Svensk fackföreningsrörelse och medlemstappets konsekvenser
Observerat och värderat:
Långsiktighet krävs om facket ska vända trenden
Som bekant brukar borgerliga opinionsbildare i svensk dagspress, liksom borgerliga partiföreträdare, inte sällan framhålla att Sverige har världens starkaste fackföreningar. De är däremot inte angelägna om att samtidigt också berätta att vårt land även har världens starkaste och mest välorganiserade arbetsgivare.
De två sakerna är nämligen en effekt av varandra och det system som kallas för svenska modellen där dessa två mäktiga parter på arbetsmarknaden gör upp förhandlingsvägen om vad som ska gälla när det gäller löner och övriga anställningsvillkor på svensk arbetsmarknad. Staten, i form av regering och riksdag, håller sig så mycket som möjligt borta från att via lagstiftning ingripa i vad som ska gälla på arbetsmarknaden, exempelvis om lönenivåer. Andra EU-länder, liksom USA m fl, har däremot lagstiftning om minimilöner och inte sällan även andra regelverk som reglerar relationerna på arbetsmarknaden.
I Sverige vill däremot parterna så långt möjligt sköta det mesta själva och sedan reglera detta i för hela branschen normerande kollektivavtal. Lägg så till detta också att de arbetsmarknadslagar - anställningsskydd, arbetsmiljö, arbetstider, medbestämmande etc - som därutöver finns i regel är dispositiva, dvs att de ger parterna en rätt att lösa på annat lämpligt sätt via avtal. Det gäller exempelvis om en annan turordning vid uppsägningar än den som lagen säger (sist in, först ut).
I exempelvis USA, liksom Storbritannien och Australien m fl, är det politikerna, inte arbetsmarkandens parter som bestämmer lägst- och minimilönerna. Det är kongressen (parlamentet) i Washington som beslutar om nivån på dem. Men i övrigt är lagarna i USA - liksom även i långa stycken i ex.vis Storbritannien - rörande arbetsmarkanden få eller svaga, vilket gynnar arbetsgivarna och missgynnar arbetstagarna/lönearbetarna.
I USA och flera andra länder, även i Europa i stort har fackföreningarna försvagats de senaste 40 åren. Också i det tidigare så fackligt starka Tyskland har organisationsgraden sjunkit kraftigt. Särklassigt starkast är de fackliga organisationerna i Norden. Men också här är trenden sjunkande - från t ex Sveriges åtta av tio till numera drygt sju av tio löntagare som är med i facket. Också om det alltid funnits perioder av upp- och nedgångar för fackföreningarna i Sverige och andra fackligt starka länder som Danmarkn och Finland.
En sådan nedgång i den fackliga organisationsgraden skedde i slutet av 80-talet, då det rådde högkonjunktur. Särskilt i storstadsområdena, speciellt i Stockholm, där det var gott om jobb kände många löntagare att de inte behövde vara med i facket. Andelen av de anställda som var med i LO minskade då.
Men redan några år senare vände utvecklingen. I början av 90-talet blev det lågkonjunktur och sämre tider. Arbetslösheten steg och facket i allmänhet och LO-förbunden i synnerhet fick fler medlemmar. Den utvecklingen stod sig i stort sett 90-talet ut. De senaste åren har dock medlemstalen i fackföreningarna och främst LO-förbunden åter minskat.
De två stora fackliga centralorganisationerna, LO och TCO, har under 2007 fått se sina medlemstal minska med sammanlagt 173 000 eller 12 procent av medlemmarna på bara ett år. En huvudorsak anses vara att den borgerliga regeringen ändrade finansieringen av a-kassan så att fackens medlemmar fick betala högre avgift. LO-förbunden förlorar över 20 miljoner kronor per år i och med att dess medlemsled glesnat.
Går man tillbaka tio år finner man att medlemmarna i LO-förbunden har samlat minskat med hela 450 000, till 1 680 000. LO har blivit av med mer än var femte medlem. En tredjedel av tappet har kommit det sista året i perioden, 2007.
Tjänstemannaförbunden i TCO har samma tioårsperiod förlorat 74 000 medlemmar, till 975 000. Akademikernas fackliga centralorganisation Saco med dess olika förbund har däremot växt i medlemsantal, med 113 000 till 431 000. I båda dessa fall avses antalet yrkesaktiva medlemmar. På ett år, från oktober 2006 till oktober 2007 har den fackliga anslutningsgraden minskat från 77 procent till 72. Det är en stor minskning för att vara bara ett enda år.
Sverige har fortfarande världens starkaste och mest välorganiserade arbetsgivare medan de stora fackliga organisationerna TCO och LO med dess olika förbund har försvagats. Den tidigare vedertagna tumregeln att åtta av tio löntagare också är med i facket har därmet ändrats till numera runt sju av tio. Det är inte bra.
Visserligen säger sig även den borgerliga regeringen, och särskilt dess dominerande "nya" moderater, "älska" och värna svenska kollektivavtal. Men medlemstappet för fackföreningarna innebär att den politiska högerkantringen i Sverige förstärkts - med både starka arbetsgivare och kapitalintressen samt en borgerlig regering och den borgerligt dominerad press och medieklimat. I takt med att de tidigare balanserande motkrafterna som fackföreningarna och den politiska arbetarrörelsen har försvagats i styrka och slagkraft.
I det här perspektivet finns skäl för bland annat fackföreningsrörelsen att vara självkritisk. De fackliga organisationerna borde tidigare - i takt med att motkrafterna stärktes och det egna medlemstappet började bli synligt - ha gjort mer och satt in motåtgärder för att såväl vårda sina medlemmar bättre som att vara offensivare i sin medlemsrekrytering. Sannolikt hade man också under åren med en god medlemsutveckling ännu under 1990-talets mitt ha kunnat ansträngt sig lite mer för att ännu lite bättre ha motiverat sin existens. Särskilt som man på fackligt håll ju av erfarenhet visste - exempelvis under slutet av 80-talet - att i högkonjunktur med många lediga jobb brukar facket ha lite svårare att behålla vissa medlemskategorier, såsom unga, män, lågavlönade och paradoxalt också vissa högavlönade samt främst de som arbetar och bor i storstäderna.
Enbart en och annan glassig reklam- och PR-kampanj räcker inte särskilt långt om man försummar mer grundläggande ting som en god medlemsvård, en aktiv medlemsrekryteringsorganisation, effektivare administrativa medlemsrutiner, fortlöpande medlems- och förtroendemannautbildning av god kvalitet, fackliga information i grund- och gymnasieskolan, ideologisk skolning av egna aktivister och vilja att ständigt lära nytt och lära av andra som lyckas bäst i att rekrytera och behålla sina medlemmar. Det är de samlade batteriet av olika insatser - i kombination med "strukturella åtgärder" som återinfört skatteavdrag för fack- och a-kasseavgiften (arbetsgivarna har kvar motsvarande rätt!) - i kombination med tålamod och långsiktighet i motåtgärderna som kan göra skillnad.
En och annan "smart" och glassig kampanj förslår inte långt - i det perspektivet.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Långsiktighet krävs om facket ska vända trenden
Som bekant brukar borgerliga opinionsbildare i svensk dagspress, liksom borgerliga partiföreträdare, inte sällan framhålla att Sverige har världens starkaste fackföreningar. De är däremot inte angelägna om att samtidigt också berätta att vårt land även har världens starkaste och mest välorganiserade arbetsgivare.
De två sakerna är nämligen en effekt av varandra och det system som kallas för svenska modellen där dessa två mäktiga parter på arbetsmarknaden gör upp förhandlingsvägen om vad som ska gälla när det gäller löner och övriga anställningsvillkor på svensk arbetsmarknad. Staten, i form av regering och riksdag, håller sig så mycket som möjligt borta från att via lagstiftning ingripa i vad som ska gälla på arbetsmarknaden, exempelvis om lönenivåer. Andra EU-länder, liksom USA m fl, har däremot lagstiftning om minimilöner och inte sällan även andra regelverk som reglerar relationerna på arbetsmarknaden.
I Sverige vill däremot parterna så långt möjligt sköta det mesta själva och sedan reglera detta i för hela branschen normerande kollektivavtal. Lägg så till detta också att de arbetsmarknadslagar - anställningsskydd, arbetsmiljö, arbetstider, medbestämmande etc - som därutöver finns i regel är dispositiva, dvs att de ger parterna en rätt att lösa på annat lämpligt sätt via avtal. Det gäller exempelvis om en annan turordning vid uppsägningar än den som lagen säger (sist in, först ut).
I exempelvis USA, liksom Storbritannien och Australien m fl, är det politikerna, inte arbetsmarkandens parter som bestämmer lägst- och minimilönerna. Det är kongressen (parlamentet) i Washington som beslutar om nivån på dem. Men i övrigt är lagarna i USA - liksom även i långa stycken i ex.vis Storbritannien - rörande arbetsmarkanden få eller svaga, vilket gynnar arbetsgivarna och missgynnar arbetstagarna/lönearbetarna.
I USA och flera andra länder, även i Europa i stort har fackföreningarna försvagats de senaste 40 åren. Också i det tidigare så fackligt starka Tyskland har organisationsgraden sjunkit kraftigt. Särklassigt starkast är de fackliga organisationerna i Norden. Men också här är trenden sjunkande - från t ex Sveriges åtta av tio till numera drygt sju av tio löntagare som är med i facket. Också om det alltid funnits perioder av upp- och nedgångar för fackföreningarna i Sverige och andra fackligt starka länder som Danmarkn och Finland.
En sådan nedgång i den fackliga organisationsgraden skedde i slutet av 80-talet, då det rådde högkonjunktur. Särskilt i storstadsområdena, speciellt i Stockholm, där det var gott om jobb kände många löntagare att de inte behövde vara med i facket. Andelen av de anställda som var med i LO minskade då.
Men redan några år senare vände utvecklingen. I början av 90-talet blev det lågkonjunktur och sämre tider. Arbetslösheten steg och facket i allmänhet och LO-förbunden i synnerhet fick fler medlemmar. Den utvecklingen stod sig i stort sett 90-talet ut. De senaste åren har dock medlemstalen i fackföreningarna och främst LO-förbunden åter minskat.
De två stora fackliga centralorganisationerna, LO och TCO, har under 2007 fått se sina medlemstal minska med sammanlagt 173 000 eller 12 procent av medlemmarna på bara ett år. En huvudorsak anses vara att den borgerliga regeringen ändrade finansieringen av a-kassan så att fackens medlemmar fick betala högre avgift. LO-förbunden förlorar över 20 miljoner kronor per år i och med att dess medlemsled glesnat.
Går man tillbaka tio år finner man att medlemmarna i LO-förbunden har samlat minskat med hela 450 000, till 1 680 000. LO har blivit av med mer än var femte medlem. En tredjedel av tappet har kommit det sista året i perioden, 2007.
Tjänstemannaförbunden i TCO har samma tioårsperiod förlorat 74 000 medlemmar, till 975 000. Akademikernas fackliga centralorganisation Saco med dess olika förbund har däremot växt i medlemsantal, med 113 000 till 431 000. I båda dessa fall avses antalet yrkesaktiva medlemmar. På ett år, från oktober 2006 till oktober 2007 har den fackliga anslutningsgraden minskat från 77 procent till 72. Det är en stor minskning för att vara bara ett enda år.
Sverige har fortfarande världens starkaste och mest välorganiserade arbetsgivare medan de stora fackliga organisationerna TCO och LO med dess olika förbund har försvagats. Den tidigare vedertagna tumregeln att åtta av tio löntagare också är med i facket har därmet ändrats till numera runt sju av tio. Det är inte bra.
Visserligen säger sig även den borgerliga regeringen, och särskilt dess dominerande "nya" moderater, "älska" och värna svenska kollektivavtal. Men medlemstappet för fackföreningarna innebär att den politiska högerkantringen i Sverige förstärkts - med både starka arbetsgivare och kapitalintressen samt en borgerlig regering och den borgerligt dominerad press och medieklimat. I takt med att de tidigare balanserande motkrafterna som fackföreningarna och den politiska arbetarrörelsen har försvagats i styrka och slagkraft.
I det här perspektivet finns skäl för bland annat fackföreningsrörelsen att vara självkritisk. De fackliga organisationerna borde tidigare - i takt med att motkrafterna stärktes och det egna medlemstappet började bli synligt - ha gjort mer och satt in motåtgärder för att såväl vårda sina medlemmar bättre som att vara offensivare i sin medlemsrekrytering. Sannolikt hade man också under åren med en god medlemsutveckling ännu under 1990-talets mitt ha kunnat ansträngt sig lite mer för att ännu lite bättre ha motiverat sin existens. Särskilt som man på fackligt håll ju av erfarenhet visste - exempelvis under slutet av 80-talet - att i högkonjunktur med många lediga jobb brukar facket ha lite svårare att behålla vissa medlemskategorier, såsom unga, män, lågavlönade och paradoxalt också vissa högavlönade samt främst de som arbetar och bor i storstäderna.
Enbart en och annan glassig reklam- och PR-kampanj räcker inte särskilt långt om man försummar mer grundläggande ting som en god medlemsvård, en aktiv medlemsrekryteringsorganisation, effektivare administrativa medlemsrutiner, fortlöpande medlems- och förtroendemannautbildning av god kvalitet, fackliga information i grund- och gymnasieskolan, ideologisk skolning av egna aktivister och vilja att ständigt lära nytt och lära av andra som lyckas bäst i att rekrytera och behålla sina medlemmar. Det är de samlade batteriet av olika insatser - i kombination med "strukturella åtgärder" som återinfört skatteavdrag för fack- och a-kasseavgiften (arbetsgivarna har kvar motsvarande rätt!) - i kombination med tålamod och långsiktighet i motåtgärderna som kan göra skillnad.
En och annan "smart" och glassig kampanj förslår inte långt - i det perspektivet.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 7:02 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home