Globaliseringens tsunamivåg, den egna nationella identiteten och fackets roll
Observerat, analyserat och värderat:
Den nationella grunden, globaliseringens tsunamivåg och behovet av kamp för att få fler med i facket
Vi lever i en värld som kännetecknas av ett globalt perspektiv. Fastighetsbubblor, bank- och bolånekriser, digital teknik, folkförflyttningar, resor och rörlighet för kapital och arbetskraft i en utsträckning som aldrig tidigare i historien. En del på gott, en del på ont. Myntet har två sidor.
Allt detta tycks göra gamla, nationella lojaliteter otidsenliga. Somliga menar att det rent av är naiva. Men är det så? Delvis - men bara delvis. Känslan för det nationella, det egna och lokala låter sig inte så lätt defineras bort. Utan en hyggligt stark förankring i det egna, den egna bygden, arbetsplatsen, det egna språket och i det nationella tenderar snarare rädslan inför globaliseringens tsunamivåg att växa. Att ha och hävda sin nationalkänsla, sin känsla för det egna facket, jobbet och arbetskamraterna, för Sverige som nation och ett fortsatt gott samhälle att leva i är inte ett uttryck för en längtan efter något föräldrat. Snarare är det - som t ex professor Anthony D. Smith vid London School of Economics skriver i en av sina böcker om nationell identitet - "den egna nationella identiteten uppfattas utgöra ett kulturellt fundament som kan ge mening, relevans och stabilitet i vår egen, globaliseringens tid" (ur en bok om National Identity, Oxford Univ. Press).
Utan en stark och av självförtroende präglad förankring i det "egna", det lokala och nationella så blir mellanstatliga och gränsöverskridande relationer och samarbete mera problemfyllt och osäkert. Den som har en egen stark nationell facklig, politisk och kulturell identitet tenderar att löpa en större risk att översköjas av och få svårare att stå emot globaliseringens tsunamivåg än den som saknar en sådan. Så vägen till samverkan med t ex den europeiska gemenskapen i EU och andra samverkande fora fungerar bättre om det sker utifrån en stark egen identitet. Precis på samma grund som t ex minoriteters rätt att hävda sin särart i Sverige behövs och är nödvändig för en trygg samverkan och delaktighet i "storsamhället" utanför den egna minoriteten. I det större, europeiska perspektivet är ju svenskarna en minoritet - och därtill en av de mindre.
Så en stark, nationell - och gärna också samnordisk - uppslutning kring t ex den svenska och nordiska kolletivavtalsmodellen och med hög facklig organisationsgrad ökar förutsättningarna och legitimiteten kring vår modell inom EU för regeringen av förhållandena på vår arbetsmarknad. Också när det handlar om villkoren för tillfällig arbetskraft som är verksam i Sverige.
Och omvänt, sjunker den fackliga organisationsgraden från säg 73 procent (snittet år 2008) till bra mycket lägre, till nivåer som finns i flertalet kontinental-europeiska lände, så försämras legitimiteten kring våra kollektivavtal och vår förmåga att framgent slå vakt om vår modell för att reglera förhållandena på vår nationella arbetsmarknad.
Eller med andra ord: utan en stark nationell bas, står vi sämre rustade för att kunna ta kamp för vår modell i det mellanstatliga samarbetet inom EU och globalt.
Samtidigt är det så att i dagens värld går det varken i fackliga eller politiska sammanhang att begränsa sig enbart till det nationella, till den egna nationen. Inte minst för fackföreningsrörelsen - med allt fler transnationella och globalt verkande företag - är det en nödvändighet att knyta allianser och samverka med likasinnade över nationsgränserna.
Den sociala rättviserörelsen har en poäng - även de papperslösa måste med i gemenskapen
Många, som ex.vis "ikonerna" i den globala, sociala rättviserörelsen, italienske filosofiprofessor Antonio Negra och amerikanske litteraturvetaren Michael Hard, menar dessutom att den europeiska fackföreningsrörelsen måste ta på sig rollen att försvara den vittrande välfärdsstaten i ett läge när regeringarna i många länder inte längre kan eller vill ta det ansvaret.
Utöver då att ta kamp och försvara såväl fackligt organiserade som illegala, papperslösa som i allt fler länder i grunden är utsatta för samma exploatering av hänsynslösa arbetsgivare.
Fackföreningsrörelsen och andra som tidigare skickade polisen på papperslösa svartjobbare, har numera insett att man låtit maktlösa människor betala priset för skrupulösa arbetsgivares hänsynslöshet.
Den ändrade attityden hos inte minst de fackliga organisationerna motsvaras dock inte av en motsvarande vilja att erkänna verkligheten och agera lagstiftningsmässigt och på annat sätt på den politiska beslutsnivån.
På EU-nivån handlar det om runt 8 miljoner och troligen något växande grupp av underjordiska, papperslösa migrantarbetare. I vårt land Sverige är uppskattningen att det rör sig om någonting mellan ca 10 000 till ca 30 000. De jobbar framför allt inom bygg-, städ- och restaurangbranschen. Och fastän deras svartlöner är långt under svensk standard och deras arbetstider bortom all arbetarskyddslagstiftning klagar få av dem. De kan varje månad skicka en summa pengar till sina familjer i hemländerna.
De bor i ofta usla andra- eller tredjehandslägenheter, vanligen många i samma rum. De flyttar ofta och är hela tiden rädda för att upptäckas av polisen eller bli så sjuka att de måste ha vård som de inte har råd att betala.
Ändå fortsätter de att leva under samma svåra villkor år efter år, eftersom alternativet att resa hem igen är ännu värre. Många kommer till och med tillbaka efter att först ha blivit utvisade.
Näriga och cyniska arbetsgivare finns, har alltid funnits. Arbetsgivare som är beredda att utnyttja de pappers- och skyddslösa. Vare sig man vill det eller inte, så är skarorna av papperslösa migranter är en ofrånkomlig del av globaliseringen. Med den följer en växande medvetenhet hos världens fattiga om de ojämlika livsvillkoren länderna emellan. Migranterna har kommit för att stanna. Och det har de fackliga organisationerna i flertalet EU-länder numera också insett - de är bara en annan sida av samma exploaterande, utsugningsmynt som alltid funnits på våra arbetsmarknader.
I den meningen gives heller inget annat reellt alternativ än att ta kamp också mot denna form av underbudskonkurrens och utsugning från cyniska arbetsgivares sida. Och att på sikt - att organisera och skriva in även dessa som medlemmar i sina respektive fackliga organisationer. Först då kan de få det skydd som det fackliga medlemskapet ger genemot arbetsgivare som vill sko sig på denna "gråzonedel" av arbetsmarknaden. Det gäller i Sverige, och det gäller inom EU-Europa i stort.
Murar, taggtråd och beväpnad polis är i långa loppet inget rimligt och mänskligt godtagbart alternativ. Så ju förr fackföreningsrörelsen börjar organisera också de papperslösa, desto bättre. Utöver då att facket behöver bli bättre på den traditionen medlemsrekryteringen av den växande skaran , en av fyra, som nu står utanför facket i vårt land. Och alldeles särskilt så i våra storstäder
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Den nationella grunden, globaliseringens tsunamivåg och behovet av kamp för att få fler med i facket
Vi lever i en värld som kännetecknas av ett globalt perspektiv. Fastighetsbubblor, bank- och bolånekriser, digital teknik, folkförflyttningar, resor och rörlighet för kapital och arbetskraft i en utsträckning som aldrig tidigare i historien. En del på gott, en del på ont. Myntet har två sidor.
Allt detta tycks göra gamla, nationella lojaliteter otidsenliga. Somliga menar att det rent av är naiva. Men är det så? Delvis - men bara delvis. Känslan för det nationella, det egna och lokala låter sig inte så lätt defineras bort. Utan en hyggligt stark förankring i det egna, den egna bygden, arbetsplatsen, det egna språket och i det nationella tenderar snarare rädslan inför globaliseringens tsunamivåg att växa. Att ha och hävda sin nationalkänsla, sin känsla för det egna facket, jobbet och arbetskamraterna, för Sverige som nation och ett fortsatt gott samhälle att leva i är inte ett uttryck för en längtan efter något föräldrat. Snarare är det - som t ex professor Anthony D. Smith vid London School of Economics skriver i en av sina böcker om nationell identitet - "den egna nationella identiteten uppfattas utgöra ett kulturellt fundament som kan ge mening, relevans och stabilitet i vår egen, globaliseringens tid" (ur en bok om National Identity, Oxford Univ. Press).
Utan en stark och av självförtroende präglad förankring i det "egna", det lokala och nationella så blir mellanstatliga och gränsöverskridande relationer och samarbete mera problemfyllt och osäkert. Den som har en egen stark nationell facklig, politisk och kulturell identitet tenderar att löpa en större risk att översköjas av och få svårare att stå emot globaliseringens tsunamivåg än den som saknar en sådan. Så vägen till samverkan med t ex den europeiska gemenskapen i EU och andra samverkande fora fungerar bättre om det sker utifrån en stark egen identitet. Precis på samma grund som t ex minoriteters rätt att hävda sin särart i Sverige behövs och är nödvändig för en trygg samverkan och delaktighet i "storsamhället" utanför den egna minoriteten. I det större, europeiska perspektivet är ju svenskarna en minoritet - och därtill en av de mindre.
Så en stark, nationell - och gärna också samnordisk - uppslutning kring t ex den svenska och nordiska kolletivavtalsmodellen och med hög facklig organisationsgrad ökar förutsättningarna och legitimiteten kring vår modell inom EU för regeringen av förhållandena på vår arbetsmarknad. Också när det handlar om villkoren för tillfällig arbetskraft som är verksam i Sverige.
Och omvänt, sjunker den fackliga organisationsgraden från säg 73 procent (snittet år 2008) till bra mycket lägre, till nivåer som finns i flertalet kontinental-europeiska lände, så försämras legitimiteten kring våra kollektivavtal och vår förmåga att framgent slå vakt om vår modell för att reglera förhållandena på vår nationella arbetsmarknad.
Eller med andra ord: utan en stark nationell bas, står vi sämre rustade för att kunna ta kamp för vår modell i det mellanstatliga samarbetet inom EU och globalt.
Samtidigt är det så att i dagens värld går det varken i fackliga eller politiska sammanhang att begränsa sig enbart till det nationella, till den egna nationen. Inte minst för fackföreningsrörelsen - med allt fler transnationella och globalt verkande företag - är det en nödvändighet att knyta allianser och samverka med likasinnade över nationsgränserna.
Den sociala rättviserörelsen har en poäng - även de papperslösa måste med i gemenskapen
Många, som ex.vis "ikonerna" i den globala, sociala rättviserörelsen, italienske filosofiprofessor Antonio Negra och amerikanske litteraturvetaren Michael Hard, menar dessutom att den europeiska fackföreningsrörelsen måste ta på sig rollen att försvara den vittrande välfärdsstaten i ett läge när regeringarna i många länder inte längre kan eller vill ta det ansvaret.
Utöver då att ta kamp och försvara såväl fackligt organiserade som illegala, papperslösa som i allt fler länder i grunden är utsatta för samma exploatering av hänsynslösa arbetsgivare.
Fackföreningsrörelsen och andra som tidigare skickade polisen på papperslösa svartjobbare, har numera insett att man låtit maktlösa människor betala priset för skrupulösa arbetsgivares hänsynslöshet.
Den ändrade attityden hos inte minst de fackliga organisationerna motsvaras dock inte av en motsvarande vilja att erkänna verkligheten och agera lagstiftningsmässigt och på annat sätt på den politiska beslutsnivån.
På EU-nivån handlar det om runt 8 miljoner och troligen något växande grupp av underjordiska, papperslösa migrantarbetare. I vårt land Sverige är uppskattningen att det rör sig om någonting mellan ca 10 000 till ca 30 000. De jobbar framför allt inom bygg-, städ- och restaurangbranschen. Och fastän deras svartlöner är långt under svensk standard och deras arbetstider bortom all arbetarskyddslagstiftning klagar få av dem. De kan varje månad skicka en summa pengar till sina familjer i hemländerna.
De bor i ofta usla andra- eller tredjehandslägenheter, vanligen många i samma rum. De flyttar ofta och är hela tiden rädda för att upptäckas av polisen eller bli så sjuka att de måste ha vård som de inte har råd att betala.
Ändå fortsätter de att leva under samma svåra villkor år efter år, eftersom alternativet att resa hem igen är ännu värre. Många kommer till och med tillbaka efter att först ha blivit utvisade.
Näriga och cyniska arbetsgivare finns, har alltid funnits. Arbetsgivare som är beredda att utnyttja de pappers- och skyddslösa. Vare sig man vill det eller inte, så är skarorna av papperslösa migranter är en ofrånkomlig del av globaliseringen. Med den följer en växande medvetenhet hos världens fattiga om de ojämlika livsvillkoren länderna emellan. Migranterna har kommit för att stanna. Och det har de fackliga organisationerna i flertalet EU-länder numera också insett - de är bara en annan sida av samma exploaterande, utsugningsmynt som alltid funnits på våra arbetsmarknader.
I den meningen gives heller inget annat reellt alternativ än att ta kamp också mot denna form av underbudskonkurrens och utsugning från cyniska arbetsgivares sida. Och att på sikt - att organisera och skriva in även dessa som medlemmar i sina respektive fackliga organisationer. Först då kan de få det skydd som det fackliga medlemskapet ger genemot arbetsgivare som vill sko sig på denna "gråzonedel" av arbetsmarknaden. Det gäller i Sverige, och det gäller inom EU-Europa i stort.
Murar, taggtråd och beväpnad polis är i långa loppet inget rimligt och mänskligt godtagbart alternativ. Så ju förr fackföreningsrörelsen börjar organisera också de papperslösa, desto bättre. Utöver då att facket behöver bli bättre på den traditionen medlemsrekryteringen av den växande skaran , en av fyra, som nu står utanför facket i vårt land. Och alldeles särskilt så i våra storstäder
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 5:03 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home