Medlemsrekrytering - en facklig överlevnadsfråga
Analys
Medlemsvård och medlemsrekrytering - en facklig ödesfråga
Vi lever i en tid av fackliga omstruktureringar i kombination med tapp av medlemmar till den fackliga organisationen och a-kassorna. 400 000 färre som medlemmar i de fackliga a-kassorna enbart under 2007. Och runt 175 000 färre som medlemmar i LO-, TCO- och SACO-förbunden på ett år.
Samtidigt med detta omstruktureras och sammanslås tidigare självständiga fackförbund. Industrifacket och Metallindustriarbetarförbundet har blivit IF Metall. Gamla, anrika Lantarbetareförbundet har gått upp i Kommunal. Pappersindustriarbetareförbundet utreder ett samgående med Grafiska fackförbundet samt med Skogs- och träfacket inom LO-familjen. Ytterligare andra - ex.vis på bygg-, el- och målasidan - lär nog följa inom några år.
I samtliga fall är det medlemsnyttan som står i centrum. Sammanslagningarna ska inte leda till längre avstånd till medlemmarna. Samordningsvinster på central nivå ska i stället lösgöra resurser för mer lokalt och regionalt fackligt arbete. Det är tanken bakom de fackliga sammanslagningarna.
Det är riktmärket även bakom det nya, sammanslagna tjänstemannafacket Unionen som organiserar 500 000 privattjänstemän genom sammanslagningen av industritjänstemannafacket Sif och handelstjänstemannafacket HTF inom TCO-familjen.
Bakom den här förändringen ligger också att yrkesrollerna har förändrats. Det är inte längre självklart vad som är en teknikorienterad arbetsplats eller ett tjänsteföretag. Allt fler är snarare både och i allt högre grad. Gränserna har - inte enbart i globaliseringens spår - blivit mera "suddiga" och flytande.
Också den här förändringen i arbetslivet - med allt mera flytande yrkesroller - påverkar i sin tur hur de fackliga organisationerna formerar sig för framtiden. Innan fusionen ifjol konkurrerade inom TCO-familjen HTF och Sif tidigare om samma medlemmar i bl a callcenter-branschen. Men i stället för konkurrens är det nu samarbete och gemensamma tag inom tjänstemannafacket Unionen som gäller nu när medlemsvården ska vässas och nyrekryteringar göras. Precis som inom IF Metall och andra förbund.
Men i takt med dessa och andra framtida sammanslagningar av just nu ekonomsikt och medlemsmässigt trängda fackliga organisationer så växer också behovet av att skapa väl fungerande nätverk för att stärka och tillvarata olika yrkesgruppers mera specifika intressen i olika branscher. Detta eftersom varje bransch och varje företag utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Det gör det nödvändigt att dessa större förbund satsa hårt på särskilda yrkes- och branschnätverk. En brandman identiferar sig i första hand som brandman och först i andra hand som kommunalare. En sjöman ser sig först och främst som sjöman och först i andra hand som sekoit. Samma sak med en järnvägare, bilbyggare eller undersköterska. Yrkesrollen kommer först och först därefter kommer förbundsidentiteten.
Det är också på samma yrkesmässiga grundidentitet som medlemsrekryteringen sköts bäst. Finns inte en väl fungerande yrkesidentitet och nätverk mellan likasinnade så blir det också svårare att rekrytera andra i samma yrke som medlemmar i ett förbund. Särskilt i tider när många tenderar att välja bort det fackliga medlemskapet.
Precis som i fackföreningsrörelsens barndom gäller det också nu att locka till oss fler. Det är viktigt att man är många om styrkan ska finnas för att sedan kunna sluta bra kollektivavtal i förhandlingarna med arbetsgivaresidan.
Inte minst bland de fackligt förtroendevalda finns nu en befogad oro för att många - av ekonomiska (dyrare medlemskap genom borttaget skatteavdrag) eller andra motiv - nu väljer bort det fackliga medlemskapet. Delvis också därför att facket på sina håll varit lite för "bekväm" och inte i tid sett om sitt hus.
Så oron nu är mer än befogad. För tio år sedan var 82 procent av de anställda i Sverige med i facket. I oktober 2007 var siffran nere i 72 procent - och kan möjligen sjunka ytterligare något om inte kraftfulla motåtgärder sätts in i tid.
Den här utvecklingen med raset i medlemstalen tog ordentlig fart när den nya Reinfeldt-regeringen chockhöjde a-kasseavgiften och slopade avdragsrätten för fackföreningsavgiften. (Arbetsgivarna fick däremot behålla sin avdragsrätt för sina medlemsavgifter.) Då började ett ras för facket som det inte sett maken till sedan 1920- och början av 30-talets krisår.
Den här utvecklingen får inte bara konsekvenser för fackföreningsrörelsen utan för hela den svenska och nordiska välfärdsmodellen.
En hög facklig organisationsgrad har gjort det möjligt att förbättra inte bara lönerna, utan också givit kraft bakom kraven på politikerna och de av de fackliga organisationernas medlemmar önskade reformerna och lagstiftningsåtgärderna.
Fackets styrka har medverkat till att förbättra semesterlagen, arbetsmiljölagen, medbestämmandelagen, arbetstidslagen, a-kassan, sjukförsäkringen, pensionerna, vuxen-och yrkesutbildningen, föräldraförsäkringen och andra sociala villkor.
Därför bör fler än enbart de fackliga organisationernas ledande företrädare vara bekymra sig när de fackliga organisationerna tappar medlemmar och förlorar i facklig och opinionsbildande tyngd och påverkansförmåga. Ett svagare fack riskerar att leda till en sämre arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Inte bara till sämre
kollektivavtal - och med dessa medföljande löner, försäkringar och övriga villkor i en anställning.
Blir 2008 det år då fackföreningsrörelsen på allvar börjar se om sitt hus och rusta för en uthållig offensiv? Eller fortsätter man och tappa medlemmar, och att därmed i styrka att påverka samhällsutvecklingen?
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Medlemsvård och medlemsrekrytering - en facklig ödesfråga
Vi lever i en tid av fackliga omstruktureringar i kombination med tapp av medlemmar till den fackliga organisationen och a-kassorna. 400 000 färre som medlemmar i de fackliga a-kassorna enbart under 2007. Och runt 175 000 färre som medlemmar i LO-, TCO- och SACO-förbunden på ett år.
Samtidigt med detta omstruktureras och sammanslås tidigare självständiga fackförbund. Industrifacket och Metallindustriarbetarförbundet har blivit IF Metall. Gamla, anrika Lantarbetareförbundet har gått upp i Kommunal. Pappersindustriarbetareförbundet utreder ett samgående med Grafiska fackförbundet samt med Skogs- och träfacket inom LO-familjen. Ytterligare andra - ex.vis på bygg-, el- och målasidan - lär nog följa inom några år.
I samtliga fall är det medlemsnyttan som står i centrum. Sammanslagningarna ska inte leda till längre avstånd till medlemmarna. Samordningsvinster på central nivå ska i stället lösgöra resurser för mer lokalt och regionalt fackligt arbete. Det är tanken bakom de fackliga sammanslagningarna.
Det är riktmärket även bakom det nya, sammanslagna tjänstemannafacket Unionen som organiserar 500 000 privattjänstemän genom sammanslagningen av industritjänstemannafacket Sif och handelstjänstemannafacket HTF inom TCO-familjen.
Bakom den här förändringen ligger också att yrkesrollerna har förändrats. Det är inte längre självklart vad som är en teknikorienterad arbetsplats eller ett tjänsteföretag. Allt fler är snarare både och i allt högre grad. Gränserna har - inte enbart i globaliseringens spår - blivit mera "suddiga" och flytande.
Också den här förändringen i arbetslivet - med allt mera flytande yrkesroller - påverkar i sin tur hur de fackliga organisationerna formerar sig för framtiden. Innan fusionen ifjol konkurrerade inom TCO-familjen HTF och Sif tidigare om samma medlemmar i bl a callcenter-branschen. Men i stället för konkurrens är det nu samarbete och gemensamma tag inom tjänstemannafacket Unionen som gäller nu när medlemsvården ska vässas och nyrekryteringar göras. Precis som inom IF Metall och andra förbund.
Men i takt med dessa och andra framtida sammanslagningar av just nu ekonomsikt och medlemsmässigt trängda fackliga organisationer så växer också behovet av att skapa väl fungerande nätverk för att stärka och tillvarata olika yrkesgruppers mera specifika intressen i olika branscher. Detta eftersom varje bransch och varje företag utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Det gör det nödvändigt att dessa större förbund satsa hårt på särskilda yrkes- och branschnätverk. En brandman identiferar sig i första hand som brandman och först i andra hand som kommunalare. En sjöman ser sig först och främst som sjöman och först i andra hand som sekoit. Samma sak med en järnvägare, bilbyggare eller undersköterska. Yrkesrollen kommer först och först därefter kommer förbundsidentiteten.
Det är också på samma yrkesmässiga grundidentitet som medlemsrekryteringen sköts bäst. Finns inte en väl fungerande yrkesidentitet och nätverk mellan likasinnade så blir det också svårare att rekrytera andra i samma yrke som medlemmar i ett förbund. Särskilt i tider när många tenderar att välja bort det fackliga medlemskapet.
Precis som i fackföreningsrörelsens barndom gäller det också nu att locka till oss fler. Det är viktigt att man är många om styrkan ska finnas för att sedan kunna sluta bra kollektivavtal i förhandlingarna med arbetsgivaresidan.
Inte minst bland de fackligt förtroendevalda finns nu en befogad oro för att många - av ekonomiska (dyrare medlemskap genom borttaget skatteavdrag) eller andra motiv - nu väljer bort det fackliga medlemskapet. Delvis också därför att facket på sina håll varit lite för "bekväm" och inte i tid sett om sitt hus.
Så oron nu är mer än befogad. För tio år sedan var 82 procent av de anställda i Sverige med i facket. I oktober 2007 var siffran nere i 72 procent - och kan möjligen sjunka ytterligare något om inte kraftfulla motåtgärder sätts in i tid.
Den här utvecklingen med raset i medlemstalen tog ordentlig fart när den nya Reinfeldt-regeringen chockhöjde a-kasseavgiften och slopade avdragsrätten för fackföreningsavgiften. (Arbetsgivarna fick däremot behålla sin avdragsrätt för sina medlemsavgifter.) Då började ett ras för facket som det inte sett maken till sedan 1920- och början av 30-talets krisår.
Den här utvecklingen får inte bara konsekvenser för fackföreningsrörelsen utan för hela den svenska och nordiska välfärdsmodellen.
En hög facklig organisationsgrad har gjort det möjligt att förbättra inte bara lönerna, utan också givit kraft bakom kraven på politikerna och de av de fackliga organisationernas medlemmar önskade reformerna och lagstiftningsåtgärderna.
Fackets styrka har medverkat till att förbättra semesterlagen, arbetsmiljölagen, medbestämmandelagen, arbetstidslagen, a-kassan, sjukförsäkringen, pensionerna, vuxen-och yrkesutbildningen, föräldraförsäkringen och andra sociala villkor.
Därför bör fler än enbart de fackliga organisationernas ledande företrädare vara bekymra sig när de fackliga organisationerna tappar medlemmar och förlorar i facklig och opinionsbildande tyngd och påverkansförmåga. Ett svagare fack riskerar att leda till en sämre arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Inte bara till sämre
kollektivavtal - och med dessa medföljande löner, försäkringar och övriga villkor i en anställning.
Blir 2008 det år då fackföreningsrörelsen på allvar börjar se om sitt hus och rusta för en uthållig offensiv? Eller fortsätter man och tappa medlemmar, och att därmed i styrka att påverka samhällsutvecklingen?
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 8:35 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home