Kön, etnicitet, gammal och ung - och om "valbarhet" i amerikanska presidentval
Tänkvärt i NY Times i en Gail Collins-kolumn den 7 februari om Ted Kennedy, könsklyftan, om kvinnligt och manligt och hur många gillar både Clinton och Obama i demokratiska lägret. Kolumnen innehåller många tänkvärdheter apropå detta märkliga, religiöst bigotta USA som nu går i valtider och där i bästa fall kanske 55-58 % kommer att rösta i november.
"Huge turnout, good vibes and everything’s still up in the air. We could be working on these presidential nominations for months. Maybe all the way to the conventions! At last, an opportunity to have really serious discussions about the makeup of the credentials committee", skriver New York Times-kolumnisten Gail Collins den sjunde februari i sin "Ted Kennedy and the Gap"-artikel. Vidare konstaterar hon där följande:
"The Republicans are fighting about the issues, in a strange, paranoid sort of way. The Democrats, on the other hand, are splitting into subsets. On Tuesday, Clinton got the white women and Hispanics, and Obama got the African-Americans. He got the youth and she got the oldth.
This has led to a lot of worrying about identity politics. We’re finding it hard to adjust to the idea that we might actually be having a nontoxic election involving a black man against a white woman.
If either Obama or Clinton were a bad candidate, it would be irresponsible to vote for him out of black pride or for her out of sisterly solidarity. However, they’re qualified, and most Democrats like them both. Since there’s no real policy difference between them, it’s not surprising that a lot of voters went for demography.
No harm will be done. As long as the candidates behave", skriver NYT:s mångåriga kolumnist Gail Collins och med böcker om amerikanska kvinnor som en annan tung merit.
Just det - förmår presidentkandidatern hålla sig till saken och uppföra sig anständigt mot varandra fram till racet är klart och vi alla vet om det blir Hillary Clinton eller Barack Obama som får möta republikansernas 71-åriga veteransenator John McCain med liberalkonservativ profil i presidentvalets slutrunda i november.
Obama kanske - eftersom han bl a lockar fler oberoende och når över "blockgränsen" - har en något större chans än Hillary Clinton mot republikanernas sannolike presidentkandidat John McCain. Ett val som demokraterna borde - med tanke på "förändringsklimatet" politiskt - men kanske ändå inte gör det...märkligt nog.
Den till synes bäste, undantaget F D Roosevelt, J F Kennedy, Bill Clinton (första gången) och kanske någon till, blir dock bara sällan vald i den på många sätt rätt omogna demokratin USA.
Den som anses "mest valbar" - sannolikt Obama framför Hillary Clinton men också McCain - blir också USA:s president i november. Men ett USA som vill ha "maktväxtling" och uppbrott från de usla Bush-åren kan ändå komma att välja en republikan framför en demokrat om demokraternas kandidat inte upplevs som tillräckligt "valbar". USA är ett land som inte politiskt alltid går att förstå - ens för den som länge följt utvecklingen där.
Prof. Erik Åsard har dock skrivit en hyggligt bra biografi om Hillary Clinton, liksom Washington Post-journalisten Carl Bernstein...Men hon kanske ändå aldrig blir USA:s president därför att namnet Clinton är så mobiliserande för många, många republikaner. Och för att många som vill ha förändring varken vill ha en till Bush eller en till Clinton i Vita huset igen. Men först i november vet vi säkert hur det blir. Om det blir John McCain, Barack Obama eller kanske Hillary Clinton som tar över i Vita huset.
/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)
"Huge turnout, good vibes and everything’s still up in the air. We could be working on these presidential nominations for months. Maybe all the way to the conventions! At last, an opportunity to have really serious discussions about the makeup of the credentials committee", skriver New York Times-kolumnisten Gail Collins den sjunde februari i sin "Ted Kennedy and the Gap"-artikel. Vidare konstaterar hon där följande:
"The Republicans are fighting about the issues, in a strange, paranoid sort of way. The Democrats, on the other hand, are splitting into subsets. On Tuesday, Clinton got the white women and Hispanics, and Obama got the African-Americans. He got the youth and she got the oldth.
This has led to a lot of worrying about identity politics. We’re finding it hard to adjust to the idea that we might actually be having a nontoxic election involving a black man against a white woman.
If either Obama or Clinton were a bad candidate, it would be irresponsible to vote for him out of black pride or for her out of sisterly solidarity. However, they’re qualified, and most Democrats like them both. Since there’s no real policy difference between them, it’s not surprising that a lot of voters went for demography.
No harm will be done. As long as the candidates behave", skriver NYT:s mångåriga kolumnist Gail Collins och med böcker om amerikanska kvinnor som en annan tung merit.
Just det - förmår presidentkandidatern hålla sig till saken och uppföra sig anständigt mot varandra fram till racet är klart och vi alla vet om det blir Hillary Clinton eller Barack Obama som får möta republikansernas 71-åriga veteransenator John McCain med liberalkonservativ profil i presidentvalets slutrunda i november.
Obama kanske - eftersom han bl a lockar fler oberoende och når över "blockgränsen" - har en något större chans än Hillary Clinton mot republikanernas sannolike presidentkandidat John McCain. Ett val som demokraterna borde - med tanke på "förändringsklimatet" politiskt - men kanske ändå inte gör det...märkligt nog.
Den till synes bäste, undantaget F D Roosevelt, J F Kennedy, Bill Clinton (första gången) och kanske någon till, blir dock bara sällan vald i den på många sätt rätt omogna demokratin USA.
Den som anses "mest valbar" - sannolikt Obama framför Hillary Clinton men också McCain - blir också USA:s president i november. Men ett USA som vill ha "maktväxtling" och uppbrott från de usla Bush-åren kan ändå komma att välja en republikan framför en demokrat om demokraternas kandidat inte upplevs som tillräckligt "valbar". USA är ett land som inte politiskt alltid går att förstå - ens för den som länge följt utvecklingen där.
Prof. Erik Åsard har dock skrivit en hyggligt bra biografi om Hillary Clinton, liksom Washington Post-journalisten Carl Bernstein...Men hon kanske ändå aldrig blir USA:s president därför att namnet Clinton är så mobiliserande för många, många republikaner. Och för att många som vill ha förändring varken vill ha en till Bush eller en till Clinton i Vita huset igen. Men först i november vet vi säkert hur det blir. Om det blir John McCain, Barack Obama eller kanske Hillary Clinton som tar över i Vita huset.
/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)
posted by rbjorkenwall at 6:03 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home