Uppdrag Granskning, papperslösa och Littorin

Observerat:

Uppdrag Gransknings viktiga granskning och löftena från Littorin

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Sverige utlovade i SVT:s oftast alldeles utmärkta "Uppdrag Granskning" - med passionerade granskaren Janne Josefsson i spetsen - nu skärpt lagstiftning mot företag som utnyttjar illegala, papperslösa invandrare. Han förklarade sig också vara positiv till den nu i vår avgående avtalssekreteraren Erland Olauson i LO:s krav att de som utnyttjats av cyniska arbetsgivare också ska få ut mellanskillnaden mellan de usla löner de faktiskt betalats med och vad motsvarande arbeten enligt kollektivavtal skulle ha gett. Låter alldeles utmärkt. Och inte en dag för tidigt.

Det finns dock skäl att nogsamt följa med vilken prioritet den kollektivavtalspositiva arbetsmarknadsministern "Totto" Littorin nu kommer att gå från ord till handling. Ett löfte får inte bara bli till läpparnas bekännelse för att dämpa den allmänna ilskan över detta slavliknande geschäft som Uppdrag Granskning på nytt har avslöjat.

Mindre bra eller snarare direkt dåligt är att samme Littorin däremot inte tänker om också när det gäller neddragningarna på Arbetsmiljöverket och deras viktiga inspektionsverksamhet. För hur ska dessa gnidna och cyniska skumraskföretag upptäckas om arbetsmiljöinspektörerna samtidigt bara blir allt färre?

Robert Björkenwall

Olof Palme och hans tid - reflektioner 22 år efter ett tragiskt mord

Observerat och analyserat:
Olof Palme och hans tid - vad han stod för och det stora parti han ledde

Olof Palme, brutalt mördad för i dagarna 22 år sedan, var Sveriges främsta politiker i två årtionden och spelade en viktig roll för Tage Erlander under stora delar av 60-talet. Palme var Sveriges statsminister i totalt elva av sina sjutton s-partiledarår - med start från Tage Erlanders avgångsår 1969. Under Olof Palmes tid blev politiken mer personfixerad, men ändå inte alls på det sätt som skett på 90-talet och allt sedan dess. I mycket beroende på att ännu på Olof Palmes tid var de politiska partiernas ställning stark, långt starkare än de är nu och på att de politiska frågor fanns i och hämtade mer av sin näring ur folks vardagen än som numera är fallet.

Socialdemokraternas ledare Olof Palme kom att bli en symbol för grupper både till höger och vänster som ogillade den politik de förknippade Palme med. I flera fall gick det till obehagliga personangrepp, särskilt så på högerkanten.

Palme verkade främst när samhället från runt 1968 radikaliserades åt vänster. Hans parti och regering följde delvis med i den vågen, även om vissa högljudda vänsteryttergrupper utmålade s och Palme som varande närmast småborgerliga och som "klassförrädare".


Många av de samhällsförändringar som kom på 70-talet hade dock sjösatts redan under Erlander-regeringens 60-talsår, exempelvis det gradvisa avskaffandet av bostadsnöden och byggandet av hyresbostäder i det så kallade miljonprogrammet och satsningarna på skolan.

Men flera andra och viktiga politikområden från 70-talet och framåt är starkt förknippade med Olof Palme och hans regeringstid. Det gäller exempelvis det ökade u-landsbistånd och fokus på u-länder, internationell solidaritet - och motståndet mot det amerikanska Vietnamkriget. Ett annat centralt reformområde - delvis som en följd av gruvstrejken i malmfälten 1969/70 och en kraftfull facklig offensiv - var de förbättrade villkoren för löntagarna i arbetslivet - med rader av nya lagar på arbetsmarknaden; arbetsmiljö, anställningsskydd, medbestämmande, studieledighet, styrelserepresentation etc. Ett tredje viktigt reformområde var kraven på ökad jämställdhet mellan könen, genom att daghem byggdes i allt raskare takt, barnbidragen höjdes och föräldraförsäkringen började ta form. Ett fjärde viktigt område var den utbyggda offentliga sektorn och välfärden med bl a stora satsningar på en utbyggd och förbättrad sjukvård och äldreomsorg. Skatterna höjdes för att bekosta denna utbyggnad. I stort sett full sysselsättning rådde också men inflationen var högre än nu på 2000-talet. Lägg så till detta också en självständig utrikespolitik, byggd på alliansfrihet och neutralitet.

På område efter område flyttade socialdemokraterna på 70-talet - delvis också när borgerliga Fälldin-regeringar regerade landet - fram sina positioner och drev samhällsdebatten (ägde problemformuleringsprivilegiet). Så även de borgerliga partierna anpassade sig mer åt vänster, därtill pådrivna av Olof Palme och socialdemokraterna. Så småningom växte dock en borgerlig motreaktion fram - särskilt starkt pådriven och finansierad av det privata näringslivet och Svenska arbetsgivareföreningen, SAF (och med deras infochef som stark inspiratör).

När socialdemokraterna och Olof Palme återkom i regeringsställning efter den stora valvinsten 1982 var tiderna förändrade. Vänstervågen i världen hade förbytts i Thatchers och Reagans högervåg i Storbritannien och USA. För den nya s-regeringen var det mesta av fokus nu inriktat på att efter sex år av borgerligt styre nu bringa reda i nedkörda statsfinanser och att skapa utrymme för nya välfärdsreformer, såsom utbyggd föräldraförsäkring, satsningar på barnen och de äldres omsorg och välfärd.

Men året efter en ny övertygande valseger (hösten 1985) föll så Olof Palme offer för en mördares kulor i ett mörkt gathörn den sista februari 1986. Sedan blev det - utöver all mediadiskussion om en havererad och misskött mordutredning - i stort sett tysk om Olof Palme. Sällan eller aldrig nämndes hans namn av hans efterföljare Ingvar Carlsson och än mera så av Göran Persson. Delvis som en följd av mordet, delvis för att inte alltför mycket påminna om vad Olof Palme stod för politiskt och ideologiskt. Det var som om man inte alltför tydligt ville jämföra med den politik som socialdemokraterna stod för under Palmes ledarskap och den politik (mera borgerligt anpassad) som följde därefter, och särskilt så under Göran Perssons ledarskap (1996-2007). Socialdemokraterna har inte förmått, riktigt velat eller kunnat göra något åt de växande sociala och ekonomiska klyftor som 1990- och 2000-talsutvecklingen blvit allt tydligare också i det en gång så omskrivna svenska välfärdssamhället.

Visst, med internationella mått mätt så tillhör Sverige fortsatt de mest anständiga länderna att leva i ur en samlad livskvalitetssynpunkt. Men ambitionerna att utjämna klass- och sociala klyftor är inte längre lika stor som den var på den karismatiska och inspirerande s-ledaren Olof Palmes tid. Och socialdemokraterna som parti är inte heller samma starka folkrörelse- och folkligt förankrade parti som det ännu var på 70- och första halvan av 80-talet.

Så det går att förstå varför senare s-ledare mera sällan velat tala om och i sina tal och annat knyta an till Olof Palme och hans tid. Att för mycket jämföra med Palmeåren skulle tydliggöra att 2000-talets socialdemokrati i Sverige inte längre är och heller inte riktigt företräder en så jämlikhetsinriktad och solidarisk politik (nationellt och internationellt) som Olof Palme gjorde. Och att han då var ledare för ett parti som var klart större och mera dominerande än som är fallet på 2000-talets svenska socialdemokrati. Med regelmässigt, också när man förlorade val, stort väljarstöd på minst 43 procent eller ännu lite mer i väljarstöd och ett valdeltagande på runt 91 procent.

Något liknande vad gäller valdeltagandet - ex.vis 91,4 % i valet 1982 - har Sverige inte varit i närheten av sedan dess. Nu är det snarare regel med tio procentenheters lägre valdeltagande och ett väljarstöd - undantaget enstaka opinionsmätningar som just nu (2007/2008) - för socialdemokraterna som pendlar runt 35-38 %. I mest gynnsamma fall kan det möjligen nu bli knappt 40 % i väljarstöd i något enstaka val men inte mer för det en gång så rekordstarka svenska socialdemokraterna.

Visst, det är fortsatt högt med grannlandsmått mätt för ett enskilt parti. Men ändå klart lägre än det var som regel ännu på Olof Palmes tid. Det kan vara värt att påminna sig om nu så här 22 år efter det tragiska mordet på en av Nordens riktigt stora och inspirerande politiska gestalter.

Att svensk socialdemokrati just nu har opinionssiffror som pendlar runt Olof Palmes "normala 43 %" (inte sällan mer) är mera en reflex av stora missnöje som finns med Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering än ett uttryck för att socialdemokraterna som parti har återvunnit sin forna styrka och slagkraft som opinionsbildare.

Att tro något annat är en illusion, visserligen behaglig men ack så bedräglig.Därmed inte sagt att nästa riksdagsval i Sverige hösten 2010 inte skulle leda till ett maktskifte. Oddsen är nog snarare för än emot en ny s-ledd regering igen i Sverige. Men i bästa fall då med ett väljarstöd på snarare runt 38 eller möjligen 39 % än den tidigare "s-normen runt 43 %".

/Robert Björkenwall , (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer nordisk politik och samhällsliv sedan många år


PS. I många andra länder under 70-talet, som Danmark, Norge och andra, rasade s och tappade väljare, särskilt bland arbetare, och då till nya högerpopulistiska partier (Glistrup, Dansk Folkeparti, Carl I Hagen m fl). Ofta förlorade s då också regeringsmakten. I Danmark och Norge skedde det 1973, tre år tidigare än i Sverige. S hade där sedan svårt att komma igen, vilket s i Sverige under Palme däremot klarade av i valet 1982.

I Norge har dock socialdemokratin - efter en längre nedgångsperiod - förmått återhämta sig, bl a sedan man lade om kursen och skaffat sig en mera folkligt förankrad politisk linje några år inpå 2000-talet. Där styr man nu tämligen framgångsrikt åter landet. I Danmark råder det däremot fortsatt kris och socialdemokratin har stora problem att ens nå ett väljarstöd på 25-26 % numera i allmänna val.

Ungefär lika stort stöd som de finska socialdemokraterna, sdp, som dock - undantaget första lantdagen vid självständigheten - av bl a historiska skäl är lite av ett särfall och nära nog aldrig brukar nå mer än runt 23-25,5 % i väljarstöd. Ibland någon procentenhet bättre än lägsta nivån och då i regeringsställning, ibland mot nedre delen av "normen" och då i oppositionsställning. Som fallet är just nu i Finland. Hur sedan valet av ny sdp-ledare i juni-kongressen i Tavastehus förmår ändra på detta återstår att se.

EU: om regelverk, lönedumpning och ånger

"Jag ångrar att vi inte tvingade fram en garanti"

"Jag var ansvarig minister", skriver f d svenske arbetslivsminister Hans Karlsson(s) i regiontidningen Östra Småland i Kalmar (22/2-08), "när konflikten mellan det lettiska företaget Laval och Byggnads inträffade på skolbygget i Vaxholm. När regeringen förberedde målet i EG-domstolen träffade jag de flesta av EU:s medlemsländer och försäkrade mig om stöd för den svenska linjen att skydda inhemska avtal mot lönedumpning.

Tre fjärdedelar av länderna gick på vår linje i sina yttranden till domstolen. Inget av dessa länder kunde föreställa sig att domstolen skulle avskaffa strejkrätten helt mot utländska företag.

Jag röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Både den socialdemokratiska partiledningen och LO-ledningen förordade medlemskap vid den tiden.

Jag ångrar inte min jaröst men jag ångrar att vi inte tvingade fram en garanti för vår avtalsmodell (min understrykning). Den utfästelse vi fick från kommissionen var inte juridiskt bindande, det visste vi men vi trodde ändå att strejkrätten var skyddad.

Det var ett misstag. Vi var för godtrogna. Vi hade kanske kunnat undanta Sverige från lönedumpning men det hade inte skyddat andra länder från dumpning och det är ju egentligen lika illa.

Vi borde inte ha en arbetsmarknad någonstans inom EU där löntagarna spelas ut mot varandra och tvingas konkurrera om jobben med lägre löner.

Nu går det kanske att reparera skadan för Sveriges del om regeringen vill och om LO och Svenskt Näringsliv kan enas i avtal (läs nytt huvudavtal). Det är i så fall gott och väl men problemet kvarstår för övriga länder i Europa."

Onekligen intressant. Möjligen kan man om detta bara tillägga att den som går in i en union som starkt förespråkar och i sin lagstiftning alltid ger juridiskt företräde för marknadsekonomi och konkurrens borde det som nu har hänt i EG-domstolen med det lettiska skolbygget i Vaxholm (Laval-domen) inte kommit som en överraskning.

Detta särskilt som nu också Europafacket EFS/ETUC i en hearing i Europaparlamentet nu också kräver att EU måste garantera fackets rätt att vidta kollektiva åtgärder för att förbättra löntagarnas levnadsstandard och arbetsvillkor. Därför måste en sådan bestämmelse införas i det nya fördraget innan det godkänns.

Det krävde Europafackets generalsekreterare John Monks inför Europaparlamentets sysselsättningsutskott i en hearing den 26 februari.

Europafacket EFS/ETUC:s John Monks slog fast att utslagen i EU:s domstol i de omdiskuterade Viking- respektive Lavalfallen berör hela Europa. Även om domstolen erkänner strejkrätten så ses den fria rörligheten som ännu viktigare. Det är oacceptabelt, sa den europeiske fackbossen Monks vid utskottets hearing om följderna av de två domarna.

Den fackliga tolkning fick stöd av professorn i arbetsrätt Jonas Malmberg. Han sa att EU gått ifrån principen om att alla löntagare ska behandlas lika. I stället gäller regeln om att alla har rätt till visst minimiskydd.

Det betyder att EU-domstolen har återfört den så kallade ursprungslandsprincipen som dock avvisades (till förmån för verksamhetslandprincipen) vid behandlingen av det omarbetade, reviderade tjänstedirektivet år 2007. Bara ännu ett tecken på att inte bara svensk utan också europeiska fackföreningsrörelse inte accepterar konsekvenserna av hur EG-domstolen i praktiken tillämpar EU:s juridiska regelverk, alltså i praktiken "rullar tillbaka" också senare av Europaparlamentet och EU:s regeringschefer på toppmöten (i rådet) fattade nya beslut om tjänstedirektiv och annat.

Europafacklig kampanj för högre löner
I praktiken har nu en ångerfull tidigare svensk arbetslivsminister nu fått stöd även att Europafackets generalsekreterare. Lägg så till detta en annan färsk EU-nyhet se. Europafacket EFS/ETUC har nämligen nu startat en kampanj för att stödja kampen för högre löner till Europas löntagare. En stor Europademonstration ska hållas i samband med finansministermötet i EU-ordförandelandet Sloveniens huvudstad Ljubljana den 5 april.

Den gemensamma fackliga lönekampanjen beslutades på Europafackets kongress i Sevilla förra sommaren. Bakgrunden är att lönerna stadigt sjunkit och vinsterna ökat som andel av bruttonationalprodukten, BNP, under en följd av år. Enligt Europafacket behövs i stället högre löner och ökad köpkraft för att stimulera tillväxt och för att skapa fler jobb.

Den europeiska centralbanken ECB uppmanas att sluta med sina upprepade krav på att löntagarna ska hålla tillbaka sina lönekrav. Ilskan riktas också mot euroländernas finansministrar som nyligen manade till återhållsamhet när det gäller lönerna i den offentliga sektorn.

De viktigaste kraven i Europafackets kampanj är:
Reallöneökningar för att öka köpkraften
Anständiga minimilöner för att bekämpa fattigdomen
Likalön mellan män och kvinnor
Bättre kollektiva uppgörelser, även på Europanivå
Rättvisa löner för dem i offentlig sektor
Uppmaning till Europeiska centralbanken, ECB, att rikta sina krav på löneåterhållsamhet till direktörerna
Tak för topplöner

På Europafackets, EFS/ETUC:s, hemsida finns mer information om kampanjen, däribland det ekonomiska bakgrundsmaterialet: http://www.etuc.org/a/4599

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Vem är bäst skickad att ta över som ny finsk sosseledare på junikongressen?

Analyserat och värderat:
Åtta men hur många är riktiga ordförandekandidater i finska SDP
- och vem är bäst skickad att nu ta över i juni?

Det finska "sdp-ordföranderacet" börjar allt mer likna en deckare av Agatha Christie, fast då i omvänd ordning. För varje dag som går verkar de hugade som vill synas lite i rampljuset bli allt fler. Är det månne kommande kommunval i höst och sdp-kongress i början av juni som lockar för en aldrig så många att synas och vilja "visa upp sig" och säga att "här finns jag"? Men hur många av dessa åtta eller vad de nu är, kan anses vara några "riktiga" kandidater med en verklig chans att bli valda, eller ens komma som god tvåa? Är det ens hälften, tre eller möjligen fyra?
Hotar det här inte att dra lite av löjets skimmer över ett viktigt ordföradeval och över hela valproceduren?

Ja, den på sina håll som "alltför intellektuell" stämplade f d mångårige utrikesministern Erkki Tuomioja, språkkunnig, utmärkt skribent av goda böcker och med ett brett kontaktnät i Norden och övriga världen är tveklöst en seriös kandidat. Han borde dessutom ha "kredd" för att han var tidigt ute och vågade utmana innan det ens stod klart att Eero Heinäluoma skulle avgå. Och visade därmed att han ville ha en ärlig och rak diskussion om vilka lärdomar de finska socialdemokraterna, sdp, drar av valnederlaget i mars 2007 och hur man nu bäst rustar sig för att återvinna väljarnas förtroende inför kommande kommunval i höst. Kandidater som vågar och vill något måste betraktas som seriösa och fullt valbara.

Skulle Tuomioja sedan också bli vald, så skulle han onekligen ha ett och annat att tillföra också den nordiska s-partiledarkretsen med sin vidsyn, beläsenhet och starka tro på den nordiska välfärdsmodellen. Och erfarenhet och mångårig regerings- och riksdagsvana borde betraktas som en stor tillgång, inte belastning, när Finlands viktigaste parti ska utse ny partiledare.

Seriös och högst trovärdig som kandidat till ordförandeposten inom sdp borde rimligen också den erfarna tidigare arbetsmarknadsministern Tarja Filatov också anses vara. Också hon har meriter som gör henne, vad jag förstår, väl skickad att greppa ordförande- eller vice ordförandeklubban i sdp. Och vill de finska socialdemokraterna ha en kvinna så borde hon rimligen ligga bäst till. Detta sett till den samlade kompetensen.

Tarja Filatov med 28 % och Erkki Tuomioja med 27 % i stöd ser ut att dra ifrån i socialdemokraternas ordförandekamp, allt enligt en gallup som finska Yle låtit göra häromdagen indikerar detta.


Seriösa uppstickare men kanske inte helt omöjliga vore väl också den unga generationens två österbottningar, nämligen 32-åringen och rätt färska riksdagsledamoten Jutta Urpilainen från Karleby och 35-åriga Miapetra Kumpula-Natri (stöttas av bl a Paavo Lipponen) representerande Vasa i Finlands riksdag. Det skulle onekligen blir ett generationsskifte som heter duga om någon av dessa skulle väljas som ny sdp-ordförande. Men kanske att chansa lite för mycket? Och kommer inte ett sådant möjligt val några år för tidigt i båda dessas fall? Helt i avsaknad som de är av regeringserfarenhet och därtill rätt färska i Finlands riksdag - och med ett svårt och ovisst kommunval redan nu i höst för de finska socialdemokraternas del. Ett val som finska sdp helst bör göra mycket bra ifrån sig i för att sedan bädda för ett kommande gott riksdagsval 2011, eller möjligen tidigare.

Och vad är det som säger att nuvarande helborgerlig Vanhanen-ledda regering håller hela mandatperioden ut? Faller den i förtid, kanske en rödmylleregering (centern och sdp) eller någon annan konstellation kan bli aktuell tidigare än efter nästa ordinarie riksdagsval. Och då kan det nog vara klokt att ha en regeringserfaren person som ny ordförande för de finska socialdemokraterna.

Också det ger ett försteg för Erkki Tuomioja och Tarja Filatov framför Jutta Urpilainen eller Miapetra Kumpula-Natri. Och rimligen också jämfört med den tidigare justieministern m m Johannes Koskinen, som nog ändå kanske inte riktigt är den ledare som sdp nu behöver efter valnederlaget i senaste riksdagsvalet och inför ett osäkert kommunval i höst.

Däremot vore det väl absolut inte fel om endera Jutta Urpilainen eller Miapetra Kumpula-Natri blev vice partiledare och på den posten sedan fick chansen att samla på sig lite mera erfarenhet och politisk rutin inför kommande möjligt maktskifte i Finlands regering. Sedan finns ju också valet av ny partisekreterare i sdp som också är viktigt.

Det skulle vara i linje med den "erfarenhet och förnyelse"-modell som så framgångsrikt formade svensk socialdemokrati när den var som bäst. Och på den tiden när svensk och nordisk socialdemokrati hade självförtroende nog att våga tro på sin egen välfärdsmodell. Vågade frimodigt argumentera för den, och för att jämlikhets- och rättvisetanken inte bara är mest human utan därtill i längden också mest produktiv - även sett i ekonomiskt perspektiv.

Varken svensk eller finsk - både med valförluster bakom sig - socialdemokrati har inte precis lyst av sådant självförtroende på senare tid, utan snarare för mycket trott på att det räcker med att enbart visa sig som regeringskompetent och administrativt skickligare än andra för att vinna väljarnas stöd. Men val vinns sällan enbart på den grunden utan minst lika mycket på att våga visa sig självkritisk och att ha en berättelse om framtiden som förmår locka och fånga gamla och nya väljare.

Sist och slutligen är det alltid mot den grunden varje gott ledarskap ska prövas och nya ledare väljas när gamla väljer att kliva av.

Mitt intryck med rikssvenska ögon men med hyggliga kunskaper om finsk politik och samhällsliv säger mig att det senaste valnederlaget i Finland tyvärr var nära nog lika väntat som det svenska hösten 2006. Socialdemokraterna, här som där, visade upp en lite för "mätt" och "regeringstrött" profil utan riktigt självförtroende och i avsaknad av en berättelse om framtiden. Då brukar man förlora.

Ett byte av partiledare och en frisk framtidsdiskussion kan då vara vad som behövs för att komma igen med nya offensiva tag. Den chansen har nu sdp på kongressen i Tavastehus i juni (kongressen) och sedan genom att också göra ett gott kommunval i höst. Tavastehus blir i den meningen en riktig vägvalskongress.

Men ska vi gissa att Erkki Tuomioja eller Tarja Filatov blir ny partiledare för de finska socialdemokraterna på juni-kongressen.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

(Krönika i Gotlands tidningar 27/2-08 och i Arbetarbladet den 28/2)

Obama med elva raka vinster seglar vidare mot en trolig nomineringsseger

Analyserat och värderat:
Barack Obama seglar vidare efter elva raka och har nu chansen att även vinna Texas och ta hem hela nomineringen

Barack Obama vann åter två nya val i demokraternas primärvalsrunda tämligen överlägset nu senast i delstaterna Hawaii och Wisconsin. Därmed så har han nu sopat hem elva delstatsval på raken och dragit ifrån den tidigare favoriten Hillary Clinton. Så nu är det inte längre ens givet att hon förmår vinna i konservativt röstande Texas (med stor "latinoväljarkår") eller i traditionella vågmästardelstaten Ohio med stor jordbruksbefolkning men också många industriarbetare som länge ansetts "vikta" för Clintonlägret. Kanske klarar hon hem Ohio den 4 mars men i Texas väger det redan nu tämligen jämnt. Och med vind i seglen för karismatiska Barack Obama vinns chansen att han kan klara viktiga med många delegater den 4 mars och möjligen förlora knappt i Ohio.

Blir det så, så ökar Obamas försprång ytterligare i antal delegater inför demokraternas avgörande på partikonventet i slutet av augusti. Nyckelfrågan då blir: när ger senator Hillary Clinton upp och säger att det är Obama som demokratiska partiet vill ha som presidentkanidat i novemberavgörandet mot republikanernas John McCain. Blir det i mars eller dröjer det till april innan Clintonlägret ger upp kampen om nomineringen? En nominering som de länge såg ut att ha som i en liten ask; bara behövde går några primärvalsrundor först. Sedan skulle allt vara nära nog klart redan efter "supertisdagens" 22 samtidiga primärval den 5 februari. Men så blev det inte. I stället gled initiativet över till Obama, gradvis men allt tydligare.

Både Obama och Hillary hade lämnat den nordliga delstaten Wisconsin redan innan valresultatet var klart. Obama med en klar känsla av att han nog vunnit där, vilket han också sedan visade sig ha gjort tämligen klart. Där som i Hawaii.

Den segervindssurfande Barack Obama drog vidare till "rymdstaden" Houston i Texas, Hillary Clinton till Youngstown i Ohio. 20 000 människor hade samlats i den väldiga idrottshallen i Houston där Obama talade. De amerikanska TV-bolagen sände och rankade i praktiekn Obamas och Clintons tal. Hon började talade först på sin kant i "vippedelstaten" Ohio och låtsades inte ens om att hon förlorat i Wisconsin och Hawaii. När så Obama tog till orda bröt TV-bolagen helt enkelt sändningen från hennes valmöte och flyttade över till hans - i Houstons väldiga idrottshall. Och visade med den åtgärden vilket tal som de ansåg vara det nyhetsmässigt riktigt viktiga nu. Alltså Barack Obamas, inte Hillary Clintons.

- Vi ska skriva ett nytt kapitel i Amerikas historia, sade Obama i sitt tal.

Åhörarna i lokalen började spontant ropa: "Ja, vi kan. Ja, vi kan. Ja, vi kan."

Vinnaren med elva raka valvinster och segervinden i ryggen har publiken i sitt grepp. Håller på nytt ett känslomässigt starkt anförande som fångar och rycker med folk. Men numera blir hans tal också allt längre och innehåller allt med av substans och besked om olika sakfrågor om ekonomin, sjukvården (48 milj. saknar sjukvårdsförsäkring i USA), Bushårens misslyckanden, angrepp mot republikanernas John McCain och annat liknande. Ännu ett tecken på att han känner att det bär och att han har greppet om vem som ska bli demokraternas presidentkandiat på partikonventet i Denver i Colorado i slutet av augusti.

Visst, det är ingalunda över än. Men nog ser den unge Illinois-senatorn Barack Obama allt mera som en vinnare i racet mot den tidigare men ännu inte uträknade favoritet Hillary Clinton, senatorn från delstaten New York. Vinner hon inte både Texas och Ohio någorlunda klart kan det vara över för hennes del tämligen snart.

Att det däremot blir Arizona-senatorn, 71-årige John McCain som blir motståndaren för demokraternas Barack Obama eller möjligen Hillary Clinton i den avgörande valomgången i november står klart redan nu. Utgången i det racet är inte alls givet, men också där visar mätningar att Barack Obama har en större chans än Hillary Clinton att vinna kampen mot vem som ska bli USA:s nästa president efter åtta katastrofala år med republikanen George Walket Bush från Texas.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
2008-02-21

PS. USA har jämfört med Norden och dess höga valdeltagande helt andra politiska traditioner och med bara 55-max 60 % som verkligen röstar. En amerikansk president har ju nästan aldrig mer än 25- max 30 % av am. väljarkåren bakom sitt val, reellt sett.

Den som vinner "over there" gör det alltid genom att vinna både sitt eget parti och minst 10-15 % "oberoende" väljare. Just det senare klarar Obama av men inte riktigt Hillary Clinton. Därför är oddsen allt klarare för Obama och mot Clinton. Detta utöver då att man inte vill ha varken en Bush till eller en Clinton till i Vita huset på ett tag nu. Man vill ha förändring; change. Förklarar varför Obama surfar vidare med nu elva raka delstatsvinster.

Bidragsberoende unga och ökade klassklyftor

Analyserat och värderat:
Bekymmersam rapport om klassamhället och bidragsberoende unga

Häromdagen kom en mycket bekymmersam rapport från Socialstyrelsen om en sida av det nya klassamhället Sverige som alla måhända inte vill se. Antalet personer med socialbidragsberoende har visserligen minskat med 44 procent sedan början på 90-talet, uppger Socialstyrelsen. Men det var ändå nära 400 000 som under 2006 uppbar stöd. Men hur går det med den siffran nu,när arbetslöshetsersättningarna från våra a-kassor försämrats kraftigt sedan 2007 och 400 000 av ekonomiska skäl tvingats lämna den omställningsförsäkringen genom alliansregeringens omfördelande politik? Rimligen lär fler behöva socialbidrag när de inte klarar sin försörjning på annat sätt.

Men vad som redan nu oroar är att allt fler unga fastnar i bidragsberoende. Var tionde ung svensk mellan 20 och 24 år, sammanlagt 52 000 personer, var beroende av socialbidrag för sin försörjning, framgår av Socialstyrelsens färska rapport. Ännu mer bekymmersamt är att allt fler unga tenderar att fastna i långvarigt bidragsberoende.

Det har ökat kontinuerligt sedan 1990-talet och visar att unga som kommit i kläm har det tuffare i dag än på mycket länge. Inte blir det bättre av att de som fått en dålig start i livet får svårare att reparera sina dåliga kunskaper och skaffa sig en bristyrkesutbildning. Regeringen Reinfeldt och utbildningsminister Jan Björklund fp) har ju mycket kraftigt dragit ner på bidragen till kommunal vuxenutbildning, komvux minus 600 milj.) och arbetsmarknadsminister Littorin (m) har därtill också kraftigt skurit ner på anslagen till Ams´ olika utbildningsprogram. Något som sammantaget gör att ungdomar och unga vuxna inte får den andra och tredje chans som de så väl behöver för att sedan kunna få en fot på arbetsmarknaden och klara sin egen försörjning.

Som läget nu är fastnar de unga i osäkra, tillfälliga snuttjobb med små eller inga krav på yrkeskunskaper. Det är det sämsta sättet att börja sitt liv som vuxen. Var det inte detta "utanförskap" (borde snarare heta utsortering!) som Reinfeldts regeringen fick väljarnas stöd för i valet 2006 för att motverka?

Men det är inte bara ungdomar som sitter fast i denna samhällets källare av missmod, hopplöshet och vanmakt. De som blir kvar i bidragsberoende och inte kommer ur sin situation blir fler och fler.1990 var det 82 000 personer som var långvarigt beroende av socialbidrag. 2006 hade det ökat till 129 000 mottagare.

Så går det till när klassklyftorna i samhället växer mer och mer. De extremt fattiga blir fler samtidigt som de rikare blir fler och får det allt bättre - med hjälp av sänkta skatter, borttagen förmögenhetsskatt och till de rikas fördel.

Enligt riksdagens utredningstjänst, RUT, får de tre rikaste tionddelarna mer än hälften av inkomstskattesänkningen. De tre fattigaste tiondelarna får nöja sig med ynkliga 6,3 procent av den totala skattesäkningen.

Det betyder att skattepolitiken förstärker klyftorna mellan hög- och låginkomsttagare. Men inte nog med det. Det finns dessutom grupper som överhuvudtaget inte får del av jobbskatteavdraget.

Pensionärer, sjuka och arbetslösa har inget jobbavdrag. De får i stället vara med och betala kalaset genom fördyringar och försämringar.

Genom den borttagna förmögenhetsskatten och den omgjorda fastighetsskatten omfördelat åtskilliga miljarder till de bäst situerade i samhället. Samtidigt som det dränerar det allmänna på resurser som skulle behövas för satsningar på bättre äldreomsorg, mer personal i skolan, infrastruktursatsningar och annat.

Må sedan vara att denna utveckling mot djupare klyftor har socialdemokraterna fram till valet 2006 inte heller gjorde tillräckligt för att bryta utvecklingen mot växande klassklyftor i vårt Sverige. Det ansvaret kan inte Mona Sahlin, Thomas Östros och andra i socialdemokraternas ledning springa ifrån. Men det förtar inte faktum att de fyra borgerliga partierna i sin alliansregering nu gör allt för att särskilt hårt piska och klämma åt de mest utsatta genom att drastiskt skära ner a-kassaersättningarna och sänka sjukpenningen till oskäligt låga nivåer.

Följden av detta blir att vi allt mera lämnar det gamla folkhemmet med någorlunda rimliga villkor för alla och allt mera blir som andra länder - med växande klassklyftor och en politik som utformas enligt devisen "till dem som redan har skola varda givet ännu mer" på de sämre ställdas bekostnad.

Det kommer att bli en mycket tuff uppgift att vända den här utvecklingen när socialdemokraterna i Sverige återkommer till makten, rimligen då hösten 2010.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Häromdagen visade SVT:s Uppdrag Granskning på nytt upp hur mindre nogräknande arbetsgivare suger ut rättslös arbetskraft i städbranschen. Även om företagarna som tecknar kollektivavtal alltid är ytterst ansvariga för att överenskomna villkor verkligen följs, visades med önskvärd tydlighet att facket aldrig kan lämna sin väktarroll. Den måste snarare ytterligare förstärkas om utsugningen och villkorsdumpningen ska kunna stävjas.

Om när Finlands sak var vår och vår krigsberedskap

Vår beredskap är god, sade Per Albin Hansson i början av andra världskriget.

Men i praktiken hade en stor del av den svenska försvarsmakten skickades ju som frivilliga till Finland,i huvudsaklig regi av höga svenska militärer som egentligen ville gå in med riktiga svenska stridskrafter.

I Leif Björkmans bok "Det svenska vinterkriget 1939-1940" redovisas de oerhörda
vapenleveranserna kring årsskiftet 1939-1940 (finska vinterkriget):

o 86 000 gevär, karbiner, kulsprutegevär och pistoler, 350 lätta och tunga kulsprutor, 25 granatkastare, 200 pansar- och luftvärnskanoner, 90 kanor,
20m haubitsar, 45 miljoner patroner till handeldvapen, 300 000 skott som pjäsammunition, inklusive 34 000 vinggranater, samt bilar av olika slag, radiostationer med mera. Vad fanns i praktiken då kvar i Sverige för inhemsk beredskap?

Sverige skeppaade över så många luftvärnskanoner och ammunition till Finland under vinterkriget att den 9 april 1940 då tyskarna angrep Danmark och Norge fanns det, enligt bl a Södertörns-historikern A. W Johansson, bara fanns luftvärnsammunition till pjäserna i södra Sverige att ge fyr under 15 minuter.

Allt detta "när Finlands sak var vår"-stöd sattes sedan in mot ryssarna, vilket egentligen låg i svenskt intresse.

Men vad hade vi kvar för att avskräcka och i värsta fall stå emot tyskarna? Eller för den delen om ryssarna om de gått vidare också mot Sverige och inte bara Finland?

Detta också apropå den nya finska Åke Lindman-spelfilmen "Tali-Ihantala 1944. Slaget om Finland".

För övrigt är det också mot den här bakgrunden intressant att läsa den tidigare finska utrikesministern Erkki Tuomiojas (sdp) mycket läsvärda bok "Ett stänk av rött" om Hella Wuolijoki - och hennes syster Salme (gift enperiod med Dutt-Palme)- och hur denna märkliga dam (Rundradio- och Herr Puntila och hans dräng Matti-Hella) t o m anlitades av Väinö Tanner och J K Paasikivi för lite fredsemissariekontakter med Sovjetunionens Stockholms-ambassadör Alexandra Kollontai m fl.

Erkki Tuomioja har uppenbarligen fått tag på en hel del källor som inte tidigare
varit tillgängliga. Kul läsning och en spännande bok är det hur som helst.

/Robert Björkenwall/

Medlemsrekrytering - en facklig överlevnadsfråga

Analys
Medlemsvård och medlemsrekrytering - en facklig ödesfråga

Vi lever i en tid av fackliga omstruktureringar i kombination med tapp av medlemmar till den fackliga organisationen och a-kassorna. 400 000 färre som medlemmar i de fackliga a-kassorna enbart under 2007. Och runt 175 000 färre som medlemmar i LO-, TCO- och SACO-förbunden på ett år.

Samtidigt med detta omstruktureras och sammanslås tidigare självständiga fackförbund. Industrifacket och Metallindustriarbetarförbundet har blivit IF Metall. Gamla, anrika Lantarbetareförbundet har gått upp i Kommunal. Pappersindustriarbetareförbundet utreder ett samgående med Grafiska fackförbundet samt med Skogs- och träfacket inom LO-familjen. Ytterligare andra - ex.vis på bygg-, el- och målasidan - lär nog följa inom några år.

I samtliga fall är det medlemsnyttan som står i centrum. Sammanslagningarna ska inte leda till längre avstånd till medlemmarna. Samordningsvinster på central nivå ska i stället lösgöra resurser för mer lokalt och regionalt fackligt arbete. Det är tanken bakom de fackliga sammanslagningarna.

Det är riktmärket även bakom det nya, sammanslagna tjänstemannafacket Unionen som organiserar 500 000 privattjänstemän genom sammanslagningen av industritjänstemannafacket Sif och handelstjänstemannafacket HTF inom TCO-familjen.

Bakom den här förändringen ligger också att yrkesrollerna har förändrats. Det är inte längre självklart vad som är en teknikorienterad arbetsplats eller ett tjänsteföretag. Allt fler är snarare både och i allt högre grad. Gränserna har - inte enbart i globaliseringens spår - blivit mera "suddiga" och flytande.

Också den här förändringen i arbetslivet - med allt mera flytande yrkesroller - påverkar i sin tur hur de fackliga organisationerna formerar sig för framtiden. Innan fusionen ifjol konkurrerade inom TCO-familjen HTF och Sif tidigare om samma medlemmar i bl a callcenter-branschen. Men i stället för konkurrens är det nu samarbete och gemensamma tag inom tjänstemannafacket Unionen som gäller nu när medlemsvården ska vässas och nyrekryteringar göras. Precis som inom IF Metall och andra förbund.

Men i takt med dessa och andra framtida sammanslagningar av just nu ekonomsikt och medlemsmässigt trängda fackliga organisationer så växer också behovet av att skapa väl fungerande nätverk för att stärka och tillvarata olika yrkesgruppers mera specifika intressen i olika branscher. Detta eftersom varje bransch och varje företag utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Det gör det nödvändigt att dessa större förbund satsa hårt på särskilda yrkes- och branschnätverk. En brandman identiferar sig i första hand som brandman och först i andra hand som kommunalare. En sjöman ser sig först och främst som sjöman och först i andra hand som sekoit. Samma sak med en järnvägare, bilbyggare eller undersköterska. Yrkesrollen kommer först och först därefter kommer förbundsidentiteten.
Det är också på samma yrkesmässiga grundidentitet som medlemsrekryteringen sköts bäst. Finns inte en väl fungerande yrkesidentitet och nätverk mellan likasinnade så blir det också svårare att rekrytera andra i samma yrke som medlemmar i ett förbund. Särskilt i tider när många tenderar att välja bort det fackliga medlemskapet.

Precis som i fackföreningsrörelsens barndom gäller det också nu att locka till oss fler. Det är viktigt att man är många om styrkan ska finnas för att sedan kunna sluta bra kollektivavtal i förhandlingarna med arbetsgivaresidan.

Inte minst bland de fackligt förtroendevalda finns nu en befogad oro för att många - av ekonomiska (dyrare medlemskap genom borttaget skatteavdrag) eller andra motiv - nu väljer bort det fackliga medlemskapet. Delvis också därför att facket på sina håll varit lite för "bekväm" och inte i tid sett om sitt hus.

Så oron nu är mer än befogad. För tio år sedan var 82 procent av de anställda i Sverige med i facket. I oktober 2007 var siffran nere i 72 procent - och kan möjligen sjunka ytterligare något om inte kraftfulla motåtgärder sätts in i tid.

Den här utvecklingen med raset i medlemstalen tog ordentlig fart när den nya Reinfeldt-regeringen chockhöjde a-kasseavgiften och slopade avdragsrätten för fackföreningsavgiften. (Arbetsgivarna fick däremot behålla sin avdragsrätt för sina medlemsavgifter.) Då började ett ras för facket som det inte sett maken till sedan 1920- och början av 30-talets krisår.

Den här utvecklingen får inte bara konsekvenser för fackföreningsrörelsen utan för hela den svenska och nordiska välfärdsmodellen.

En hög facklig organisationsgrad har gjort det möjligt att förbättra inte bara lönerna, utan också givit kraft bakom kraven på politikerna och de av de fackliga organisationernas medlemmar önskade reformerna och lagstiftningsåtgärderna.

Fackets styrka har medverkat till att förbättra semesterlagen, arbetsmiljölagen, medbestämmandelagen, arbetstidslagen, a-kassan, sjukförsäkringen, pensionerna, vuxen-och yrkesutbildningen, föräldraförsäkringen och andra sociala villkor.

Därför bör fler än enbart de fackliga organisationernas ledande företrädare vara bekymra sig när de fackliga organisationerna tappar medlemmar och förlorar i facklig och opinionsbildande tyngd och påverkansförmåga. Ett svagare fack riskerar att leda till en sämre arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Inte bara till sämre
kollektivavtal - och med dessa medföljande löner, försäkringar och övriga villkor i en anställning.

Blir 2008 det år då fackföreningsrörelsen på allvar börjar se om sitt hus och rusta för en uthållig offensiv? Eller fortsätter man och tappa medlemmar, och att därmed i styrka att påverka samhällsutvecklingen?

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Barack Obama har momentum men Hillary Clinton kvar i racet

Observerat och noterat:
Obama seglar vidare mot Texas och Ohio i en allt mäktigare framgångsvåg - men Hillary Clinton har inte gett upp

Obama vann större segrar än väntat i de tre primärvalen 12 februari. I Washington D.C. vannn han över Hillary med 75 procent mot 24 procent. I Maryland hade han runt 61 procent mot 35 procent och i Virginia blev det 64 procent mot 53 procent.

- I natt är vi på väg. Men vi vet att vi har långt kvar att gå, sade Obama till jublande anhängare natten mot den 13 februari.

Av vallokalundersöningar att döma har nu Barack Obama också lyckats bra med att når över köns- och rasgränserna. Han vinner inte bara, som tidigare, bland svarta och unga utan också allt mer i Hillary Clintons väljarbas bland kvinnorna.

- Obama skar in i Clintons väljarbas, sade t ex en kommentator i amerikanska TV-kanalen CNN natten mot den 13 februari.

I bakgrunden fanns Obamas fem raka segrar i helgen 9-10 februari, flera med jordsskredssiffror. Det är han som nu har farten uppe och nu har tagit initiativet. Han har vad man i USA kallar för momentum nu i racet mellan honom och Hillary Clinton.

Därmed inte sagt att racet är över, ingalunda så. Hillary Clinton for direkt efter valnederlaget i de tre delstaterna till El Paso, Texas. Hon satsar nu allt på att återta initiativet i primärvalen i de två stora delstaterna Texas och Ohio den 4 mars. Professionellt optimistiskt konstaterade hon:

- Vi ska svepa över Texas de närmaste tre veckorna, sa hon natten mot den 13 februari på ett valmöte i El Paso i Texas.

Skulle Barack Obama lyckas vinna också i Ohio och vinna eller göra ett jämnt lopp i Texas lär hans chanser att ta hem demokraternas presidentnominering i Denver i slutat av augusti vara mycket goda. Men åtminstone över 4 mars och kanske in i april eller längre än så kommer kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton att vara fortsatt stenhård och en redan rekorddyr valkampanj - har kostat vardera kandidaten runt 85 milj. dollar (545 milj. sv. kr) hittills.

Enbart annonseringen i Texas inför primärvalet där lär gå loss på runt sju miljoner kronor – i veckan - för Hillary Clinton. Lägg så till detta tusentals frivilliga valarbetare som knackar dörr, ringer och delar ut valpropaganda. Så redan nu står det klart - oavsett vem som än vinner demokraternas nominering i augusti - att den här primärvalrörelsen kommer att bli den dyraste någonsin i demokraternas historia.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Spännade finskt s-partiledarval och ett parti i behov av nytändning

Observerat och värderat:
Tuomioja och Filatov - två av de hetaste namnen i finska s-partiledarvalet

Den tidigare mångårige utrikesministern Erkki Tuomioja och f d arbetsmarknadsministern Tarja Filatov är finska socialdemokraternas, SDP:s, partifullmäktiges favoriter då socialdemokraterna väljer ordförande på partikongressen i juni i Hämeenlinna. Det här framgår av en enkät som finska Rundradions nyheter genomfört bland medlemmarna i SDP:s partifullmäktige.

I enkäten frågade man 51 av de totalt 61 SDP-fullmäktigeledamöterna vem som vore den bästa kandidaten för ordförandeposten. Tuomioja nämndes i 11 svar och Filatov i 10. Dessutom fick Jutta Urpilainen, ingår i SDP-riksdagsgruppsledningen, sex omnämnanden, Maria Guzenina-Richardson fem och Mia-Petra Kumpulainen-Natri fyra omnämnanden.

Ströröster höjdes även för Tuula Haatainen, Mikko Mäenpää, Johannes Koskinen, Riitta Myller och Lasse Lehtinen. Det tidigare statsrådet Tuula Haatainen sade dock till finska TT, FNB, måndagen den 11 februari att hon inte ställer upp som kandidat i ordförandevalet.

Nästan 40 procent av de tillfrågade fullmäktigeledamöterna ville dock inte nämna någon kandidat. Rundradion frågade också samtidigt om de finska socialdemokraterna borde hålla en rådgivande medlemsomröstning i ordförandefrågan, ett krav som en av huvudkandidaterna, Erkki Tuomioja, tidigare drivit. Också innan nuvarande, inte helt lyckade sdp-ordföranden Eero Heinäluoma på partifullmäktiges möte i Åbo 9-10 februari lite överraskande förklarade sig inte längre var kandidat som fortsatt sdp-partiordförande på kongressen i juni. På finska Rundradions enkät svarade 45 procent svarade ja medan 55 procent av fullmäktigeledamöterna antingen svarade nej eller hade reservationer mot en medlemsomröstning.

Efter valnederlaget i det finska riksdagsvalet i mars 2007 var det inte helt överraskande att partiledaren Eero Heinäluoma - osäker som han var om stödet på kommande partikongress i juni - tog konsekvenserna av valnederlaget och valde att meddela sin avgång på partifullmäktiges möte i Åbo. Utöver debatt om valnederlaget, en valplattform inför kommande kommunval och val av ny partiordförande ska de finska socialdemokraterna också välja ny partisekreterare eftersom också nuvarande partisekreterare Maarit Felt-Ranta av hälsoskäl tidigare meddelat att hon avgår från sin post.

Genom byte av såväl partiordförande som partisekreterare tar SDP ny sats för en offensiv inför kommande finska kommunval i höst. Sannolikt då med antingen Erkki Tuomioja eller antingen Tarja Filatov eller unga stjärnskottet Jutta Urpilainen som ny partiledare för de finska socialdemokraterna.

Chanserna är rimligen långt mindre för Maria Guzenina-Richardson eller Mia-Petra Kumpulainen-Natri.


När jag pratade med Erkki Tuomioja i Stockholm häromdagen - i samband med en presentation av hans Finlandia-prisade och mycket läsvärda "Ett stänk av rött" (Leopard förlag) - så var Tuomioja förhoppningsfull men fåordig om det kommande partiledarvalet. Lite lakoniskt konstaterade han att det finns bortåt dussinet kandidater. Men "flertalet är inte några riktiga kandidater, men ett par tre blir nog seriösa", sade Erkki Tuomioja. Själv en av de två eller tre som rimligen har allra störst chans att också bli vald som ny partiordförande för de finska socialdemkraterna, i stort behov av en nytändning efter valnederlaget i mars 2007.

Möjligen kan Erkki Tuomioja falla på mållinjen och förlora knappt mot en kvinnlig motkandidat (Filatov eller unga Urpilainen) bl a därför att somliga i finska fackföreningsrörelsen tycker att han är "för intellektuell". Och visst, det är man ju om man som Erkki är pol. doktor och skriver böcker som vinner Finlandia-priset i fackboksklassen. Men ska det vara ett avgörande hinder för en person som fortsatt är en av Finlands mest belästa, stimulerande och spännande politiker - och med fortsatt patos för den nordiska välfärdsmodellen i "kvartalskapitalismens korttänkande era"!?

För egen del tror jag att nordisk socialdemokrati och arbetarrörelse skulle må bra av en sån som Erkki Tuomioja i kretsen av nordiska sossepartiledare.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Tam Agendadebatt mellan Östros och finansminister Borg

På det hela taget var det en lågmält debatt som sällan hettade till men däremot var tämligen "akademiskt saklig" mellan socialdemokraternas Thomas Östros och finansminister Anders E Borg (m) i SVT:s Agenda söndagen den 10 februari om den ekonomiska politiken: En nyhet för en del var nog att Thomas Östros sade att socialdemokraterna inte vill ta ut mer i fastighetskatt än de borgerliga men däremot att göra den mera rättvis.

- Vi har inget intresse av att ta ut mer i fastighetsskatt än vad regeringen gör nu, sade Thomas Östros.

Om Thomas Östros vore finansminister nu skulle han satsa på utbildning:
- Kunskap och skola är det centrala uppdraget, sade Östros.

Men även moderaten Anders E Borg lyfte fram utbildningen men pratade mest om jobben: " Arbete, arbetslinjen, men också möjligheten till valfrihet, lyfte han fram som några av regeringens viktigaste områden.

Anders Borg sade att regeringens jobbpolitik varit mycket framgångsrik och fortsätter att vara så.

- Vi har en stark arbetsmarknad och det kommer 80 000 nya jobb nästa år.

Men Thomas Östros ansåg att arbetsmarknaden är på tillbakagång.

- Nu avtar det mycket kraftigt. Nästa år säger prognoserna att det kommer att bli en mycket blygsam jobbtillväxt.

Vid ett av de tillfällen - och de var få - då debatten hettade till var när Thomas Östros angrep den borgerliga regeringens försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen.
- Detta är en regering utan gehör. Här säger hela samhället att det är helt orimligt.

Anders Borg hugg tillbaka och sade:
- Socialdemokraterna är ett bidragsparti. Men i sin helhet var det en lågmält debatt som sällan hettade till men däremot var tämligen "akademiskt saklig". Östros var, enligt min mening, alldeles för försiktig och föll dessutom i alliansens språkbruk om "utanförskap" när man borde säga att folk blivit utsorterade eller nåt annat liknande i stället.

Borde varit tydligare när det gäller Borg-alliansens högerpolitik. Borde t ex vågat klämma till med att med oss åter i makten så tar vi bort alliansens kraftiga fördyringar av a-kassan som gjort att 400 000 nu tvingas lämna dem.

Vidare borde Östros redan nu i Agenda ha sagt att vi kommer också att vi kommer att jämställda fackliga organisationer och arbetsgivareorganisationer och återinföra skattavdraget för fack- och a-kasseavgiften.

Han kunde också ha attackerat Borg på de huvudlösa utförsäljningarna och "jobbförstörningen" - med TeliaSonera som exempel - när man ska tillfredsställa en allt mera kortsiktig kvartalskapitalsm.

Men finansminister Anders E Borg var - inför den sämre konjunktur och jobbutveckling som nu kommer - påtaligt mer nertonad och mindre kaxig om jobben nu än han tidigare varit. Men också mot den bakgrunden borde Östros lite vassare ha kunnat påpeka hur fel det var från finansminister Borgs och alliansregeringens sida att man skurit (kalhuggit) så hårt i komvux och den yrkesintriktade arbetsmarknadsutbildningen när vi är på väg mot en lågkonjunktur.

/Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Valnederlaget 2007 leder till finskt s-partiledarbyte

Observerat:
Kommande finska s-kongress i juni väljar såväl ny partiordförande som ny partisekreterare efter valnederlaget 2007

De finska socialdemokraternas, Sdp:s, ordförande Eero Heinäluoma kandiderar inte för en andra ordförandeperiod. På det här sättet vill han ta sitt ansvar för valnederlaget. Beslutet överraskade dock en del av det socialdemokraternas partifolk, som sammanträdde i Åbo i helgen 9-10 februari. Besked om hur han skulle göra har partifolket gått och väntat på ett tag nu, så det låg i luften att något slags besked skulle komma på sammanträdet i Åbo/Turku. Inte minst med tanke på den kommande finska sdp-kongressen i juni och den diskussion som där är att vänta om partiets valnederlag i senaste riksdagsvalet i mars 2007

Heinäluoma kommenterade det hela med att beslutet inte var självklart eller enkelt. Han hoppades att ordförandebytet sänder partiets anhängare ett klart budskap om att sdp tar responsen efter riksdagsvalet på allvar.

Före beskedet sade Heinäluoma att han har både vilja och glöd för ordförandeuppdraget. Han sade också att han trivts som ordförande. Först i slutet av sitt tal kom han med nyhetsbomben.

- Uppgifter och människor byts men ideologin lever och rörelsen består, betonade han efter sitt besked.

Riksdagsledamot Erkki Tuomioja, f d mångårig utrikesminister, meddelade på söndagen att hans kandidatur för ordförandeposten i sdp står fast. Tuomioja sade att han inte tänkt sig som en motkandidat till någon specifik kandidat.

Tuomioja förbereder sig nu på ordförandevalet där läget plötsligt är ett helt annat än hittills.

- Det är svårt att säga hurdant valet blir. Det gäller att förbereda sig på allt, sade Tuomioja.

Sannolikt kommer ytterligare någon - efter Heinäluomas avgångsbesked - tongivande sdp-politiker såsom förra arbetsmarknadsminister Tarja Filatov och kanske ytterligare någon nu avisera att de kandiderar vid sidan av Erkki Tuomioja. Det är därför en öppen fråga om vem som blir ny partiordförande för de finska socialdemokraterna, sdp, efter avgående Eero Heinäluoma. Men visst har Tuomiojas chanser nu ökat att han blir sdp:s nya partiordförande.

Samtidigt kommer också kongressen att behöva välja en ny partisekreterare efter Maarit Felt-Ranta som redan tidigare meddelat att hon avgår av "personliga skäl" (bl a hälsoskäl). Vem som tar över efter henne är en helt öppen fråga i nuläget. Ingen given finns.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Obama eller Clinton får möta McCain i november

Analys:
Efter ex-guvernören och mormonen - har "sektstämpel" i det "kristet" dominerade republikanska partiet - Mitt Romneys avhopp är veteransenatorn John McCain i stort sett klar redan nu som republikanernas presidentkandidat. Nu handlar där väl mest om när baptistpastorn och ex-guvernören Mike Huckabee ska ge upp och möjligen sedan bli vice president på McCains valsedel.

För demokraterna är läget däremot fortsatt mycket öppet. Somliga menar att ju längre striden mellan de två demokraterna senator Hillary Clinton och senator Barack Obama håller på desto mer lutar det åt Hillary Clinton, om hennes kampanjkassa nu inte sinar i det rekorddyra valracet. Klart är att afroamerikanske Barack Obama med stark gräsrotsförankring har lättare att via små men många internetdonationer har lättare att få in kampanjpengar än Hillary Clinton. Dessutom tror åter andra - med tanke på Obamas förmåga att nå utanför "kärnväljargrupperna" - att en lång kamp snarare talar för Obama än för Clinton. Jag är personligen också benägen att hålla med om det senare som en viktig faktor som talar för 46-årige Obama framför 60-åriga Clinton. Lägg därtill att röstande amerikanska väljare - minst 40 % skolkar alltid - tenderar att "straffa" och stigmatisera kvinnor mer än män, inräknat män med afroamerikansk eller latinsk ("latino") bakgrund.

Också av dessa skäl - utöver att namnet Clinton tenderar att driva fram republikanska väljare till varurnorna - och förmågan att vinna oberoende väljare i slutfajten i november talar för att den karismatiske Barack Obama med sitt "förändringsbudskap" (change efter Bush-åren) nog får bedömas ha lite större chans än Hillary Clinton att besegra den normalt så penningstinna och med smutsiga kampanjmetoder ( a là "kampanjsnillet" Karl Rove under Bush) arbetande republikanska partimaskinen. Obama har redan visat sig dra kunna till sig oberoende väljare i delstater som antingen står och väger (Missouri, Ohio m fl) eller brukar vara republikanskt röstande (sydstaterna, mellanvästern, Alaska etc). Den som vill vinna ett amerikanskt presidentval måste vinna ett antal sådana "vippe- och motståndardelstater" för att gå hela vägen.

Clinton är lite republikanernas önskemotståndare. Blir det Hillary Clinton får Karl Rove och de andra experterna på smutsiga skitsnackskampanjer fullt spelrum för att exploatera det konservativa hatet mot Clintons och dra upp Bills gamla försyndelser. Dessutom finns det i amerikanska väljarkåren just nu en stämning att man varken vill ha en ny Bush eller en ny Clinton i Vita huset.

Så också därför har nog Hillary Clintons chanser att vinna kampen om Vita huset något mindre än Barack Obamas mot den liberalkonservative och sympatiske 71-årige John McCain från Arizona. Särskilt om han får den i "bibelbältet" röstvinnande baptistpastorn Mike Huckabee vid sin sida som vice presidentkandidat.

Men ännu återstår många delstater och deras röster att slåss om för Obama och Clinton innann det möjligen klarnar om vem av de två som till slut får demokraternas och deras partikonvents uppdrag i augusti att ta sig an republikanernas John McCain i en avgörande valfajt i november.

Enligt New York Times senaste beräkning leder just nu Hillary Clinton med 892 delegater mot Obamas 716.Detta före fördelningen 9-12 februari av ytterligare sex delstaters - Louisiana, Maine, Nebraska, Washington, Maryland och Virginia - delegatsröster till partikonventet i augusti. Efter Obamas klara valsegrar också i Louisiana, Nebraska och delstaten Washington 9 februari lede Hillary Clinton hårfint med 1111 delegater över Obama som hittills fått 1096, en hårfin skillnad nu bara. Efter Obamas vinst också i delstaten Maine den 10 februari är det i praktiken nu helt jämnt mellan Obama och Clinton.Den som blir demokraternas presidentkandidat i november behöver röster från minst 2025 delegater på partikonventet i augusti.

Obamas segertåg rullar på. Den 4 mars är det dags för de folkrika staternas Ohio och Texas, då över 400 delegater ska väljas. En annan viktig och stor delstat som också återstår är Pennsylvania.

Delegaterna inom demokratiska partiet utses dock proportionellt, vilket inte talar för att någon av dem når de 2 025 röster som krävs för att vara "hemma".

Förklaringen till att det ser ut så här på demokraternas sida är att den demokratiska väljarkåren i år är starkt splittrad. Obama har ett nästan totalt stöd bland de svarta, men bland latinamerikanerna drar Clinton två röster av tre. Hon kniper också flest kvinno- och arbetarröster, medan Obama går bäst bland de mer välutbildade, särskilt männen, samt bland de unga i stort.

Dominerande valfrågor och "resan" fram till partikonventet och slutstriden

Stora och viktiga valfrågor i USA år 2008 är ekonomin (recessionen och bolånekrisen), tröttheten med Irakkriget (och med Bushåren) och behovet av en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla och inte som idag utestänger 48 miljoner amerikaner som idag saknar en sådan. Men nu, som tidigare, gäller också att arbetslöshet och fattigdom av mera välbärgare amerikaner uppfattas som den enskildes och inte samhällets ansvar. Den fattige har sig själv att skylla för sitt armod menar många amerikaner i detta "var och en sin egen lyckas smed"- och vapenfixerade nation.

Så de sociala frågorna står inte på samma sätt som i våra nordiska länder lika högt på de amerikanska väljarnas dagordning.

Obama har, liksom Hillary Clinton, båda ett valprogram som är mera socialt och anti-irakkrigsinriktat än republikanernas John McCain. Obama är därtill också den förste svarte kandidat som visat att han kan attrahera vita väljare. Obama visar sig också -i motsats till flertalet demokratiska kandidater - dessutom kunna ta väljare i konservativa fästen, medan Clinton vinner i "klara" i demokratiska delstater. Obama drar alltså fler oberoende väljare utanför demokraternas kärnområden.

Det är där valet avgörs och uppenbart har Obama i detta krigströtta och ekonomiskt rätt skakiga land (på väg eller redan inne i en recession) har mycket bra "tonträff" med sitt tal om "change", även om det inte alltid är så kristallklart vad han menar.

Man kan jämföra med hur en annan demokratisk kandidat John F Kennedy i 1960 års val - och kanske ännu mera under Robert Kennedys valkampanj 1968 ( fram till mordet på honom i Los Angeles) - väckte ungdomlig entusiasm med krav på en förnyelse av det amerikanska samhället efter åtta års republikanskt stillastående. JFK slog sig den gången fram till makten vid sidan om det demokratiska partietablissemanget.

Om nu både Obama och Clinton kommer till konventet med ungefär lika många delegater bakom sig, men utan en majoritet blir det de cirka 1 000 superdelagaterna som kommer att fälla avgörandet. Det är partiapparatsfolket, som anses i större utsträckning vara Clintontrogna än Obamatrogna. Men opinionsläget kan ha förändrats då när konventet samlas i slutet av augusti månad.

Osvuret är alltså bäst. Dessutom är fortfarande - också efter ytterligare primärval i sydstaten Louisiana, i Nebraska, Maryland, Virginia, Maine (nordöst) och Washington (nordväst) 10-12 februari - ett tiotal delstaters delgater att slåss om. Bland annat de folkrika och viktiga Ohio och Texas den 4 mars. Så vägen är - om inget oförutsett inträffar - lång, ekonomiskt dyrbar och kraftödande för Obama och Clinton innan någon av dessa två får demokraternas presidentnominering.

Men redan nu står det dock tämligen klart att det blir republikanen John McCain som möter antingen Barack Obama eller Hillary Clinton i en avgörande valkamp i november. "Tidsandan" och maktväxlingsargumentet talar för att det nu är dags för en demokrat i Vita huset fr o m 2009. Men också John McCain, republikan, har en god vinstchans med sin förmåga att locka oberoende väljare. Precis som också Obama gör.

Den som lyckas bäst med den uppgiften vinner valet i november.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Kön, etnicitet, gammal och ung - och om "valbarhet" i amerikanska presidentval

Tänkvärt i NY Times i en Gail Collins-kolumn den 7 februari om Ted Kennedy, könsklyftan, om kvinnligt och manligt och hur många gillar både Clinton och Obama i demokratiska lägret. Kolumnen innehåller många tänkvärdheter apropå detta märkliga, religiöst bigotta USA som nu går i valtider och där i bästa fall kanske 55-58 % kommer att rösta i november.

"Huge turnout, good vibes and everything’s still up in the air. We could be working on these presidential nominations for months. Maybe all the way to the conventions! At last, an opportunity to have really serious discussions about the makeup of the credentials committee", skriver New York Times-kolumnisten Gail Collins den sjunde februari i sin "Ted Kennedy and the Gap"-artikel. Vidare konstaterar hon där följande:

"The Republicans are fighting about the issues, in a strange, paranoid sort of way. The Democrats, on the other hand, are splitting into subsets. On Tuesday, Clinton got the white women and Hispanics, and Obama got the African-Americans. He got the youth and she got the oldth.
This has led to a lot of worrying about identity politics. We’re finding it hard to adjust to the idea that we might actually be having a nontoxic election involving a black man against a white woman.

If either Obama or Clinton were a bad candidate, it would be irresponsible to vote for him out of black pride or for her out of sisterly solidarity. However, they’re qualified, and most Democrats like them both. Since there’s no real policy difference between them, it’s not surprising that a lot of voters went for demography.

No harm will be done. As long as the candidates behave", skriver NYT:s mångåriga kolumnist Gail Collins och med böcker om amerikanska kvinnor som en annan tung merit.

Just det - förmår presidentkandidatern hålla sig till saken och uppföra sig anständigt mot varandra fram till racet är klart och vi alla vet om det blir Hillary Clinton eller Barack Obama som får möta republikansernas 71-åriga veteransenator John McCain med liberalkonservativ profil i presidentvalets slutrunda i november.

Obama kanske - eftersom han bl a lockar fler oberoende och når över "blockgränsen" - har en något större chans än Hillary Clinton mot republikanernas sannolike presidentkandidat John McCain. Ett val som demokraterna borde - med tanke på "förändringsklimatet" politiskt - men kanske ändå inte gör det...märkligt nog.

Den till synes bäste, undantaget F D Roosevelt, J F Kennedy, Bill Clinton (första gången) och kanske någon till, blir dock bara sällan vald i den på många sätt rätt omogna demokratin USA.

Den som anses "mest valbar" - sannolikt Obama framför Hillary Clinton men också McCain - blir också USA:s president i november. Men ett USA som vill ha "maktväxtling" och uppbrott från de usla Bush-åren kan ändå komma att välja en republikan framför en demokrat om demokraternas kandidat inte upplevs som tillräckligt "valbar". USA är ett land som inte politiskt alltid går att förstå - ens för den som länge följt utvecklingen där.

Prof. Erik Åsard har dock skrivit en hyggligt bra biografi om Hillary Clinton, liksom Washington Post-journalisten Carl Bernstein...Men hon kanske ändå aldrig blir USA:s president därför att namnet Clinton är så mobiliserande för många, många republikaner. Och för att många som vill ha förändring varken vill ha en till Bush eller en till Clinton i Vita huset igen. Men först i november vet vi säkert hur det blir. Om det blir John McCain, Barack Obama eller kanske Hillary Clinton som tar över i Vita huset.

/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)

Barnens rätt i samhället och politiker som sviker

Barnens rättigheter och livssituation står idag mindre in politikens centrum än den gjorde i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Vilka fantastiska tal och vilken ambition att göra nåt för barnes bästa fanns inte i exempelvis Olof Palmes fullständigt lysande s-kongresstal hösten 1981. Både vision och vilja till konkreta åtgärder. Det skulle man vilja se lite mera av också i 2008 års kommersialistiskt mycket starkare samhällsklimat. Ett klimat där dess råbrutala värderingarna når tonåringarna på så många fler vägar än för tjugofem-trettio år sedan. Och där särskilt webben, internet, via Youtube och annat öppnat för en jättelik tsunamivåg av trendbudskap tar grepp och med aldrig sinande kraft fångar in flickor och pojkar i redan mycket unga år vid datorerna i deras ensamhem på pojk- och flickrummet på ett sätt som aldrig tidigare i historien. Parallellt med detta har därtill också TV-utbudet kommersialiserats, förytligats och dokusåpafierats på ett full ständigt explosionsartat sätt.

Men var finns idag de skyddsvallar som tidigare någorlunda hjälpligt skyddade såriga och sköra tonåringar mot att fullständigt dränkas av kommersialismens värderingar? Och som tillåter barn att vara barn, låter dem utvecklas och växa i sin egen takt - gradvis och med goda och "hela" vuxna som förebilder!? Var finns de politiker och politiska krafter som nu ens försöker ge röst åt och beskriva varför barn i många fall - trots i övrigt med vissa undantag goda materiella levnadsvillkor - nu i oroande många fall mår sämre än på mycket länge?

Lägg så till detta hur också olika välfärdsinstitutioner, som tidigare åtminstone något bäddade in barnen, rustats ner: Skolorna är tommare än någonsin på vuxna, fritidsgårdar har stängt, fältassistenter som fångade upp "barn på glid" finns det också allt färre av. Allt medan skatterna sänks och murarna runt de fina villorna blir allt högre. Barnets århundrade har tagit slut, och det på ett sätt som det nästan aldrig hade funnits.

Uppenbart är att barnens villkor står mindre i centrum för politiken i dag än vad som fallet var när Olof Palme och andra beskrev hur "varenda tjatting" var lika viktig och räknades. Lite märkligt är det i ett läge när barn och tonåringar samtidigt numera är mer frimodiga än tidigare. Och där särskilt flickor vågar "ta för sig" och tala mer om det som de går och bär på inom sig. Internet har verkligen dubbla ansikten, Janusansikte, som å ena sidan vidgar vyerna och öppnar världen, krymper avstånd, låter vänskap blomma via cyberrymden. Å andra sidan denna råbrutala kommersialism och påprackande av inte sällan rätt skruvade ideal med utseendefixering, och ständiga jämförelser - bra, dåligt, duga, icke duga. Och nu också kompletterad med major Björklunds (fp:s utbildningsminister) betygssättande av de unge telingarna redan i de mest sköra första skolåren.

Så visst har vi skäl, goda skäl att lyssna när organisationen BRIS, Barnens rätt i samhället, slår larm om att barnen i många avseenden mår sämre än på bra länge, trots materiellt sett goda villkor. Och länge, länge var det ju också så att Sverige var ett föredöme och tidigt ute i världen med att uppmärksamma barnens villkor och ha en politik som gör skillnad. Men riktigt så är det tyvärr inte längre. Ens i detta avseende. (Jo, vi har en bra föräldrförsäkring och så men borde kunna bättre - också nu!)

Allt oftare undrar jag hur det här egentligen gick till. Hur blev det så här? Hur kom det sig att Sverige, inte plötsligt men gradvis, upphörde att vara ett föredöme och lite av modelland för barn? När slutade vi att riktigt bry oss och på allvar uppmärksamma barns villkor - också i politiken?

Varför tillät vi att barnklimatet gradvis åter blev lite sämre och började uppmärksammas mindre och mindre i politiken? Tyvärr kan jag inte heller i det korta perspektivet se att ens arbetarrörelsen riktigt förmår och på allvar vill göra skillnad, märkbar skillnad, vad gäller att uppmärksamma barnens villkor i denna allt råare konsumtions- och kulturklimat. Och några ledande politiker som, likt Olof Palme, på allvar diskuterar, värderar och ifrågasätter vart vi är på väg när det gäller barnens livssituation är det svårt, mycket svårt att få syn på i 20000-talets cyniska, politiska samhällsklimat.

Undantaget skulle väl då vara när Mona Sahlin ägnade några minuter av sitt "installationstal" åt unga tjejers villkor som nyvald s-partiledare i mars år 2007. Där visade hon att hon kan och förstår - men så mycket mer än detta finns tyvärr inte att lyfta fram som lyser upp ett annars tämligen kompakt mörker som sist och slutligen rör allas vår framtid - de uppväxande barnens villkor i samhället.
Robert Björkenwall
(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Amerikansk valsociologi och supertisdagen 5 februari

Några observationer om amerikanska valsociologi och strategi

Sett till väljargrupper (valsociologiskt) vann Hillary Clinton stort bland väljare med latinamerikansk ("latinovote") och asiatisk bakgrund på supertisdagen den 5 februari. Å andra sidan vann Obama stort bland de svarta väljarna. Clinton gick bättre bland kvinnor och äldre samt bland låginkomsttagare. Obama fick högre stöd bland väljare med god utbildning samt de yngre. Obama hade något högre stöd än Clinton i storstäderna. Och Obama har en större förmåga än Hillary Clinton av fånga oberoende väljare. Och sannolikt just därför något större chans än Hillary Clinton att vinna mot en sannolik John McCain-Mike Huckabee-konstellation.

Möjligen är det just detta Ted Kennedy - en gammal politikerräv - har sett när han valde att stödja Obama.

Vid sidan då av att han känner igen sig i Obamas sätt att tala och entusiasmera som påminner om JKF:s och Robert Kennedys 60-talsvalrörelsen. Samma ungdomliga entusiasm då som hos Obama.

Visst, demokraterna skulle behöva både Hillary Clintons erfarenhet ("experience") och Obamas entusiastiska förändring ("change") i Vita huset. Men så sannolikt att de skulle få båda är det troligen inte. Det lär troligen inte bli en valsedel för demokraterna som består av både Clinton och Obama som president respektive vice president.

En annan sak i sammanhanget att observera inför slutkampen mot republikanerna i november är att det finns ett drag av lite för tydlig makthunger (och revanschism) hos Clintons i kombination med ett stort mått av gammalt clintonhat som är klart mobiliserande på den republikanska sidan. Och McCain är nog den motståndare som demokraterna helst inte ville ha men mycket troligt nu kommer att få.Kanske i kombination med baptistpastorn Mike Huckabee, ex-guvernör, som går bra i "bibelbältet" i södern.

/Robert Björkenwall, frilansjournalist som bl a följer amerikansk politik och samhällsliv sedan många år

PS. Massachusetts-senatorn Ted Kennedy kampanjade ju för Obama i Kalifornien för att också han är rätt populär bland "latinoväljarna" och gjorde därmed sannolikt att Obama fick ett lite bättre utfall i vissa kaliforniska valkretsar än han annars skulle ha fått. Också om Hillary Clinton vann Kalifornien i stort.

Men eftersom demokraternas partikonventsdelegater fördelas proportionellt fick även Obama en hel del delegatsröster även i delstater som Kalifornien och Hillary Clintons egen hemdelstat New York.

Funderingar om presidentvalet och hur resp. valsedel kan komma att se ut

Jag håller det inte alls för uteslutet att ex-guvernören Mike Huckabee med starkt stöd i "bibelbältet" i södern kan bli vicepresidentkandidat till veteransenatorn John McCain, när ytterligare några primärval är över och republikanernas partikonvent formellt fastställer partiets presidentvalsedel. Däremot är det nog mindre sannolikt att Hillary Clinton och Barack Obama blir parhästar i presidentvalet i november. Också om det på pappret skulle se ut som ett vinnande koncept. Bland annat det stenhårda racet mellan dessa två i kombination med personkemi och det faktum att båda är senatorer talar emot en sådan koalition på demokraternas partikonvents avgörande i augusti 2008.
/Robert Björkenwall / (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PR-smarta moderater, den svenska modellen och facket

Observerat och analyserat apropå facket och de PR-smarta moderaterna

Regeringen Reinfeldt visste vad den gjorde när den höjde a-kasseavgifterna och slopade avdragsrätten för fackföreningsavgiften - när de väl kom i regeringsställning.

Redan i opposition förstod de "nya", PR-smarta moderaterna att det inte gick att få stöd i allmänna val för att förändra balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Följaktligen talade man i valrörelsen 2006 inte alls om några krav på försämringar i arbetsrätten liksom inskränkningar i fackets möjlighet att vidta stridsåtgärder för att hävda medlemmarnas intressen.

Tvärtom berättade partiets ledande företrädare att man nu var "kollektivavtalsentusiaster" och underströk den svenska modellens vikt och betydelse. Valstrategiskt smart. Och fackföreningsrörelsen - och socialdemokraterna - trodde därmed att slaget om den svenska modellen på arbetsmarknaden nu var vunnen.

Men väl efter den borgerliga alliansens valvinst öppnade man det man dolt, nämligen andra "strukturella" förändrringar som en räcka framtvingade avgiftshöjningar till både facket och a-kassan; höjda egenavgifter och borttagna skatteavdrag för fack- och a-kasseavgiften.

Och med påföljd att stora och växande grupper av löntagare såg sig tvingade av ekonomiska skäl att lämna den kollektiva tryggheten i a-kassa och den fackliga organisationen.

Resultatet ser vi nu i klartext. Under 2007 lämnade 400 000 arbetslöshetsförsäkringen hos de fackliga organisationerna samtidigt som LO- och TCO-förbunden tappade 173 000 medlemmar under 2007. Något som numera innebär att bara sju av tio löntagare är med i facket mot åtta av tio år 2006.

Det är siffror som rymmer dramatik och som speglar en svensk modell som riskerar att undermineras - steg för steg. Fortsätter den här trenden kan tidigare jämbördiga partier som förhandlar konstruktivt och därefter orkar sluta ansvarsfulla avtal till gagn för både arbetsgivare och arbetstagare kan snabbare än vi anar vara ett minne blott.

Fackföreningsrörelsen dräneras på styrka, slagkraft och vitalitet när medlemsantalet gradvis sjunker till allt lägre nivåer.

Precis vad Reinfeldt och de "nya" moderaterna och övriga borgerliga alliansen - och ännu mera så arbetsgivaresidan - önskade, men inte ville säga högt i valrörelsen 2006.

Vad svaret från fackföreningsrörelsen blir på den här utvecklingen återstår att se. Men nog borde - vid sidan om en upprustning av medlemsvården och medlemsvärvningen - ett givet krav vara att en kommande ny regering efter valet 2010 återinför avdragsrätten för fack- och a-kasseavgiften. Och därmed skulle fackföreningsrörelsen få samma skattemässiga förmån som arbetsgivaresidan fortsatt har men den fackliga motparten nu förvägras ha när "kollektivavtalsentusiasterna" styr i Rosenbads regeringskansli och riksdagshus.

Men ännu har inte detta krav på rättvisa framförts av varken LO, TCO eller den socialdemokratiska oppositionen. Märkligt nog. Men nog borde det komma tämligen snart och i god tid före nästa riksdagsval hösten 2010.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Clinton och McCain i vinnarhålet efter supertisdagen men fortsatt jämnt i demokraternas presidentvalsrace

Observerat om USA-valet:
Lite klarare men ännu inte helt klart i demokraternas och republikanernas
presidentvalsrace efter "supertisdagen" 5 februari

En amerikansk ekonomi på god väg mot recession och en tjänstesektor - motsvarar två tredjedelar av amerikanska ekonomin - som krymper för första gången på nästan fem år och en börshandel på Wall Street som dyker. Samtidigt med detta gick växande skaror av amerikanska väljare till valurnorna i 24 av USA:s delstater - i stort sett halva nationen - för att välja vem de gillar bäst av demokraternas respektive republikanernas presidentkandidater. Supertisdag kallades den valdagen den 5 februari och kampen stod om 53 procent av republikanernas partidelegatröster och 52 procent av demokratiska partiets delegater till kommande partikonvent i tidigt i höst. Allra flest i jättestaten Kalifornien med en femtedel av alla demokratiska delegatsröster som krävs för att vinna partiets slutliga nominering som partiets presidentkandidat på konventet i augusti.

Andra stora och viktiga delstater med många delegatsröster på supertisdagen var delstaten New York, senator Hillary Clintons egen valkrets, Barack Obamas hemmaplan delstaten Illinois, New Jersey, Massachusetts, sydstaten Georgia och rader av halvstora delstater som Missouri, Minnesota, Tennesee etc. Totalt handlade kampen om 2 084 demokratiska delegater till partikonventet, dvs något fler än de 2 025 som Barack Obama eller Hillary Clinton behöver för att vinna sitt partis presidentnominering på partikonventet.

Efter supertisdagen då Hillary Clinton tog hem bl a viktiga Kalifornien, New York och New Jersey och Obama bl a Illinois, sydstater som Georgia, Alabama och flera delstater i Mellanvästern, så leder hon racet. Men kampen är fortsatt mycket jämn.

För republikanska partiets två ledande kandidater senator John McCain, Arizona, och ex-guvernör Mitt Romney, Massachusetts, liksom tredjekandidaten Mike Huckabee (Arkansas ex-guvernör) krävs 1 191 partidelegater för att vinna sitt partis presidentnominering. Och här stod 1 081 partidelegater på spel i supertisdagens republikanska primärvalsrace. I det valet har 71-årige John McCain den senaste tiden legat klart bäst till och gör så än mera efter supertisdagens valresultat. Allt medan valet varit och fortsätt är rätt jämnt mellan den karismatiske afro-amerikanske senatorn Barack Obama, 46 år, och den rutinerade senator Hillary Clinton, 60 år, med viktiga New York som hemmavalkrets och första amerikanska kvinna som på allvar har chans att bli landets nästa president. Men skulle å andra sidan den energiske och visionsinspirerande Barack Obama vinna så skulle han bli landets första svarta president.

I båda fallen handlar det alltså om politisk historia och just detta har också gjort att väljarna strömmat till i tisdagens primärval i en omfattning som man inte sett på mycket länge i amerikansk politisk historia. En annan viktig faktor är en stor trötthet med Bush-åren och en överordnad känsla att Amerika nu vill vända blad och få en förändring (time for change - Obamas valslogan). Amerikan vill bort från misslyckandet i Irak, oron för ekonomin, bolånekrisen, de omfattande bristerna i sjukvårdsförsäkringen (50 milj. amerikaner saknar sjukförsäkring) och att man tar itu med folks oro för bolånekrisen och recessionen i ekonomin.

Känslan i amerikanska väljarkåren att vilja ha en maktväxling och ett brott med de trista och negativa Bush-åren i Vita huset talar för demokraterna Barack Obama och Hillary Clinton. Någon av dessa - eller båda om de hamnar på samma valsedel som president och vice president - borde kunna ha en god chans att i slutkampen i november kunna ta hem fajten mot den mest trolige republikanske presidentkandidaten John McCain och vinna Vita huset för demokraterna efter åtta år i den politiska kylan.

Men samtidigt får inte, visar olika opinionsmätningar, den valbare, liberalkonservative John McCain underskattas. Han är sympatisk och respekterad också bland många demokrater och har därför - trots sin ålder; 71 år - faktiskt en god chans att vinna över Hillary Clinton och skulle i nuläget bara förlora knappt mot Barack Obama. Så helt given vore ingalunda en demokratisk valseger i november, trots att "tidsandan" nu är för maktväxling och förändring ("change") i amerikansk politik.

Varför är det så? Jo, Obama har i nuläget - en energi i sin valkampanj och i sin framtoning som lite tydligare än Hillary Clinton lockar och apellerar till unga och oberoende väljare, något som i slutrundan alltid fäller utslaget i amerikanska val. Den karismatiske Obama har rätt mycket av samma visionära energi och budskap som fanns i såväl John F Kennedys som Robert Kennedys valrörelser på 60-talet. Något som gett Obama medvind och gjort att hann hämtat in ett till synes hopplöst underläge mot opinionsledande Hillary Clinton och nu gjorde ett nära nog jämnt primärval på supertisdagen den 5 februari. Nära nog ett dött lopp mellan den ännu efter supertisdagen den 5 februari knappt ledande Hillary Clinton mot uppstickaren Barack Obama med valvinden i ryggen.

Därför blev det - som väntat - inget avgörande i det stenhårda racet heller nu i de 24 delstaters delegater som stod på spel i demokraternas primärvalsfajt på supertisdagen. Hillary Clinton leder med något fler kandidater än Barack Obama men kampen är fortsatt tuff och tämligen jämn. Avgörandet kommer först efter kommande primärval i sydstaterna, i stora Texas, i Pennsylvania och andra delstater senare i vår. Eller möjligen först närmare eller på partikonventet i augusti.

Intressant var att exit poll-mätningar i supertisdagens val visade att hela 74 procent av Barack Obamas väljare sätter förändring (change) som hans klart starkaste valbudskap medan 45 procent av Hillary Clintons väljare sätter erfarenhet (experience) som hennes starkaste och viktigaste valbudskap. Deras starkaste och mest sannolika motståndare på republikanska sidan, 71-årige senatorn John McCain, anser också att erfarenhet är hans främsta tillgång och valbarhetstillgång. Allt medan hans främste - men i supertisdagen i underläge kämpande - medtävlare ex-guvernör Mitt Romney har "delar värderingar" ( share values) som sin viktigaste valbarhetstillgång.

Det speglar tämligen väl t ex varför med visionärt budskap kampanjande Barack Obama -och med en stark och entusiastisk kampanjorganisation - sedan sin första valvinst i delstaten Iowas vinter stadigt knaprat in allt mer av Hillary Clintons tidigare så stora försprång och nu nästan tagit hann ifatt henne i supertisdagens valrace. Så därför har han fortsatt en i stort sett lika god chans som Hillary Clinton att vinna den slutliga, demokratiska presidentnomineringen. Ungefär eller i vart fall nästan lika stor chans som Hillary Clinton.

En annan sak är sedan att Obama - med sin entusiasm och sitt budskap om förändring - mycket väl kan visa sig ha störst chans i november att ta hem det slutliga spelet om presidentposten i en fajt mot republikanernas John McCain (eller något mindre troligt Mitt Romney). Något större än Clinton, om man ska tro på opinionsmätningarna.

Som färska opinionsmätningar visar och som även exempelvis Hillary Clinton-biografen och Washington Post-journalisten Carl Bernstein konstaterade i en kommentar i svensk television härom dagen.

Det på pappret men kanske inte i verkligheten optimala demokratiska valsedeln vore väl med både Hillary Clinton och Barack Obama antingen president eller vice president; med både erfarenhet och förändring som valbudskap. I kamp mot republikanernas John McCain (med mer än 20 års erfarenhet i senaten) eller möjligen men mindre troligt Mitt Romney. Men också baptistpastorn och ex-guvernören i Arkansas Mike Huckabee, moralkonservativ, hänger ännu kvar i presidentracet på den republikanska sidan.

Också efter supertisdagens primärvalsrace finns Mitt Romney (tvåa) och Mike Huckabee (trea) ju ännu kvar i deras partirace. Kanske, sannolikt, ger Huckabee upp först - och hans väljare går då till McCain (visar pollmätningar). Sannolikt hänger Mitt Romney kvar lite längre och ger kanske sedan upp kampen mot John McCain efter ytterligare några kommande primärval innan han möjligen i mars månad kastar in handduken och erkänner sig besegrad av den rutinerade senatorn McCain från Arizona. Och skulle McCain sedan också besegra Hillary Clinton (är fullt möjligt, enligt opinionsmätningar) eller Barack Obama (kan däremot vinna, enligt samma opinionsmätningar), ja då skulle han bli den äldsta, nyvalda presidenten i USA:s histora. Ronald Reagan var "bara" 69 år när han vann 1980 och blev USA:s nyvalda president i Vita huset.

Delegaterna i demokraternas primärval utses främst i proportionella val så det är inte säkert att ett avgörande kan nås mellan Obama och Clinton .Så Hög röstvilja och en nära nog överhet valfeber har dominerat media och den halva av USA som gick till primärval i 24 delstater och den rekordjämna kampen mellan demokraternas två toppkandidater Barack Obama och Hillary Clinton på "supertisdagens" rekordstora primärval den 5 februari. Karisma (Obama) och vision mot erfarenhet och pragmatism (Clinton) har stått och fortsätter att stå mot varandra i ett rekordjämnt race om vem av de två som till slut ska bli demokratiska partiets kandidat inför presidentvalet i november 2008.

Men fortfarande återstår en lång väg innan respektive partis presidentkandidat kan koras. Som väntat blev inte utslaget i supertisdagens primärval i 24 samtidiga delstater - halva USA - tillräckligt entydigt för att endera senator Hillary Clinton eller senator Barack Obama kunde sägas vara "hemma" i kampen som demokraternas presidentkanidat inför partikonventet i augusti. Möjligen blir det klart efter kommande premärval i stora delstater som Texas och Pennsylvania om ytterligare någon månad. Eller så dröjer det i värsta fall ända till själva partikonventet i augusti innan en klar vinnare går att kora.

I republikanska partiets fall lär det sannolikt gå lite fortare innan deras presidentkandidat kan sägas vara helt klar, mest sannolikt då John McCain men något mindre sannolikt Mitt Romney (och minst sannolikt Mike Huckabee).

Men lite klarare blev det utan att det för den skull ännu är långt ifrån klart i demokraternas respektive republikansernas presidentvalsrace efter "supertisdagens" 24delstaters primärval den 5 februari. Än är det lång väg att gå innan USA kanske får sin första kvinnliga president eller sin första svarta president i Vita huset om ett knappt år.

Hillary Clinton ligger dock - tack vare vita kvinnliga väljare (röstar ofta än män) och "latinoväljare" - fortsatt bäst till på demokraterna sida. Och förklarar varför hon vann bl a nyckeldelstaten Kalifornien. Men ännu klarare är John McCains ledning på republikanernas sida - efter hans klara valvinster i stora och viktiga delstater som Kalifornien, New York m fl i "supertisdagens" stora primärvalsrunda.

Barack Obama vann dock fler delstater än Hillary Clinton medan hon vann i stora delstater med flest delegater. Men eftersom delegaterna delas proportionellt så får Barack Obama en hel del röster även i de stora delstater som t ex Kalifornien, New York och New Jersey där Hillary Clinton vann. Inte minst därför fortsätter den fortsatt mycket jämna kampen mellan Clinton och Obama om vem som till slut ska bli demokraternas presidentkandidat.

Men ska vi gissa att det till slut blir en avgörande fajt i november mellan Hillary Clinton och John McCain?

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Svensk fackföreningsrörelse och medlemstappets konsekvenser

Observerat och värderat:

Långsiktighet krävs om facket ska vända trenden

Som bekant brukar borgerliga opinionsbildare i svensk dagspress, liksom borgerliga partiföreträdare, inte sällan framhålla att Sverige har världens starkaste fackföreningar. De är däremot inte angelägna om att samtidigt också berätta att vårt land även har världens starkaste och mest välorganiserade arbetsgivare.

De två sakerna är nämligen en effekt av varandra och det system som kallas för svenska modellen där dessa två mäktiga parter på arbetsmarknaden gör upp förhandlingsvägen om vad som ska gälla när det gäller löner och övriga anställningsvillkor på svensk arbetsmarknad. Staten, i form av regering och riksdag, håller sig så mycket som möjligt borta från att via lagstiftning ingripa i vad som ska gälla på arbetsmarknaden, exempelvis om lönenivåer. Andra EU-länder, liksom USA m fl, har däremot lagstiftning om minimilöner och inte sällan även andra regelverk som reglerar relationerna på arbetsmarknaden.

I Sverige vill däremot parterna så långt möjligt sköta det mesta själva och sedan reglera detta i för hela branschen normerande kollektivavtal. Lägg så till detta också att de arbetsmarknadslagar - anställningsskydd, arbetsmiljö, arbetstider, medbestämmande etc - som därutöver finns i regel är dispositiva, dvs att de ger parterna en rätt att lösa på annat lämpligt sätt via avtal. Det gäller exempelvis om en annan turordning vid uppsägningar än den som lagen säger (sist in, först ut).

I exempelvis USA, liksom Storbritannien och Australien m fl, är det politikerna, inte arbetsmarkandens parter som bestämmer lägst- och minimilönerna. Det är kongressen (parlamentet) i Washington som beslutar om nivån på dem. Men i övrigt är lagarna i USA - liksom även i långa stycken i ex.vis Storbritannien - rörande arbetsmarkanden få eller svaga, vilket gynnar arbetsgivarna och missgynnar arbetstagarna/lönearbetarna.

I USA och flera andra länder, även i Europa i stort har fackföreningarna försvagats de senaste 40 åren. Också i det tidigare så fackligt starka Tyskland har organisationsgraden sjunkit kraftigt. Särklassigt starkast är de fackliga organisationerna i Norden. Men också här är trenden sjunkande - från t ex Sveriges åtta av tio till numera drygt sju av tio löntagare som är med i facket. Också om det alltid funnits perioder av upp- och nedgångar för fackföreningarna i Sverige och andra fackligt starka länder som Danmarkn och Finland.

En sådan nedgång i den fackliga organisationsgraden skedde i slutet av 80-talet, då det rådde högkonjunktur. Särskilt i storstadsområdena, speciellt i Stockholm, där det var gott om jobb kände många löntagare att de inte behövde vara med i facket. Andelen av de anställda som var med i LO minskade då.

Men redan några år senare vände utvecklingen. I början av 90-talet blev det lågkonjunktur och sämre tider. Arbetslösheten steg och facket i allmänhet och LO-förbunden i synnerhet fick fler medlemmar. Den utvecklingen stod sig i stort sett 90-talet ut. De senaste åren har dock medlemstalen i fackföreningarna och främst LO-förbunden åter minskat.

De två stora fackliga centralorganisationerna, LO och TCO, har under 2007 fått se sina medlemstal minska med sammanlagt 173 000 eller 12 procent av medlemmarna på bara ett år. En huvudorsak anses vara att den borgerliga regeringen ändrade finansieringen av a-kassan så att fackens medlemmar fick betala högre avgift. LO-förbunden förlorar över 20 miljoner kronor per år i och med att dess medlemsled glesnat.

Går man tillbaka tio år finner man att medlemmarna i LO-förbunden har samlat minskat med hela 450 000, till 1 680 000. LO har blivit av med mer än var femte medlem. En tredjedel av tappet har kommit det sista året i perioden, 2007.

Tjänstemannaförbunden i TCO har samma tioårsperiod förlorat 74 000 medlemmar, till 975 000. Akademikernas fackliga centralorganisation Saco med dess olika förbund har däremot växt i medlemsantal, med 113 000 till 431 000. I båda dessa fall avses antalet yrkesaktiva medlemmar. På ett år, från oktober 2006 till oktober 2007 har den fackliga anslutningsgraden minskat från 77 procent till 72. Det är en stor minskning för att vara bara ett enda år.

Sverige har fortfarande världens starkaste och mest välorganiserade arbetsgivare medan de stora fackliga organisationerna TCO och LO med dess olika förbund har försvagats. Den tidigare vedertagna tumregeln att åtta av tio löntagare också är med i facket har därmet ändrats till numera runt sju av tio. Det är inte bra.

Visserligen säger sig även den borgerliga regeringen, och särskilt dess dominerande "nya" moderater, "älska" och värna svenska kollektivavtal. Men medlemstappet för fackföreningarna innebär att den politiska högerkantringen i Sverige förstärkts - med både starka arbetsgivare och kapitalintressen samt en borgerlig regering och den borgerligt dominerad press och medieklimat. I takt med att de tidigare balanserande motkrafterna som fackföreningarna och den politiska arbetarrörelsen har försvagats i styrka och slagkraft.

I det här perspektivet finns skäl för bland annat fackföreningsrörelsen att vara självkritisk. De fackliga organisationerna borde tidigare - i takt med att motkrafterna stärktes och det egna medlemstappet började bli synligt - ha gjort mer och satt in motåtgärder för att såväl vårda sina medlemmar bättre som att vara offensivare i sin medlemsrekrytering. Sannolikt hade man också under åren med en god medlemsutveckling ännu under 1990-talets mitt ha kunnat ansträngt sig lite mer för att ännu lite bättre ha motiverat sin existens. Särskilt som man på fackligt håll ju av erfarenhet visste - exempelvis under slutet av 80-talet - att i högkonjunktur med många lediga jobb brukar facket ha lite svårare att behålla vissa medlemskategorier, såsom unga, män, lågavlönade och paradoxalt också vissa högavlönade samt främst de som arbetar och bor i storstäderna.

Enbart en och annan glassig reklam- och PR-kampanj räcker inte särskilt långt om man försummar mer grundläggande ting som en god medlemsvård, en aktiv medlemsrekryteringsorganisation, effektivare administrativa medlemsrutiner, fortlöpande medlems- och förtroendemannautbildning av god kvalitet, fackliga information i grund- och gymnasieskolan, ideologisk skolning av egna aktivister och vilja att ständigt lära nytt och lära av andra som lyckas bäst i att rekrytera och behålla sina medlemmar. Det är de samlade batteriet av olika insatser - i kombination med "strukturella åtgärder" som återinfört skatteavdrag för fack- och a-kasseavgiften (arbetsgivarna har kvar motsvarande rätt!) - i kombination med tålamod och långsiktighet i motåtgärderna som kan göra skillnad.

En och annan "smart" och glassig kampanj förslår inte långt - i det perspektivet.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Thomas Östros om ekonomin och skatterna

Observerat:

Lite mager kost för den som vill bära Gunnar Strängs hängslen och livrem när socialdemokraterna återkommer till regeringsmakten

Första helgen i februari månad blev den nyvalde ekonomiska talespersoner för socialdemokraterna, Thomas Östros (f d Waaranperä med rötter i Gällivare i Norrbotten), intervjuad i radions lördagsintervju om bl a sin syn på skatter och ekonomi. Det här är några axplock ur den intervjun.

- Jag tycker att man ska ha en förmögenhetsskatt som är modern, sade socialdemokraternas nya ekonomisk-politiska talesperson Thomas Östros i radios lördagsintervju den 2 februari. Men han tillade att den tidigare förmögenhetsskatten inte fungerade bra.

Thomas Östros konstaterade också att även fastighetsskatten bör göras om så att de med dyra fastigheter får betala mer än i dag.

- Vi kommer att titta på fastighetsskatten och förmögenhetskatten för att se till att de med högst inkomster är med och bidrar, sade han.

Thomas Östros sade även att hela jobbskatteavdraget som alliansregeringen infört inte bör tas bort. Precis som också tidigare sagts från ledande socialdemokratiskt håll.

- Vi vill inte ha högre skatter än nödvändigt för låg- och medelinkomsttagare, förklarade han och konstaterade att verkligheten förändras och att socialdemokraterna inte kan förhålla sig till hur det såg ut före valet 2006.

I radiointevjun efterlyste Thomas Östros också en "bred skattereform" eftersom regeringen har infört så många olika undantag och specialregler att skattesystemet "kommer att påminna om en schweizerost" i slutet av mandatperioden.

Överskottsmålet och utgiftstaket är bra för en trygg utveckling och Thomas Östros ville inte fastställa någon särskild siffra på statsskuldens andel av BNP där överskottsmålet kan avvecklas.

- Överskottsmål och utgiftstak är goda verktyg för en finansminister att se till vi har en trygg utveckling, sade han och tillade att ekonomin kan gå mot sämre tider, vilket gör det bra att ha "ordentliga reserver". Dessutom medför en åldrande befolkning ökade kostnader i framtiden.

Thomas Östros berörde också energipolitiken och sade sig inte vilja att det byggs fler kärnkraftsreaktorer. Däremot vill han att de befintliga bör köras så långe som möjligt samtidigt som det sker satsningar på förnyelsebar energi. Han sade även att det vore "väldigt bra för energipolitiken med blocköverskridande överenskommelser".

Se där ett litet axplock om vad vi har att vänta från socialdemokraternas sida när det blir dags att på allvar börja formulera en ekonomisk politik inför s-partikongressen år 2009 och valet hösten 2010.

Men särskilt tydliga och för framtiden riktgivande var inte dessa ekonomiskpolitiska signaler från Östros sida. Detta med tanke på hur omfattande den omfördelande skattepolitik som den borgerliga alliansen hittills genomfört - till de välmående och de besuttnas förmån. Orättvisan sticker i ögonen och ilskan växer bland medborgarna.

Trots hård kritik mot förändringarna går det ändå inte annat än att förundras över hur försiktigt socialdemokraterna fortfarande går fram t ex när det gäller accepterandet i stort av jobbavdraget och när det gäller att godta att olika inkomstslag ska beskattas olika. Bara pensionärerna lyftes upp som en grupp som skulle få en smärre kompensation och att vi ska ha någon form av reformerad förmögenhetsskatt.

"Det är en väldigt stor ekonomisk utgift", svarade Östros på ekojournalisten Tomas Rambergs frågan om att också sänka de sjukas och arbetslösas skatter.

Visst, det finns inga gratisluncher. Men när blev det fel för en socialdemokratisk finanstalesperson att vilja skapa lite mer rättvisa mellan olika grupper i ett sönderslaget skattesystem. Bergsprängarsonen Thomas Östros borde våga lite mer och vara lite djärvare än att enbart vilja ta över ett fördelningspolitiskt havererat skattesystem och bara göra lite mindre justeringar i kanten som den sannolika, tillträdande finansministern till hösten 2010.

Det han nu levererade i radios lördagsintervju som färsk finanspolitisk talesperson om skatter och annat var inte mycket till "sprängsalva" för en bergsprängarson som "lissat" i nationalekonomi. Bättre än så här borde han kunna - om han vill bära Gunnar Strängs byshängslen och livrem.

Men står sig nulägets rekordstora opinionsövertag också fram mot sommaren och hösten 2008 är nog utsikterna tämligen stora för att socialdemokraterna återkommer till regeringsmakten - och att finansministern då rimligen heter Thomas Östros, bergsprängarsonen från Gällivare i Norrbotten.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/