Några noteringar om ex-president Mauno Koivistos nya bok
Den "politiska klassen" i Finland är möjligen mera cynisk än den svenska, relativt sett. Men den agerar ändå inte utan att försöka ha folket med sig. Finska presidenter och ex-statsministrar som Mauno Koivisto och andra är goda exempel på detta.
Finlands förre president, doktorand på hamnarbetarnas villkor i Åbo f.ö, Mauno Koivisto (1982 – 1994), 85 år i november, har nyligen varit i Sverige och på finska ambassaden presenterat sin nya bok ”Grannar. Frändskap & friktion” (Atlantis/Söderströms, 198 sid.).
Tidigare statsministern Ingvar Carlsson var inbjuden att kommentera boken. Det här var vad Ingvar Carlsson sade på finska ambassaden, enligt vad jag erfarit i efterhand.
– Koivistos bok borde vara obligatorisk läsning för alla svenska riksdagsledamöter som sitter i Nordiska Rådet, sade Carlsson. Därefter koncentrerade sig Carlsson på ubåtsjakten på 80-talet och den svenska regeringens avsiktsförklaring 1990 om att söka medlemskap i EU, två frågor som väckte stark irritation i Finland på sin tid.
Om ubåtsjakten sade Carlsson på finska ambassaden, att det enligt hans uppfattning förekommit främmande undervattensverksamhet, men i mindre omfattning och som avslutades tidigare än som då hävdades.
– Med dagens kunskaper i frågan hade det inte funnits någon anledning att överlämna en skarp protestnot till Sovjetunionen som blev fallet i början av maj 1983 efter ubåtskommissionens rapport presenterats, vilken i väsentliga delar utformats av den unge moderate riksdagsmannen Carl Bildt. Carlsson anförde att han stod närmare Mauno Koivisto än Carl Bildt i sin syn på ubåtsaffärerna.
De finska stats- och regeringsledningarna nåddes inte av någon förhandsinformation, när statsminister Carlsson och finansminister Allan Larsson på en presskonferens i oktober 1990 offentliggjorde svenska regeringens avsiktsförklaring att söka om medlemskap i EU. På finsk sida ansåg man att sådan information borde ha givits. Carlsson har hela tiden därefter varit besvärad av den finska kritiken, vilket också framgår av Carlssons egna memoarer. På finska ambassaden vid mötet om nya Koivisto-boken försvarade sig nu Carlsson med att säga att han då inte uppfattade själva presskonferensen som en lika dramatisk händelse som man gjorde i Finland.
Det svenska närmandet till EU hade, enligt Ingvar Carlsson, pågått i en längre process efter Berlinmurens fall i november 1989. Och den processen bedömde han då att man hade klart för sig i Helsingfors. Men uppenbarligen delades inte Carlssons uppfattning av de finska stats- och regeringsledningarna. Händelsen störde relationerna mellan Sverige och Finland på högsta nivå i flera år.
Mauno Koivisto skriver i förordet till sin nya bok:
- Bokens tyngdpunkt ligger på växelverkan mellan Finland och dess närmaste grannar, Sverige och Ryssland/Sovjetunionen, samt händelser jag själv varit med om. Den djupaste innebörden av relationerna mellan Finland och Sverige kan förstås bara via ett långt historiskt perspektiv.
Boken är högaktuell genom att det år 2009 är 200 år sedan Finland avskiljdes från Sverige, och ett omfattande jubileumsprogram förbereds av den anledningen. – Den ryske regenten, Alexander I, såg till att skilsmässan med Sverige blev smidig och förhållandevis oproblematisk, skriver Koivisto.
Koivisto - ofta "den ensamme sheriffen" kallad av finska journalister - representerade som politiker socialdemokraterna och beskriver med typiska ”koivistoska filosofiska funderingar” Finlands relationer till de bägge grannländerna i olika frågor och tidsskeden, såsom Finlands självständighetsförklaring 1917 och det efterföljande inbördeskriget januari-maj 1918
– Efterhand började tanken på ett nordiskt samarbete få understöd i Finland, som gärna såg sig som en del av det nordiska samfundet. Men i säkerhetsfrågor var de nordiska länderna ingen enhetlig grupp trots att de alla lyckats hålla sig utanför första världskriget.
Mellankrigstiden med Ålandsfrågan, den facistiska Lapporörelsen och de första försöken med rödmylleregeringar mellan socialdemokraterna och agrarerna/centern beskrivs. Det finns en uppsjö av litteratur om Finland och andra världskriget som Koivisto själv deltog i som frontsoldat/jägarsoldat i armén på Karelska näset. Erfarenheter som han beskrivit i sin fina och läsvärda bok "Ung solidat".
Upplevelserna från kriget har starkt påverkat Koivistos bedömningar senare i livet. Och hans väl kända motstånd mot ett finskt Nato-medlemskap är starkt präglat av detta.
Och han är ingalunda ensam om denna åsikt ens bland dagens finska politiker.
Noterar
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
Finlands förre president, doktorand på hamnarbetarnas villkor i Åbo f.ö, Mauno Koivisto (1982 – 1994), 85 år i november, har nyligen varit i Sverige och på finska ambassaden presenterat sin nya bok ”Grannar. Frändskap & friktion” (Atlantis/Söderströms, 198 sid.).
Tidigare statsministern Ingvar Carlsson var inbjuden att kommentera boken. Det här var vad Ingvar Carlsson sade på finska ambassaden, enligt vad jag erfarit i efterhand.
– Koivistos bok borde vara obligatorisk läsning för alla svenska riksdagsledamöter som sitter i Nordiska Rådet, sade Carlsson. Därefter koncentrerade sig Carlsson på ubåtsjakten på 80-talet och den svenska regeringens avsiktsförklaring 1990 om att söka medlemskap i EU, två frågor som väckte stark irritation i Finland på sin tid.
Om ubåtsjakten sade Carlsson på finska ambassaden, att det enligt hans uppfattning förekommit främmande undervattensverksamhet, men i mindre omfattning och som avslutades tidigare än som då hävdades.
– Med dagens kunskaper i frågan hade det inte funnits någon anledning att överlämna en skarp protestnot till Sovjetunionen som blev fallet i början av maj 1983 efter ubåtskommissionens rapport presenterats, vilken i väsentliga delar utformats av den unge moderate riksdagsmannen Carl Bildt. Carlsson anförde att han stod närmare Mauno Koivisto än Carl Bildt i sin syn på ubåtsaffärerna.
De finska stats- och regeringsledningarna nåddes inte av någon förhandsinformation, när statsminister Carlsson och finansminister Allan Larsson på en presskonferens i oktober 1990 offentliggjorde svenska regeringens avsiktsförklaring att söka om medlemskap i EU. På finsk sida ansåg man att sådan information borde ha givits. Carlsson har hela tiden därefter varit besvärad av den finska kritiken, vilket också framgår av Carlssons egna memoarer. På finska ambassaden vid mötet om nya Koivisto-boken försvarade sig nu Carlsson med att säga att han då inte uppfattade själva presskonferensen som en lika dramatisk händelse som man gjorde i Finland.
Det svenska närmandet till EU hade, enligt Ingvar Carlsson, pågått i en längre process efter Berlinmurens fall i november 1989. Och den processen bedömde han då att man hade klart för sig i Helsingfors. Men uppenbarligen delades inte Carlssons uppfattning av de finska stats- och regeringsledningarna. Händelsen störde relationerna mellan Sverige och Finland på högsta nivå i flera år.
Mauno Koivisto skriver i förordet till sin nya bok:
- Bokens tyngdpunkt ligger på växelverkan mellan Finland och dess närmaste grannar, Sverige och Ryssland/Sovjetunionen, samt händelser jag själv varit med om. Den djupaste innebörden av relationerna mellan Finland och Sverige kan förstås bara via ett långt historiskt perspektiv.
Boken är högaktuell genom att det år 2009 är 200 år sedan Finland avskiljdes från Sverige, och ett omfattande jubileumsprogram förbereds av den anledningen. – Den ryske regenten, Alexander I, såg till att skilsmässan med Sverige blev smidig och förhållandevis oproblematisk, skriver Koivisto.
Koivisto - ofta "den ensamme sheriffen" kallad av finska journalister - representerade som politiker socialdemokraterna och beskriver med typiska ”koivistoska filosofiska funderingar” Finlands relationer till de bägge grannländerna i olika frågor och tidsskeden, såsom Finlands självständighetsförklaring 1917 och det efterföljande inbördeskriget januari-maj 1918
– Efterhand började tanken på ett nordiskt samarbete få understöd i Finland, som gärna såg sig som en del av det nordiska samfundet. Men i säkerhetsfrågor var de nordiska länderna ingen enhetlig grupp trots att de alla lyckats hålla sig utanför första världskriget.
Mellankrigstiden med Ålandsfrågan, den facistiska Lapporörelsen och de första försöken med rödmylleregeringar mellan socialdemokraterna och agrarerna/centern beskrivs. Det finns en uppsjö av litteratur om Finland och andra världskriget som Koivisto själv deltog i som frontsoldat/jägarsoldat i armén på Karelska näset. Erfarenheter som han beskrivit i sin fina och läsvärda bok "Ung solidat".
Upplevelserna från kriget har starkt påverkat Koivistos bedömningar senare i livet. Och hans väl kända motstånd mot ett finskt Nato-medlemskap är starkt präglat av detta.
Och han är ingalunda ensam om denna åsikt ens bland dagens finska politiker.
Noterar
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 3:28 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home