Den svenska finnmarkens store diktare - Dan Andersson
Läst och värderat:
Dan Andersson - den svenska finnmarkens store diktare och "drömlängtande" gestalt
Göran Greider, poet och chefsredaktör för Dala-Demokratn i Falun har nyligen kommit ut med en fin bok om den svenska finnmarkens i Bergslagen-Dalarna store diktare. Biografin bär den poetiska titeln "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke" (Bonniers förlag, 334 sid.).
En titel, berättar Greider på ett knökfullt och publikdragande ABF-samtal i Stockholm en kulen septemberkväll, som visar sig vara hämtat från en av Dan Anderssons egna noveller.
Boken bygger, förutom på inläsning av rader av tidigare Dan Andersson-studier av litteraturvetaren Olavi Hemmilä, Gösta Ågren, Anne-Marie Odstedt och Gunde Johanssons översikt om "Finnmarkens speleman", på betydande egna närstudier av brevsamlingar och andra dokument på Kungliga biblioteket, KB, i Stockholm samt på resor i Dan Anderssons fotspår i finnmarken och på olika gatuadresser i Stockholm.
Alltsammans sedan redovisat för läsaren på ett lättläst och pregnat språk. Ibland i en typisk, lite "slängigt" charmig Greiderstil. Greiderstil. I boken berättar Greider hur samtal med förläggare och författarkollegor liksom tar en liten paus när han berättar vad han arbetar med. Dan Andersson har aldrig varit finkultur. Snarare då en författare som berör vanliga människor på ett alldeles speciellt sätt. Möjligen är det just därför han aldrig kommit att räknas till finkulturen.
Finnmarkspoeten Dan Andersson var, som han framträder i Greiders bok, och blev efter sin död en symbol och mytisk person för en människa i brytningstid.
En ”gränsgångare” och symbol för löftet om förändring som aldrig riktigt uppfylls och för den rastlöshet – mellan stad och landsbygd – som föds ur känslan av ”hemlöshet”. Och för tvånget att behöva men inte riktigt kunna välja sida.
Allt detta finns i Dan Anderssons diktning, mest så i poesin. Detta det lite svårfångade och flyktiga, med ett mångtydigt ”budskap” och nedtecknat på ett sångbart och ”sårigt” språk om detta ”bortom” bergen och inte där ens fötter råkade stå. På sätt och vis var Dan Andersson, menar Greider, det tidiga 1900-talet Bob Dylan, som fick också krumma och arbetströtta skogsarbetare, gruvarbetare, smeder och andra att känna att livet både kan och borde kunna vara något mer än det som fanns till städes vid den enkla kvällsvarden i stugan efter arbetsdagens slut. Och fick deras ögon att tindra, längta och drömma om ett annat liv.
Dan Anderssons poesi och sångbara texter gav på det sättet näring åt drömmar och hopp hos många "vardagens anonyma kugghjul" utan vilket inga varor och tjänster blir producerade. Antagligen är det därför exempelvis ”Tiggarn från Luossa” kommer tillbaka i ständigt kommer nya versioner.
Finnmarksskald, "drömmare" och med stort "kvinnotycke"
Men själv var Dan Andersson - som föddes i finnbygdens Skattlösberg i Dalarna år 1888och dog av cyanväteförgiftning på ett hotellrum i Stockholm 1920 - en rastlöst gränsvarelse. Febrigt rotlös och hängande i mitten mellan stad och landsbygd. Och med stor lojalitet med de finskättade arbetare han mötte i kolarkojorna i skogen, trots att han själv var en rätt usel och lite valhänt arbetare. När han nu försökte sig på deras tunga yrkesknog.
Göran Greider beskriver Dan Andersson med rätta som en riktig "marginal man", en gränsmänniska. Han var en person som förkroppsligade både stad och land i sin egen gestalt. Och som för övrigt proletärförfattaren Ivar Lo-Johansson skrev ett beundrande porträtt i romanen "Stockholmaren". Där framstår Dan som en förebild för svensk arbetarungdom.
Intressant nog hade Dan Andersson och en annan stor skald, värmlänningen Gustaf Fröding, samma finska stamfader - Björn Sarve som kom till Sverige och finnmarken på 1500-talet.
Många var de finnar som kom från främst Savolax men också Tavasteland och i flera tusental slog sig ner i ödebygder i Bergslagen (Dalarna, Västmanland och norra Värmland). Det som skulle bli känt som finnmarkerna. Och där naturen var rätt lik de trakter de lämnat i Savolax och Tavastehus. Finntorpen fick i regel släktnamn efter dem som en gång byggt upp den i ödemarken. Så småningom blev dessa dock försvenskande av nitiska präster och myndighetspersoner i kyrkoböckerna.
Men länge lyckades dessa finnar hålla emot och bevara sitt språk och sin kultur.
Detta finska kulturarv knöt Dan Andersson särskilt starkt an till efter sina resor från 1913 och framåt i sina romaner, noveller och dikter. Namn som Luossa, Pajso, Tervalax, Voima, Harja, Roomi, Hanga, Sami, Hautana hed, Kango och andra finskklingande namn förekommer flitigt i Dan Anderssons febriga diktning och prosakonst. Inte sällan med rent Edith Södergranska, karelska och kalevalaliknande anslag, sittande vid en stockeld medan timmarna skrida, kanske väntande på en syster eller käresta som är långt borta och möjligen senare kommer. Och om spelemän som inte vill tröska råg och repa lin men väl spela till gravöl och dans, lyssnande till stillsamma böljeslag mot strand, i "en vild och evig längtan" och där "evigt unga barn av saligheten bo". Som Dan Andersson diktade om i sin klassiska "Omkring tiggarn från Luossa" (en otrolig men inte helt lättolkad dikt). Den som jämte "Till min syster" och "Jag väntar.." är några av Dan Andersons än idag mest älskade och sjungna dikter. Ja, Helgdagskväll i timmerkojan, En spelmans jordafärd och några till hör också dit. Och därtill fanns i Dan Andersson en stor talang som tonsättare, så att han skrev så sångbara dikter var ingen tillfällighet. Duktig på fiol men även flöjt var han också.
För övrigt skriver Göran Greider att Dan Andersson - i livslångt men aldrig slutfört fadersuppror - i dikten "Till min syster" även smugit in ett förtäckt fadersuppror , när han i strofen "en dag på knä för konungen, en natt för skuggan rädd" i praktiken åsyftar sin egen far Adolf ("den gamle finnen" kallad av Dan själv).
Känt - och det gör Greider stor rättvisa av - är också att Dan Andersson hade kvinnotycke och var mycket omtyckt av kvinnor. Och med flera allvarliga romanser i livet, bland annat den vackra kärleksdikten "Jag väntar..." handlar om en av dessa, Nanne Lundberg, som han var förlovad med en tid.
Men den han verkligen ville ha och hade en treårigt lång relation med, Märta Larsson, fick han tyvärr aldrig gifta sig med p g a att Märtas far ansåg Dan vara ett alltför dåligt parti för dottern. Med "bodknodd" som Märtas far krävde ville Dan Andersson inte bli. Hans kall var författarens. Men Märta skulle han älska så länge han levde.
Dan Andersson hade mött Märta på arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik vinterkursen 1914-1915. Och den smäleken som Dan Andersson drabbades av när han inte fick sin Märta kom finnmarksskalden aldrig över. Även om han sedemera kom att gifta sig med Olga, systern till trubaduren Gunnar Turesson som tonsatt så många av Dan Anderssons dikter.
Dan Andersson han dock dö en meningslös död av cyanväteförgiftning på ett enkelt Klarahotell (Hellman) i Stockholm en septembernatt 1920 innan det barn som han och Olga väntade hann komma till världen.
Finnmarkens Dan Andersson har, trots sitt korta diktarliv och den ofta snåla kritik som hans böcker fick, ändå överlevt. Trots att han aldrig fått ett riktigt erkännande i svensk litteratur, så kommer det ständigt nya tolkningar av hans visor. Och där särskilt unga och tonsäkert sjungande Sofia Karlsson sticker ut som ett verkligt stjärnskott svensk viskonst. Men även sentida "rockers" som Joakim Thåström och Ulf Lundell har gjort några "spår" med Dan Andersson. Men Thorstein Bergman och Sofia Karlsson är nog de verkliga stjärnorna bland Dan Andersson-uttolkarna.
Kanske har Dan Andersson överlevt och känns så modern just därför att han inte egentligen skrev några agitationsvisor utan var och förblev den "stora drömmaren" och "längtans diktare" framför andra.
Det intrycket befästs av Göran Greiders fina och läsvärda biografi om Dan Andersson. Och trots att titeln "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke" egentligen är möjlig om för en bra bok som söker många läsare.
Samtidigt är det helt rätt - just när det handlar om en sådan gränsmänniska och febrigt undflyende gestalt som finnmarkens store diktare. Rabulisten Göran Greider har hur som helst skrivit en fin bok om honom, denne Bob Dylanska gestalt i svensk arbetarkultur.
Förre utbildningsministern Bengt Göransson har nog rätt när han nyligen på ABF i Stockholm sade att 2000-talets arbetarrörelse har för lite av längtan som kanske mer än något annat var Dan Anderssons signum.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Dan Andersson - den svenska finnmarkens store diktare och "drömlängtande" gestalt
Göran Greider, poet och chefsredaktör för Dala-Demokratn i Falun har nyligen kommit ut med en fin bok om den svenska finnmarkens i Bergslagen-Dalarna store diktare. Biografin bär den poetiska titeln "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke" (Bonniers förlag, 334 sid.).
En titel, berättar Greider på ett knökfullt och publikdragande ABF-samtal i Stockholm en kulen septemberkväll, som visar sig vara hämtat från en av Dan Anderssons egna noveller.
Boken bygger, förutom på inläsning av rader av tidigare Dan Andersson-studier av litteraturvetaren Olavi Hemmilä, Gösta Ågren, Anne-Marie Odstedt och Gunde Johanssons översikt om "Finnmarkens speleman", på betydande egna närstudier av brevsamlingar och andra dokument på Kungliga biblioteket, KB, i Stockholm samt på resor i Dan Anderssons fotspår i finnmarken och på olika gatuadresser i Stockholm.
Alltsammans sedan redovisat för läsaren på ett lättläst och pregnat språk. Ibland i en typisk, lite "slängigt" charmig Greiderstil. Greiderstil. I boken berättar Greider hur samtal med förläggare och författarkollegor liksom tar en liten paus när han berättar vad han arbetar med. Dan Andersson har aldrig varit finkultur. Snarare då en författare som berör vanliga människor på ett alldeles speciellt sätt. Möjligen är det just därför han aldrig kommit att räknas till finkulturen.
Finnmarkspoeten Dan Andersson var, som han framträder i Greiders bok, och blev efter sin död en symbol och mytisk person för en människa i brytningstid.
En ”gränsgångare” och symbol för löftet om förändring som aldrig riktigt uppfylls och för den rastlöshet – mellan stad och landsbygd – som föds ur känslan av ”hemlöshet”. Och för tvånget att behöva men inte riktigt kunna välja sida.
Allt detta finns i Dan Anderssons diktning, mest så i poesin. Detta det lite svårfångade och flyktiga, med ett mångtydigt ”budskap” och nedtecknat på ett sångbart och ”sårigt” språk om detta ”bortom” bergen och inte där ens fötter råkade stå. På sätt och vis var Dan Andersson, menar Greider, det tidiga 1900-talet Bob Dylan, som fick också krumma och arbetströtta skogsarbetare, gruvarbetare, smeder och andra att känna att livet både kan och borde kunna vara något mer än det som fanns till städes vid den enkla kvällsvarden i stugan efter arbetsdagens slut. Och fick deras ögon att tindra, längta och drömma om ett annat liv.
Dan Anderssons poesi och sångbara texter gav på det sättet näring åt drömmar och hopp hos många "vardagens anonyma kugghjul" utan vilket inga varor och tjänster blir producerade. Antagligen är det därför exempelvis ”Tiggarn från Luossa” kommer tillbaka i ständigt kommer nya versioner.
Finnmarksskald, "drömmare" och med stort "kvinnotycke"
Men själv var Dan Andersson - som föddes i finnbygdens Skattlösberg i Dalarna år 1888och dog av cyanväteförgiftning på ett hotellrum i Stockholm 1920 - en rastlöst gränsvarelse. Febrigt rotlös och hängande i mitten mellan stad och landsbygd. Och med stor lojalitet med de finskättade arbetare han mötte i kolarkojorna i skogen, trots att han själv var en rätt usel och lite valhänt arbetare. När han nu försökte sig på deras tunga yrkesknog.
Göran Greider beskriver Dan Andersson med rätta som en riktig "marginal man", en gränsmänniska. Han var en person som förkroppsligade både stad och land i sin egen gestalt. Och som för övrigt proletärförfattaren Ivar Lo-Johansson skrev ett beundrande porträtt i romanen "Stockholmaren". Där framstår Dan som en förebild för svensk arbetarungdom.
Intressant nog hade Dan Andersson och en annan stor skald, värmlänningen Gustaf Fröding, samma finska stamfader - Björn Sarve som kom till Sverige och finnmarken på 1500-talet.
Många var de finnar som kom från främst Savolax men också Tavasteland och i flera tusental slog sig ner i ödebygder i Bergslagen (Dalarna, Västmanland och norra Värmland). Det som skulle bli känt som finnmarkerna. Och där naturen var rätt lik de trakter de lämnat i Savolax och Tavastehus. Finntorpen fick i regel släktnamn efter dem som en gång byggt upp den i ödemarken. Så småningom blev dessa dock försvenskande av nitiska präster och myndighetspersoner i kyrkoböckerna.
Men länge lyckades dessa finnar hålla emot och bevara sitt språk och sin kultur.
Detta finska kulturarv knöt Dan Andersson särskilt starkt an till efter sina resor från 1913 och framåt i sina romaner, noveller och dikter. Namn som Luossa, Pajso, Tervalax, Voima, Harja, Roomi, Hanga, Sami, Hautana hed, Kango och andra finskklingande namn förekommer flitigt i Dan Anderssons febriga diktning och prosakonst. Inte sällan med rent Edith Södergranska, karelska och kalevalaliknande anslag, sittande vid en stockeld medan timmarna skrida, kanske väntande på en syster eller käresta som är långt borta och möjligen senare kommer. Och om spelemän som inte vill tröska råg och repa lin men väl spela till gravöl och dans, lyssnande till stillsamma böljeslag mot strand, i "en vild och evig längtan" och där "evigt unga barn av saligheten bo". Som Dan Andersson diktade om i sin klassiska "Omkring tiggarn från Luossa" (en otrolig men inte helt lättolkad dikt). Den som jämte "Till min syster" och "Jag väntar.." är några av Dan Andersons än idag mest älskade och sjungna dikter. Ja, Helgdagskväll i timmerkojan, En spelmans jordafärd och några till hör också dit. Och därtill fanns i Dan Andersson en stor talang som tonsättare, så att han skrev så sångbara dikter var ingen tillfällighet. Duktig på fiol men även flöjt var han också.
För övrigt skriver Göran Greider att Dan Andersson - i livslångt men aldrig slutfört fadersuppror - i dikten "Till min syster" även smugit in ett förtäckt fadersuppror , när han i strofen "en dag på knä för konungen, en natt för skuggan rädd" i praktiken åsyftar sin egen far Adolf ("den gamle finnen" kallad av Dan själv).
Känt - och det gör Greider stor rättvisa av - är också att Dan Andersson hade kvinnotycke och var mycket omtyckt av kvinnor. Och med flera allvarliga romanser i livet, bland annat den vackra kärleksdikten "Jag väntar..." handlar om en av dessa, Nanne Lundberg, som han var förlovad med en tid.
Men den han verkligen ville ha och hade en treårigt lång relation med, Märta Larsson, fick han tyvärr aldrig gifta sig med p g a att Märtas far ansåg Dan vara ett alltför dåligt parti för dottern. Med "bodknodd" som Märtas far krävde ville Dan Andersson inte bli. Hans kall var författarens. Men Märta skulle han älska så länge han levde.
Dan Andersson hade mött Märta på arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik vinterkursen 1914-1915. Och den smäleken som Dan Andersson drabbades av när han inte fick sin Märta kom finnmarksskalden aldrig över. Även om han sedemera kom att gifta sig med Olga, systern till trubaduren Gunnar Turesson som tonsatt så många av Dan Anderssons dikter.
Dan Andersson han dock dö en meningslös död av cyanväteförgiftning på ett enkelt Klarahotell (Hellman) i Stockholm en septembernatt 1920 innan det barn som han och Olga väntade hann komma till världen.
Finnmarkens Dan Andersson har, trots sitt korta diktarliv och den ofta snåla kritik som hans böcker fick, ändå överlevt. Trots att han aldrig fått ett riktigt erkännande i svensk litteratur, så kommer det ständigt nya tolkningar av hans visor. Och där särskilt unga och tonsäkert sjungande Sofia Karlsson sticker ut som ett verkligt stjärnskott svensk viskonst. Men även sentida "rockers" som Joakim Thåström och Ulf Lundell har gjort några "spår" med Dan Andersson. Men Thorstein Bergman och Sofia Karlsson är nog de verkliga stjärnorna bland Dan Andersson-uttolkarna.
Kanske har Dan Andersson överlevt och känns så modern just därför att han inte egentligen skrev några agitationsvisor utan var och förblev den "stora drömmaren" och "längtans diktare" framför andra.
Det intrycket befästs av Göran Greiders fina och läsvärda biografi om Dan Andersson. Och trots att titeln "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke" egentligen är möjlig om för en bra bok som söker många läsare.
Samtidigt är det helt rätt - just när det handlar om en sådan gränsmänniska och febrigt undflyende gestalt som finnmarkens store diktare. Rabulisten Göran Greider har hur som helst skrivit en fin bok om honom, denne Bob Dylanska gestalt i svensk arbetarkultur.
Förre utbildningsministern Bengt Göransson har nog rätt när han nyligen på ABF i Stockholm sade att 2000-talets arbetarrörelse har för lite av längtan som kanske mer än något annat var Dan Anderssons signum.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 2:24 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home