PR-smarta moderater, den svenska modellen och facket

Observerat och analyserat apropå facket och de PR-smarta moderaterna

Regeringen Reinfeldt visste vad den gjorde när den höjde a-kasseavgifterna och slopade avdragsrätten för fackföreningsavgiften - när de väl kom i regeringsställning.

Redan i opposition förstod de "nya", PR-smarta moderaterna att det inte gick att få stöd i allmänna val för att förändra balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Följaktligen talade man i valrörelsen 2006 inte alls om några krav på försämringar i arbetsrätten liksom inskränkningar i fackets möjlighet att vidta stridsåtgärder för att hävda medlemmarnas intressen.

Tvärtom berättade partiets ledande företrädare att man nu var "kollektivavtalsentusiaster" och underströk den svenska modellens vikt och betydelse. Valstrategiskt smart. Och fackföreningsrörelsen - och socialdemokraterna - trodde därmed att slaget om den svenska modellen på arbetsmarknaden nu var vunnen.

Men väl efter den borgerliga alliansens valvinst öppnade man det man dolt, nämligen andra "strukturella" förändrringar som en räcka framtvingade avgiftshöjningar till både facket och a-kassan; höjda egenavgifter och borttagna skatteavdrag för fack- och a-kasseavgiften.

Och med påföljd att stora och växande grupper av löntagare såg sig tvingade av ekonomiska skäl att lämna den kollektiva tryggheten i a-kassa och den fackliga organisationen.

Resultatet ser vi nu i klartext. Under 2007 lämnade 400 000 arbetslöshetsförsäkringen hos de fackliga organisationerna samtidigt som LO- och TCO-förbunden tappade 173 000 medlemmar under 2007. Något som numera innebär att bara sju av tio löntagare är med i facket mot åtta av tio år 2006.

Det är siffror som rymmer dramatik och som speglar en svensk modell som riskerar att undermineras - steg för steg. Fortsätter den här trenden kan tidigare jämbördiga partier som förhandlar konstruktivt och därefter orkar sluta ansvarsfulla avtal till gagn för både arbetsgivare och arbetstagare kan snabbare än vi anar vara ett minne blott.

Fackföreningsrörelsen dräneras på styrka, slagkraft och vitalitet när medlemsantalet gradvis sjunker till allt lägre nivåer.

Precis vad Reinfeldt och de "nya" moderaterna och övriga borgerliga alliansen - och ännu mera så arbetsgivaresidan - önskade, men inte ville säga högt i valrörelsen 2006.

Vad svaret från fackföreningsrörelsen blir på den här utvecklingen återstår att se. Men nog borde - vid sidan om en upprustning av medlemsvården och medlemsvärvningen - ett givet krav vara att en kommande ny regering efter valet 2010 återinför avdragsrätten för fack- och a-kasseavgiften. Och därmed skulle fackföreningsrörelsen få samma skattemässiga förmån som arbetsgivaresidan fortsatt har men den fackliga motparten nu förvägras ha när "kollektivavtalsentusiasterna" styr i Rosenbads regeringskansli och riksdagshus.

Men ännu har inte detta krav på rättvisa framförts av varken LO, TCO eller den socialdemokratiska oppositionen. Märkligt nog. Men nog borde det komma tämligen snart och i god tid före nästa riksdagsval hösten 2010.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com/