New Labour vid vägs ände
Observerat och värderat:
New Labour i Storbritannien vid vägs ände
I Storbritannien har Gordon Brown varit premiärminister i 15 månader. Han var ena delen i radarparet Tony Blair och Gordon Brown redan innan det segerval, 1997, då Labour med tillägget new vann över det konservativa torypartiet som regerat i 18 år. Först under Margret Thatcher och sedan under den rätt misslyckade John Major.
Traditionsenligt i september har regerande Labour nyligen avverkat sin årliga partikongress. Det har skett i ett dyster opinionsläge och där möjligen bara - paradoxalt nog - finanskrisen gett en missmodig Gordon Brown lite hopp. Partiets opinionssiffror är de lägsta sedan opinionsmätningar började göras, alltså år 1943. Visserligen har Storbritannien majoritetsval i enmansvalkretsar men med opinionssiffror runt 24 procent vinner man inga parlamentsval. Också om valet sannolikt nu är troligt först till våren 2010, inte förr. Motståndaren Tory har under ledaren den populäre David Cameron just nu runt 50 procents väljarstöd, och ser därför gärna att valet kommer redan under 2009. Men oavsett när det nu blir - rätten att bestämma tidpunkt har premiärministern -, så pekar mycket på att det blir regeringsskifte i nästa val. Oddsen för Gordon Brown och Labour att kunna vända det här stora underläget är nog tämligen små. Möjligen kan det gå så att Labour till slut väljer att byta ut Gordon Brown under 2009 mot ex.vis utrikesminister David Milliband (en skicklig talare), sannolikt den mest trolige om Brown ersätts före nästa val.
Eftersom det borgerliga torypartiet fått ökat stöd kan man kanske bringas att tro att det beror på att Labour fört en för vänsterinriktad politik. Så är dock inte fallet. Tvärtom har premiärminister Brown, f d mångårig finansminister (och en framgångsrik sådan) fått kritik på kongressen och i sin egen allt mera obstruerande parlamentsgrupp för att han vid flera tillfällen lagt förslag som skulle drabba sämre ställda grupper i samhället hårt. Det gäller bland annat på skatteområdet. Partiet har också den senaste tiden tappat flera, tidigare säkra labourfästen i olika fyllnadsval till parlamentet.
En annan sak är sedan att det av dessa tappade fyllnadsval inte heller nu går att dra några säkra, entydiga slutsatser. Men nog finns där en viss trend finns, trots att proteströstande och kvaliteten på kandidaterna som ställts upp också spelar roll.
Brownregeringen har under hans 15 månader som premiärminister fört en fortsatt mittenliggande politik och tappat stöd åt alla håll. Fortfarande har Storbritannien också truppnärvaro i Basra-regionen i Irak, vilket hela tiden varit och förblir synnerligen impopulärt bland Labours väljare. Fick Labours väljare bestämma, skulle Strobritannien klippa det stödet för Bush och USA i det misslyckade krigsäventyret i Irak med en gång. Borde gjort det för länge sedan.
Brown och Labour kan fortsätta och regera till maj 2010 innan nästa val måste hållas. Och då köra vidare som nu - eller att under hösten och inte minst nästa år lägga om sin politiska kurs. Men av tradition så brukar nästan alltid val utlysas i förtid av regeringen. Och krymper också tiden för Labour och Brown att lägga om kursen så att man hinner få upp sina opinionssiffror innan nästa val kommer. Ytterst få brittiska regeringar sitter en hel femårig mandatperiod. En av de få som gjort det var Torys John Major (våren 1992 till våren 1997), som sedan förlorade stort mot Tony Blair och New Labour i valet 1997.
Förtjänsten med den mitteninriktning New Labour gick in för under Blairs ledartid var att partiet vann många mittenväljare från den stora partikonkurrenten till höger. Och så länge de var fler än de som lämnade (new) Labour - genom valskolk främst men också proteströstande på Liberaldemokraterna - så var det en vinnande strategi för Labour. Strategin hade också den förtjänsten att Labour i regeringsställning förde en jämfört med tories sannolikt klart mildare, välfärdsvänligare politik. På det utrikespolitiska området skulle Tory, om man regerat 2003, tämligen säkert gjort samma sak som Tony Blair och Labour och slutit upp på USA:s sida i den folkrättsligt felaktiga invasionen i Irak år 2003. Så på den punkten hade skillnaden nog varit ingen alls om Tory sutit vid makten i stället för Labour.
Men nu, efter tolv år i opposition (kan bli fjorton), så verkar de brittiska väljarna åter beredda att pröva Tory och överge Labour. Och allt det som fällde Tory och gav Labour en jordskredsseger i valet 1997 är nu glömt, nämligen det stora missnöje som brittiska väljare då hade med maktarrogans, skandaler, dubbelmoral, ökande sociala och ekonomiska klyftor och en ekonomi i obalans.
Nu är det i stället missnöjet med Gordon Brown och Labour som är i fokus för den brittiska väljaropinionen. Och det så tydligt att ett maktskifte i nuläget om ett år eller så är det mest troliga i 10 Downing Street (premiärministerresidenset) och i brittiska parlamentet. Oddsen för att Labour - kanske inte ens efter ett ledarskifte och kursomläggning nästa år - att vända nuvarande rekordlåga opinionssiffror synes vara tämligen små.
Må sedan vara att inget är klart förrän sista rösten är räknad på valnatten.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer brittisk politik sedan många år
New Labour i Storbritannien vid vägs ände
I Storbritannien har Gordon Brown varit premiärminister i 15 månader. Han var ena delen i radarparet Tony Blair och Gordon Brown redan innan det segerval, 1997, då Labour med tillägget new vann över det konservativa torypartiet som regerat i 18 år. Först under Margret Thatcher och sedan under den rätt misslyckade John Major.
Traditionsenligt i september har regerande Labour nyligen avverkat sin årliga partikongress. Det har skett i ett dyster opinionsläge och där möjligen bara - paradoxalt nog - finanskrisen gett en missmodig Gordon Brown lite hopp. Partiets opinionssiffror är de lägsta sedan opinionsmätningar började göras, alltså år 1943. Visserligen har Storbritannien majoritetsval i enmansvalkretsar men med opinionssiffror runt 24 procent vinner man inga parlamentsval. Också om valet sannolikt nu är troligt först till våren 2010, inte förr. Motståndaren Tory har under ledaren den populäre David Cameron just nu runt 50 procents väljarstöd, och ser därför gärna att valet kommer redan under 2009. Men oavsett när det nu blir - rätten att bestämma tidpunkt har premiärministern -, så pekar mycket på att det blir regeringsskifte i nästa val. Oddsen för Gordon Brown och Labour att kunna vända det här stora underläget är nog tämligen små. Möjligen kan det gå så att Labour till slut väljer att byta ut Gordon Brown under 2009 mot ex.vis utrikesminister David Milliband (en skicklig talare), sannolikt den mest trolige om Brown ersätts före nästa val.
Eftersom det borgerliga torypartiet fått ökat stöd kan man kanske bringas att tro att det beror på att Labour fört en för vänsterinriktad politik. Så är dock inte fallet. Tvärtom har premiärminister Brown, f d mångårig finansminister (och en framgångsrik sådan) fått kritik på kongressen och i sin egen allt mera obstruerande parlamentsgrupp för att han vid flera tillfällen lagt förslag som skulle drabba sämre ställda grupper i samhället hårt. Det gäller bland annat på skatteområdet. Partiet har också den senaste tiden tappat flera, tidigare säkra labourfästen i olika fyllnadsval till parlamentet.
En annan sak är sedan att det av dessa tappade fyllnadsval inte heller nu går att dra några säkra, entydiga slutsatser. Men nog finns där en viss trend finns, trots att proteströstande och kvaliteten på kandidaterna som ställts upp också spelar roll.
Brownregeringen har under hans 15 månader som premiärminister fört en fortsatt mittenliggande politik och tappat stöd åt alla håll. Fortfarande har Storbritannien också truppnärvaro i Basra-regionen i Irak, vilket hela tiden varit och förblir synnerligen impopulärt bland Labours väljare. Fick Labours väljare bestämma, skulle Strobritannien klippa det stödet för Bush och USA i det misslyckade krigsäventyret i Irak med en gång. Borde gjort det för länge sedan.
Brown och Labour kan fortsätta och regera till maj 2010 innan nästa val måste hållas. Och då köra vidare som nu - eller att under hösten och inte minst nästa år lägga om sin politiska kurs. Men av tradition så brukar nästan alltid val utlysas i förtid av regeringen. Och krymper också tiden för Labour och Brown att lägga om kursen så att man hinner få upp sina opinionssiffror innan nästa val kommer. Ytterst få brittiska regeringar sitter en hel femårig mandatperiod. En av de få som gjort det var Torys John Major (våren 1992 till våren 1997), som sedan förlorade stort mot Tony Blair och New Labour i valet 1997.
Förtjänsten med den mitteninriktning New Labour gick in för under Blairs ledartid var att partiet vann många mittenväljare från den stora partikonkurrenten till höger. Och så länge de var fler än de som lämnade (new) Labour - genom valskolk främst men också proteströstande på Liberaldemokraterna - så var det en vinnande strategi för Labour. Strategin hade också den förtjänsten att Labour i regeringsställning förde en jämfört med tories sannolikt klart mildare, välfärdsvänligare politik. På det utrikespolitiska området skulle Tory, om man regerat 2003, tämligen säkert gjort samma sak som Tony Blair och Labour och slutit upp på USA:s sida i den folkrättsligt felaktiga invasionen i Irak år 2003. Så på den punkten hade skillnaden nog varit ingen alls om Tory sutit vid makten i stället för Labour.
Men nu, efter tolv år i opposition (kan bli fjorton), så verkar de brittiska väljarna åter beredda att pröva Tory och överge Labour. Och allt det som fällde Tory och gav Labour en jordskredsseger i valet 1997 är nu glömt, nämligen det stora missnöje som brittiska väljare då hade med maktarrogans, skandaler, dubbelmoral, ökande sociala och ekonomiska klyftor och en ekonomi i obalans.
Nu är det i stället missnöjet med Gordon Brown och Labour som är i fokus för den brittiska väljaropinionen. Och det så tydligt att ett maktskifte i nuläget om ett år eller så är det mest troliga i 10 Downing Street (premiärministerresidenset) och i brittiska parlamentet. Oddsen för att Labour - kanske inte ens efter ett ledarskifte och kursomläggning nästa år - att vända nuvarande rekordlåga opinionssiffror synes vara tämligen små.
Må sedan vara att inget är klart förrän sista rösten är räknad på valnatten.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer brittisk politik sedan många år
posted by rbjorkenwall at 2:50 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home