Halvtid och Reinfeldts lag liknat allt mer ett desperat fotbollslag i stort underläge
Observerat och värderat:
Alliansregeringen, nya budgetens återställare och utsikterna till nästa val
Reinfeldt-alliansen uppvisar en hel del drag som påmånner om ett desperat fotbollslag som ligger under med 0-3 i halvtid. Och som nu fått direktiv från lagledarbänken innebärande att man ska ändra på det inövade spelsystemet i förhoppning om att om möjligt vända trenden. I sin senaste budget, presenterad häromdagen i Sveriges nyligen höstöppnade riksdag, kommer nu återställare efter återställare i politiken. I form av bland annat en liten, blygsam sänkningen av a-kasseavgiften, några kronor mer till pensionärerna, lite mer pengar till yrkesutbildning etc etc, allt medan desperationen börjar sprida sig både bland spelarna (statsråden) och på rådgivar- och avbytarbänken (bland alliansens talespersoner i riksdagens olika utskott).
Det verkar dock inte hjälpa att utrusta statsråden med små fusklappar med en något omgjord spelidé och att sedan skicka ut dem på soloräder i en förhoppning att få ljuset på sig och kanske knappa in en eller två procentenheter. I ett läge när opinionsunderläget fortsätter att vara runt femton procentenheter eller mer till oppositionens (socialdemokraternas med stödpartierna V och MP) fördel. Vänder det inte nu med den här budgeten och senast under våren 2009 så är det nog kört, konstaterar allt fler analytiker och skribenter också med borgerliga, allianstrogna sympatier. Mera råbarkade och faktastyrda valsociologer och statsvetare som professor Sören Holmberg och andra går längre och säger att Reinfeldts alliansregering är "körd" i nästa val. Det blir maktskifte.
Att i detta läge komma med återställare, ändra spelsystem och försöka pumpa upp den egna mentala inställningen verkar inte hjälpa. Även om det är för tidigt ännu att helt säkert säga att om alla återställare av sin egen politik som nu föreslås i regeringens nya statsbudget ändå inte skulle kunna ge någon liten positiv trend i en för regeringen rätt riktning.
Men så är det det där med trovärdigheten. Efter att först dramatiskt ha höjt avgiften till arbetslöshetsförsäkringens med till till 300 kronor i månaden och samtidigt ha försämrat försäkringsskyddet, så är en säkning av a-kasseavgiften med en femtiolapp knappast något som imponerar på väljarna.
Lika lite imponerar återställaren i nya budgeten vad gäller.vuxenutbildningen, där regeringen Reinfeldt under mandatperiodens första halvlek först har bantats till närmast anorektisk nivå (minus 600 miljoner), så räcker det inte långt att man nu ger lite, om än inte särskilt imponerande, mer pengar till yrkesutbildningen.
Efter att kommuner och landsting fått realt sett lägre statsbidrag i takt med att bidragen legat stilla, samtidigt som inflationen stigit kraftigt, blir det nu några mindre öronmärkta satsningar på förskola och psykiatrin. Också det en liten men mycket blygsam återställare.
Och efter att regeringen först - redan i sin första budget - kraftigt ha höjt arbetsgivaravgifter för den först anställde kommer nu regeringen med en liten, liten sänkning med en procentenhet som knappt kommer att märkas för arbetsgivare som i nuvarande allt kärvare anställningsläge knappast lär komma att anställda någon ny personal. Än mindre någon som varit långtidsarbetslös och kanske utförsäkrad ur a-kassan.
Också gentemot det 1,5 miljon stora pensionärskollektivet lär regeringen Reinfeldts relationer förbli frostiga. Efter att pensionärerna hittills inte fått en krona i skattelättnad, samtidigt som många högavlönade löntagare fått tiotusentals kronor, så blir det för de allra flesta i nya budgeten nu 68 kronor lägre skatt per månaden. Det räcker väl knappt till två paket tvättmedel. Samtidigt går häften av budgetens nu framlagda skattesänkningar (jobbavdraget för förvärvsarbetande) till de 20 procent som har de högsta inkomsterna. Denna klasspolitiska orättvisa imponerar knappast på väljare i gemen när fördelningen blir så orättvis och pensionärskollektivet därtill fortsätter att hamna i strykklass.
Att beskriva dessa och många andra liknande ting som "satsningar" och "reformer" är nog tämligen svårsmält i många svenska väljares ögon. Så vad talar för att opinionssiffrorna skulle bli så mycket bättre nu i höst och till våren 2009? Sannolikt inte så mycket.
Må sedan vara att förslagen i nya budgeten har klara drag av reträtter och återställare från en hittills under de två första åren förd regeringskurs. Nog ger det här, mernar många, ett tämligen klart intryck av en regering som står med ryggen mot repen och försöker hitta en metod för att komma ur opinionsmätningarnas hårda grepp.
Hade det inte - till och med ur regeringens synvinkel - varit bättre att erkänna att hela strategin från mandatperiodens första halvlek varit usel, bitit huvudet av skam och tagit tillbaka några av de värsta nedskärningarna helt och hållet!? Sannolikt så.
Som ekonomisk-politisk strategi för att möta den ekonomiska och sysselsättningsmässiga nedgång som nu blir allt tydligare både i praktiken och i regeringens egna prognoser i finansplanen är denna oorganiserade och allt annat än smart genomförda strategiska reträtt ingenting som lär imponera på väljare eller analytiker i media. Kanske blir det snarare den sista spiken i kistan på en regeringen som gett upp förhoppningarna om att kunna vinna ett omval hösten 2010.
Den ekonomiska tillväxten blir, också i finansplanen (som väl snart är makulatur) år 2009 låga men kanske överoptimistiska 1,3 procent. Men för valåret 2010 spår regeringen, givetvis och föga förvånande, en ekonomisk uppgång.
Till följd av den låga ekonomiska aktiviteten i vår svenska ekonomi konstaterar regeringen att arbetslösheten nu kommer att stiga och sysselsättningsgraden att minska. Vi ser nu hur varslen öka och antalet nya jobb minska vecka för vecka. Och värre lär det bli. Inte ens valåret 2010 tror längre regeringen på en sjunkande arbetslöshet. Snarare tvärtom. Också många i regeringskretsen ger intryck av att de inte tror att det blir mer än en fyra-årig mandatperiod för sittande regering.
Vad statsminister Reinfeldt, finansminister Borg och andra i regeringen nu tycks hoppas på är att krisen i världsekonomin snabbt blåser över och att återställarna från sina egen politik ska leda till åtminstone en viss liten uppskattning hos de av regeringen hårt prövade väljarna.
Om det verkligen sedan blir så, ja det återstår att se.
Men redan nu inför en allt troligare valförlust i september 2010 verkar regeringen Reinfeldt ha dragit slutsatsen att det är bättre att fly än illa fäkta.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Alliansregeringen, nya budgetens återställare och utsikterna till nästa val
Reinfeldt-alliansen uppvisar en hel del drag som påmånner om ett desperat fotbollslag som ligger under med 0-3 i halvtid. Och som nu fått direktiv från lagledarbänken innebärande att man ska ändra på det inövade spelsystemet i förhoppning om att om möjligt vända trenden. I sin senaste budget, presenterad häromdagen i Sveriges nyligen höstöppnade riksdag, kommer nu återställare efter återställare i politiken. I form av bland annat en liten, blygsam sänkningen av a-kasseavgiften, några kronor mer till pensionärerna, lite mer pengar till yrkesutbildning etc etc, allt medan desperationen börjar sprida sig både bland spelarna (statsråden) och på rådgivar- och avbytarbänken (bland alliansens talespersoner i riksdagens olika utskott).
Det verkar dock inte hjälpa att utrusta statsråden med små fusklappar med en något omgjord spelidé och att sedan skicka ut dem på soloräder i en förhoppning att få ljuset på sig och kanske knappa in en eller två procentenheter. I ett läge när opinionsunderläget fortsätter att vara runt femton procentenheter eller mer till oppositionens (socialdemokraternas med stödpartierna V och MP) fördel. Vänder det inte nu med den här budgeten och senast under våren 2009 så är det nog kört, konstaterar allt fler analytiker och skribenter också med borgerliga, allianstrogna sympatier. Mera råbarkade och faktastyrda valsociologer och statsvetare som professor Sören Holmberg och andra går längre och säger att Reinfeldts alliansregering är "körd" i nästa val. Det blir maktskifte.
Att i detta läge komma med återställare, ändra spelsystem och försöka pumpa upp den egna mentala inställningen verkar inte hjälpa. Även om det är för tidigt ännu att helt säkert säga att om alla återställare av sin egen politik som nu föreslås i regeringens nya statsbudget ändå inte skulle kunna ge någon liten positiv trend i en för regeringen rätt riktning.
Men så är det det där med trovärdigheten. Efter att först dramatiskt ha höjt avgiften till arbetslöshetsförsäkringens med till till 300 kronor i månaden och samtidigt ha försämrat försäkringsskyddet, så är en säkning av a-kasseavgiften med en femtiolapp knappast något som imponerar på väljarna.
Lika lite imponerar återställaren i nya budgeten vad gäller.vuxenutbildningen, där regeringen Reinfeldt under mandatperiodens första halvlek först har bantats till närmast anorektisk nivå (minus 600 miljoner), så räcker det inte långt att man nu ger lite, om än inte särskilt imponerande, mer pengar till yrkesutbildningen.
Efter att kommuner och landsting fått realt sett lägre statsbidrag i takt med att bidragen legat stilla, samtidigt som inflationen stigit kraftigt, blir det nu några mindre öronmärkta satsningar på förskola och psykiatrin. Också det en liten men mycket blygsam återställare.
Och efter att regeringen först - redan i sin första budget - kraftigt ha höjt arbetsgivaravgifter för den först anställde kommer nu regeringen med en liten, liten sänkning med en procentenhet som knappt kommer att märkas för arbetsgivare som i nuvarande allt kärvare anställningsläge knappast lär komma att anställda någon ny personal. Än mindre någon som varit långtidsarbetslös och kanske utförsäkrad ur a-kassan.
Också gentemot det 1,5 miljon stora pensionärskollektivet lär regeringen Reinfeldts relationer förbli frostiga. Efter att pensionärerna hittills inte fått en krona i skattelättnad, samtidigt som många högavlönade löntagare fått tiotusentals kronor, så blir det för de allra flesta i nya budgeten nu 68 kronor lägre skatt per månaden. Det räcker väl knappt till två paket tvättmedel. Samtidigt går häften av budgetens nu framlagda skattesänkningar (jobbavdraget för förvärvsarbetande) till de 20 procent som har de högsta inkomsterna. Denna klasspolitiska orättvisa imponerar knappast på väljare i gemen när fördelningen blir så orättvis och pensionärskollektivet därtill fortsätter att hamna i strykklass.
Att beskriva dessa och många andra liknande ting som "satsningar" och "reformer" är nog tämligen svårsmält i många svenska väljares ögon. Så vad talar för att opinionssiffrorna skulle bli så mycket bättre nu i höst och till våren 2009? Sannolikt inte så mycket.
Må sedan vara att förslagen i nya budgeten har klara drag av reträtter och återställare från en hittills under de två första åren förd regeringskurs. Nog ger det här, mernar många, ett tämligen klart intryck av en regering som står med ryggen mot repen och försöker hitta en metod för att komma ur opinionsmätningarnas hårda grepp.
Hade det inte - till och med ur regeringens synvinkel - varit bättre att erkänna att hela strategin från mandatperiodens första halvlek varit usel, bitit huvudet av skam och tagit tillbaka några av de värsta nedskärningarna helt och hållet!? Sannolikt så.
Som ekonomisk-politisk strategi för att möta den ekonomiska och sysselsättningsmässiga nedgång som nu blir allt tydligare både i praktiken och i regeringens egna prognoser i finansplanen är denna oorganiserade och allt annat än smart genomförda strategiska reträtt ingenting som lär imponera på väljare eller analytiker i media. Kanske blir det snarare den sista spiken i kistan på en regeringen som gett upp förhoppningarna om att kunna vinna ett omval hösten 2010.
Den ekonomiska tillväxten blir, också i finansplanen (som väl snart är makulatur) år 2009 låga men kanske överoptimistiska 1,3 procent. Men för valåret 2010 spår regeringen, givetvis och föga förvånande, en ekonomisk uppgång.
Till följd av den låga ekonomiska aktiviteten i vår svenska ekonomi konstaterar regeringen att arbetslösheten nu kommer att stiga och sysselsättningsgraden att minska. Vi ser nu hur varslen öka och antalet nya jobb minska vecka för vecka. Och värre lär det bli. Inte ens valåret 2010 tror längre regeringen på en sjunkande arbetslöshet. Snarare tvärtom. Också många i regeringskretsen ger intryck av att de inte tror att det blir mer än en fyra-årig mandatperiod för sittande regering.
Vad statsminister Reinfeldt, finansminister Borg och andra i regeringen nu tycks hoppas på är att krisen i världsekonomin snabbt blåser över och att återställarna från sina egen politik ska leda till åtminstone en viss liten uppskattning hos de av regeringen hårt prövade väljarna.
Om det verkligen sedan blir så, ja det återstår att se.
Men redan nu inför en allt troligare valförlust i september 2010 verkar regeringen Reinfeldt ha dragit slutsatsen att det är bättre att fly än illa fäkta.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 5:14 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home