USA:s ledarroll ytterligare försvagad när när partyt är över på Wall Street
Observerat och värderat:
USA:s ledarroll ytterligare försvagad när när partyt är över på Wall Street och ekonomin seglar upp som huvudfråga i presidentvalet
Vilka har orsakat det amerikanska folket mest skada: terroristerna eller de giriga finansdirektörer på börsgatan Wall Street som nu ska lösas ut från sina jättelika misslyckanden i finansbranschen? Svaret är inte helt givet och beror lite på om man bara räknar i reda pengar eller om man räknar in saker som hur folk drabbas, och hur många som drabbas. Och med vilken tidshorisont man räknar - nu direkt eller på något års sikt.
Terrordåden mot New York och Washington elfte september 2001 var ett övergrepp som dödade flera tusen människor. Men det fick konsekvenser långt utöver det. Allt förvärrades inte minst av att USA hade en president, George Walker Bush, knappast var situationen vuxen och bland annat drog igång ett folkrättsbrottsligt krig och invasion i Irak. Ett krig som kostat USA totalt runt 3 000 miljarder dollar, enligt ekonomiprofessor Joseph Stiglitz (fått nobelpris i ekonomi). Och på köpet lyckades George W Bush rasera den sympati som världen kände för USA efter nine eleven 2001.
Hur som helst har priset för detta stormaktskrigsäventyr mot en diktaturstat, Irak - men sådana finns det många av i världen - som faktiskt inte hade ett dugg med nine eleven-terrordåden 2001 att göra har spätt på USA:s budgetunderskott med gigantiska belopp. Utöver att hundratusentals huvudsakligen civila personer dött och miljontals irakier blivit flyktingar i grannländerna. Enbart lilla Södertälje kommun strax söder om Stockholm har nu årligen tagit emot 7 000 irakiska flyktingar, fler än hela USA och Kanada ihop!
Ett bokslut enbart på denna punkt över George Walker Bush åtta åt i vita huset gör att han redan någon månad innan sin avgång hamnat i kategorin USA:s allra sämsta, "dyraste" och mest impopulära presidenten någonsin. Och det innan USA-kongressens "uppstädningspaket" efter finanskrisen och "Meltdown Monday" (härdsmältnings-måndagen) då allt föll samman på börsgatan Wall Street i spåren av den gigantiska bolånebubblan och giriga, övermodiga finansdirektörers alla misslyckade spekulationsaffärer.
Superskrällen på Wall Street har vänt upp och ner på det mesta politiken i USA. Kongressen har, i stället för att bli hemförlovad inför de val som förestår i början av november tvingats sitta i maratonförhandlingar för att över partigränserna försöka lösa finans- och bostadsbubblekrisen i ett så förtroendeingivande stabiliseringspaket på runt 700 miljarder dollar som federalt budgetstöd för att lugna den krisdrabbade amerikanska kapitalmarknaden. Och som nu i sina huvuddrag men med långt tuffare villkor än Bush-administrationen tänkt sig. Talmannen Nancy Pelosi, representanthuset, varnar samtidigt i tuffa ordalag Wall Street-ledarskapet för att "partyt är över".
Liksom i tidigare versioner av räddningspaketet föreslås att den federala staten ska köpa loss dåliga lån för 700 miljarder dollar och därmed gjuta nytt liv i de för närvarande helt djupfrysta kreditmarknaderna. Men det blir bara 250 miljarder dollar i ett första steg, och som sedan följs av flera upp till totalt 700 miljarder dollar.
Men lagstiftarna i kongressen vill, som man säger, skydda skattebetalarna och har därför gjort en serie tillägg. Först blir bara 250 miljarder tillgängliga, sedan ytterligare 100 miljarder och så 350 miljarder dollar (efter ett nytt kongressgodkännande). En kommitté med full insyn tillsätts för att följa och övervaka processen samtidigt som en spärr införs för hur mycket chefer i företag som tar del av stödprogrammet får ta ut i ersättning.
Staten utrustas i det nu färdiga räddningspaketet också med möjligheten att ta över aktier i stöddeltagande företag och kan därmed få tillbaka avkastning på de stödpengar som nu de amerikanska skattebetalarna sist och slutligen nu tvingas slanta upp för att rädda den havererade amerikanska kapitalmarknaden.
Det är dock fortfarande oklart om tillräckligt många republikanska ledamöter i representanthuset och senaten är beredda att rösta för planen. Men partiets presidentkandidat John McCain har gjort klart att han, liksom motståndaren Barack Obama, tänker rösta ja.
Rimligen blir det också ett jag till slut i en just nu lite obstruerande kongress, där motståndet främst finns bland republikanerna som har svårt att ta att staten måste gripa in och rädda kapitalmarknaden. Dessutom är det få av hans egna partivänner som i dessa valtider lyssnar på den just nu mycket luggslitna "lama ankan", avgående presidenten George W. Bush.
– Alternativet, att inte göra någonting, är helt enkelt inte acceptabelt. Vi måste svälja det här, förklarade McCain, som haft svårast och gjort flest misstag i tidigare uttalanden innan han nu insett vad som måste sägas och göras.
Republikanen McCain försäkrade så sent som för bara ett par veckor försäkrade att USA:s ekonomi "i grunden är stark" och motsatte sig statliga ingrepp i det redan då skakiga finansiella systemet. Han är nu överkörd av verklighetens ångvält.
Men inte heller demokraten Obama har varit helt komfortabel i det osäkra läget. Skulle han i sina uttalanden hänga på förstatligande- och socialiseringsvågen, eller ställa sig på bromsen med hänvisning till att skattebetalarna inte ska städa upp efter direktörernas fest? Men presidenkandidaten Barack Obama har, visar olika gallupar, kommit bäst ut i väljarnas ögon under krisens olika faser. Bekymmersamt, också för honom om han blir vald den 4 november, är att den nu framförhandlade räddningsplanen i ett slag fördubblar det redan rekordstora amerikanska budgetunderskottet och minskar utrymmet för de reformer som Obama går till val på.
Trots detta - när nu kongressen, kanske efter viss modifiering, i början av oktober sannolikt ändå antar räddningspaketet - tjänar Barack Obama rimligen mest på att ekonomin blivit den dominerande valfrågan. Han är den av de två presidentkandidaterna som väljarna anser vara bäst skickad att hantera ekonomin. McCain sammankopplas redan med Bushs utrikespolitiska haveri. Nu får han också lida för Bushs ekonomiska fiasko, utöver det kostsamma och impopulära Irak-kriget.
USA:s redan försvagade ledarroll i världen har fått sig en ännu ny knäck efter haveriet på amerikanska fastighets- och finansmarknaden.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/ följer amerikansk politik och samhällsliv sedan många år
USA:s ledarroll ytterligare försvagad när när partyt är över på Wall Street och ekonomin seglar upp som huvudfråga i presidentvalet
Vilka har orsakat det amerikanska folket mest skada: terroristerna eller de giriga finansdirektörer på börsgatan Wall Street som nu ska lösas ut från sina jättelika misslyckanden i finansbranschen? Svaret är inte helt givet och beror lite på om man bara räknar i reda pengar eller om man räknar in saker som hur folk drabbas, och hur många som drabbas. Och med vilken tidshorisont man räknar - nu direkt eller på något års sikt.
Terrordåden mot New York och Washington elfte september 2001 var ett övergrepp som dödade flera tusen människor. Men det fick konsekvenser långt utöver det. Allt förvärrades inte minst av att USA hade en president, George Walker Bush, knappast var situationen vuxen och bland annat drog igång ett folkrättsbrottsligt krig och invasion i Irak. Ett krig som kostat USA totalt runt 3 000 miljarder dollar, enligt ekonomiprofessor Joseph Stiglitz (fått nobelpris i ekonomi). Och på köpet lyckades George W Bush rasera den sympati som världen kände för USA efter nine eleven 2001.
Hur som helst har priset för detta stormaktskrigsäventyr mot en diktaturstat, Irak - men sådana finns det många av i världen - som faktiskt inte hade ett dugg med nine eleven-terrordåden 2001 att göra har spätt på USA:s budgetunderskott med gigantiska belopp. Utöver att hundratusentals huvudsakligen civila personer dött och miljontals irakier blivit flyktingar i grannländerna. Enbart lilla Södertälje kommun strax söder om Stockholm har nu årligen tagit emot 7 000 irakiska flyktingar, fler än hela USA och Kanada ihop!
Ett bokslut enbart på denna punkt över George Walker Bush åtta åt i vita huset gör att han redan någon månad innan sin avgång hamnat i kategorin USA:s allra sämsta, "dyraste" och mest impopulära presidenten någonsin. Och det innan USA-kongressens "uppstädningspaket" efter finanskrisen och "Meltdown Monday" (härdsmältnings-måndagen) då allt föll samman på börsgatan Wall Street i spåren av den gigantiska bolånebubblan och giriga, övermodiga finansdirektörers alla misslyckade spekulationsaffärer.
Superskrällen på Wall Street har vänt upp och ner på det mesta politiken i USA. Kongressen har, i stället för att bli hemförlovad inför de val som förestår i början av november tvingats sitta i maratonförhandlingar för att över partigränserna försöka lösa finans- och bostadsbubblekrisen i ett så förtroendeingivande stabiliseringspaket på runt 700 miljarder dollar som federalt budgetstöd för att lugna den krisdrabbade amerikanska kapitalmarknaden. Och som nu i sina huvuddrag men med långt tuffare villkor än Bush-administrationen tänkt sig. Talmannen Nancy Pelosi, representanthuset, varnar samtidigt i tuffa ordalag Wall Street-ledarskapet för att "partyt är över".
Liksom i tidigare versioner av räddningspaketet föreslås att den federala staten ska köpa loss dåliga lån för 700 miljarder dollar och därmed gjuta nytt liv i de för närvarande helt djupfrysta kreditmarknaderna. Men det blir bara 250 miljarder dollar i ett första steg, och som sedan följs av flera upp till totalt 700 miljarder dollar.
Men lagstiftarna i kongressen vill, som man säger, skydda skattebetalarna och har därför gjort en serie tillägg. Först blir bara 250 miljarder tillgängliga, sedan ytterligare 100 miljarder och så 350 miljarder dollar (efter ett nytt kongressgodkännande). En kommitté med full insyn tillsätts för att följa och övervaka processen samtidigt som en spärr införs för hur mycket chefer i företag som tar del av stödprogrammet får ta ut i ersättning.
Staten utrustas i det nu färdiga räddningspaketet också med möjligheten att ta över aktier i stöddeltagande företag och kan därmed få tillbaka avkastning på de stödpengar som nu de amerikanska skattebetalarna sist och slutligen nu tvingas slanta upp för att rädda den havererade amerikanska kapitalmarknaden.
Det är dock fortfarande oklart om tillräckligt många republikanska ledamöter i representanthuset och senaten är beredda att rösta för planen. Men partiets presidentkandidat John McCain har gjort klart att han, liksom motståndaren Barack Obama, tänker rösta ja.
Rimligen blir det också ett jag till slut i en just nu lite obstruerande kongress, där motståndet främst finns bland republikanerna som har svårt att ta att staten måste gripa in och rädda kapitalmarknaden. Dessutom är det få av hans egna partivänner som i dessa valtider lyssnar på den just nu mycket luggslitna "lama ankan", avgående presidenten George W. Bush.
– Alternativet, att inte göra någonting, är helt enkelt inte acceptabelt. Vi måste svälja det här, förklarade McCain, som haft svårast och gjort flest misstag i tidigare uttalanden innan han nu insett vad som måste sägas och göras.
Republikanen McCain försäkrade så sent som för bara ett par veckor försäkrade att USA:s ekonomi "i grunden är stark" och motsatte sig statliga ingrepp i det redan då skakiga finansiella systemet. Han är nu överkörd av verklighetens ångvält.
Men inte heller demokraten Obama har varit helt komfortabel i det osäkra läget. Skulle han i sina uttalanden hänga på förstatligande- och socialiseringsvågen, eller ställa sig på bromsen med hänvisning till att skattebetalarna inte ska städa upp efter direktörernas fest? Men presidenkandidaten Barack Obama har, visar olika gallupar, kommit bäst ut i väljarnas ögon under krisens olika faser. Bekymmersamt, också för honom om han blir vald den 4 november, är att den nu framförhandlade räddningsplanen i ett slag fördubblar det redan rekordstora amerikanska budgetunderskottet och minskar utrymmet för de reformer som Obama går till val på.
Trots detta - när nu kongressen, kanske efter viss modifiering, i början av oktober sannolikt ändå antar räddningspaketet - tjänar Barack Obama rimligen mest på att ekonomin blivit den dominerande valfrågan. Han är den av de två presidentkandidaterna som väljarna anser vara bäst skickad att hantera ekonomin. McCain sammankopplas redan med Bushs utrikespolitiska haveri. Nu får han också lida för Bushs ekonomiska fiasko, utöver det kostsamma och impopulära Irak-kriget.
USA:s redan försvagade ledarroll i världen har fått sig en ännu ny knäck efter haveriet på amerikanska fastighets- och finansmarknaden.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/ följer amerikansk politik och samhällsliv sedan många år
posted by rbjorkenwall at 3:10 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home