningar är ett starkare trygghetssystem som ger mer pengar i plånboken till grupper som redan i dag har svårt att få ekonomin att gå ihop och som redan konsumerar hela sin inkomst. Men skulle behöva ytterligare ett litet tillskott i den konsumtionskassan.

Det handlar här om sjuka, arbetslösa, låginkomsttagare, barnfamiljer och åtskilliga äldre med låg pension. Grupper som ni inte alls - eller nära nog inte alls - får del av regeringens nya, tredje steg i jobbskattepaketet.

Förbättrad a-kassa, höjda barnbidrag och ett mer jämlikt skatteuttag skulle däremot, menar många, i nuläget vara en långt mera effektiv och vältajmad konjunkturpolitisk injektion än ytterligare skattesänkningar för dem som redan har det hyggligt ställt.

Det skulle också kunna medverka till att mota den arbetslöshet i grind som nu kommer att stiga det närmaste året.

En annan viktig sak för att mota arbetslösheten vore vidare att kommuner och landsting inte tvingas säga upp personal när tiderna nu blir sämre. Men inte heller på den punkten finns några åtgärder i regeringens höstbudget som förbättrar kommunsektorns ekonomi, och därmed förmåga att bättre stå emot de nedgångstider som nu stundar.

Därför finns det många - inte bara socialdemokraterna - som menar att alliansregeringen Reinfeldt troligen kommer att få fortsatta problem med att återvinna de väljare som det senaste året gått förlorade till oppositionssidan.

Fortsatt lika stort opinionsgap sommaren och hösten 2009 till oppositionens fördel, och den borgerliga alliansen lär få mycket svårt att bli omvald i september 2010.

Kanske är det, som statsvetaren Sören Holmberg vid Göteborgs universitet och andra säger, så att "regeringen Reinfeldt redan är rökt". Och den omvalsförhoppning man närt knappast längre är möjlig att uppnå. Särskilt nu när man i denna sin sista "riktiga" budget - vad gäller förmåga att påverka verkligheten - valde att satsa mer på samma politik i stället för att försöka lägga om kursen medan tid var.

I maj-juni 2009 lär vi - i den drygt 9 000 tillfrågade stora SCB-partisympatimätningen som då kommer - lär vi ha svart på vitt hur den troligen utgången kan komma att bli i riksdagsvalet 2010 i Sverige.

Är gapet då fortsatt minst tio procentenheter eller något mer till oppositionens fördel, lär nog chanserna för ett omval av regeringen Reinfeldt i september 2010 vara ytterst små. Om man då inte hos Reinfeldt & co kan hoppas på ett stort valskolk bland presumtiva s-väljare bl a beroende på att somliga kanske då säger att "det redan är klart att det blir ett byte så min röst behövs inte i valurnan".

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Är det så klokt att feglira så länge till från s-oppositionens sida

Observerat och värderat:
Är det så klokt att feglira från S ända fram till valårets slutspurt sommaren 2010?

Det är sant som inte minst valforskarna - Sören Holmberg och andra - nu efteråt konstaterat upprepade gånger: Alliansen vann inte riksdagsvalet i Sverige i september 2006 för att den hade en särskilt bra politik.

Alliansen vann valet för att den över huvud taget pratade om problemen med arbetslösheten och det så kallade utanförskapet. "Godsägaren" Göran Persson var en lätt motståndare. Han slog tidigt fast att jobben inte var någon valfråga. Han hade tappat kontakten med väljarna. Så enkelt var det.

Alliansen "bjussade" i gengäld väljarna på ett entusiastiskt och sammansvetsat alternativ till de trötta socialdemokraterna. Vad det alternativet egentligen innebar gick inte riktigt fram. Slagen mot arbetslösa och sjuka kom för många som överraskningar: Var det detta ”det nya arbetarpartiet” menade när de pratade om ”arbetslinjen”?

I regeringsställning har sedan regeringen Reinfeldt i långa stycken genomfört vad den lovat på en del områden – särskilt när det gäller att införa hårdare tag mot samhällets bräckliga och mest sköra, de arbetslösa, sjuka och gamla. Arbetslinjens genomförande kallas detta piskande av arbetslösa, sjuka och gamla i regeringsretoriken från Rosenbad. Det imponerar dock inte på svenska folket, visar opinionsmätning efter opinionsmätning.

Samtidigt är det dock få som vet vad socialdemokraterna egentligen vill. Vad är svaret på den klassiska frågan: vad vilja socialdemokraterna. Visst, de skäller på den odugliga alliansregeringen så snart de kommer åt. Men när den egna politiken presenteras verkar receptet vara: Ungefär som alliansen, fast lite snällare och lite mindre hårt. Men inte just så mycket mer. Suddigt och otydligt.

På område efter område gäller fortsatt "triangulering" (sno motståndarens problemformuleringar) och närmande från socialdemokraternas sida till alliansens kravretorik: Skatterna, skolan, flyktingmottagandet och försäkringarna för arbetslösa och sjuka. Hårdare tag är tydligen även socialdemokraternas melodi. Partiet lägger sig nära, nästan kloss i kloss-nära alliansen och hoppas på det sättet vinna mittenväljarna. Storstädernas väljare måste vinnas är det ofta återkommande motivet från s-håll för den här anpassningspolitiken.

Det är fegt, föga respektingivande. Om inte socialdemokraterna nu vågar formulera ett tydligt alternativ till regeringspolitiken, kommer de aldrig att våga göra det. Eller först när folk har tröttat och förtroendet har nötts ner lite för mycket.

Risken är snarare stor att betydande grupper människor, inte minst de som lever i knappa omständigheter, struntar i att rösta i valet 2010. Eller möjligen proteströstar på andra än en alltför tam s-opposition. Varför rösta om alternativet inte finns eller är så otydligt? Om politikerna ändå är överens om att dom där uppe ska och har rätt att ställa krav på dom där nere?

Socialdemokraterna är på god väg i oppositionsställning (med opinionsvindarna i ryggen) att nu positionera sig först och främst som ”det minst dåliga alternativet”, inte just så mycket mer. Hur uppmuntrande och röstvinnande är det i ett riktigt val? Föga skulle jag tro. Om nuvarande trend håller i sig också under det nu inledda riksdagsåret.

Och man sedan - väl sent - våren 2010 möjligen då ska försöka "tuffa till sig" och byta fot. Först då våga gå hårdare åt en alliansregering som har gjort bankrutt och svenska folket visar sig inte vilja ha kvar efter halvtid. Räcker det verkligen då, i ett så sent skede byta stil, och sluta med fegliret?

Visst vore det bättre om den omläggningen från feglir till frejdig offensiv kom med start redan nu i oktober månad. Och inte om ytterligare ett år - eller kanske inte alls.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Till dess din vrede upphör - en roman med grepp om läsaren

Läst och värderat
Till dess din vrede upphör - en spänningsroman som håller greppet om läsaren

"Luften och hans egna rörelser har rört upp så mycket slam inuti planet att han inte kan se handen om han håller armen utsträckt och lyser på den med ficklampan. Det är som att simma i en grön soppa.

Han ser ingenting. Absolut ingenting. Han vet inte längre vad som är upp och ner.

Linan som är fäst vid hans viktbälte fastnar lite här och där, i lastsurrningskrokar på golvet, i ett avslitet säte, i ett löst säkerhetsbälte. Överallt. Senda börjar han simma mot linan. Krockar med den. Fastnar i den. Den löper som ett spindelnät inuti planet. Och han hittar inte ut."

Någon eller snarare några - visar det sig - mördar Simon Kyrö och Wilma Persson när de dyker på ett plan (tyskt krigsplan) i Vittangijärvi i Kiruna kommun i Norrbotten.

Det sker för att dölja en gammal hemlighet som de har kommit på spåren? Men vilken hemlighet? Och vem eller snarare vilka är det som är beredda att mörda inte en utan flera gånger för om möjligt sopa igen spåren efter den hemligheten och för att förhindra att de dykanden ungdomarna kommer ut från Vittangijärvi igen?

Det är i korthet den mordutredning som Åsa Larsson-hjältinnan, kammaråklagare Rebecka Martinsson i Kurravaara och polisinspektör Anna-Maria Mella i polishuset i Kiruna har att reda ut i Åsa Larssons fjärde spänningsroman från sin egen hembygd och uppväxtmiljö.

På den resan stimuleras vi också att fundera på vad som egentligen formar en människa att bli den hon blir? Arv och miljö, givetvis. Men inte bara. Också konkreta händelser relativt tidigt i uppväxten av ett nytt liv. Händelser som kan få självkänslan att slå rot och växa. Eller dess motsats - som för åkarfamiljen Krekulas son Hjalmar i Piilijärvi. Tidiga händelser som fått hans självkänsla att stelna och rent av nästan dö helt.

Just detta är i grunden det bärande temat i succéförfattaren Åsa Larssons nya, fjärde kriminalroman, Till dess din vrede upphör. Kanske hennes allra bästa - hittills.

På nytt är det också världens till ytan näst största kommun, gruvstaden Kiruna, med omnejd som är arenan för henns uppdiktade och välspunna drama.

Med Solstorm (2003), Det blod som spillts (2004) och Svart stig (år 2006 och bäst av de tre) har ex-juristen och numera yrkesförfattaren Åsa Larsson på kort tid skaffat sig ett rykte som verkligt toppnamn i svensk kriminallitteratur. Och även sålt i stora upplagor i utlandet.

Den positionen befäster hon nu ytterligare med sin nya, fina "Till dess din vrede upphör" (2008, utgiven på Bonniers förlag). En spänningsroman med ett klart och poetiskt språk och med ambition att borra i det mänskliga psyket - och på vägen dit också samarbetande, kollaboratörers solkiga förflutna. Med en ambition att försöka ge hyfsat trovärdiga svar på frågan om det fanns också vanligt folk som för sin egen förtjänst agerade, eller var beredda att agera, som lockbete och förråda motståndsmän mot den tyska våldsregimen? När tyska fartyg lastade och lossade gods i Luleå hamn och nazityska armén hade stora förråd där samt när permittenttåg rullade genom Sverige från söder till norr innan krigslyckan vände vid Stalingrad för den då så segerrika nazityska krigsmakten.

Händelser som delvis varit fördolda och som historiker först på senare tid börjat gräva i - och som är orsaken till att 17-åriga Wilma Persson och Simon Kyrö aldrig lyckas ta sig ut genom Vittangijärvis ännu rätt tunna is en kylig oktoberdag. Också om de själva aldrig riktigt anat och förstått hela orsakskedjan till varför vissa inte vill att de ska vara och "gräva" i det störtade tyska krigstida planet i Vittangijärvis sjöbotten. Ett plan som sades ha försvunnit där år 1943.

När sedan Wilma Perssons men aldrig Simon Kyrös kropp hittas ungefär ett halvår senare en bit bort i Torneälven påbörjas en utredning med oanade bottnar och konsekvenser. Inte minst för polisinspektör Anna-Maria "alfatiken" Mella och kammaråklagare Rebecka Martinsson.

Det hela utvecklas till en hård kraftmätning med den respekterade, men ytterst illa omtyckta, åkerifamiljen Krekula i Piilijärvi. Att de är så illa omtyckta beror främst på familjens våldsamma söner, Tore och Hjalmar, och som nu båda tagit över firman efter pappa Isak och själva hunnit komma upp i åren.

Initialt verkar båda sönerna vara av stöpta i samma våldsbenägna form. Men det är en bild som inte visar sig vara helt sann. För ju längre utredningsarbetet lider och Krekulas både fysiskt som moraliskt blodiga händer synliggörs, desto klarare framträder också den äldre sonen Hjalmar ur familjens hårdföra skugga och får ett annat och långt mjukare Jag-drag. Rätten till detta sitt eget jag har Hjalmar av övriga Krekula-familjen förnekats ända sedan tidig barndom och en viss händelse den 17 juni 1956.

Åsa Larssons skildring av denne förlorares erkännande och, faktiska, befrielse är bokens höjdpunkt.

Den psykologiska resa som sonen Hjalmar måste göra för att få insikt och återvinna det jag som han aldrig fick i barndomen är spännande att ta del av i denna välspunna, psykologiska Åsa Larsson-thriller. Jämte då den utmärkt genomförda miljöskildringen - jo, jag känner själv väl till många av dessa Kiruna-miljöer - och vägen till upplösningen av morden kring Vittangijärvi.

När man läst klart efter 327 sidor så går det också upp för en att det i praktiken ju visat sig vara en spänningsroman om hedersmord som Åsa Larsson åstadkommit i denna sin fjärde och hittills bästa Rebecka Martinsson-roman.

Och detta på ett jobbklart och samtidigt poetiskt lystert språk som befäster Åsa Larssons ställning som en av de just nu bästa svenska spänningromanförfattarna.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Bank- och finansmarknadskrisen - mer än bara en "skakning på nedre däck"

(Publicerad i Arbetarbladet 18/9, Vasabladet 24/9 m fl)

Observerat och värderat:
Lehman Brothers konkurs - bara ännu ett exempel på en oreglerad finansmarknad i kris

En av världens största banker, Lehman Brothers, ansöker om konkurs. USA-banken har
26 000 anställda och en balansomslutning på svindlande 600 miljarder dollar (4 000 miljarder sv. kr). Bland annat har svenska Handelsbanken en kreditgivning till Lehman Brothers på nästan en miljard svenska kronor och svenska Swedbank hela 9 miljarder kr. Det är ofattbara belopp som det bollas med när den anrika banken Lehman Brothers nu begär konkurs och likadant när bolåneinstitutet Freddie Mac och Fanny Mae härom veckan övertogs av den amerikanska staten, via Federal Reserve (ung. am. riksbanken). Och gamla anrika Merill Lynch är också på dekis och nu på väg att övertas av Bank America. Sannolikt är vi ännu bara mitt uppe i en kris som kan pågå länge än.

-------------------------------
Faktaruta
Financial Times skarpe och ofta så läsvärde analytiker Martin Wolf slår fast att en brusten bostadsbubbla i USA kan tömma hushållens tillgångar på så mycket som 6 000 miljarder dollar (sanslöst mycket pengar) och därmed undergräva stora delar av samhällsekonomin, globalt och rakt in i till exempel svenska pensionsutbetalningar.

Den amerikanska statsapparaten, centralbank och regering, svarade inledningsvis med att pumpa in massor av miljarder i banksystemet och med att drastiskt sänka räntan. Därmed underblåstes ytterligare den låne- och konsumtionsekonomi som knäckt det amerikanska sparandet och undergrävt den mest elementära stabiliteten i samhällsekonomin. I samma krisprogram medverkade staten till att slumpa bort den konkursande banken Bear Stears till J P Morgan.

Skattebetalarna får helt enkelt ta över kostnaderna för den finansspekulation som redan inneburit gigantiska omfördelningar av förmögenheter. Socialiseringen i USA av två dominerande bostadsfinansieringsinstitut måste nu förvaltas så att den ökar insyn i de finansiella systemen och blir tydlig i sitt ansvarsutkrävande.

--------------------------------

Runt om i världen faller nu också aktiebörserna ihop som glass i sommarsolen. Det är så illa att ställt att amerikanska presidentkandiater - främst demokraternas Barack Obama men också republikanernas John McCain - nu talar om att det krävs regleringar av kreditmarknaden och att det behöver "rensas i Wall Street" (börsgatan i New York). Det talas om i USA att det är den värsta krisen på finansmarknaden sedan 30-talets depresssion. Något som i sin tur sänder chockvågor över världen. Och bland annat smältet ihop det pensionskapital som vi svenska folk "tubbades" - till att valfrihetens och marknadifieringens namn -
placera delvis själva på börsen.

I fallet Lehman Brothers ställer dock inte den amerikanska regeringen och Federal Reserve upp med några garantier utan låter jättebanken falla. Det är förstås begripligt, vanligt folk blir förbannade när deras skattepengar måste rädda ansvarslösa banker. Samtidigt går det inte att utesluta att det också får ödesdigra konsekvenser. Bortsett då från att 26 000 LB-bankanställda går gå över dagen. Här finns inga avgångsvederlag och uppsägningslöner i det råa, marknadsbrutala USA.

Det som kallas omstrukturering av finansmarknaden innebär i praktiken att en svår lågkonjunktur hotar runt hörnet och den drabbar i sista hand alltid vanligt folk, framförallt i form av en ytterligare växande arbetslöshet. I USA - och i världen i stort.

Sedan marknadsnissarnas och den neoliberala ekonomismens framfart i slutet av 80-talet agerar ju dagens storbanker i praktiken på långt mindre reglerade finansmarknader än tidigare. Under efterkrigstiden blev bankerna ofta mer eller mindre inbäddade i statliga regler och deras frihet vad gäller kreditgivning och annat hade sina gränser.


Men detta förändrades i slutet av 80-talet avskaffade sina valuta- och kreditregleringarna avskaffades. Samtidigt med detta blev den finansiella sektorn i den moderna, allt mera "otuktade" kapitalismen ofta viktigare än vad som produceras. Bankerna har blivit fria - men har som väntat inte kunnat hantera den friheten tillräckligt ansvarsfullt. Därför kommer inte heller den kris som vi nu alla bevittnar som någon större överraskning. Tvärtom låg det så att säga i tangentens riktning att det skulle bli så - tids nog.

Kärnfrågan nu är hur Europa och Sverige klarar denna globala skakning på "nedre däck". Sanningen är att ingen vet det och vi bör vara beredda på verklig grundstötning. Särskilt som det finns allvarliga och allt mera besvärande fastighetsbubblor/fastighetslånebubblor också i många europeiska länder. Och tyvärr är inte heller Sverige befriat från detta.

Dessutom med "inflöde" och kreditförlustrisker via svenskt bankägande i bl a Baltikum och stora, oprioriterade krediter i krisbanker som Lehman Brothers och andra. När en bank faller riskerar flera att dras med. Kunder som känner oro för att deras pengar ska försvinna hämtar snabbt ut sina slantar, och så är snöbollen i rullning. Är insättarnas pengar i våra svenska banker så trygga som folket skulle önska i nuläget?

Allt det här inträffar samtidigt som vi har en alliansregering i Sverige som med sina överstora och fördelningsmässigt orättfärdiga skattesänkningar gjort statens finanser ännu mer känsliga än normalt för följderna av en djupnande ekonomisk lågkonjunktur.

Svenska folket har mot den här bakgrunden goda skäl att känna oro inför den närmast överblickbara framtiden. Är regeringen situationen vuxen i de kris- och motgångstider som nu stundar? Nu när regeringen Reinfeldt precis har avlevererat sin regeringsdeklaration för det nya riksdagsåret och riksdagen återsamlats efter sina utskottsresor och sitt sommaruppehåll.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

IG för regeringens otillräckliga infrastrukturpaket

(Publicerad i bl a Dagbladet, Sundsvall, den 13 sept. 2008 m fl)

Observerat och värderat:
Icke godkänt för regeringens felprioriterade och otillräckliga infrastrukturpaket

Regeringen slår på stora trumman och satsar PR-mässigt hårt på en positiv lansering av sin kommande infrastruktursatsning för den kommande planeringsperioden. Men ska man vara imponerad? Har satsningarna fått rätt fokus och prioritering? Nä, inte om man vill - och som man bör - väga in också miljö- och klimataspekterna på kommande trafiksatsningar. Då kan det tyvärr inte bli godkänt för alliansregeringen Reinfeldts nya infrapaket.

En satsning på futtiga två miljarder av hela infrapaketet går till järnvägen. Och det är alldeles otillräckligt och rimmar illa med den "gröna" regeringsretoriken. Inte minst statsminister Fredrik Reinfeldt själv verkar har synnerligen svårt att bryta upp och frigöra sig från sitt och regeringens beroende av oljan.
Som bekant har Klimatberedningen tidigare i år pekat ut behovet av en ökad kapacitet i järnvägsnätet som avgörande för att Sverige ska kunna minska utsläppen av växthusgaser. Men Reinfeldt-alliansen har icke lyssnat på och beaktat detta i infrastrukturpaketet.

Enligt Banverket skulle en investeringssatsning på 136 miljarder på tio år - alltså 13,6 miljarder per år i tio år - öka kapaciteten i järnvägstrafiken med 50 procent. Med satsning på Norrbotniabanan, fler dubbelspår och annat angeläget. Miljöminister Andreas Carlgren har för övrigt också själv sagt att en så snabb utbyggnad är nödvändig. Nu har han dock uppenbarligen blivit helt överkörd av statsminister och hans handgångne finansminister Anders E Borg.

Samma sak gäller nu också miljöbilspremien, som - trots att den blivit framgångsrik -regeringen nu skrotar i förtid.

Ett vet vi dock säkert: Klimatkrisen kan inte vänta. Ändå väljer den borgerliga alliansregeringen ständigt att skjuta miljösatsningarna på framtiden.

Och det är illa, mycket illa. Icke godkänt, IG, blir det därför för regeringens nya infrapaket.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Fegkör och triangulering - socialdemokraternas nya signum i oppositionsrollen?

Observerat och analyserat om det politiska tillståndet i landet:

Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag tycker socialdemokraterna och arbetarrörelsen i stort sköter sig som de borde. Tvärtom så fegar man, uppträder ängsligt i stället för att med tydlighet och ryggrad markera distans till regeringen Reinfeldts orättfärdiga klasspolitik. Det tycks som oppositionspolitiken nu i allt väsentligt går ut på att sitta still i båten och riskminimera, rent av försöka göra borgerliga förslag till sina egna för att undvika konflikt och konfrontation.

Det är som om den borgerliga problembilden om att skatterna är för höga, de arbetslösa för slöa, de sjuka för lata, staten för stor, småföretagarna för plågade och flyktingar för bekväma så smått börjar smyga sig in i ett räddhågset och ängsligt fungernade socialdemokratiskt parti och nu sätter sin prägel på praktiskt taget hela dess oppositionspolitik och på rådslagsgruppernas verksamhet. Men en fråga i det sammanhanget: vem har gett dem det mandatet att göra så? Har partikongressen gjort det? Har partistyrelsen gjort det?

På område efter område uppträder socialdemokratin försiktigt och liksom tassar omkring för att inte störa, uppröra eller reta några väljare.

Det gäller skatterna- där socialdemokratin nu mest tycks vara orolig för vad allmänheten ska tycka om partiet skulle driva kravet på ett mer jämlikt skatteuttag genom att välbeställda får betala mer. Partiet talar hellre defensivt om att det inte blir någon "skattechock" efter valet än driver egna ståndpunkter.

Det gäller pensionärerna och den orättfärdiga beskattningen av deras pensioner. På den punkten har socialdemokratin riktat en högst rimlig kritik mot högerregeringen samtidigt som man uttalar sig vara anhängare av principen om likvärdig beskattning mellan löner och pensioner. Men sedan har socialdemokraterna fegat när det gäller genomförandet och inte ens vågat utlova att detta kommer att ske under nästa mandatperiod - om man får makten i valet 2010..

Det gäller arbetslösa och sjuka som jagats och hunsats av alliansregeringen. Men tyvärr har även socialdemokratiska företrädare i rådslagsgruppsledningar och andra sammanhang också själva bara alltför ofta talat om att det krävs hårdare krav och kontroller i stället för faktiskt konstatera att just dessa grupper redan i dag är kontrollerade och jagade på ett sätt som nästan matchar "rottingmajoren" Jan Björklunds skolpolitiska disciplin- ochskolkretorik. .

Det gäller också i synen på kollektivavtalen. Visserligen har socialdemokratin här riktar befogad kritik mot regeringens senfärdighet med att presentera en lagstiftning som säkerställer fackets rätt att vidta stridsåtgärder för att säkra vår hävdvunna kollektivavtalsmodell. Men sedan har man inte från socialdemokraternas sida själva vågat löpa linan ut och säga att innan denna lagstiftning är på plats så kommer partiet inte att medverka till att rösta för det nya EU-fördraget i riksdagen i november månad.

Det här är ett knippe exempel på att den i opinionsmätningarna klart ledande socialdemokratin uppenbarligen verkar ha dåligt självförtroende och ha hamnat i "trianguleringsträsket" (ambitionen att ängsligt snegla på motståndaren och sno dennes frågor). Och så till den grad att man inte verkar förmå sig att heller kravla sig upp ur detta ängslighetsträsk, trots att opinionsläget och alliansregeringens alla misslyckanden egentligen borde tala för att det borde vara precis tvärtom.

Med ett så massivt opinionsstöd i ryggen borde man våga socialdemokraterna tillåta sig själv att med stolthet föra fram en offensiv politik baserad på sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Våga föra en politik som har en klar ambition att vilja åstadkomma en utjämning av klass- och standardklyftorna i ett Sverige där de ekonomiska klyftorna nu växer. Våga föra en politik för trygghet i en tid då otryggheten griper omkring sig och när allt fler inte ges rimligt goda livschanser, ges en reell möjlighet att kunna "förverkliga sina bästa stämningars längtan" (Hjalmar Brantings ord). Våga visa att man står upp för och fortsatt har ambitionen att bygga Per Albin Hanssons folkhem utan kelgrisar och tillbakasatta.

Men i stället för att våga och visa självförtroende fegar och våndas den socialdemokratiska oppositionen i den opinionsmässiga medvinden. Triangulerar och skuggkopierar friskt alliansregeringens politiska retorik i stället för att göra det som partiets medlemmar och väljare vill och förväntar sig, nämligen en frejdig och frimodig oppositionspolitik med en tydlig och klar alternativ politik till den misslyckade borgerliga alliansregeringens.

Men icke så. I stället fortsätter man att visa dåligt självförtroende, fortsätter att fega och ängslas och att kopiera (triangulera) de borgerligas kravställarpolitik visavi dem som redan har det tuffast och kärvast i vår allt mera brutala klassamhälle.

Fortsätter det så här kommer partiets trovärdighet som ett valbart och för landet bäst skickat regeringsparti att skadas och täras så att man rent av kan äventyra en valvinst om två, en valvinst som nu annars synes så bedrägligt självklar i alla dessa sömnvaggande goda opinionssiffor.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Det faktum att även fackföreningsrörelsen är så mustyst gör inte saken bättre. Tvärtom. Inte heller där lever den frejdig och frimodiga samhällskritiken - och det gör att hela det politiska landskapet nu förflyttar sig ännu något snäpp mera till höger-mitten-sidan.

Hur kunde det bli så här? Och vem - vilken kongress, förbundsstyrelse, partistyrelse etc - har gett ledningarna det mandaten????

Det "fria" kundvalet på avreglerade marknaden - och verkligheten

Jag har alltid varit synnerligen skepisk till avregleringarnas välsignelser och alla dessa löften om hur fint allt skulle funka när vi fick en "fri" el- och telemarknad. Det är bara det att man då definierat bort de "transaktionskostnader" - kunders egen tid - som slukar timmar när kunderna ska göra dessa s k fria val. Eller när man vill byta från mellan bolag.

Själv har jag ett färskt eget exempel på detta. När de på stora Vattenfall i somras överlät telesidan till Alltele (vad nu det är för "skitbolag") så skapade det problem för oss kunder som råkat - som jag för mitt fritidshus i Östergötland - ha inte bara el utan tele hos Vattenfall. Ja elen har ju Vattenfall ännu kvar men tele överlät man i somras till Alltele. (Jo, jag har också Vattenfall i vår timmerstuga i Kiruna kommun, som jag och brorsan har kvar efter farsan. Men där har det hela funkat - så här långt utan problem!)

Som jag misstänkte var Alltele knappast ett telebolag jag ville ha att göra med. Bytte snabbt den 18 juli till Telia, överförde mitt fritidshusteleabonnemang från Vattenfall till Telia när ni överlät sin teletrafik till Alltele.

Detta blev också mycket riktigt registrerat som överföring och jag var telekund hos Telia fr o m 19 juli och de sade att de skickat över "en fil om överföringen" till Vattenfall och Alltele.

Lät ju bra, Men tji fick jag. Lika förbannat kommer det nu en faktura för ny abonnemangsperiod hos Alltele, trots att jag är kund och redan betalat för en abonnemangsperiod per 1 aug. hos Telia. Den Alltele-räkningen försöker jag förgäves prata med Alltele om, om att jag ingalunda tänker betala. Det går fan inte att komma fram till det bolag som Vattenfall överfört telesidan till, dvs Alltele. Torts timmar av väntan i någon slags telefonkö. Så jag mejlar dem om saken men när svaret kommer fete fan.

Min fråga är: hur kan man på stora, seriösa Vattenfall överlåta tele till ett bolag som har så usel kundservice som Alltele och som man omöjligen kan komma fram till? Och för det andra hur kommer det sig att de då inte sett till att försäkra sig om att Alltele noterar och verkligen avför kunder som överfört sina teleabonnemang från Vattenfall till - som i mitt fall - Telia? När Telia senast idag försäkrat mig om att de överfört nödvändiga flyttningsuppgifter via fil till Vattenfall redan 18-19 juli !!

Nog borde en så stor och välkänd firma som Vattenfall se till att det bolag man överför teletrafiken till verkligen fungerar seriöst och med rimliga krav på tillgänglig kundservice när fel har begåtts. Eller hur? Jag undrar vad Post- och telestyrelsen säger om saker som dessa, när kunder oförskyllt hamnar mellan stolarna och kanske tvingas betala dubbla fakturor för sånt som de själva inte har nån skuld till??

Den tid det tar för mig och andra - flera arbetstimmar - i "transaktionskostnader" att reda ut det här med alla er inblandade bolag borde egentligen den som gjort fel ersätta. Men det lär man nog aldrig göra. Tyvärr. Alla dessa "transaktionskostnader" vid olika slag av val kostnar miljarder i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men vem kalkylerar med dem????

Som en person med viss, inte obetydlig kunskap om bl a energi- och telekombranschen blir man minst sagt bekymrad och förbannad över hur illa det kan fungera. Vad gör en stackars pensioner som inte orkar vänta i alla telefonköer och tappar sugen när timmarna går i onödig väntan utan att ärendet blir utklarat???

Visst borde vi nog alla lite oftare se till att lyfta fram den här problematiken när vi möter riksdagsledamöter, statsråd, bolagsdirektörer etc...Det är, helt klart, en underskattad sida av alla dessa avregleringar och marknadslösningar som vi nu tvingas leva med som "fria val"-kunder.

Noterar
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Tyvärr känner jag också andra som drabbats på liknande sätt, eller värre.

Fem år efter mordet på Anna Lindh

Fem år sedan Anna Lindh dog - och Sverige förlorade en stor politiker och blivande statsminister

Alla bär vi med oss händelser som vi aldrig kommer att glömma. När ens egna barn föds och kommer till världen eller när en nära, omtyckt släkting går bort är det omskakande skeenden i våra liv som aldrig raderas ur minnenas hårddisk.

Ett annat sådant mera offentligt men starkt minne för svenska folket var när Sveriges statsminister Olof Palme mördades en kall februarinatt i centrala Stockholm år 1986. Ytterligare ett var när Sveriges alltid så pigga och knivskarpa utrikesminister Anna Lindh - och sannolikt blivande statsminister - mördades för i dagarna fem år sedan (10 sept. 2003) på varuhuset NK i Stockholm. Minnen och trauman som gjorde att Sverige aldrig blev sitt riktigt likt efter dessa dramatiska händelser.

Om inte det mordet kommit emellan hade Anna Lindh sannolikt efterträtt Göran Persson under 2004 eller senast 2005, i god tid innan socialdemokraternas förlustvalet i september 2006. Men en mördares kniv kom emellan och släkte livet på utrikesminister Anna Lindh. Tidigt på morgonen den 11 september 2003 var hon död och den fruktlösa läkarkampen över på Karolinska sjukhuset i Solna. Det var - precis som mordet på Olof Palme - en händelse som skakade om hela Sverige på djupet, alla kände vi oss drabbade. Minnena och traumat efter båda dessa politikermord - annars så sällsynt i Sverige - gjorde att Sverige aldrig blev sitt riktigt likt efter dessa dramatiska händelser.

När Anna Lindh - med de bästa politikeråren sannolikt ännu framför sig - knivskars på varuhuset NK befann sig Sverige mitt uppe i en brinnande valrörelse. Inom mindre än en vecka skulle svenska folket säga ja eller nej till införandet av euron i Sverige. Som bekant blev det sedan ett rungande klart nej och Sverige står ännu utanför euro-systemet.

Stämningen i Stockholm just då när mordet ägde rum var allt annat än lustigt och glatt. Snarare fanns då en hätskhet och hård ton i praktiskt taget all offentlig och även många privata EU-diskussioner. Det på ett sätt som annars är rätt ovanligt i svenska valrörelser.

På kvällen den 10 september skulle TV ha en utfrågning och debatt om euron och där flera tongivande företrädare från båda sidor - för och emot euron - skulle delta. Bland annat just Anna Lindh.

Överallt ute på stan i Stockholm - och annorstädes - satt det affischer med stora bilder av personer som Anna Lindh och andra med korta budskap för och emot euron. Opinionsmässigt var dock nej-sidan i ett klart överläge redan innan slutspurten i euro-folkomröstningen var till ända.

Men efter knivmordet på Anna Lindh, på en klädköprunda på NK, ställdes TV-debatten den 10 september 2003 in. Och morgonen efter förklarades hon vara avliden på Karolinska sjukhuset efter de obotligt svåra skador som knivskärningen orsakat henne i buk och inre organ.

Två unga pojkar hade nu förlorat sin mamma, en make sin hustru, socialdemokratin en av sina allra skickligaste politiska företrädare och Sverige sin utmärkt dugliga, glada och vänskapsbyggande utrikesminister och, sannolikt, blivande statsminister. Hennes dåvarande kollega, Finlands Erkki Tuomioja och andra känner för övrigt väl till vilka kvaliteter hon hade. Så mycket mera synd då att hon aldrig gavs chansen att fullfölja sin gärning som en stor och viktig nordisk politiker.

Sverige blev sig aldrig mer likt efter mordet på Anna Lindh. Snarare dog en smula också som nation betraktat. Precis som efter mordet på Olof Palme år 1986.

Än i dag har nog många svårt att gå förbi Anna Lindhs grav på Katarina kyrkogård i Stockholm. Sannolikt ännu lite svårare än när de går förbi Olof Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård (vid Sveavägen i Stockholm) eftersom det ännu bara gått fem år sedan hon dog.

Med tiden lär dock också detta förändras och Sverige som nation få lite lättare att gå vidare. Precis som man till slut kunde göra när man fått tillräckligt med tid att "försonas" med det faktum att också fredliga Sverige fått en statsminister mördad på öppen gata.

Mordet på Anna Lindh i blomman av sin bästa politikertid är dock ännu så nära inpå svenska folket att det fortfarande känns sårigt, orättvist och leder till många funderingar om varför "alltid de bästa ska tas ifrån oss i förtid".

Trots att det ofta sägs att tiden läker alla sår, så kommer vi svenskar i gemen nog alltid att bära kvar minnet av Olof Palme och Anna Lindh i våra hjärtan och sinnen.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

SCB:s slarv höjde räntan och kostar flis för hushållen

Tänk om Riksbanken ändå haft lite mera is i magen och uppträtt lite mindre stelbent och gett fan i att höjda reproräntan nu i september!? Men efter vad som nu har framkommit så borde den räntesänkning som Riksbanken aviserat först till nästa år nu komma långt tidigare. Detta sedan det visat sig att SCB:s schabblat med skopriserna i sitt inflationsindex, så borde reproräntan, efter Riksbankens förhastade höjning, nu komma redan innan årsskiftet.

Under tiden lär småföretagen och hushållen svära ve och förbannelse över att betala onödigt mycket för sina lån.

Allt för att Riksbankens direktion förhastat höjt räntan och SCB visat sig inte kunde hålla reda på priserna på importerade skor.

Beklämmande. Och till stor skada för Sveriges ekonomi, arbetslösheten och hushållens plånböcker.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

30 %-ig och snabbt sjunkande statsskuld men kommunsektorn går på knäna

Två år med Reinfeldt och minst men förhoppningsvis ytterligare bara två år med Reinfeldt innan vi byter regering. Men kommer också Reinfeldt & co att bli en borgerlighet som än en gång skjuter statsfinanserna i sank? Precis som skedde under Bildt-åren 1991-94 och som sedan socialdemokraterna fick sanera efteråt under rätt många av regeringsåren. Om också Reinfeldt hamnar i samma träsk skulle det sannolikt innebära att borgerligheten åter under flera mandatperioder framöver har diskvalificerat sig från allt vad regeringsmakt heter. Om ett par år - hösten 2010 - har vi facit.

Spåren efter Bildt-regeringens haveri 1991-94 förskräcker.

Bara det här året räknas med ett budgetöverskott på 163 miljarder och prognosen för fyraårsperioden 2008-2011 talar om 436 miljarder.

Pengar som finansminister Anders E Borg i första hand vill använda för att betala av på en statsskuld som inte längre är något problem.

Efter saneringsåren på 1990-talet har den undan för undan sjunkit från 70 procent av BNP till dagens 30 procent. År 2011 beräknas den vara nere på 19 procent. Sverige kan redan nu stoltsera med en av de lägsta statsskulderna i Europa.

Mot den här bakgrunden borde högkonjunkturens feta år borde istället användas till nödvändiga offentliga investeringar under lågkonjunkturen magra år. Det handlar om forskning, utbildning och infrastruktur - vägar, järnvägar, IT/bredband, stormsäkra elledningar och nya energisystem - som gör att hela Sverige står starkare vid nästa konjunkturvändning.

Det handlar också om att värna den offentliga sektorn, om sjukvården, äldreomsorgen och skolan.

För även om statens finanser står starka riskerar lågkonjunkturen att slå hårt mot många kommuner och landsting när skatteintäkterna sinar och när arbetslösa inte längre klarar sin försörjning som en konsekvens av den under de borgerliga två regeringsåren så kraftigt försämrade arbetslöshetsförsäkringen

Socialstyrelsens rapport från häromdagen visar att socialbidragskostnaderna ökat i 58procent av landets kommuner under andra kvartalet. Det är en tydlig varningssignal. I takt med en vikande konjunktur ökar antalet socialbidragstagare dag för dag.

Men hittills finns inga som helst tecken på att regeringen tänker ta något från sin överfulla kassa för att göra tillvaron lättare ute i kommunerna.

Tvärtom förblir statsbidragen frysta på obestämd tid, om nu inte regeringen mot förmodan i sitt pågående godisregn till de redan välbeställda också kommer med en liten skärv till den allt mer trängda kommunsektorn.

Facit har vi när höstbudgeten kommer om ett par veckor.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

PS. Men nog finns skäl att också efterlysa en lite modigare, frimodigare och rakare s-oppositionspolitik!