Till dess din vrede upphör - en roman med grepp om läsaren
Läst och värderat
Till dess din vrede upphör - en spänningsroman som håller greppet om läsaren
"Luften och hans egna rörelser har rört upp så mycket slam inuti planet att han inte kan se handen om han håller armen utsträckt och lyser på den med ficklampan. Det är som att simma i en grön soppa.
Han ser ingenting. Absolut ingenting. Han vet inte längre vad som är upp och ner.
Linan som är fäst vid hans viktbälte fastnar lite här och där, i lastsurrningskrokar på golvet, i ett avslitet säte, i ett löst säkerhetsbälte. Överallt. Senda börjar han simma mot linan. Krockar med den. Fastnar i den. Den löper som ett spindelnät inuti planet. Och han hittar inte ut."
Någon eller snarare några - visar det sig - mördar Simon Kyrö och Wilma Persson när de dyker på ett plan (tyskt krigsplan) i Vittangijärvi i Kiruna kommun i Norrbotten.
Det sker för att dölja en gammal hemlighet som de har kommit på spåren? Men vilken hemlighet? Och vem eller snarare vilka är det som är beredda att mörda inte en utan flera gånger för om möjligt sopa igen spåren efter den hemligheten och för att förhindra att de dykanden ungdomarna kommer ut från Vittangijärvi igen?
Det är i korthet den mordutredning som Åsa Larsson-hjältinnan, kammaråklagare Rebecka Martinsson i Kurravaara och polisinspektör Anna-Maria Mella i polishuset i Kiruna har att reda ut i Åsa Larssons fjärde spänningsroman från sin egen hembygd och uppväxtmiljö.
På den resan stimuleras vi också att fundera på vad som egentligen formar en människa att bli den hon blir? Arv och miljö, givetvis. Men inte bara. Också konkreta händelser relativt tidigt i uppväxten av ett nytt liv. Händelser som kan få självkänslan att slå rot och växa. Eller dess motsats - som för åkarfamiljen Krekulas son Hjalmar i Piilijärvi. Tidiga händelser som fått hans självkänsla att stelna och rent av nästan dö helt.
Just detta är i grunden det bärande temat i succéförfattaren Åsa Larssons nya, fjärde kriminalroman, Till dess din vrede upphör. Kanske hennes allra bästa - hittills.
På nytt är det också världens till ytan näst största kommun, gruvstaden Kiruna, med omnejd som är arenan för henns uppdiktade och välspunna drama.
Med Solstorm (2003), Det blod som spillts (2004) och Svart stig (år 2006 och bäst av de tre) har ex-juristen och numera yrkesförfattaren Åsa Larsson på kort tid skaffat sig ett rykte som verkligt toppnamn i svensk kriminallitteratur. Och även sålt i stora upplagor i utlandet.
Den positionen befäster hon nu ytterligare med sin nya, fina "Till dess din vrede upphör" (2008, utgiven på Bonniers förlag). En spänningsroman med ett klart och poetiskt språk och med ambition att borra i det mänskliga psyket - och på vägen dit också samarbetande, kollaboratörers solkiga förflutna. Med en ambition att försöka ge hyfsat trovärdiga svar på frågan om det fanns också vanligt folk som för sin egen förtjänst agerade, eller var beredda att agera, som lockbete och förråda motståndsmän mot den tyska våldsregimen? När tyska fartyg lastade och lossade gods i Luleå hamn och nazityska armén hade stora förråd där samt när permittenttåg rullade genom Sverige från söder till norr innan krigslyckan vände vid Stalingrad för den då så segerrika nazityska krigsmakten.
Händelser som delvis varit fördolda och som historiker först på senare tid börjat gräva i - och som är orsaken till att 17-åriga Wilma Persson och Simon Kyrö aldrig lyckas ta sig ut genom Vittangijärvis ännu rätt tunna is en kylig oktoberdag. Också om de själva aldrig riktigt anat och förstått hela orsakskedjan till varför vissa inte vill att de ska vara och "gräva" i det störtade tyska krigstida planet i Vittangijärvis sjöbotten. Ett plan som sades ha försvunnit där år 1943.
När sedan Wilma Perssons men aldrig Simon Kyrös kropp hittas ungefär ett halvår senare en bit bort i Torneälven påbörjas en utredning med oanade bottnar och konsekvenser. Inte minst för polisinspektör Anna-Maria "alfatiken" Mella och kammaråklagare Rebecka Martinsson.
Det hela utvecklas till en hård kraftmätning med den respekterade, men ytterst illa omtyckta, åkerifamiljen Krekula i Piilijärvi. Att de är så illa omtyckta beror främst på familjens våldsamma söner, Tore och Hjalmar, och som nu båda tagit över firman efter pappa Isak och själva hunnit komma upp i åren.
Initialt verkar båda sönerna vara av stöpta i samma våldsbenägna form. Men det är en bild som inte visar sig vara helt sann. För ju längre utredningsarbetet lider och Krekulas både fysiskt som moraliskt blodiga händer synliggörs, desto klarare framträder också den äldre sonen Hjalmar ur familjens hårdföra skugga och får ett annat och långt mjukare Jag-drag. Rätten till detta sitt eget jag har Hjalmar av övriga Krekula-familjen förnekats ända sedan tidig barndom och en viss händelse den 17 juni 1956.
Åsa Larssons skildring av denne förlorares erkännande och, faktiska, befrielse är bokens höjdpunkt.
Den psykologiska resa som sonen Hjalmar måste göra för att få insikt och återvinna det jag som han aldrig fick i barndomen är spännande att ta del av i denna välspunna, psykologiska Åsa Larsson-thriller. Jämte då den utmärkt genomförda miljöskildringen - jo, jag känner själv väl till många av dessa Kiruna-miljöer - och vägen till upplösningen av morden kring Vittangijärvi.
När man läst klart efter 327 sidor så går det också upp för en att det i praktiken ju visat sig vara en spänningsroman om hedersmord som Åsa Larsson åstadkommit i denna sin fjärde och hittills bästa Rebecka Martinsson-roman.
Och detta på ett jobbklart och samtidigt poetiskt lystert språk som befäster Åsa Larssons ställning som en av de just nu bästa svenska spänningromanförfattarna.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Till dess din vrede upphör - en spänningsroman som håller greppet om läsaren
"Luften och hans egna rörelser har rört upp så mycket slam inuti planet att han inte kan se handen om han håller armen utsträckt och lyser på den med ficklampan. Det är som att simma i en grön soppa.
Han ser ingenting. Absolut ingenting. Han vet inte längre vad som är upp och ner.
Linan som är fäst vid hans viktbälte fastnar lite här och där, i lastsurrningskrokar på golvet, i ett avslitet säte, i ett löst säkerhetsbälte. Överallt. Senda börjar han simma mot linan. Krockar med den. Fastnar i den. Den löper som ett spindelnät inuti planet. Och han hittar inte ut."
Någon eller snarare några - visar det sig - mördar Simon Kyrö och Wilma Persson när de dyker på ett plan (tyskt krigsplan) i Vittangijärvi i Kiruna kommun i Norrbotten.
Det sker för att dölja en gammal hemlighet som de har kommit på spåren? Men vilken hemlighet? Och vem eller snarare vilka är det som är beredda att mörda inte en utan flera gånger för om möjligt sopa igen spåren efter den hemligheten och för att förhindra att de dykanden ungdomarna kommer ut från Vittangijärvi igen?
Det är i korthet den mordutredning som Åsa Larsson-hjältinnan, kammaråklagare Rebecka Martinsson i Kurravaara och polisinspektör Anna-Maria Mella i polishuset i Kiruna har att reda ut i Åsa Larssons fjärde spänningsroman från sin egen hembygd och uppväxtmiljö.
På den resan stimuleras vi också att fundera på vad som egentligen formar en människa att bli den hon blir? Arv och miljö, givetvis. Men inte bara. Också konkreta händelser relativt tidigt i uppväxten av ett nytt liv. Händelser som kan få självkänslan att slå rot och växa. Eller dess motsats - som för åkarfamiljen Krekulas son Hjalmar i Piilijärvi. Tidiga händelser som fått hans självkänsla att stelna och rent av nästan dö helt.
Just detta är i grunden det bärande temat i succéförfattaren Åsa Larssons nya, fjärde kriminalroman, Till dess din vrede upphör. Kanske hennes allra bästa - hittills.
På nytt är det också världens till ytan näst största kommun, gruvstaden Kiruna, med omnejd som är arenan för henns uppdiktade och välspunna drama.
Med Solstorm (2003), Det blod som spillts (2004) och Svart stig (år 2006 och bäst av de tre) har ex-juristen och numera yrkesförfattaren Åsa Larsson på kort tid skaffat sig ett rykte som verkligt toppnamn i svensk kriminallitteratur. Och även sålt i stora upplagor i utlandet.
Den positionen befäster hon nu ytterligare med sin nya, fina "Till dess din vrede upphör" (2008, utgiven på Bonniers förlag). En spänningsroman med ett klart och poetiskt språk och med ambition att borra i det mänskliga psyket - och på vägen dit också samarbetande, kollaboratörers solkiga förflutna. Med en ambition att försöka ge hyfsat trovärdiga svar på frågan om det fanns också vanligt folk som för sin egen förtjänst agerade, eller var beredda att agera, som lockbete och förråda motståndsmän mot den tyska våldsregimen? När tyska fartyg lastade och lossade gods i Luleå hamn och nazityska armén hade stora förråd där samt när permittenttåg rullade genom Sverige från söder till norr innan krigslyckan vände vid Stalingrad för den då så segerrika nazityska krigsmakten.
Händelser som delvis varit fördolda och som historiker först på senare tid börjat gräva i - och som är orsaken till att 17-åriga Wilma Persson och Simon Kyrö aldrig lyckas ta sig ut genom Vittangijärvis ännu rätt tunna is en kylig oktoberdag. Också om de själva aldrig riktigt anat och förstått hela orsakskedjan till varför vissa inte vill att de ska vara och "gräva" i det störtade tyska krigstida planet i Vittangijärvis sjöbotten. Ett plan som sades ha försvunnit där år 1943.
När sedan Wilma Perssons men aldrig Simon Kyrös kropp hittas ungefär ett halvår senare en bit bort i Torneälven påbörjas en utredning med oanade bottnar och konsekvenser. Inte minst för polisinspektör Anna-Maria "alfatiken" Mella och kammaråklagare Rebecka Martinsson.
Det hela utvecklas till en hård kraftmätning med den respekterade, men ytterst illa omtyckta, åkerifamiljen Krekula i Piilijärvi. Att de är så illa omtyckta beror främst på familjens våldsamma söner, Tore och Hjalmar, och som nu båda tagit över firman efter pappa Isak och själva hunnit komma upp i åren.
Initialt verkar båda sönerna vara av stöpta i samma våldsbenägna form. Men det är en bild som inte visar sig vara helt sann. För ju längre utredningsarbetet lider och Krekulas både fysiskt som moraliskt blodiga händer synliggörs, desto klarare framträder också den äldre sonen Hjalmar ur familjens hårdföra skugga och får ett annat och långt mjukare Jag-drag. Rätten till detta sitt eget jag har Hjalmar av övriga Krekula-familjen förnekats ända sedan tidig barndom och en viss händelse den 17 juni 1956.
Åsa Larssons skildring av denne förlorares erkännande och, faktiska, befrielse är bokens höjdpunkt.
Den psykologiska resa som sonen Hjalmar måste göra för att få insikt och återvinna det jag som han aldrig fick i barndomen är spännande att ta del av i denna välspunna, psykologiska Åsa Larsson-thriller. Jämte då den utmärkt genomförda miljöskildringen - jo, jag känner själv väl till många av dessa Kiruna-miljöer - och vägen till upplösningen av morden kring Vittangijärvi.
När man läst klart efter 327 sidor så går det också upp för en att det i praktiken ju visat sig vara en spänningsroman om hedersmord som Åsa Larsson åstadkommit i denna sin fjärde och hittills bästa Rebecka Martinsson-roman.
Och detta på ett jobbklart och samtidigt poetiskt lystert språk som befäster Åsa Larssons ställning som en av de just nu bästa svenska spänningromanförfattarna.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 6:01 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home