Obama eller Clinton får möta McCain i november

Analys:
Efter ex-guvernören och mormonen - har "sektstämpel" i det "kristet" dominerade republikanska partiet - Mitt Romneys avhopp är veteransenatorn John McCain i stort sett klar redan nu som republikanernas presidentkandidat. Nu handlar där väl mest om när baptistpastorn och ex-guvernören Mike Huckabee ska ge upp och möjligen sedan bli vice president på McCains valsedel.

För demokraterna är läget däremot fortsatt mycket öppet. Somliga menar att ju längre striden mellan de två demokraterna senator Hillary Clinton och senator Barack Obama håller på desto mer lutar det åt Hillary Clinton, om hennes kampanjkassa nu inte sinar i det rekorddyra valracet. Klart är att afroamerikanske Barack Obama med stark gräsrotsförankring har lättare att via små men många internetdonationer har lättare att få in kampanjpengar än Hillary Clinton. Dessutom tror åter andra - med tanke på Obamas förmåga att nå utanför "kärnväljargrupperna" - att en lång kamp snarare talar för Obama än för Clinton. Jag är personligen också benägen att hålla med om det senare som en viktig faktor som talar för 46-årige Obama framför 60-åriga Clinton. Lägg därtill att röstande amerikanska väljare - minst 40 % skolkar alltid - tenderar att "straffa" och stigmatisera kvinnor mer än män, inräknat män med afroamerikansk eller latinsk ("latino") bakgrund.

Också av dessa skäl - utöver att namnet Clinton tenderar att driva fram republikanska väljare till varurnorna - och förmågan att vinna oberoende väljare i slutfajten i november talar för att den karismatiske Barack Obama med sitt "förändringsbudskap" (change efter Bush-åren) nog får bedömas ha lite större chans än Hillary Clinton att besegra den normalt så penningstinna och med smutsiga kampanjmetoder ( a là "kampanjsnillet" Karl Rove under Bush) arbetande republikanska partimaskinen. Obama har redan visat sig dra kunna till sig oberoende väljare i delstater som antingen står och väger (Missouri, Ohio m fl) eller brukar vara republikanskt röstande (sydstaterna, mellanvästern, Alaska etc). Den som vill vinna ett amerikanskt presidentval måste vinna ett antal sådana "vippe- och motståndardelstater" för att gå hela vägen.

Clinton är lite republikanernas önskemotståndare. Blir det Hillary Clinton får Karl Rove och de andra experterna på smutsiga skitsnackskampanjer fullt spelrum för att exploatera det konservativa hatet mot Clintons och dra upp Bills gamla försyndelser. Dessutom finns det i amerikanska väljarkåren just nu en stämning att man varken vill ha en ny Bush eller en ny Clinton i Vita huset.

Så också därför har nog Hillary Clintons chanser att vinna kampen om Vita huset något mindre än Barack Obamas mot den liberalkonservative och sympatiske 71-årige John McCain från Arizona. Särskilt om han får den i "bibelbältet" röstvinnande baptistpastorn Mike Huckabee vid sin sida som vice presidentkandidat.

Men ännu återstår många delstater och deras röster att slåss om för Obama och Clinton innann det möjligen klarnar om vem av de två som till slut får demokraternas och deras partikonvents uppdrag i augusti att ta sig an republikanernas John McCain i en avgörande valfajt i november.

Enligt New York Times senaste beräkning leder just nu Hillary Clinton med 892 delegater mot Obamas 716.Detta före fördelningen 9-12 februari av ytterligare sex delstaters - Louisiana, Maine, Nebraska, Washington, Maryland och Virginia - delegatsröster till partikonventet i augusti. Efter Obamas klara valsegrar också i Louisiana, Nebraska och delstaten Washington 9 februari lede Hillary Clinton hårfint med 1111 delegater över Obama som hittills fått 1096, en hårfin skillnad nu bara. Efter Obamas vinst också i delstaten Maine den 10 februari är det i praktiken nu helt jämnt mellan Obama och Clinton.Den som blir demokraternas presidentkandidat i november behöver röster från minst 2025 delegater på partikonventet i augusti.

Obamas segertåg rullar på. Den 4 mars är det dags för de folkrika staternas Ohio och Texas, då över 400 delegater ska väljas. En annan viktig och stor delstat som också återstår är Pennsylvania.

Delegaterna inom demokratiska partiet utses dock proportionellt, vilket inte talar för att någon av dem når de 2 025 röster som krävs för att vara "hemma".

Förklaringen till att det ser ut så här på demokraternas sida är att den demokratiska väljarkåren i år är starkt splittrad. Obama har ett nästan totalt stöd bland de svarta, men bland latinamerikanerna drar Clinton två röster av tre. Hon kniper också flest kvinno- och arbetarröster, medan Obama går bäst bland de mer välutbildade, särskilt männen, samt bland de unga i stort.

Dominerande valfrågor och "resan" fram till partikonventet och slutstriden

Stora och viktiga valfrågor i USA år 2008 är ekonomin (recessionen och bolånekrisen), tröttheten med Irakkriget (och med Bushåren) och behovet av en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla och inte som idag utestänger 48 miljoner amerikaner som idag saknar en sådan. Men nu, som tidigare, gäller också att arbetslöshet och fattigdom av mera välbärgare amerikaner uppfattas som den enskildes och inte samhällets ansvar. Den fattige har sig själv att skylla för sitt armod menar många amerikaner i detta "var och en sin egen lyckas smed"- och vapenfixerade nation.

Så de sociala frågorna står inte på samma sätt som i våra nordiska länder lika högt på de amerikanska väljarnas dagordning.

Obama har, liksom Hillary Clinton, båda ett valprogram som är mera socialt och anti-irakkrigsinriktat än republikanernas John McCain. Obama är därtill också den förste svarte kandidat som visat att han kan attrahera vita väljare. Obama visar sig också -i motsats till flertalet demokratiska kandidater - dessutom kunna ta väljare i konservativa fästen, medan Clinton vinner i "klara" i demokratiska delstater. Obama drar alltså fler oberoende väljare utanför demokraternas kärnområden.

Det är där valet avgörs och uppenbart har Obama i detta krigströtta och ekonomiskt rätt skakiga land (på väg eller redan inne i en recession) har mycket bra "tonträff" med sitt tal om "change", även om det inte alltid är så kristallklart vad han menar.

Man kan jämföra med hur en annan demokratisk kandidat John F Kennedy i 1960 års val - och kanske ännu mera under Robert Kennedys valkampanj 1968 ( fram till mordet på honom i Los Angeles) - väckte ungdomlig entusiasm med krav på en förnyelse av det amerikanska samhället efter åtta års republikanskt stillastående. JFK slog sig den gången fram till makten vid sidan om det demokratiska partietablissemanget.

Om nu både Obama och Clinton kommer till konventet med ungefär lika många delegater bakom sig, men utan en majoritet blir det de cirka 1 000 superdelagaterna som kommer att fälla avgörandet. Det är partiapparatsfolket, som anses i större utsträckning vara Clintontrogna än Obamatrogna. Men opinionsläget kan ha förändrats då när konventet samlas i slutet av augusti månad.

Osvuret är alltså bäst. Dessutom är fortfarande - också efter ytterligare primärval i sydstaten Louisiana, i Nebraska, Maryland, Virginia, Maine (nordöst) och Washington (nordväst) 10-12 februari - ett tiotal delstaters delgater att slåss om. Bland annat de folkrika och viktiga Ohio och Texas den 4 mars. Så vägen är - om inget oförutsett inträffar - lång, ekonomiskt dyrbar och kraftödande för Obama och Clinton innan någon av dessa två får demokraternas presidentnominering.

Men redan nu står det dock tämligen klart att det blir republikanen John McCain som möter antingen Barack Obama eller Hillary Clinton i en avgörande valkamp i november. "Tidsandan" och maktväxlingsargumentet talar för att det nu är dags för en demokrat i Vita huset fr o m 2009. Men också John McCain, republikan, har en god vinstchans med sin förmåga att locka oberoende väljare. Precis som också Obama gör.

Den som lyckas bäst med den uppgiften vinner valet i november.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/