Olof Palme och hans tid - reflektioner 22 år efter ett tragiskt mord
Observerat och analyserat:
Olof Palme och hans tid - vad han stod för och det stora parti han ledde
Olof Palme, brutalt mördad för i dagarna 22 år sedan, var Sveriges främsta politiker i två årtionden och spelade en viktig roll för Tage Erlander under stora delar av 60-talet. Palme var Sveriges statsminister i totalt elva av sina sjutton s-partiledarår - med start från Tage Erlanders avgångsår 1969. Under Olof Palmes tid blev politiken mer personfixerad, men ändå inte alls på det sätt som skett på 90-talet och allt sedan dess. I mycket beroende på att ännu på Olof Palmes tid var de politiska partiernas ställning stark, långt starkare än de är nu och på att de politiska frågor fanns i och hämtade mer av sin näring ur folks vardagen än som numera är fallet.
Socialdemokraternas ledare Olof Palme kom att bli en symbol för grupper både till höger och vänster som ogillade den politik de förknippade Palme med. I flera fall gick det till obehagliga personangrepp, särskilt så på högerkanten.
Palme verkade främst när samhället från runt 1968 radikaliserades åt vänster. Hans parti och regering följde delvis med i den vågen, även om vissa högljudda vänsteryttergrupper utmålade s och Palme som varande närmast småborgerliga och som "klassförrädare".
Många av de samhällsförändringar som kom på 70-talet hade dock sjösatts redan under Erlander-regeringens 60-talsår, exempelvis det gradvisa avskaffandet av bostadsnöden och byggandet av hyresbostäder i det så kallade miljonprogrammet och satsningarna på skolan.
Men flera andra och viktiga politikområden från 70-talet och framåt är starkt förknippade med Olof Palme och hans regeringstid. Det gäller exempelvis det ökade u-landsbistånd och fokus på u-länder, internationell solidaritet - och motståndet mot det amerikanska Vietnamkriget. Ett annat centralt reformområde - delvis som en följd av gruvstrejken i malmfälten 1969/70 och en kraftfull facklig offensiv - var de förbättrade villkoren för löntagarna i arbetslivet - med rader av nya lagar på arbetsmarknaden; arbetsmiljö, anställningsskydd, medbestämmande, studieledighet, styrelserepresentation etc. Ett tredje viktigt reformområde var kraven på ökad jämställdhet mellan könen, genom att daghem byggdes i allt raskare takt, barnbidragen höjdes och föräldraförsäkringen började ta form. Ett fjärde viktigt område var den utbyggda offentliga sektorn och välfärden med bl a stora satsningar på en utbyggd och förbättrad sjukvård och äldreomsorg. Skatterna höjdes för att bekosta denna utbyggnad. I stort sett full sysselsättning rådde också men inflationen var högre än nu på 2000-talet. Lägg så till detta också en självständig utrikespolitik, byggd på alliansfrihet och neutralitet.
På område efter område flyttade socialdemokraterna på 70-talet - delvis också när borgerliga Fälldin-regeringar regerade landet - fram sina positioner och drev samhällsdebatten (ägde problemformuleringsprivilegiet). Så även de borgerliga partierna anpassade sig mer åt vänster, därtill pådrivna av Olof Palme och socialdemokraterna. Så småningom växte dock en borgerlig motreaktion fram - särskilt starkt pådriven och finansierad av det privata näringslivet och Svenska arbetsgivareföreningen, SAF (och med deras infochef som stark inspiratör).
När socialdemokraterna och Olof Palme återkom i regeringsställning efter den stora valvinsten 1982 var tiderna förändrade. Vänstervågen i världen hade förbytts i Thatchers och Reagans högervåg i Storbritannien och USA. För den nya s-regeringen var det mesta av fokus nu inriktat på att efter sex år av borgerligt styre nu bringa reda i nedkörda statsfinanser och att skapa utrymme för nya välfärdsreformer, såsom utbyggd föräldraförsäkring, satsningar på barnen och de äldres omsorg och välfärd.
Men året efter en ny övertygande valseger (hösten 1985) föll så Olof Palme offer för en mördares kulor i ett mörkt gathörn den sista februari 1986. Sedan blev det - utöver all mediadiskussion om en havererad och misskött mordutredning - i stort sett tysk om Olof Palme. Sällan eller aldrig nämndes hans namn av hans efterföljare Ingvar Carlsson och än mera så av Göran Persson. Delvis som en följd av mordet, delvis för att inte alltför mycket påminna om vad Olof Palme stod för politiskt och ideologiskt. Det var som om man inte alltför tydligt ville jämföra med den politik som socialdemokraterna stod för under Palmes ledarskap och den politik (mera borgerligt anpassad) som följde därefter, och särskilt så under Göran Perssons ledarskap (1996-2007). Socialdemokraterna har inte förmått, riktigt velat eller kunnat göra något åt de växande sociala och ekonomiska klyftor som 1990- och 2000-talsutvecklingen blvit allt tydligare också i det en gång så omskrivna svenska välfärdssamhället.
Visst, med internationella mått mätt så tillhör Sverige fortsatt de mest anständiga länderna att leva i ur en samlad livskvalitetssynpunkt. Men ambitionerna att utjämna klass- och sociala klyftor är inte längre lika stor som den var på den karismatiska och inspirerande s-ledaren Olof Palmes tid. Och socialdemokraterna som parti är inte heller samma starka folkrörelse- och folkligt förankrade parti som det ännu var på 70- och första halvan av 80-talet.
Så det går att förstå varför senare s-ledare mera sällan velat tala om och i sina tal och annat knyta an till Olof Palme och hans tid. Att för mycket jämföra med Palmeåren skulle tydliggöra att 2000-talets socialdemokrati i Sverige inte längre är och heller inte riktigt företräder en så jämlikhetsinriktad och solidarisk politik (nationellt och internationellt) som Olof Palme gjorde. Och att han då var ledare för ett parti som var klart större och mera dominerande än som är fallet på 2000-talets svenska socialdemokrati. Med regelmässigt, också när man förlorade val, stort väljarstöd på minst 43 procent eller ännu lite mer i väljarstöd och ett valdeltagande på runt 91 procent.
Något liknande vad gäller valdeltagandet - ex.vis 91,4 % i valet 1982 - har Sverige inte varit i närheten av sedan dess. Nu är det snarare regel med tio procentenheters lägre valdeltagande och ett väljarstöd - undantaget enstaka opinionsmätningar som just nu (2007/2008) - för socialdemokraterna som pendlar runt 35-38 %. I mest gynnsamma fall kan det möjligen nu bli knappt 40 % i väljarstöd i något enstaka val men inte mer för det en gång så rekordstarka svenska socialdemokraterna.
Visst, det är fortsatt högt med grannlandsmått mätt för ett enskilt parti. Men ändå klart lägre än det var som regel ännu på Olof Palmes tid. Det kan vara värt att påminna sig om nu så här 22 år efter det tragiska mordet på en av Nordens riktigt stora och inspirerande politiska gestalter.
Att svensk socialdemokrati just nu har opinionssiffror som pendlar runt Olof Palmes "normala 43 %" (inte sällan mer) är mera en reflex av stora missnöje som finns med Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering än ett uttryck för att socialdemokraterna som parti har återvunnit sin forna styrka och slagkraft som opinionsbildare.
Att tro något annat är en illusion, visserligen behaglig men ack så bedräglig.Därmed inte sagt att nästa riksdagsval i Sverige hösten 2010 inte skulle leda till ett maktskifte. Oddsen är nog snarare för än emot en ny s-ledd regering igen i Sverige. Men i bästa fall då med ett väljarstöd på snarare runt 38 eller möjligen 39 % än den tidigare "s-normen runt 43 %".
/Robert Björkenwall , (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer nordisk politik och samhällsliv sedan många år
PS. I många andra länder under 70-talet, som Danmark, Norge och andra, rasade s och tappade väljare, särskilt bland arbetare, och då till nya högerpopulistiska partier (Glistrup, Dansk Folkeparti, Carl I Hagen m fl). Ofta förlorade s då också regeringsmakten. I Danmark och Norge skedde det 1973, tre år tidigare än i Sverige. S hade där sedan svårt att komma igen, vilket s i Sverige under Palme däremot klarade av i valet 1982.
I Norge har dock socialdemokratin - efter en längre nedgångsperiod - förmått återhämta sig, bl a sedan man lade om kursen och skaffat sig en mera folkligt förankrad politisk linje några år inpå 2000-talet. Där styr man nu tämligen framgångsrikt åter landet. I Danmark råder det däremot fortsatt kris och socialdemokratin har stora problem att ens nå ett väljarstöd på 25-26 % numera i allmänna val.
Ungefär lika stort stöd som de finska socialdemokraterna, sdp, som dock - undantaget första lantdagen vid självständigheten - av bl a historiska skäl är lite av ett särfall och nära nog aldrig brukar nå mer än runt 23-25,5 % i väljarstöd. Ibland någon procentenhet bättre än lägsta nivån och då i regeringsställning, ibland mot nedre delen av "normen" och då i oppositionsställning. Som fallet är just nu i Finland. Hur sedan valet av ny sdp-ledare i juni-kongressen i Tavastehus förmår ändra på detta återstår att se.
Olof Palme och hans tid - vad han stod för och det stora parti han ledde
Olof Palme, brutalt mördad för i dagarna 22 år sedan, var Sveriges främsta politiker i två årtionden och spelade en viktig roll för Tage Erlander under stora delar av 60-talet. Palme var Sveriges statsminister i totalt elva av sina sjutton s-partiledarår - med start från Tage Erlanders avgångsår 1969. Under Olof Palmes tid blev politiken mer personfixerad, men ändå inte alls på det sätt som skett på 90-talet och allt sedan dess. I mycket beroende på att ännu på Olof Palmes tid var de politiska partiernas ställning stark, långt starkare än de är nu och på att de politiska frågor fanns i och hämtade mer av sin näring ur folks vardagen än som numera är fallet.
Socialdemokraternas ledare Olof Palme kom att bli en symbol för grupper både till höger och vänster som ogillade den politik de förknippade Palme med. I flera fall gick det till obehagliga personangrepp, särskilt så på högerkanten.
Palme verkade främst när samhället från runt 1968 radikaliserades åt vänster. Hans parti och regering följde delvis med i den vågen, även om vissa högljudda vänsteryttergrupper utmålade s och Palme som varande närmast småborgerliga och som "klassförrädare".
Många av de samhällsförändringar som kom på 70-talet hade dock sjösatts redan under Erlander-regeringens 60-talsår, exempelvis det gradvisa avskaffandet av bostadsnöden och byggandet av hyresbostäder i det så kallade miljonprogrammet och satsningarna på skolan.
Men flera andra och viktiga politikområden från 70-talet och framåt är starkt förknippade med Olof Palme och hans regeringstid. Det gäller exempelvis det ökade u-landsbistånd och fokus på u-länder, internationell solidaritet - och motståndet mot det amerikanska Vietnamkriget. Ett annat centralt reformområde - delvis som en följd av gruvstrejken i malmfälten 1969/70 och en kraftfull facklig offensiv - var de förbättrade villkoren för löntagarna i arbetslivet - med rader av nya lagar på arbetsmarknaden; arbetsmiljö, anställningsskydd, medbestämmande, studieledighet, styrelserepresentation etc. Ett tredje viktigt reformområde var kraven på ökad jämställdhet mellan könen, genom att daghem byggdes i allt raskare takt, barnbidragen höjdes och föräldraförsäkringen började ta form. Ett fjärde viktigt område var den utbyggda offentliga sektorn och välfärden med bl a stora satsningar på en utbyggd och förbättrad sjukvård och äldreomsorg. Skatterna höjdes för att bekosta denna utbyggnad. I stort sett full sysselsättning rådde också men inflationen var högre än nu på 2000-talet. Lägg så till detta också en självständig utrikespolitik, byggd på alliansfrihet och neutralitet.
På område efter område flyttade socialdemokraterna på 70-talet - delvis också när borgerliga Fälldin-regeringar regerade landet - fram sina positioner och drev samhällsdebatten (ägde problemformuleringsprivilegiet). Så även de borgerliga partierna anpassade sig mer åt vänster, därtill pådrivna av Olof Palme och socialdemokraterna. Så småningom växte dock en borgerlig motreaktion fram - särskilt starkt pådriven och finansierad av det privata näringslivet och Svenska arbetsgivareföreningen, SAF (och med deras infochef som stark inspiratör).
När socialdemokraterna och Olof Palme återkom i regeringsställning efter den stora valvinsten 1982 var tiderna förändrade. Vänstervågen i världen hade förbytts i Thatchers och Reagans högervåg i Storbritannien och USA. För den nya s-regeringen var det mesta av fokus nu inriktat på att efter sex år av borgerligt styre nu bringa reda i nedkörda statsfinanser och att skapa utrymme för nya välfärdsreformer, såsom utbyggd föräldraförsäkring, satsningar på barnen och de äldres omsorg och välfärd.
Men året efter en ny övertygande valseger (hösten 1985) föll så Olof Palme offer för en mördares kulor i ett mörkt gathörn den sista februari 1986. Sedan blev det - utöver all mediadiskussion om en havererad och misskött mordutredning - i stort sett tysk om Olof Palme. Sällan eller aldrig nämndes hans namn av hans efterföljare Ingvar Carlsson och än mera så av Göran Persson. Delvis som en följd av mordet, delvis för att inte alltför mycket påminna om vad Olof Palme stod för politiskt och ideologiskt. Det var som om man inte alltför tydligt ville jämföra med den politik som socialdemokraterna stod för under Palmes ledarskap och den politik (mera borgerligt anpassad) som följde därefter, och särskilt så under Göran Perssons ledarskap (1996-2007). Socialdemokraterna har inte förmått, riktigt velat eller kunnat göra något åt de växande sociala och ekonomiska klyftor som 1990- och 2000-talsutvecklingen blvit allt tydligare också i det en gång så omskrivna svenska välfärdssamhället.
Visst, med internationella mått mätt så tillhör Sverige fortsatt de mest anständiga länderna att leva i ur en samlad livskvalitetssynpunkt. Men ambitionerna att utjämna klass- och sociala klyftor är inte längre lika stor som den var på den karismatiska och inspirerande s-ledaren Olof Palmes tid. Och socialdemokraterna som parti är inte heller samma starka folkrörelse- och folkligt förankrade parti som det ännu var på 70- och första halvan av 80-talet.
Så det går att förstå varför senare s-ledare mera sällan velat tala om och i sina tal och annat knyta an till Olof Palme och hans tid. Att för mycket jämföra med Palmeåren skulle tydliggöra att 2000-talets socialdemokrati i Sverige inte längre är och heller inte riktigt företräder en så jämlikhetsinriktad och solidarisk politik (nationellt och internationellt) som Olof Palme gjorde. Och att han då var ledare för ett parti som var klart större och mera dominerande än som är fallet på 2000-talets svenska socialdemokrati. Med regelmässigt, också när man förlorade val, stort väljarstöd på minst 43 procent eller ännu lite mer i väljarstöd och ett valdeltagande på runt 91 procent.
Något liknande vad gäller valdeltagandet - ex.vis 91,4 % i valet 1982 - har Sverige inte varit i närheten av sedan dess. Nu är det snarare regel med tio procentenheters lägre valdeltagande och ett väljarstöd - undantaget enstaka opinionsmätningar som just nu (2007/2008) - för socialdemokraterna som pendlar runt 35-38 %. I mest gynnsamma fall kan det möjligen nu bli knappt 40 % i väljarstöd i något enstaka val men inte mer för det en gång så rekordstarka svenska socialdemokraterna.
Visst, det är fortsatt högt med grannlandsmått mätt för ett enskilt parti. Men ändå klart lägre än det var som regel ännu på Olof Palmes tid. Det kan vara värt att påminna sig om nu så här 22 år efter det tragiska mordet på en av Nordens riktigt stora och inspirerande politiska gestalter.
Att svensk socialdemokrati just nu har opinionssiffror som pendlar runt Olof Palmes "normala 43 %" (inte sällan mer) är mera en reflex av stora missnöje som finns med Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering än ett uttryck för att socialdemokraterna som parti har återvunnit sin forna styrka och slagkraft som opinionsbildare.
Att tro något annat är en illusion, visserligen behaglig men ack så bedräglig.Därmed inte sagt att nästa riksdagsval i Sverige hösten 2010 inte skulle leda till ett maktskifte. Oddsen är nog snarare för än emot en ny s-ledd regering igen i Sverige. Men i bästa fall då med ett väljarstöd på snarare runt 38 eller möjligen 39 % än den tidigare "s-normen runt 43 %".
/Robert Björkenwall , (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer nordisk politik och samhällsliv sedan många år
PS. I många andra länder under 70-talet, som Danmark, Norge och andra, rasade s och tappade väljare, särskilt bland arbetare, och då till nya högerpopulistiska partier (Glistrup, Dansk Folkeparti, Carl I Hagen m fl). Ofta förlorade s då också regeringsmakten. I Danmark och Norge skedde det 1973, tre år tidigare än i Sverige. S hade där sedan svårt att komma igen, vilket s i Sverige under Palme däremot klarade av i valet 1982.
I Norge har dock socialdemokratin - efter en längre nedgångsperiod - förmått återhämta sig, bl a sedan man lade om kursen och skaffat sig en mera folkligt förankrad politisk linje några år inpå 2000-talet. Där styr man nu tämligen framgångsrikt åter landet. I Danmark råder det däremot fortsatt kris och socialdemokratin har stora problem att ens nå ett väljarstöd på 25-26 % numera i allmänna val.
Ungefär lika stort stöd som de finska socialdemokraterna, sdp, som dock - undantaget första lantdagen vid självständigheten - av bl a historiska skäl är lite av ett särfall och nära nog aldrig brukar nå mer än runt 23-25,5 % i väljarstöd. Ibland någon procentenhet bättre än lägsta nivån och då i regeringsställning, ibland mot nedre delen av "normen" och då i oppositionsställning. Som fallet är just nu i Finland. Hur sedan valet av ny sdp-ledare i juni-kongressen i Tavastehus förmår ändra på detta återstår att se.
posted by rbjorkenwall at 2:39 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home