Barnens rätt i samhället och politiker som sviker
Barnens rättigheter och livssituation står idag mindre in politikens centrum än den gjorde i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Vilka fantastiska tal och vilken ambition att göra nåt för barnes bästa fanns inte i exempelvis Olof Palmes fullständigt lysande s-kongresstal hösten 1981. Både vision och vilja till konkreta åtgärder. Det skulle man vilja se lite mera av också i 2008 års kommersialistiskt mycket starkare samhällsklimat. Ett klimat där dess råbrutala värderingarna når tonåringarna på så många fler vägar än för tjugofem-trettio år sedan. Och där särskilt webben, internet, via Youtube och annat öppnat för en jättelik tsunamivåg av trendbudskap tar grepp och med aldrig sinande kraft fångar in flickor och pojkar i redan mycket unga år vid datorerna i deras ensamhem på pojk- och flickrummet på ett sätt som aldrig tidigare i historien. Parallellt med detta har därtill också TV-utbudet kommersialiserats, förytligats och dokusåpafierats på ett full ständigt explosionsartat sätt.
Men var finns idag de skyddsvallar som tidigare någorlunda hjälpligt skyddade såriga och sköra tonåringar mot att fullständigt dränkas av kommersialismens värderingar? Och som tillåter barn att vara barn, låter dem utvecklas och växa i sin egen takt - gradvis och med goda och "hela" vuxna som förebilder!? Var finns de politiker och politiska krafter som nu ens försöker ge röst åt och beskriva varför barn i många fall - trots i övrigt med vissa undantag goda materiella levnadsvillkor - nu i oroande många fall mår sämre än på mycket länge?
Lägg så till detta hur också olika välfärdsinstitutioner, som tidigare åtminstone något bäddade in barnen, rustats ner: Skolorna är tommare än någonsin på vuxna, fritidsgårdar har stängt, fältassistenter som fångade upp "barn på glid" finns det också allt färre av. Allt medan skatterna sänks och murarna runt de fina villorna blir allt högre. Barnets århundrade har tagit slut, och det på ett sätt som det nästan aldrig hade funnits.
Uppenbart är att barnens villkor står mindre i centrum för politiken i dag än vad som fallet var när Olof Palme och andra beskrev hur "varenda tjatting" var lika viktig och räknades. Lite märkligt är det i ett läge när barn och tonåringar samtidigt numera är mer frimodiga än tidigare. Och där särskilt flickor vågar "ta för sig" och tala mer om det som de går och bär på inom sig. Internet har verkligen dubbla ansikten, Janusansikte, som å ena sidan vidgar vyerna och öppnar världen, krymper avstånd, låter vänskap blomma via cyberrymden. Å andra sidan denna råbrutala kommersialism och påprackande av inte sällan rätt skruvade ideal med utseendefixering, och ständiga jämförelser - bra, dåligt, duga, icke duga. Och nu också kompletterad med major Björklunds (fp:s utbildningsminister) betygssättande av de unge telingarna redan i de mest sköra första skolåren.
Så visst har vi skäl, goda skäl att lyssna när organisationen BRIS, Barnens rätt i samhället, slår larm om att barnen i många avseenden mår sämre än på bra länge, trots materiellt sett goda villkor. Och länge, länge var det ju också så att Sverige var ett föredöme och tidigt ute i världen med att uppmärksamma barnens villkor och ha en politik som gör skillnad. Men riktigt så är det tyvärr inte längre. Ens i detta avseende. (Jo, vi har en bra föräldrförsäkring och så men borde kunna bättre - också nu!)
Allt oftare undrar jag hur det här egentligen gick till. Hur blev det så här? Hur kom det sig att Sverige, inte plötsligt men gradvis, upphörde att vara ett föredöme och lite av modelland för barn? När slutade vi att riktigt bry oss och på allvar uppmärksamma barns villkor - också i politiken?
Varför tillät vi att barnklimatet gradvis åter blev lite sämre och började uppmärksammas mindre och mindre i politiken? Tyvärr kan jag inte heller i det korta perspektivet se att ens arbetarrörelsen riktigt förmår och på allvar vill göra skillnad, märkbar skillnad, vad gäller att uppmärksamma barnens villkor i denna allt råare konsumtions- och kulturklimat. Och några ledande politiker som, likt Olof Palme, på allvar diskuterar, värderar och ifrågasätter vart vi är på väg när det gäller barnens livssituation är det svårt, mycket svårt att få syn på i 20000-talets cyniska, politiska samhällsklimat.
Undantaget skulle väl då vara när Mona Sahlin ägnade några minuter av sitt "installationstal" åt unga tjejers villkor som nyvald s-partiledare i mars år 2007. Där visade hon att hon kan och förstår - men så mycket mer än detta finns tyvärr inte att lyfta fram som lyser upp ett annars tämligen kompakt mörker som sist och slutligen rör allas vår framtid - de uppväxande barnens villkor i samhället.
Robert Björkenwall
(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Men var finns idag de skyddsvallar som tidigare någorlunda hjälpligt skyddade såriga och sköra tonåringar mot att fullständigt dränkas av kommersialismens värderingar? Och som tillåter barn att vara barn, låter dem utvecklas och växa i sin egen takt - gradvis och med goda och "hela" vuxna som förebilder!? Var finns de politiker och politiska krafter som nu ens försöker ge röst åt och beskriva varför barn i många fall - trots i övrigt med vissa undantag goda materiella levnadsvillkor - nu i oroande många fall mår sämre än på mycket länge?
Lägg så till detta hur också olika välfärdsinstitutioner, som tidigare åtminstone något bäddade in barnen, rustats ner: Skolorna är tommare än någonsin på vuxna, fritidsgårdar har stängt, fältassistenter som fångade upp "barn på glid" finns det också allt färre av. Allt medan skatterna sänks och murarna runt de fina villorna blir allt högre. Barnets århundrade har tagit slut, och det på ett sätt som det nästan aldrig hade funnits.
Uppenbart är att barnens villkor står mindre i centrum för politiken i dag än vad som fallet var när Olof Palme och andra beskrev hur "varenda tjatting" var lika viktig och räknades. Lite märkligt är det i ett läge när barn och tonåringar samtidigt numera är mer frimodiga än tidigare. Och där särskilt flickor vågar "ta för sig" och tala mer om det som de går och bär på inom sig. Internet har verkligen dubbla ansikten, Janusansikte, som å ena sidan vidgar vyerna och öppnar världen, krymper avstånd, låter vänskap blomma via cyberrymden. Å andra sidan denna råbrutala kommersialism och påprackande av inte sällan rätt skruvade ideal med utseendefixering, och ständiga jämförelser - bra, dåligt, duga, icke duga. Och nu också kompletterad med major Björklunds (fp:s utbildningsminister) betygssättande av de unge telingarna redan i de mest sköra första skolåren.
Så visst har vi skäl, goda skäl att lyssna när organisationen BRIS, Barnens rätt i samhället, slår larm om att barnen i många avseenden mår sämre än på bra länge, trots materiellt sett goda villkor. Och länge, länge var det ju också så att Sverige var ett föredöme och tidigt ute i världen med att uppmärksamma barnens villkor och ha en politik som gör skillnad. Men riktigt så är det tyvärr inte längre. Ens i detta avseende. (Jo, vi har en bra föräldrförsäkring och så men borde kunna bättre - också nu!)
Allt oftare undrar jag hur det här egentligen gick till. Hur blev det så här? Hur kom det sig att Sverige, inte plötsligt men gradvis, upphörde att vara ett föredöme och lite av modelland för barn? När slutade vi att riktigt bry oss och på allvar uppmärksamma barns villkor - också i politiken?
Varför tillät vi att barnklimatet gradvis åter blev lite sämre och började uppmärksammas mindre och mindre i politiken? Tyvärr kan jag inte heller i det korta perspektivet se att ens arbetarrörelsen riktigt förmår och på allvar vill göra skillnad, märkbar skillnad, vad gäller att uppmärksamma barnens villkor i denna allt råare konsumtions- och kulturklimat. Och några ledande politiker som, likt Olof Palme, på allvar diskuterar, värderar och ifrågasätter vart vi är på väg när det gäller barnens livssituation är det svårt, mycket svårt att få syn på i 20000-talets cyniska, politiska samhällsklimat.
Undantaget skulle väl då vara när Mona Sahlin ägnade några minuter av sitt "installationstal" åt unga tjejers villkor som nyvald s-partiledare i mars år 2007. Där visade hon att hon kan och förstår - men så mycket mer än detta finns tyvärr inte att lyfta fram som lyser upp ett annars tämligen kompakt mörker som sist och slutligen rör allas vår framtid - de uppväxande barnens villkor i samhället.
Robert Björkenwall
(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 2:45 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home