Fegkör och triangulering - socialdemokraternas nya signum i oppositionsrollen?

Observerat och analyserat om det politiska tillståndet i landet:

Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag tycker socialdemokraterna och arbetarrörelsen i stort sköter sig som de borde. Tvärtom så fegar man, uppträder ängsligt i stället för att med tydlighet och ryggrad markera distans till regeringen Reinfeldts orättfärdiga klasspolitik. Det tycks som oppositionspolitiken nu i allt väsentligt går ut på att sitta still i båten och riskminimera, rent av försöka göra borgerliga förslag till sina egna för att undvika konflikt och konfrontation.

Det är som om den borgerliga problembilden om att skatterna är för höga, de arbetslösa för slöa, de sjuka för lata, staten för stor, småföretagarna för plågade och flyktingar för bekväma så smått börjar smyga sig in i ett räddhågset och ängsligt fungernade socialdemokratiskt parti och nu sätter sin prägel på praktiskt taget hela dess oppositionspolitik och på rådslagsgruppernas verksamhet. Men en fråga i det sammanhanget: vem har gett dem det mandatet att göra så? Har partikongressen gjort det? Har partistyrelsen gjort det?

På område efter område uppträder socialdemokratin försiktigt och liksom tassar omkring för att inte störa, uppröra eller reta några väljare.

Det gäller skatterna- där socialdemokratin nu mest tycks vara orolig för vad allmänheten ska tycka om partiet skulle driva kravet på ett mer jämlikt skatteuttag genom att välbeställda får betala mer. Partiet talar hellre defensivt om att det inte blir någon "skattechock" efter valet än driver egna ståndpunkter.

Det gäller pensionärerna och den orättfärdiga beskattningen av deras pensioner. På den punkten har socialdemokratin riktat en högst rimlig kritik mot högerregeringen samtidigt som man uttalar sig vara anhängare av principen om likvärdig beskattning mellan löner och pensioner. Men sedan har socialdemokraterna fegat när det gäller genomförandet och inte ens vågat utlova att detta kommer att ske under nästa mandatperiod - om man får makten i valet 2010..

Det gäller arbetslösa och sjuka som jagats och hunsats av alliansregeringen. Men tyvärr har även socialdemokratiska företrädare i rådslagsgruppsledningar och andra sammanhang också själva bara alltför ofta talat om att det krävs hårdare krav och kontroller i stället för faktiskt konstatera att just dessa grupper redan i dag är kontrollerade och jagade på ett sätt som nästan matchar "rottingmajoren" Jan Björklunds skolpolitiska disciplin- ochskolkretorik. .

Det gäller också i synen på kollektivavtalen. Visserligen har socialdemokratin här riktar befogad kritik mot regeringens senfärdighet med att presentera en lagstiftning som säkerställer fackets rätt att vidta stridsåtgärder för att säkra vår hävdvunna kollektivavtalsmodell. Men sedan har man inte från socialdemokraternas sida själva vågat löpa linan ut och säga att innan denna lagstiftning är på plats så kommer partiet inte att medverka till att rösta för det nya EU-fördraget i riksdagen i november månad.

Det här är ett knippe exempel på att den i opinionsmätningarna klart ledande socialdemokratin uppenbarligen verkar ha dåligt självförtroende och ha hamnat i "trianguleringsträsket" (ambitionen att ängsligt snegla på motståndaren och sno dennes frågor). Och så till den grad att man inte verkar förmå sig att heller kravla sig upp ur detta ängslighetsträsk, trots att opinionsläget och alliansregeringens alla misslyckanden egentligen borde tala för att det borde vara precis tvärtom.

Med ett så massivt opinionsstöd i ryggen borde man våga socialdemokraterna tillåta sig själv att med stolthet föra fram en offensiv politik baserad på sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Våga föra en politik som har en klar ambition att vilja åstadkomma en utjämning av klass- och standardklyftorna i ett Sverige där de ekonomiska klyftorna nu växer. Våga föra en politik för trygghet i en tid då otryggheten griper omkring sig och när allt fler inte ges rimligt goda livschanser, ges en reell möjlighet att kunna "förverkliga sina bästa stämningars längtan" (Hjalmar Brantings ord). Våga visa att man står upp för och fortsatt har ambitionen att bygga Per Albin Hanssons folkhem utan kelgrisar och tillbakasatta.

Men i stället för att våga och visa självförtroende fegar och våndas den socialdemokratiska oppositionen i den opinionsmässiga medvinden. Triangulerar och skuggkopierar friskt alliansregeringens politiska retorik i stället för att göra det som partiets medlemmar och väljare vill och förväntar sig, nämligen en frejdig och frimodig oppositionspolitik med en tydlig och klar alternativ politik till den misslyckade borgerliga alliansregeringens.

Men icke så. I stället fortsätter man att visa dåligt självförtroende, fortsätter att fega och ängslas och att kopiera (triangulera) de borgerligas kravställarpolitik visavi dem som redan har det tuffast och kärvast i vår allt mera brutala klassamhälle.

Fortsätter det så här kommer partiets trovärdighet som ett valbart och för landet bäst skickat regeringsparti att skadas och täras så att man rent av kan äventyra en valvinst om två, en valvinst som nu annars synes så bedrägligt självklar i alla dessa sömnvaggande goda opinionssiffor.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Det faktum att även fackföreningsrörelsen är så mustyst gör inte saken bättre. Tvärtom. Inte heller där lever den frejdig och frimodiga samhällskritiken - och det gör att hela det politiska landskapet nu förflyttar sig ännu något snäpp mera till höger-mitten-sidan.

Hur kunde det bli så här? Och vem - vilken kongress, förbundsstyrelse, partistyrelse etc - har gett ledningarna det mandaten????