Är det så klokt att feglira så länge till från s-oppositionens sida

Observerat och värderat:
Är det så klokt att feglira från S ända fram till valårets slutspurt sommaren 2010?

Det är sant som inte minst valforskarna - Sören Holmberg och andra - nu efteråt konstaterat upprepade gånger: Alliansen vann inte riksdagsvalet i Sverige i september 2006 för att den hade en särskilt bra politik.

Alliansen vann valet för att den över huvud taget pratade om problemen med arbetslösheten och det så kallade utanförskapet. "Godsägaren" Göran Persson var en lätt motståndare. Han slog tidigt fast att jobben inte var någon valfråga. Han hade tappat kontakten med väljarna. Så enkelt var det.

Alliansen "bjussade" i gengäld väljarna på ett entusiastiskt och sammansvetsat alternativ till de trötta socialdemokraterna. Vad det alternativet egentligen innebar gick inte riktigt fram. Slagen mot arbetslösa och sjuka kom för många som överraskningar: Var det detta ”det nya arbetarpartiet” menade när de pratade om ”arbetslinjen”?

I regeringsställning har sedan regeringen Reinfeldt i långa stycken genomfört vad den lovat på en del områden – särskilt när det gäller att införa hårdare tag mot samhällets bräckliga och mest sköra, de arbetslösa, sjuka och gamla. Arbetslinjens genomförande kallas detta piskande av arbetslösa, sjuka och gamla i regeringsretoriken från Rosenbad. Det imponerar dock inte på svenska folket, visar opinionsmätning efter opinionsmätning.

Samtidigt är det dock få som vet vad socialdemokraterna egentligen vill. Vad är svaret på den klassiska frågan: vad vilja socialdemokraterna. Visst, de skäller på den odugliga alliansregeringen så snart de kommer åt. Men när den egna politiken presenteras verkar receptet vara: Ungefär som alliansen, fast lite snällare och lite mindre hårt. Men inte just så mycket mer. Suddigt och otydligt.

På område efter område gäller fortsatt "triangulering" (sno motståndarens problemformuleringar) och närmande från socialdemokraternas sida till alliansens kravretorik: Skatterna, skolan, flyktingmottagandet och försäkringarna för arbetslösa och sjuka. Hårdare tag är tydligen även socialdemokraternas melodi. Partiet lägger sig nära, nästan kloss i kloss-nära alliansen och hoppas på det sättet vinna mittenväljarna. Storstädernas väljare måste vinnas är det ofta återkommande motivet från s-håll för den här anpassningspolitiken.

Det är fegt, föga respektingivande. Om inte socialdemokraterna nu vågar formulera ett tydligt alternativ till regeringspolitiken, kommer de aldrig att våga göra det. Eller först när folk har tröttat och förtroendet har nötts ner lite för mycket.

Risken är snarare stor att betydande grupper människor, inte minst de som lever i knappa omständigheter, struntar i att rösta i valet 2010. Eller möjligen proteströstar på andra än en alltför tam s-opposition. Varför rösta om alternativet inte finns eller är så otydligt? Om politikerna ändå är överens om att dom där uppe ska och har rätt att ställa krav på dom där nere?

Socialdemokraterna är på god väg i oppositionsställning (med opinionsvindarna i ryggen) att nu positionera sig först och främst som ”det minst dåliga alternativet”, inte just så mycket mer. Hur uppmuntrande och röstvinnande är det i ett riktigt val? Föga skulle jag tro. Om nuvarande trend håller i sig också under det nu inledda riksdagsåret.

Och man sedan - väl sent - våren 2010 möjligen då ska försöka "tuffa till sig" och byta fot. Först då våga gå hårdare åt en alliansregering som har gjort bankrutt och svenska folket visar sig inte vilja ha kvar efter halvtid. Räcker det verkligen då, i ett så sent skede byta stil, och sluta med fegliret?

Visst vore det bättre om den omläggningen från feglir till frejdig offensiv kom med start redan nu i oktober månad. Och inte om ytterligare ett år - eller kanske inte alls.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/