Viktig framtidsdiskussion om vår sjukförsäkring och om rehab

Observerat och värderat:

Sjuka, arbetsskadade och ett system i behov av reformering

I vårt Sverige får vi allt oftare belägg för hur enskilda individer då och då blir orättvist behandlade och/eller hamnar mellan stolarna i vårt sjukförsäkringssystem. Det förekom tyvärr även med socialdemokrater i regeringen. Men skillnaden nu är att fallet blir hårdare, eftersom regeltillämpningen blivit tuffare. Människor skickas snabbare utför trappan – såvida man inte får hjälp med rehabilitering och en anställning.

Detta viktiga ämne togs upp i en interpellationsdebatt i riksdagen i tisdagen den 29 januari. Peter Hultqvist (s) vittnade i riksdagsdebatten hur antalet överklagade ärenden har ökat i Dalarna och att de överklagande har fått rätt i hälften av fallen: ”Försäkringskassan gör alltså en hårdare bedömning än lagstiftaren,” var hans slutsats.

Hultqvist ville veta vad socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m), kommandoran allt oftare kallad, var beredd att göra åt försäkringsläkarnas överprövningar och arbetssätt, så att systemet blir begripligt och accepterat hos de försäkrade och allmänhet.

Även Hillevi Larsson (s) från Skåne ifrågasatte systemet med försäkringsläkare som inte ser och möter patienterna. Hon betonade det faktum att kvinnorna är mest utsatta för allt hårdare – och orimliga – bedömningar.

Kurt Kvarnström (s) från Dalarna, precis som Peter Hultqvist, ville veta vad som görs för att människor inte ska bli helt utan försäkringsskydd och bli hänvisade till socialt bistånd (socialhjälp).

Cristina Husmark Pehrsson upprepade, som väntat, alliansregeringens mantra om jobbpolitiken och ”kampen mot utanförskapet". Men fortfarande vet inte de mest utsatta, de som verkligen sitter i detta så kallade utanförskap, hur deras framtid kommer att gestalta sig. Hur det blir med ekonomin om man inte blir rehabiliterad och kan jobba igen? Och hur påverkas pensionen med så låga ersättningar?

Bara att konsekvenserna kan bli mycket ödesdigra. Detta apropå bl a Kronofogdens nya rapport om överskuldsättningen i samhället. Så många som 400 000 svenskar tror sig inte kunna betala räkningarna i tid.

Sårbarheten ökar när socialförsäkringarnas ersättningar skärs ner - som nu har skett.

Häromdagen läste jag om hur en gammal rörmockare i Valdemarsvik som efter 42 år i yrket nu inte längre kan jobba på grund av knä- och ryggbesvär, skador som han fått i yrket. Men det striktare regelprövande handläggarna i Försäkringskassan vill nu inte längre betalar ut sjukpenning den arbetsskadade "rörisen". Sedan den 2 december 2007 har han inte rätt till sjukpenning, tros sina omfattande besvär samt flera läkarintyg som styrker hans arbetsskador. Men försäkringskassan menar att han ändå ska kunna arbeta. Med vad? Det har dom däremot inte preciserat. Men sjukersättningen har de nu dragit in. Bara ett av många exempel på hur alliansregeringen och Försäkringskassan i sin "tuffare" attityd numera inte vill se verklighet, utan inbillar sig att lösningen sitter i att ”alla som kan ska jobba.” Som det heter så vackert.

Men vem anställer en arbetsskadad för detta "röris" med 42 år i yrket och med begränsad arbetsförmåga och några få år kvar till ålderspension? Var finns de "reträttjobben" och de arbetsgivare som rekryterar sådana personer? Knappast på den privata marknaden - och i regel inte heller på den offentliga arbetsmarknaden. Och hur sannolikt är det att hans knän och rygg blir bättre med lite rehab? - ens om någon nu skulle vilja bekosta den (F-kassan/samhället).

I riksdagsdebatten i slutet av januari sade visserligen socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson (m) att hon höll med om verklighetsbeskrivningen. Men varför skjuter hon då på och jagar den enskilda, arbetsskadade individen?

Husmark Pehrsson upprepade visserligen tidigare uttalade löfte om att alliansregeringen "inom kort" kommer med ett åtgärdspaket för att minska frånvaron från arbetslivet på grund av ohälsa. En rehabiliteringskedja införs för ”en aktivare sjukskrivningsprocess med tidiga insatser för att individernas arbetsförmåga i större utsträckning ska tas till vara.”

Jo, jo, det låter sig sägas. Men att diskutera på ett teoretiskt plan om arbetsförmåga och sjukskrivningar utan koppla det till hur det de facto ser ut på arbetsplatserna och utifrån de stora förändringar där har skett under senare år är att ägna sig åt önsketänkande och flykt från verkligheten.

Tvärtom gäller det att utgå från verkligheten när man diskuterar och kritiskt värderar hur praxis har utvecklas på ett allt hårdare rationaliserat arbetsliv och hur praxis samtidigt har utvecklats bland handläggarna på Försäkringskassan. Enskilda individer blir orättvist och mycket illa behandlade, när regler tolkas mycket strikt och besluten inte ens alltid följer gällande lagstiftning eller vad som kan anses mänskligt rimligt.

En fungerande rehabiliteringskedja av sjukskrivna och långtidssjuka kan och borde kunna införas utan att man utsätter enskilda för en omänsklig och brutal behandling som nu lite för ofta är fallet i dagens Sverige.

Här finns onekligen reformutrymme och praktiska exempel i verkligheten att hämta stöd och inspiration ifrån när socialdemokraterna nu ska börja mejsla ut en arbetslivs- och socialförsäkringslinje som har och kan få ett brett stöd i den svenska väljarkåren inför kommande s-kongress och riksdagsval.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. Vad bra att Uppdrag granskning (30 jan.)tog upp bankernas ohemula vinster och fiffel på vanligt folks fonder, PPM-besparingar och annat. Snacka om att vi skulle behöva en tuffare lagstiftning här - och en rejäl konsumentmakt. Tråkigt dock att vi "sålde ut" vanligt folks premiepensioner till det här roffargänget! Varför inte fråga finansmarknadsminister Mats Odell om varför folk inte får fytta pengarna till 7:e AP-fonden???

Jobben, regeringströtthet och högervind bland tjänstemännen avgjorde valet 2006

Observerat:

Jobbfrågan och tjänstemännen röstade fram de nya moderaterna till makten i Sverige i valet 2006

Nu har vi fått forskarsvaret och pålitliga hårda statistiska fakta på att det var tjänstemannaväljarna som rösta fram Fredrik Reinfeldt och hans borgerliga alliansbygge till makten i Sverige i valet i september 2006.Visserligen presenterade sig moderaterna själva som "det nya arbetarpartiet" inför valet 2006. Men den långa sifferserien i valundersökningen som Statistiska centralbyrån, SCB, offentliggjorde den 31 januari 2008 visar svart på vitt att "de nya moderaternas" inbrytning bland LO-förbundsanslutna arbetare - 13 procent av moderatväljarna - och bland arbetare (också 13 proc. av m-rösterna) i valet 2006 ingalunda är något historiskt rekord.

Tvärtom var det bland gruppen tjänstemän och inte bland arbetare, som moderaterna gick fram tydligast i 2006 års riksdagsval. Andelen röster på moderaterna varierar från 26 procent bland lägre tjänstemän till hela 39 procent bland högre tjänstemän. Bland arbetare var andelen 13 procent, vilket är en lika hög andel som vid 1991 års riksdagsval som förde m-ledaren Carl Bildt till statsministerposten. Av sifferserierna nu framgår också att det valvinden för de segrande moderaterna blåste blåste svagare bland lågutbildade än bland högutbildade, och svagare bland LO-anslutna arbetare än bland tjänstemän inom TCO- och SACO-förbunden.

Bland de arbetslösa hade moderaterna klart mindre framgångar (+2 procentenheter jämfört med 2002 års riksdagsval) än bland förvärvsarbetande (+13 procentenheter). Bland personer som varit sjukskrivna mer än en månad det senaste året blåste också moderaternas valvind något svagare (+8 procentenheter) än bland personer som aldrig varit sjukskrivna (+14 procentenheter).

Allt det här framgår av statsveterna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg, verksamma inom Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, nu presenterat i i Statistiska centralbyråns publikation "Allmänna valen 2006. Del 4. Specialundersökningar". dag en första analys av väljarbeteende i samband med 2006 års riksdagsval.

Högervinden och jobben hjälpte alliansen att vinna
Av den här väljarbeteendeundersökningen framgår också att - precis som i tidigare val - är vänster-högerideologi och åsikter i vänster-högerfrågor fortfarande de mest betydelsefulla förklaringarna till partival och partibyten. Högervinden är därför en huvudförklaring till Reinfeldet-alliansens valseger hösten 2006. Aldrig tidigare har en så stor andel av de svenska väljarna - 46 procent - placerat sig själva till höger längs vänster-högerdimensionen som var fallet i 2006 års svenska riksdagsval.

De väljare som bytte parti över blockgränsen - blockbytarna - i valet 2006 jämfört med valet år 2002 är särskilt intressanta. Där går det att finna förklaringar till regeringsskiftet. De fem sakfrågor som upplevdes som viktigare bland de som bytte från s-blocket (s+v+mp) till b-blocket (m+kd+c+fp) än bland de som stannade kvar i s-blocket var ekonomi, skatter, utbildning, familjepolitik och sysselsättning. Bland de som bytte från socialdemokraterna till moderaterna var jobben (sysselsättning) viktigast, följt av skatterna och ekonomin. Eller med andra ord: alliansen och "de nya moderaterna" lyckades "ta över" den tidigare s-paradfrågan och göra jobben till en vinnarfråga för alliansen. Precis som även socialdemokraternas egen valanalys tidigare konstaterat.

Regeringströtthet bidrog också till att fälla socialdemokraterna
Bland de väljare som lämnade socialdemokraterna för att i stället rösta på något av de borgerliga allianspartiena (oftast moderaterna) är allmän regeringströtthet med s-regeringen Göran Person en lika vanligt förekommande förklaring som ideologi eller konkreta sakfrågor. (Båda dessa orsaker nämns av 35 procent av de tillfrågade i SCB:s färska valundersökning.) Partibytesmotiveringar med direkta hänvisningar till Göran Perssons person samlar 15 procent.Göran Persson var med andra ord mera av ett sänke än en tillgång för socialdemokraterna i valet 2006. Om än i något mindre grad än man hävdade direkt efter valförlusten.

Eller för att sammanfatta den här omfattande undersökningen av väljarbeteendet i svenska riksdagsvalet 2006, så var det jobben, trötthet med s-regeringen och tjänstemannaväljarnas byte av partival som sammantaget fällde avgörande och kom att föra m-ledaren Fredrik Reinfeldt och hans borgerliga alliansbygge till makten i Sverige efter tre perioder av socialdemokratiskt styre.

För socialdemokrater som vill vinna tillbaka regeringsmakten 2010 finns här många nytta lärdomar att dra inför kommande s-kongress 2009 och valrörelsen 2010.


Robert Björkenwall (070-578 61 95); (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

PS. vad bra att Uppdrag granskning igår tog upp bankernas ohemula vinster och fiffel på vanligt folks fonder, PPM-besparingar och annat. Snacka om att vi skulle behöva en tuffare lagstiftning här - och en rejäl konsumentmakt. Tråkigt dock att vi "sålde ut" vanligt folks premiepensioner, PPM, till det här roffargänget i bankerna som inte gör rätt för sina avgifter. Det hade varit bättre om AP-fonderna fått hand om PPM-pengarna.

/Robert

Barack Obama och Kennedyklanen - blir det en vinnande konstellation?

Observerat och värderat:

Barack Obama har fått ny vind i seglen - först South Carolina-valvinsten och nu också Kennedyklanens stöd

Nu har Kennedy-klanen tagit ställning för senator Barack Obama i kampen mellan honom och senator Hillary Clinton i racet om att bli demokraternas kandidat i presidentvalet i november 2008 i USA. Först kom John F Kennedy-dottern Caroline Kennedy ut på banan och sedan hennes farbror och senatornestorn Edward, Ted, Kennedy med samma officiella besked: senator Barack Obama har vårt stöd, han är vår man i presidentvalet. Ett besked som kan få betydelse inför det avgörande primärvalsracet i 22 samtidiga delstater - bl a viktiga Californien och New York - på supertisdagen den 5 februari.

Ända sedan morddagen har USA aldrig haft en president som JFK, anser hans nu 50-åriga dotter Caroline Kennedy. Nu är dock JFK-dottern Caroline bestämd på att en ny och inspirerande framtid åter är möjlig om Barack Obama, den afro-amerikanska senatorn från Illinios, blir demokraternas val inför kommande presidentval i november i USA.

I sin uppmärksammade New York Times-kolumn den 27 januari förklarar hon:
– Jag har aldrig haft en president som inspirerat mig så som människor säger att min pappa inspirerade dem. Men för första gången tror jag att jag funnit den man som kan bli just den presidenten. Inte bara för mig, utan för en ny generation amerikaner.
Hon syftar på senator Barack Obama. Logiskt har också New York Times över hennes artikel satt rubriken: ”En president som min far.”

– Vi har ett ansvar att hjälpa våra barn att tro på sig själva och kraften att skapa sin framtid, fortsätter Caroline Kennedy.
– Senator Obama inspirerar mina barn och mina föräldrars barnbarn med den möjligheten.

Obama lär jubla över att JFK:s dotter jämför honom med pappan.

Och nu är nyheten ute att även att JFK-brodern Ted också stödjer Obama. Beskedet kommer i samband med ett valmöte måndagen den 28 janurari, skriver New York Times. Och det – blir ännu ett bakslag för Hillary Clinton.

Senator Edward Kennedy berättade om sitt beslut redan torsdagen den 24 januari före primärvalen i South Carolina, som Barack Obama vann klart. Senator Ted anses vara ett av de tyngsta namnen i det demokratiska lägret inför presidentvalet i november.

– Jag har pratat med Ted ända sedan jag gav mig in i detta, sade Obama måndagen den 28 januari innan han lämnade Atlanta – efter en jordskredsseger i delstaten South Carolina.

Ted Kennedy är demokraternas verkligt politiska tungviktare. Hillary och Bill Clinton har förgäves sökt hans stöd. Att han backar Obama lär vara oerhört bittert för dem.

Caroline Kennedy är i dag enda levande barnet till John F Kennedy och hans hustru Jacqueline. Caroline Kennedys broder John F jr dog i en flygplanskrasch 1999.

Barack Obama har dock redan tidigare dragit till sig Kennedyklanens uppmärksamhet. Som ung senator ombads han hålla minnestalet vid det som skulle varit John F Kennedys 80-årsdag och inbjudan kom från Robert Kennedys änka Ethel Kennedy, som refererade till Obama som “vår näste president”, skriver nu New York Times.

Och nog finns likheter i JKF`s och Barack Obamas karriärer. John F. Kennedy blev senator blott 36 år gammal och USA:s yngsta president någonsin när han var 43 år. Barack Obama var 43 år när han blev invald som senator från delstaten Illinois och är just nu landets enda afro-amerikanska senator. Och skulle han - det är väl så där fifty-fifty nu - vinna först racet mot Hillary Clinton och sedan också det avgörande presidentvalet i november skulle han bli president vid 47 års ålder, den femte yngste någonsin och USA:s första afro-amerikanska president någonsin i landets historia.

Den kampanj som senator Barack Obama nu driver om "förändring" har också många likheter med den som senator och ex-justitieminister Robert Kennedy drev i Vietnamkrigströtthetens spår innan han så brutalt blev mördad i ett hotellkök i Los Angeles i samband med firandet den 6 juni 1968 efter primärvalsvinsten i delstaten Californien. Samma ungdomliga entusiasm då som nu i Obamas kampanj.

Att flera tongivande i Kennedyklanen nu har gett senator Barack Obama sitt oreserverade stöd i hans kamp om presidentposten är därför ingalunda oviktigt. Det här är ett besked som kan få betydelse inför det avgörande primärvalsracet i 22 samtidiga delstater - bl a viktiga Californien och New York - på supertisdagen den 5 februari.

Mycket tyder nu på att utgången i racet mellan Obama och Clinton nu har hårdnat och blivit ännu mera oviss. Kanske dröjer det till långt senare än supertisdagen den 5 februari innan vinnaren i den matchen kan koras. Kanske dröjer det ända till demokraternas partikonvent innan vi säkert vet vem som blir demokraternas presidentkanidat. Om det blir Barack Obama eller Hillary Clinton - båda f.ö med rimligen mycket goda chanser att sedan också ta hem det slutliga racet om Vita huset i november. Och möjligen då med den sympatiske John Edwards, ex-senator från North Carolina, vid sin sida som vice presidentkandidat.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

--------------------
PS.The New York Times, January 27, 2008. A President Like My Father By CAROLINE KENNEDY
U.S. / POLITICS|January 28, 2008: Kennedy Chooses Obama, Spurning Bill Clinton Plea
By JEFF ZELENY and CARL HULSE
Senator Edward M. Kennedy’s endorsement of Barack Obama pits leading members of the nation’s most prominent Democratic families against one another.

Nuder, Sahlin och s-partiets vägval

Observerat och värderat:
Om personskiftena i det socialdemokratiska partiet i Sverige

Ryktena om en kommande personförflyttning har cirkulerat länge i det socialdemokratiska partiet i Sverige, det just nu så överlägset ledande i alla opinionsmätningar. Men den nu avpolleterade ekonomiske s-talespersoner Pär Nuder ska ju bl a ha tackat nej till att i stället bli utrikespolitisk s-talesperson. Till slut blev det hela ohållbart och måste komma till ett mera brutalt avslut.

Formerna för avgången skadar dock förtroendet för partiledaren Mona Sahlins förmåga att leda socialdemokraterna och därmed landet. Även om det väl är så att "skuggfinansminister" Nuder själv försatt sig i en situation där han varit helt oemottaglig för alla former av samtal och andra erbjudanden. Inklusive erbjudandet om rollen som s-utrikestalesman med chans att gå in som excellens och utrikesminister efter en (s)-valvinst i valet 2010 - så då återstod väl bara en grövre kaliber med desavuering som följd.

Skälen för omgrupperingen är dock uppenbara. Därför var det i det avseendet inget märkligt att Pär Nuder nu får gå som socialdemokraternas ekonomiske talesman. Han har aldrig nått den folkliga popularitet som en framgångsrik politiker behöver. Han är också den i s-ledningen som mest är sammankopplad med valförloraren Göran Persson. Lägg till detta så att Pär Nuder har varit överraskande frånvarande i den politiska debatten sedan den inte helt överraskande valförlusten i september 2006.

Pär Nuder sägs samtidigt själv ha varit missnöjd med att Mona Sahlin inte leder partiet tillräckligt kraftfullt. Mona Sahlin är missnöjd med att Pär Nuder inte visar tillräckligt engagemang i rollen som skuggfinansminister.

Så har snacket gått länge och när två personer som ska utgöra ett team är missnöjda med varandra så måste till slut den ena stiga åt sidan.

Det blev Pär Nuder, naturligtvis. Och det var i grunden väntat - om också formerna för hur det hela sköttes på lämnar en del övrigt att önska.

Men att döma av stämningsläget bland s-sympatisörer nu är det inte heller en politisk linje av Nuder-Perssons snitt precis det som s-sympatisörerna nu mest önskar, utan snarare en politik som ligger mer till vänster i ekonomiska, arbetsmarknadspolitiska, sociala och skattemässiga frågor.

Det väntade valet av den nuvarande näringspolitiske talespersonen Tomas Östros som ny ekonomisk talesman för socialdemokraterna är i det avseendet sannolikt i mångas ögon inte något som direkt antyder en ny och lite radikalare politisk linje än den som Nuder stått för. Men osvuret här är väl bäst att tillägga. Däremot kan nog Östros förväntas vara mera följsam och gå bättre ihop med partiledaren Sahlin än vad Nuder uppenbarligen har gjort eller velat göra.

Och målar då partiledare Sahlin i kommande linjetal och annat lite senare i år upp en tydligare "uppbrott från Göran Persson-linjen" i ett antal olika sakfrågor och vad gäller den socialdemokratiska berättelsen om hur man vill förändra Sverige efter alliansparentesens fyra år, så lär nog Östros följsamt hänga på och göra vad han kan för att förstärka densamma. Och det just nu så opinionsmässigt dominerande socialdemokratiska partiet lär då sannolikt också bli lite mera nöjd och glad. Än som fallet är i detta nu.

/Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/


PS. Läste i f d LO-ekonomen och tidigare vice riksbankschefen Villy Bergströms intressanta och välskrivna bok om LO-ekonomerna förr och nu - och fick bland mycket annat bekräftat att den tidigare "rabulisten" och docenten i ekonomi i grunden numera är en synnerligen pragmatisk "Feldt-socialdemokrat" (ideologiskt sett). Alltså en socialdemokrat av ungefär Pär Nuders något höger om mittenlinje inom svensk socialdemokrati.

Ohälsoskulden och de otillräckliga resurserna för att hantera problemet

Den svenska "ohälsoskulden” uppgår till 566 miljarder kronor, har Försäkringskassan räknat fram i en ny rapport. I den siffran har man lagt ihop alla framtida betalningsåtaganden till de cirka 550 000 människor som får sin lön via sjuk/aktivitetsersättning (tidigare kallad förtidspension). För tio år sedan var skulden 346 miljarder kronor.

För de enskilda personer som ingår i den här totalsumman handlar det både om förlorad livskvalitet och försämrad ekonomi. Inte minst påverkas ålderspensionen om du under dina aktiva år tvingas leva på en standard långt under den du skulle ha haft om du kunnat arbeta.

För övrigt finns det forskning som pekar på ett klart samband mellan dålig ekonomi och dålig hälsa. Alltså: Ökade klyftor (regeringspolitiken) är i sig en bidragande orsak.

Den borgerliga regeringens satsning på "nyfriskjobb" med slopad arbetsgivaravgift ”två gånger om”, utökat fribelopp (3000 - 4 000 i månaden) för de förtidspensionärer som börjar jobba igen förslår inte långt. Det kan på sin höjd ge några tusen jobb kanske, men för det stora flertalet av de 550 000 förtidspensionärerna räcker det inte. Regeringen Reinfeldt har inte insett den kranka verkligheten: Du blir inte förtidspensionär utan orsak. Dessutom har arbetsgivarnas kravlista blivit tuffare, inte lindrigare.

En regering som valt att skära ner och devalvera stödet till det aktiva och förebyggande arbetsmiljöarbetet står utan långsiktiga lösningar på ohälsan.

Parterna på arbetsmarknaden - arbetsgivare och fackliga organisationer - kan och ska givetvis göra vad de kan för att skapa mer hållbara arbetsmiljöer. Men regeringen har det övergripande ansvaret för skyddsnätet och det förebyggande folkhälsoarbetet får de resurser som tarvas för uppgiften. I nuläget är de dock helt otillräckliga.
Robert Björkenwall
(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Hillary Clinton, Obama och kampen om Vita huset

Observerat och värderat:
Hillary Clinton och kampen om Vita huset

Om möjligen några tvivlare tidigare fanns, så är alla nu ense. Den amerikanska ekonomin är i kris och lågkonjunkturen går inte längre att undvika. En dramatiska räntesänkning från amerikanska centralbanken och presidentlöftet om väldiga skattesänkningar för att få hushållen att konsumera, kan bara lindra problemen. Men de grundläggande snedbalanserna består. Och åter får vanliga medborgare stå för finansmarknadernas förlöpningar och felspekulationer.

De första tecknen kom redan 2006. Allt fler amerikanska husägare fick, i takt med att räntorna höjdes, allt svårare att betala sina huslån. På försommaren 2007 förstod allt fler att något allvarligt var på gång. Då kollapsade några hedgefonder hos investeringsbanken Bear Stearns. Och strax därpå varnade en stor fastighetsmäklare för det största prisfallet sedan depressionens 30-tal. Och ovanpå detta blev julhandeln i USA den svagaste sedan år 2002.

När storbankerna sedan också i januari presenterade fortsatt enorma kreditförluster blev krisen akut. Enbart den största bankkoncernen Citigroup redovisar en förlust på 115 miljarder kronor, bara så här långt.

Svaret på alla dessa kristecken den 22 januari från den amerikanska centralbanken, FED, blev en snabb och kraftig räntesänkning. Från Bush-regeringen annonseras skattesänkningar i storleksordningen tusen miljarder kronor. Kanske och i bästa fall kan detta få konsumenterna i USA på lite bättre humör. Även om mycket tyder på att åtgärderna har satts in lite för sent. Och samtidigt som det nya skattesänkningslöftet inte heller precis bidrar till att lätta på problemet med enorma budgetunderskott och underskott i handelsbalansen som den nyliberala skattesänkarpolitiken och den nykonservativa och dyrbara krigspolitiken i Irak orsakar.

Inget lätt arv att hantera för Clinton eller Obama
Det här blir inget lätt arv att hantera för den som nu om mindre än ett år ska ta över i Vita huset som president efter den misslyckade George Walker Bush, den mest impopulära president som USA haft sedan Richard Nixon avgick i Watergate-skandalens spår 1974.

Oavsett om det nu blir demokraternas Barack Obama från Illinois eller New York-senatorn Hillary Clinton som till slut tar hem racet i november-valet 2008. För det är liksom demokraternas tur nu efter åtta år med republikanerna och Bush och väljaropinionen talar också för ett sådant skifte, menar statsvetaren och Nordamerika-institutets föreståndare Erik Åsard när han redde ut begreppen på ett publikt och välbesökt ABF-möte i Stockholm den 22 januari.

- Vem av dessa två - Obama, svart senator från Illinois eller Clinton, vit kvinna och NY-senator - som till slut vinner går inte att säga. Först efter "supertisdagsvalets" demokratiska primärval i 22 delstater (bl a "tunga" Calfornien och New York) vet vi säkert vem av dessa två som får möta Arizona-senatorn John McCain, ex-guvernör Mitt Romney från Massachusetts, baptistpastorn och ex-guvernören Mike Huckabee från Arkansas, ex-New Yorkborgmästaren Rudy Giuliani eller vem det nu blir på den republikanska sidan i en avgörande valomgång i november. Där är racet ännu mycket öppet, anser Erik Åsard.

- Men som opinionsläget nu är i USA har såväl en svart man som en vit kvinna nu för första gången en verkligt god chans att göra historia och bli vald till USA:s nästa president. Tuffast motstånd om de oberoende väljarna - avgörande tio procent av den röstande väljarkåren - lär McCain erbjuda medan t ex den högerkristne Huckabee skulle vara lättare att besegra för Hillary Clinton eller Barack Obama i novembervalet, menar den balanserade och kunniga USA-kännaren Erik Åsard.

Hillary Clinton - en liberal kvinna med konsrvativa drag
I sin, analytiskt skrivna och nya bok - "Hillary Clinton. En politisk biografi" (Historiska Media) - ger Erik Åsard en bra sammanfattande bild av senator Hillary Clintons ideologisk-politiska utveckling - från det republikanskt konservativa medelklasshemmet lite utanför Chicago, hennes studier på Wellesley College (kvinnouniversitet) i Massachusetts och hur hon där drogs in i politiskt radikalare kretsar (anti-Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsen), skrev en uppsats om en radikal facklig ledare (närmast syndikalist) och blev en politisk aktivist. Fortsatte - efter viss tvekan mellan Yale och Harvard - sina studier i juridik vid Yale-universitetet och träffade sin blivande man, Bill Clinton - en radikal aktivist och något mera bohemisk juriststuderande än den hårt disciplinerade Hillary Rodham.

Efter avslutade juriststudier blev såväl Bill som Hillary tillfrågade om de ville ingå i Watergate-utredningen. Men bara Hillary, 26 år, tackade ja och blev där snabbt en av utredningens viktigaste personer och skrev bl a vilka kriterier (utifrån författningens art. II, sektion 4) som borde gälla för när en president kan ställas inför rätta. "Ironiskt nog samma kriterier som senare republikanerna i kongressen använde sig av när de försökte få president Bill Clinton inför riksrätt efter hans kvinnoaffär med praktikanten Monica Lewinsky (och påstådd mened) i december 1998 - i ett försök att få bort detta av dem hatade politiska superproffs från den politiska scenen. Dock utan att lyckas. För det har han att tacka sina partikamrater i kongressen, "som under stor medial press behöll lugnet". "Men mest av allt kunde Clinton tacka sin hustru, utan vars hjälp och stöd han inte skulla ha tagit sig igenom eldprovet" (Åsard, sid 171).

Trots att också hon blev nersolkdad av affären så valde hon att "hålla ihop familjen" - och fick samtidigt förnyad populäritet. Något som i sin tur sedan öppnande vägen för henne att meddela demokraterna att hon ställde upp som senatorskandidat i New York i valet 2000 efter avgående demokraten Patrick Moynihan. Hon har sedemera också blivit omvald år 2006 som senator för New York - och med det som plattform nu siktat vidare mot Vita huset. En dröm hon själv länge haft.

Tveklöst har hon - med det charmiga "politiska djuret" Bill Clinton vid sin sida; "hon och han hänger ihop som ler och långhalm" - också kompetens och erfarenhet nog att både erövra och utöva presidentmakten. Förutsatt då att hon nu förmår besegra den afro-amerikanska senatorn Barack Obama på demokraternas sida, som också har en god chans att vinna.

Hillary Clintons stora handikapp är hennes oförmåga att bjuda på sig själv. Det är ett svårt handikapp i amerikansk och starkt mediefierade politik. Så hon behöver verkligen den populäre och charmige Bill vid sin sida, menar Erik Åsard.

Men vinner hon över Obama så är chansen stor att hon kan gå hela vägen till Vita huset - igen. Och skriva politiska historia som USA:s första kvinna som landets president.

Lika mycket historia skulle det emellertid också bli om också Barach Obama skulle vinna - och bli USA:s första afroamerikanska president.

ROBERT BJÖRKENWALL
(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/


-------------
Erik Åsard: "Hillary Clinton. En politisk biografi", Historiska Media, 283 sidor

Hur möter facket framtidens tuffa utmaningar?

Analyserat och värderat:

Fackföreningsrörelsen måste rusta sig för en tuffare framtid

Fram till mitten av 2000 var mer än 80 procent av arbetarna och tjänstemännen med i facket. Sedan senhösten 2006 och framför allt under 2007 så har den siffran gradvis men relativt snabbt rasat ner, först till 78 procent och låg i slutet av 2007 nere på 72 procent. Den borgerliga Reinfeldt-regeringens höjningar av egenavgiften till a-kassan är den viktigaste orsaken men också det borttagna skatteavedraget för fackförenings- och a-kasseavgiften har haft betydelse för raset i den fackliga organisationsgraden. Från ett stabilt tillstånd där åtta av tio löntagare varit med i facket till ett läge där nu sju av tio är medlemmar i en facklig organisation. Inte minst mot den bakgrunden krävs nu en ordenlig och genomlysande debatt och beslutsdiskussion om hur fackföreningsrörelsen bäst ska vända trenden, bryta nedgångsspiralen och vända utvecklingen i mer positiva banor igen.

Nu måste förbunden inom LO tillsammans på LO-kongressen senvåren 2008 fatta beslut som gör att den negativa trenden bryts.

För detta krävs både en klok och självkritisk analys och att LO-kongressen sedan också förmår att fatta rader av beslut som rustar fackföreningsrörelsen för en ingalunda helt problemfri framtid. Och detta än mera så om riksdagsvalet hösten 2010 inte skulle leda till ett önskat maktskifte:

o En given sak är att organisationsplanen för LO måste ses över. Antalet fackförbund och vem som organiserar vem. Gränsdragningen mellan förbunden måste följa dagens och i möjligaste mån också hantera morgondagens näringsliv. Samtidigt som också det demokratiska inflytandet förbättras inom LO och dess förbund.

o Det måste bli lättare att bli medlem i facket, inträdeskraven måste ses över. Och arbetet med att värva medlemmar måste intensifieras.

o Den fackliga informationen och kunskapen om villkoren i arbetslivet - avtal, lagar och försäkringar - måste förbättras i ungdomsskolan, såväl i avgångsklassen på grundskolans högstadium som i gymnasieskolan. Nu är den helt otillräcklig eller lyser inte sällan nära nog helt med sin frånvaro.

o Ett medlemskap måste finnas som passar situationen för dagens ungdomar som under långa tider allt oftare bara får tillfälliga jobb. Ett ungdomsmedlemskap i LO bör utredas som en av flera vägar att gå för att möta dagens och framtidens utmaningar.

o En stark facklig a-kassa som bygger på trygghet i förändringen och med ett starkt fackligt inflytande behövs mer än någonsin i vårt starkt föränderliga arbetsliv.

o Sist och slutligen måste LO och dess förbund rusta upp sin egen fackliga utbildning, såväl vad gäller kunskaper i organisation, medlemsvärvning, a-kassa, ideologi som vad gäller globaliseringens utmaningar och möjligheter i ett allt mera föränderligt arbetslivet.

Inte minst EG-domen i det så kallade Laval-målet (lettiska skolbygget i Vaxholm) visar att inte ens den svenska kollektivavtalsmodellen och med den sammanhängande arbetsrättsliga regelverk längre kan tas för given ens på inhemsk, svensk arbetsmarknad. Tvärtom måste den nu försvaras bättre och kraftfullare om den alls ska kunna överleva ens i en nära i framtid.

Och det bör, som LO-ledningen nyligen visat, vara möjligt men kräver långt mer än enbart lite vackra högtidstal och naiv välvilja. Nämligen genom lagändringar i såväl medbestämmandelagen (lex Britannia-paragrafen i MBL), i utstationeringslagen (den svenska tillämpningen av EU:s utstationeringsdirektiv för utländsk arbetskraft och dess arbetsvillkor) och varför inte också en särskilt EU-domstol av svensk AD-modell som enbart dömer i arbetsrättsliga frågor. EG-domstolen har inte riktigt den kompetensen. EG-domstolen tenderar för övrigt alltid att döma utifrån den fria rörlighetens marknadsprinciper och åsidosätta andra ting som att det mänskliga kapitalet ska ha anständiga och rimliga villkor samt inte behandlas som vilken vara som helst.

Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Utförsäljningsminister Odell fortsätter sin ideologiska odyssé och säljer ut till reapris

Observerat

Finansmarknadsminister Mats Odell (kd) framhärdade i TV-Aktuellt häromkvällen att utförsäljningen av de statliga bolagen kommer att fortsätta enligt tidigare planering. Att Stockholms- och andra aktiebörser i världen fallit som en sten sedan i höstas och att de statliga bolag som står på utförsäljningslistan hastigt och lustigt tappat minst 15 miljarder i värde, bekymrar dock inte frimicklaren Mats Odell.

Talet om att pengarna behövs för att betala av statsskulden och/eller bygga ut infrastrukturen och till fler äldreplatser faller platt till marken. I grunden handlar det hela om något helt annat, nämligen om att privatisera enbart för privatiserandets skull. Vad man egentligen får in till statskassan i den här statliga rean på offentlig och lönsam egendom spelar ingen bärande roll i Mats Odell och alliansregeringens värld.

Utförsäljningsminister Odell trampar på i ullstrumporna i sin ideologiska odyssé och håller nu på att i rask takt förskingra våra gemensamma tillgångar.

/Robert Björkenwall

Observerat apropå debatten om Lavalmålet och kollektivavtalen

Bra att LO-Wanja och Erland Olauson den 18 januari kör en DN debattare om Lavaldomens konsekvenser - och om behovet av att skriva om utstationeringslagen och den juridiska konstruktionen i lex Britannia samt om substansen i våra kollektivavtal.

Men visst borde väl socialdemokraterna som parti - apropå riksdagsdebatten 18 jan. om Lavaldomen och kollektivavtalen - våga säga att vi godkänner inte nya EU-fördraget innan vi rett ut att vår kollektivavtalsmodell håller och att regeringen verkställer nödvändiga förändringar av utstationeringslagen och den juridiska konstruktionen i MBL § 42 (lex Britannia). Gjorde man det, skulle det onekligen sätta ökat tryck på arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och den borgerliga alliansregeringen. Men här fegar S lite onödigt. Sannolikt rädd för att få en ny EU-debatt på halsen. Men jag tror man faktiskt resonerar fel när man gör så här...

Tyvärr kan man ju inte lita riktigt på att alliansregeringen gör det den borde här för att trygga den svenska kollektivavtalsmodellen. Där hade miljöpartiets Ulf Holm -riktigt bra i riksdagsdebatten 18/1 om Lavaldomen - rätt. Holm var bäst i riksdagsdebatten om den svenska arbetsmarknadsmodellen och EU. Även om också S-E Österberg, s-talesperson i arbetsmarknadsfrågor, spottade upp sig och blev lite tydligare i den senare replikväxlingen med arbetsmarknadsminister Littorin. Men han inledde lite svagt.

Den tidigare kommun- och finansmarknadsministern Österberg från Skinnskatteberg blir ibland väl "suddig" när han pratar. Säger inte alltid riktigt det han borde säga - och göra det tydligt nog.
Robert Björkenwall

Maud Olofssons "meningslösheter" och Hägglunds dribbel

Maud Olofssons "meningslösheter"

"Meningslösheter" sade näringsminister Maud Olofsson i ett replikskifte med oppositionsledaren Mona Sahlin i vårriksdagens första partiledardebatt den 16 januari. Det hon betecknade så var olika Ams-åtgärder och olika ersättningar för arbetslösa och sjuka.

Det är ett lika cyniskt som avslöjande uttalande inte bara för den moderatledda regeringen utan också de nya centerpartisterna - de nyliberala mauderaterna. Inte sällan med Stureplanscentern som körens försångare.

Meningslösheter är ju annars en benämning på sådant som anses vara onödigt och kan tas bort utan problem. Men i det här fallet är t ex ingalunda arbetsmarknadsutbildningar, sådant som utan vidare kan tas bort. I det här fallet handlar det däremot om sådant som en någorlunda dräglig ekonomisk trygghet för den som drabbas av sjukdom, blivit av med jobbet eller behöver omskolning till ett nytt yrke i Ams regi för att åter ta sig in på arbetsmarknaden.

Men allt detta är "meningslösheter" i centerns och Maud Olofssons Sverige. Det säger mycket om vilken människosyn som numera styr och hur långt man i alliansregeringen är beredd att gå i sin ideologiska ambition att stöpa om det svenska folkhemmet.

Göran Hägglunds dribbel och faktafel
Socialminister Göran Hägglund,kd, var personligen sympatisk men klen i riksdagens partiledardebatt. Inte minst då när han i en replikväxling med vänsterledaren Lars Ohly om sjukförsäkringen drog till med det klena svaret att nedskärningen är nödvändig för att fler sjuka ska få rehabilitering. Sanningen är ju att rehabinsatserna ju skärs ner med 1,5 miljard och det samtidigt som socialförsäkringen år 2008 går med 14 miljarder i vinst. Stålar som i stället delas ut i skattesänkningar till mångmiljonärerna.

Men att vara populär i denna begränsade väljarkår räcker inte för att vinna nästa val.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Mycket gick i gamla hjulspår men brände till om sjukvården

Analys
Partiledardebatt i Sverige i gamla hjulspår men brände till om sjukvården

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde vårriksdagen i Sveriges första partiledardebatt den 16 januari 2008 med att ta Bill Clintons 1990-talspolitik till hjälp för att förklara alliansregeringens inriktning på politiken. En politik som omsatt i verkligheten just nu - och sedan åtminstone tre kvarts år tillbaka - möter ett massivt motstånd och ogillande från en stark majoritet av svenska folket i olika opinionsmätningar. Debatten fördes också i ett läge när den ekonomiska lågkonjunkturen lurar runt hörnet och inflationen är den högsta på fjorton år i Sverige. Men för dagen kom inga regeringskommentarer om exempelvis de överraskande höga inflationssiffror - 3, 5 % i årstakt - som Statistiska centralbyrån, SCB, presenterade måndagen den 15 januari.

I stället valde regeringens ledande partiföreträdare, statsminister Fredrik Reinfeldt (m) och andra, att bortse från detta och i stället tala om sin politik för arbete, inkomstskattesänkningar för de som tjänar minst, utbildning också för de allra yngsta samt om det blir mer till välfärden och resurser för att möta klimathotet. Men problemet är skillnaden mellan teori och praktik inte sällan är rätt stor. Subventionen av hushållsnära tjänster, som skulle göra ”svarta jobb vita” är exempelvis så här långt ett fiasko. Av förväntade 45 000 ansökningar om subvention har man fått in cirka 1 000. Eller möjligen något lite mer när också januari månad är slut.Men större än så är inte intresset för den här jobbsatsningen.

Detta kommenterades dock inte av vare sig statsminister Fredrik Reinfeldt eller hushållstjänstreformens främsta tillskyndare, näringsminister Maud Olofsson (c).

Statsminister Fredrik Reinfeldt valde däremot på nytt att återupprepa sina ständigt återkommande, retoriska frågor till oppositionsledaren till Mona Sahlin (s):
– Vad vill du göra för Sverige, hur ska du åstadkommadet du vill göra och med vem vill du genomföra politiken?

Mona Sahlin tyckte att Reinfeldt lekte "sanning och konka", att han betedde sig som en 12-åring.

– Politiken och debatten är betydligt allvarligare än en barnslig lek, sade Sahlin. Hon menade att regeringens politik gynnar de som redan har mest och slår mot de arbetslösa och sjuka.

Sant är att regeringen Reinfeldt hållit och håller ett högt tempo i förändringsarbetet. Men det brister - brister gravt - i konsekvensanalysen, anser den socialdemokratiska oppositionen. Många svenska hushåll har blivit mindre motståndskraftiga. När konjunkturen viker riskerar allt fler att hamna i det prekära läget att pengarna inte räcker till och man tvingas tära på sina besparingar – eller söka socialhjälp. Särskilt så efter med tanke på att dagpenningen från arbetslöshetskassan har skurits ner och 400 000 ansett sig nödgade att lämna de fackliga a-kassorna som en följd av de kraftigt höjda, av regeringen framtvingade höjningarna av egenavgifterna till a-kassorna.

Det här är inte att svartmåla – det är att inse hur resurserna har omfördelats och vad det innebär för enskilda människor, anser oppositionen. Många väljare hade förväntat sig mer än vad de faktiskt har fått, säger t ex statsvetaren Peter Esaiasson som förklaring till regeringens växande opinionsmotvind. Ett opinionsunderläge som, menar han och andra statsvetare, kan visa sig bli mycket svårt att hämta igen fram till nästa riksdagsval i september 2010.

Enligt fp-ledaren, major Jan Björklund är socialdemokraternas enda löfte att om de får makten tillbaka ska bidragen åter öka till de som inte arbetar. Han menade att Mona Sahlin helt saknar politik för att skapa fler jobb.

- Ni förminskar människor genom att betrakta dem som sociala klienter. Alla kan inte leva på bidrag, men alla kan bidra med något.

Mona Sahlin kontrade med bland annat socialdemokratiska satsningar på vuxenutbildning och högskolor för att alla ska få en chans till, en andra och en tredje utbildningschans. Detta som kontrast till regeringens och utbildningsminister Björklunds stora nedskärningar i komvux och arbetsmarknadsministern Littorins kraftigt nedskurna anslag till bl a olika slag av arbetsmarknadsutbildningar.

Utbildningssatsningar som, enligt färska utvärderingar, visar sig leda till jobb. 77 procent av dem som genomgått en arbetsmarknadsutbildning har fått jobb inom sex månader efter avslutad utbildning. Ändå fortsatte näringsminister Maud Olofsson (c) att i riksdagens partiledardebatt nedlåtande tala om dessa AMS-åtgärder som "oväsentligheter". Snacka om cynism och förnekande av verklighetsanknutna fakta.

Mest ideologisk och partiskiljande mellan regering och opposition blev vårriksdagens första partiledardebatt om sjukvården; om offentlig kontra privat och om privata vårdförsäkringar och så kallade kundval i vården - och som bl a leder till stängda eller kraftigt nedbantade närakuter i fattiga Stockholms-förorter och resursöverföringar till mera välbärgade stadsdelar i centrala Stockholm (nu praktiserat av sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt i Sthlms landsting). Här måste man nog dra slutsatsen att s oppositionsledaren Mona Sahlin lyckades tränga upp statsminister Reinfeldt mot repet, dels med exemplet med kundvårdvalet i Stockholm. och dels när hon pekade på riskerna för att Sverige kan komma att få en utveckling mot kommersialisering och marknadifiering av den hittills övervägande i offenlig regi (landstings-) drivna sjukvården.

Direktörens son och fabriksarbetarens dotter kommer då inte längre att dela samma villkor i vården som hittills varit det övergripande målet för vår offentligt finansierade och drivna hälso- och sjukvård på lika villkor och till en hög och jämlik standard för alla. För att knyta an till en gammal bild som Sveriges tidigare statsminister Tage Erlander ofta brukade återkomma till när han pratade om offentlig kontra privat, plånboksstyrd hälsp- och sjukvård. Bra så.

Men också oppositionsledaren Mona Sahlin visade en viss öppenhet för "alternativa driftsformer" i vården, kanske lite för ograderat. Men detta som komplement till den offentligt drivna sjukvården.

I slutet av partiledardebatten berördes i replikväxlingen också den i Sverige heta frågan om EU, Vaxholmsfallet (Lavaldomen) och de svenska kollektivavtalens giltighet och räckvidd. Visst, har vi - konstaterade Mona Sahlin - en del möjligheter att själva lagändra så att vi rättar till och undanröjer det som EG-domstolen skapade osäkerhet om i sitt utslag i december om det lettiska skolbyggets villkor i svenska Vaxholm (Lavaldomen). Men vill Reinfeldts alliansregering - arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) verkligen komma de fackliga organisationerna i Sverige till mötes här? Detta dels genom en omskriven utstationeringslag (tillämpningen av EU:s utstationeringsdirektiv), och dels bättre juridisk utformning av lex Britannia (paragraf 42 i medbestämmandelagen, MBL; om blockader för att få till stånd kollektivavtal). Men det förtar inte att många menar att socialdemokraterna borde våga sätta press på att också EU måste respektera vår kollektivavtalsmodell i samband med att Sverige ska ratificera det nya fördraget, Lissabonfördraget. Många menar att socialdemokraterna borde förbehåller sig rätten att dröja med att godkänna det nya EU-fördraget tills det står helt klart att vi kan undvika att våra svenska kollektivavtal inte tas över av andra, billigare avtal för utländska arbetare och tjänstemän som gör jobb i Sverige.

Men som helhet gjorde socialdemokraternas Mona Sahlin sin kanske bästa partiledardebatt - och särskilt så när hon pratade om sjukvården, hårt attackerade alliansens lösningar och pratade om S alternativa vägval. Sedan finns en del bedömare som som önskar sig lite mer och tydligare förslag vad gäller jobben - utöver då att Mona Sahlin försvarade AMS` utbildningsåtgärder, komvux och att ge arbetslösa en andra och en tredje chans...

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Visst finns det vinnare med nya kommunala fastighetsavgiften

Regeringen säger att det finns vinnare när den statliga fastighetsskatten omvandlades till en kommunal fastighetsavgift. Och visst - sådana finns.

Västsvenska tidningsdraken Göteborgs-Posten, GP, rapporterar att den synnerligen förmögne artisten Per Gessle får 123 000 kronor om året i sänkt fastighetsskatt. Fastighetsdirektören och miljardären Fredrik Lundberg som bor i fashionabla Djursholm får ytterligare 120 000 kronor om året att röra sig med.

Någon vidare uppskattning i breda folklager för sin politik får däremot inte regeringen Reinfeldt.

Den ena opinionsmätningen efter den andra visar, föga överraskande, på fortsatt och massivt misstroende mot regeringen Reinfeldt från svenska folkets majoritet. Något annat är heller inte att vänta med den fördelningspolitiken.

Robert Björkenwall

Om några läsvärda böcker och en film

Läste häromdagen ut Leif G W Perssons roman om Palmemordet - "Faller fritt som i en dröm" - igår. Lysande bok. Polisprofessorn skriver bra och har en story som väl fångar in hur det kunde ha gått till...

Plöjer just nu noggrant Simon Sebag Montefiores väldokumenterade tegelsten om den unge Stalin i Georgien. Säger mycket om varför han blev den han blev och hade smartness samt brutalitet nog för att också hålla sig kvar vid makten så länge som han gjorde som Sovjetunionens diktator fram till sin död 1953.

En stilist i en liten annan genre är ex-västerbottningen Torgny Lindgren och hans stilistiskt lysande "Norrlands akvavit". Se det är en berättare det...helt i klass med "Pölsan" som kom härom året!

Apropå historia så blir det nu i dagarna förresten premiär här i Sverige - Finland har redan haft det - på Åke Lindman sannolikt - har jag hört - mycket intressanta nya film om Nordens största militära slag, det för Finland så avgörande slaget vid Tali-Ihantala några sommarveckor runt midsommartid 1944, då finnarna till priset av 8 500 stupade och långt fler sårade lyckades få stopp på den furiösa sovjetryska offensiven på karelska näset.

Hans förra film - Framom främsta linjen - om de finska järgarsoldaterna (Finlands tidigare president Manu Koivisto var en av dessa!) var f.ö utmärkt bra. Så han har nog inte gjort ett dåligt jobb heller nu, tror jag. OCh se den ska jag.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com)

Medlemsflykten från facket och vad som krävs för att vända trenden

Analyserat och värderat:
Det räcker inte särskilt långt med enbart glassiga PR-kampanjer för att vända medlemsflykten inom fackföreningsrörelsen

Just nu finns något av en hype inom fackföreningsrörelsen att satsa på glassiga och synliga medie- och PR-kampanjer för att försöka vända trenden vad gäller medlemsflykten. Men det lär nog inte räcka särskilt långt om man på allvar vill vända trenden. I bästa fall är det dock en början på något mycket mera och sannolikt tålamodsprövande organisations- och opinionsbildningsarbete.

Minus 120 000 medlemmar fram till 1 december 2007 betyder ett tapp på 7 procentenheter av LO-förbundens medlemsstock. (De fackliga a-kassorna har genom rekordfördyringen av a-kasseavgiften tappat ännu många fler eller runt 400 000 medlemmar det senaste året.)

Tjänstemannafacken inom TCO har krympt lite mindre eller med 45 000 medlemmar, dvs 4 procentenheter.

Akademikerorganisationen Saco och dess olika förbund har klarat sig bäst och ökat med 0,2 procentenheter under första halvåret 2007. Men också det är klart sämre än tidigare år. Nu måste även Saco börja jobba för att motivera sin existens på ett sätt som man fram till nu inte behövt göra.

Sammantaget var den fackliga organisationsgraden i oktober 2007 nere i 72 procent, enligt beräkningar av den erfarna sociologen Anders Kjellberg som löpande följer utvecklingen. Det är en minskning på 4,4 procentenheter på bara ett år.

För tio år sedan var anslutningsgraden på svensk arbetsmarknad till de fackliga organistionerna tio procentenheter högre, dvs 82 procent.

Det som länge varit en sanning på svenska arbetsmarknad att åtta av tio löntagare är med i facket håller alltså inte längre streck. Nu är det i stället runt sju av tio som är med i facket och trenden är fortsatt sjunkande.

Orsakerna till att fackens medlemsstock krymper är flera. Den kraftigt fördyrade a-kasseavgiften efter regeringsskiftet hösten 2006 anges som en viktig orsak till medlemstappet. Särskilt så inom LO-förbunden. Och det inte utan rätt.

En annan viktig förklaring är rent strukturella förändringar på arbetsmarknaden. Antalet tillfälliga anställningar har ökat kraftigt och är särskilt vanliga bland ungdomar. Och där är den fackliga anslutningsgraden också som allra lägst. Enligt en LO-rapport från 2007 ligger organisationsgraden bland unga arbetare i Stockholm på bara 31 procent.

En ytterligare förklaringsfaktor är högkonjunkturen på arbetsmarknaden. När det är lättare att få jobb tenderar den fackliga anslutningsgraden att sjunka och omvänt att stiga när konjunkturen vänder neråt och det blir otryggare på arbetsmarknaden.

Ett visst återflöde av löntagare som vill organisera sig fackligt är med andra ord att vänta när tiderna blir sämre och otryggheten snart börjar öka på svenska arbetsmarknad igen efter ett par år av brinnande högkonjunktur. Kanske så redan mot slutet av 2008.

Men detta ensam lär inte rädda de fackliga organisationernas trendmässigt försvagade styrka om inte också andra åtgärder genomförs. Exempelvis nya och mera stimulerande arbetsformer, effektivare och bättre medlemsvård, stärkt fokus på medlemsnyttan samt effektivare och mera lockande nyrekryteringsaktiviteter som gör fler intresserade av att vara med i facket.

Enbart smarta och glassiga PR- och mediekampanjer med relativt kort varaktighet i tiden lär inte räcka särskilt långt för att vända trenden och medlemsflykten från de fackliga organisationerna. Men satsningarna nu visar ändå att fackföreningsrörelsen har blivit varse att nu gäller det att göra nåt om trenden ska vändas.

Men de fackliga organisationerna måste "plöja djupare" och vara beredda att arbeta uthålligt och "bredare" än så under många år om man först ska få stopp på medlemsflykten och sedan gradvis, långsiktigt börja återta förlorade positioner. Och därmed gradvis vinna allt fler nya men sedan även kunna behålla dem som medlemmar i facket.

Och sådana ting tar tid - och tarvar långt mer än en och annan smart och glassig mediekampanj.Men det förstår man säkert bland olika fackliga beslutsfattare - vid närmare eftertanke.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Svensk läkemedelsförsäljning avregleras och försämras?

Analyserat och värderat:
Sannolikt dyrare och sämre när svensk läkemedelsförsäljning nu snart avregleras

Erfarenheter från tidigare avregleringar borde förskräcka. Monopol har ofta ersatts av privata oligopol och högre priser. Några tydliga vinster för kunden och medborgaren har varit svåra att hitta. Om ens några alls. Snarare tvärtom

Men det hindrar inte regeringens utredare Lars Reje att föreslå en avreglering och avskaffande av statliga Apoteket AB:s monopol för läkemedelsförsäljning.

På många punkter rörande de statliga apoteken har de dock förbättrats på senare år, genom ny teknik och annat. Även om utredaren lyfter fram att det enligt hans utredning kan bli bättre med privata apotek är det många oklarheter om vad som sker vid en privatisering.

Priserna kommer nog inte att sjunka. Snarare riskera att stiga - som skett i Norge. Bland annat gör nuvarande apotekets stora volym att de kan pressa inköpspriser så att läkemedlens pris i Sverige faktiskt är bland de lägsta i Europa.

De nya aktörerna kommer troligen att bli ett fåtal internationella grossistkedjor. De vill ha stor vinst. Det gör att de inte kommer att pressa priserna så de blir lägre för de som behöver köpa läkemedel.

Tillgängligheten på apotek i de glesare bebodda delarna av vårt glesbefolkade Sverige riskerar också att bli sämre. Detta genom dels att det blir ett mindre antal apotek där (färre statliga och få eller inga privata) och ett mindre utbud och begränsad service på de få (statliga) apotek som finns kvar på grund av att ambitiöst utbud och omfattande service blir för kostsam.

Möjligheten för privata aktörer - främst stora internationella grossistkedjor (tyska inte minst) - att starta apotek kommer att i första rummet användas där det finns en så kallad marknad. I klartext där det finns många invånare, främst i de större städerna.

De statliga apoteken får där konkurrens och svårare att hävda sig. Möjliga (interna) vinster i de statliga apoteken i de större städerna kan därmed i mindre grad än i nuläget då användas till att subventionera statliga apotek i de glesbebodda landsdelarna.

Visst kan en viss förändring av de statliga apotekens uppgifter vara rimliga att göra. Det gäller t ex att tillåta en licensierad försäljning av sådant som nikotintuggummin också på andra ställen än på apoteken. Men för en lika och kostnadseffektiv tillgång till läkemedel i hela landet är det bäst om apoteken förblir i statlig regi. Tyvärr lär det dock inte bli så, eftersom den borgerliga alliansregeringen är mera ideologi- än verklighetsstyrd och därför nog lär följa utredningen Lars Rejes förslag.

Sedan får vi om några år se hur priserna på läkemedel stiger, servicen försämras i glesbygden och de som 2008-2009 genomförde avregleringen av apoteken och läkemedelsförsäljningen kommer då att säga: - Oj, blev det så här. Så var det ju inte alls tänkt att bli. Konstigt - vi hade ju ändå försökt lära av de norska misstagen vid motsvarande förändring där ett antal år tidigare.

Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

(Publicerad i bl a Dagbladet i Sundsvall den 12 januari 2008)

Amerikanska primärvalscirkusen och presidentvalet i höst

Analyserat och värderat:
Den bästa förändringens vind-kandidaten vinner amerikanska presidentvalet

Riksdagsvalet 2006 i Sverige präglades av att det var förändring väljarna sökte. Bort med det gamla och in med nya fräscha. I grunden samma förändringens vindar blåser nu över USA. I denna time-for-change-anda är det Illinois-senatorn Barack Obama som förkroppsligar de demokratiska väljarnas önskan för en sådan "efter Bush-valvind" som nu råder i USA. Därför vann han i Ohio och sannolikt nu också i det första "riktiga" primärvalet i vintriga New Hampshire. Samtidigt som den tidigare ledande New York-senatorn Hillary Clinton är på väg neråt - och kanske redan är på väg att förlora kampen om den demokratiska partisidans presidentkandidat inför valet i november 2008.

På många sätt påminner det om hur det var i primärvalscirkusen 1968, då Robert Kennedy seglade fram - i Vietnamkrig-trötthetens spår - som en trolig vinnare, innan han sköts i ett hotellkök efter sin primärvalsvinst i den viktiga delstaten Kalifornien.

En modernare jämförelse i tiden är när den tidigare Arkansas-guvernören Bill Clinton seglade fram som ett nytt fräscht namn i "time for-a-change"-klimatet 1992. Den lysande kampanjpolitikern Bill Clinton framstod som en likeability-person som därtill stod till synes fri från maktspelet i Washington. Han blev många amerikaners hopp i 1992 års förändringsklimat.

Och nu är den unga och dynamiska Barack Obama i motsvarande situation. Uppenbarligen är därtill den amerikanska väljarkåren - så här långt - mera mogna att välja en afroamerikan framför en kvinna. Men först på "supertisdagen" den 5 februari - med dryga 20-talet samtidiga delstatsprimärval - vet vi mera säkert om det verkligen är helt kört för Hillary Clinton att besegra den yngre och mera karismatiska Barack Obama. Så är är inte racet helt över, även om nu Obama seglar fram på en allt mäktigare framgångsvåg på den personpolariserande amerikanska valcirkusen.

Personfixerad och ideologitunn Det amerikanska valsystemet, inspirerat av det brittiska majoritetvalsystemet i enmansvalkretsar, är långt mera polariserande än det nordiska. Personfixeringen är också stor och i slutskedet - efter de inledande prmiärvalsrundorna - står valet mellan två huvudkandidater. Det är på både gott och på ont. På gott i det att väljarna får en tydlig person som kandiderar till ämbetet och som är beredd att bära ansvar för beslut som ämbetet för med sig.

På ont i det att personfrågor lätt överskuggar sakpolitik och ideologi med koppling till kandidatens parti. TV-mediets dominans samt den utbredda, svindyra politiska tv-reklamen har förstärkt de negativa sidorna av valsystemet. Det leder lätt till att kandidater tar till smuts-kastning - negative campagning - av den främsta medtävlaren respektive motståndaren dominerar i amerikanska valrörelser och primärvalskampanjer.

Ett antal olika faktorer bidrar till detta faktum. De viktigaste är att personer snarare än partier står i centrum för debatten, att tv-mediet gynnar personifiering, att minnets sätt att fungera gör att väljarna har lättare att ta till sig negativa budskap än positiva.

Bäst utdelning på ett reklaminslag i TV brukar kandidater med miljardstinna sponsorkampanjkassor i regel inte få genom att presentera bra saker om själv själva och sin politik utan genom att mer eller mindre hårdraget fokusera på negativa karaktärsfaktorer som gäller huvudmotståndarens person eller politik. Så t ex har den kristna högern och deras värdefrågor här mycket stor betydelse på den republikanska sidan för vad som anses vara viktigt att fokusera på i tävlan bland de republikanska partiets kandidater - och i slutfighten visavi den demokratiska partimotståndaren inför det avgörande presidentvalet i november.

På den demokratiska partisidan har hittills det dominerande temat cirklat runt begreppen förändring och erfarenhet. En annan central fråga har varit behovet av och den bästa utformningen av respektive kandidats förslag till en allmän sjukvårdsförsäkring för inte minst de 50 miljoner amerikaner som idag står helt utanför en sådan försäkring. En stor skam och välfärdsbrist för en så rik men ojämlikt fungerande nation som USA.

Hillary Clinton lyfter ofta fram att hon, med åtta år som presidentens fru och särskilt sju år som senator från delstaten New York, har den politiska erfarenhet som behövs för att åstadkomma förändring. Exakt vad det innebär är oklart, men en kursändring bort från Bushs äventyrliga politik är här det centrala.
Clinton är för mycket av en Washington-insider för att kunna erbjuda tillräckligt mycket av "time for a change"-förändring, framhåller dock både Barack Obama och ex-senatorn John Edwards (med stor uppbackning från inte minst den amerikanska fackföreningsrörelsen). Alla tre har också snarlika förslag på en någorlunda allmän sjukvårdsförsäkring på sina program, mest långtgående av dessa är John Edwards med sina viktiga väljarbas bland fackligt aktiva och många fattiga USA-väljare.

Men ska vi gissa att det i nuläget lutar åt att Barack Obama har lite större chans än Hillary Clinton att till slut bli huvudkandidaten för demokraterna i presidentvalet i november.

Vem Obama eller möjligen Clinton - Edwards lär inte ha en chans - då får möta är i nuläget mera osäkert. Men sannolikt blir det någon som den kristna högern i USA anser ha störst chans att vinna - guvernör Mike Huckebee från Arkansas, ex-borgmästaren Rudy Guiliano från New York eller möjligen ex-guvernör Mitt Romney. Även om inte Arizona-senatorn John McCain heller ska avskrivas helt - på detta stadium.

Då är det enklare att säga att vem av republikanerna som än nu blir huvudkandidaten så ska han vara för dödsstraff och hårda straff i allmänhet, emot abort, för sänkta skatter, för ett starkt militärt försvar och att ha en stark kristen tro, helst också av rätt sort samt därutöver göra sig bra i TV.

Men som det politiska klimatet är i USA just nu borde republikanerna - vem de än väljer - rimligen vara körda och gå in i det avgörande novemberracet med en klar förlorarstämpel.

Om det sedan blir demokraternas unga stjärnskott Barack Obama eller Hillary Clinton som till slut tar hem spelet i detta "time for a change"-val. Ja, ska vi gissa att Obama till slut - trots Clintons hårfina, en-procentiga primärvalsvinst över Obama i New Hampshire-primärvalet - ändå tar hem spelet.

Robert Björkenwall robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Stelbent och hårt ideologistyrd jobbpolitik jävlas av beprövad verklighet

Analyserat och värderat:
Stelbent, kontraproduktiv jobbpolitik som jävas av beprövad erfarenhet och forskarrapporter

Att skära ned på arbetsmarknadsutbildningarna är kontraproduktivt och leder bara till att arbetslösa går utan jobb onödigt lång tid. Detta klara IG - icke godkänt - delade regeringens egen utredare av arbetsmarknadsutbildningen, nationalekonomen Åsa Sohlman, ut i början av januari till sin uppdragsgivare.

Två färska utredningar visar tvärtemot alliansregeringens stelbenta åsikt att yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning faktiskt fungerar bra. Tredje januari presenterades i DN resultatet av en utredning som tillsattes av den förra regeringen. Där menade sig utredaren Åsa Sohlman kunna visa att den tidigare arbetsmarknadsutbildningen på ett avgörande sätt förbättrar chansen att få jobb. Inte försämrar dem - som alliansregeringen tycks tro.

Det gäller också dem som stått länge utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Utredaren Åsa Sohlman trycker hårt på att det inte finns något att vinna med att vänta med insatserna tills det har gått 300 alternativt 450 dagar i arbetslöshet, som nu verkar vara det läge där de borgerliga eventuellt – ingen vet än – ska sätta in stöd åt de långtidsarbetslösa.

Stelbent och ideologistyrt
Den allmännare utbildning som brukar kallas förberedande är däremot jämförelsevis mindre effektiv. Markant är att åtgärderna är mindre effektiva för akademiker än för dem med kortare grundutbildning. Men utredaren Sohlman varnar framförallt för att den totala volymen ska bli för liten. Precis som är fallet nu - efter alliansregeringens kraftiga nedskärningar av AMS-utbildningarna.

Den lika stelbenta som hårt ideologistyrda statssekreteraren Eva Uddén Sonnegård, den ständigt leende men lika rigide arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins närmaste medarbetare, avvisar föga överraskande denna forskarslutsats. Mera stelbent ideologistyrda än fakta- och verklighetsstyrda som den borgerliga alliansregeringens så kallade jobbpolitik de facto är. Trots alla påståenden om motsatsen.

Att vi mitt i en brinnande högkonjunktur på arbetsmarknaden också har en hög långtidsarbetslöshet kombinerat med brist på arbetskraft i yrken som många arbetslösa skulle kunna utbildas till - bara de fick chansen. Nä, inte ens detta får statssekreteraren hos arbetsmarknadsministern att medge några fel i regeringens politik. Här är det åter bara (den ideologiska) kartan som gäller – inte verkligheten och terrängen där ute. Precis som när regeringens kanske sämsta kort, Mats Odell, utformar sin och regeringens utförsäljningar av svenska folkets statliga företag.

Frågan är om regeringen lär reagera fortsatt lika stelbent också över den nya forskarrapport som kom från Ifau, institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. En rapport som närmare analyserar AMS-utbildningarna under perioden 2002 till 2004. Här visas på stora positiva effekter. Tack vara de yrkesförberedande AMS-utbildningarna så får man som resultat 20 procent kortare tid i arbetslöshet.

Men bryr sig de stelbenta, ideologistyrda som bestämmer i arbetsmarknadsdepartementet ens för dessa fakta? Eller blundar man än en gång?

Detta att ett finansdepartement och arbetmarknadsdepartement gärna själva velat ge sken av att man låter sig styras av någon slags "vetenskaplighet" när man riktat sina hårda slag och bannbullor mot de arbetslösa, skurit ner i anslagen till AMS och komvux gäller tydligen bara ytterst selektivt. Rapporter och utvärderingar som regeringen Reinfeldts statsråd och statssekreterare ogillar viftar man däremot bort. Kanske för att det råkar vara för dem "fel vetenskap"? Eller bara är "fel" på verkligheten där ute som av någon anledning inte stämmer med den karta som alliansregeringens ledande företrädare råkar hålla i handen?

Men en regering som lite för ofta börjar vifta bort beprövad erfarenhet och rapporter som styrker att just denna beprövade erfarenhet faktiskt existerar blir till slut så impopulär att den åker ut. Precis just det som Reinfeldt-alliansen nära nog dagligdags numera får ständigt nya kvitton på att man skulle göra - om det vore val idag eller i övermorgon. Men vi får väl se om så också är fallet när det blir på riktigt i september 2010...

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Allt fler tendenser på en oönskad samhällsutveckling som inger oro

Tecknen på en samhällsutveckling i en riktning som är oönskad av många blir allt fler. Vid Malmö Allmänna sjukhus, MAS, ska det sparas 80-90 miljoner fram till 2010. I sitt julbrev gick därför sjukhuschefen ut med ett direktiv att kvaliteten tillfälligt skulle sänkas på akutdivisionen: "Nivån kan vara acceptabel, inte nödvändigtvis världsbäst."

Jaha, bara acceptabel vård av exempelvis en hjärtinfarktpatient, inte nödvändigtvis den bästa man kan prestera för att rädda livet på en människa i ett akut livshotande sjukdomstillstånd.

Det finns sparande och sparande. Men när politiker och byråkrater ska bestämma vad som är "acceptabel vård" på tvärs mot det professionella medicinska kunnandet har det gått oacceptabelt för långt. Åt skogen fel.

Är det inte dags för Socialstyrelsen att reagera på tendenser som dessa? Och vad säger socialdemokraterna? Är det inte dags att höja tonläget och bli lite tydligare i sin kritik av allt fler tendenser som visar på en samhällsutveckling i helt oönskad riktning för vanligt folk?

Robert Björkenwall

AMS bättre än alliansen för jobben i Sverige

Analyserat och värderat:
AMS är bättre än alliansen för jobben i Sverige

På den borgerliga kanten har det länge varit populärt att baktala och sprida nidbilder av svensk arbetsmarknadspolitik. Hårt politiserande ekonomer på högerkanten har inte sällan beskrivit arbetsmarknadsutbildningen som "dyrbar lyx".
Men nu visar den statliga enmansutredaren Åsa Sohlman att den svenska arbetsmarknadsutbildningen fungerar väl. De borgerligas hårda kritik mot arbetsmarknadsutbildningen är orättvis. Utbildningen är i själva verket en effektiv väg för att få arbetslösa tillbaka till arbetslivet, både äldre och unga. Men nu visar den statliga enmansutredaren Åsa Sohlman tvärtom, föga överraskande, att den svenska arbetsmarknadsutbildningen fungerar väl.

"Utbildningen har visat sig vara en effektiv och väl fungerande väg ut ur arbetslösheten för många grupper. Att delta i just arbetsmarknadsutbildning ökar med belagd statistisk signifikans möjligheterna att få jobb med mellan 15 och 20 procentenheter. Detta lika väl för dem som varit arbetslösa länge som för dem som varit det endast en kort tid. Även de unga och de äldre får i stor utsträckning jobb efter utbildningen", konstaterar Åsa Sohlman på DN debatt 3 januari.

Hon pekar på att utbildningen är framgångsrik för att stärka kvinnors, lågutbildades, arbetshandikappades och utrikes föddas ställning på arbetsmarknaden. Möjligheterna att få jobb ökar med 20 procentenheter för de som bara har utbildning på grundskolenivå. Allra mest effektivt fungerar Ams-utbildningarna för kvinnor och för lågutbildade. Just de grupper som trängts allra hårdast i alliansens råa arbetsmarknadspolitik i regeringsställning.

Resultatet i den här utvärderingen är inte överraskande. Från samhällsekonomisk synpunkt är det varken lyx eller slöseri att satsa på arbetsmarknadsutbildning. Det är bättre att arbetslösa höjer sin kompetens och sina kvalifikationer än att de bara går hemma och lever på a-kassa. Det är klokare politik att låta människor utbilda sig eller skaffa sig praktik under perioder av arbetslöshet än att bara ge dem ett försörjningsstöd. Aktivitet är helt enkelt bättre än passivitet.

Av det skälet är det allvarligt att den nya, Reinfeldt-ledda regeringen nu drar ned på arbetsmarknadsutbildningen och andra aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Lägsta möjliga volym för att säkra god kvalitet bör ligga på minst 10 000 platser om året, anser Åsa Sohlman. Men under 2007 bantades antalet platser till runt 7 000. Det är 7 000 för litet, anser utredaren Åsa Sohlman. Ams-utbildningen är bättre för att få människor i arbete, än regeringens satsningar på sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställer arbetslösa. Allians-modellen skapar stora sektorer med lågproduktiva jobb och tränger undan dem som ändå skulle ha fått jobb.

Nu har vi även forskarutvärderingar som bekräftar det många väljare redan länge vetat och förstått, nämlingen att Reinfeldt, Littorin ("Flopporin"), Borg & Co är alldeles fel ute och kört i diket med sin iver att "avsossefiera" Sverige med så kallade jobbpolitik.

I det senaste halvårets partisympatimätningar har svenska folket också tydligt visat vad de tycker om den politiken. Illa, synnerligen illa.

Robert Björkenwall ; (robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Jobben och tillväxten

Observerat:
Jobben och tillväxten - och en regering som väljer skitjobbens väg

Den borgerliga floppregeringen Reinfeldt vill tvinga våra ungdomar att ta vilka skitjobb som helst.

Sådan är det "nya arbetarpartiet" moderaternas arbetslinje.

Det finns ingen annan rimlig förklaring till att grundersättningen till den som ännu inte kvalificerat sig till A-kassa sänkts till under existensminimum eller 4 000 kronor i månaden före skatt för nära hälften av de unga.

Endast 12 procent av ungdomarna når upp till högsta beloppet 6 500 kronor. För ett år sedan var förhållandet det omvända. 49 procent hade då det högsta beloppet och bara 11 procent det lägre.

Dessutom måste de sitta inlåsta på arbetsförmedlingen och söka jobb i 30 timmar i veckan.

Varför får de ingen yrkesutbildning i stället? Och varför slaktar alliansregeringen komvux, som är en nödvändighet för alla som behöver få en andra chans till bättre grundutbildning innan de kan gå vidare till kvalificerade yrkes- och/eller högutbildningar?

Det är, som framgår av en färsk TCO-studie om produktiviteten i Sverige och Finland, inte sänkt a-kassa och lägre sjukersättning som har gjort Sverige och Finland till tillväxtnationer. Det är i stället uthålliga och ordentliga offentliga satsningar på forskning, högre utbildning, ny teknik och bra infrastruktur som fört oss till absoluta toppskiktet i EU-Europa och bland OECD-länderna.

Sverige och Finland är de två OECD-länder som satsar mest på forskning och utveckling som andel av BNP. Länderna ligger i topp när det gäller antal forskare och antalet patent per invånare.

Men i stället för att fortsätta på den framgångslinjen - den traditionella nordiska modellen - så har vi nu i Sverige fått en regering som vill bygga upp en låglöne- och skitjobbsarbetsmarknad i stället för att satsa på utbildning, forskning och ett allt större kunskapsinnehåll i de jobb, varor och tjänster som vi ska konkurrera med gentemot vår omvärld.

Och med den floppregeringen och dess djupt impopulära politik tvingas vi leva ytterligare tre år innan chansen finns att kasta ut den från regeringsmakten. Vilka ytterligare missgrepp och skadeeffekter hinner det inte bli innan dess?


Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Viktigt citat om yttrandefrihetsgrundlagen

”Svensk demokrati bygger på en enda lag och kan uttryckas i de tre bokstäverna YGL, vilket ska uttolkas som yttrandefrihetsgrundlagen. YGL fastslår den omistliga rätten att säga, tycka, tänka och tro vad som helst. Denna rättighet omfattar alla svenska medborgare från skogstokig nazist till stenkastande anarkist och alla däremellan.

Alla andra grundlagar, som till exempel regeringsformen, är endast praktiska utsmyckningar av yttrandefriheten. YGL är följaktligen den lag som demokratin står och faller med.”

(Stieg Larsson i "Luftslottet som sprängdes", ISBN: 978-91-1-301531-6)

De redan bäst ställda får det ännu bättre 2008

(Krönika i Gotlands tidningar 2 januari och i Piteå-tidningen 3 jan.2008)

Rika kan fortsätta frossa på regeringens mellandagsrea

Som bekant fördelades 2007 års skattesänkningar könsmässigt minst sagt orättvist. 60 procent av dessa gick till männen medan kvinnorna fick nöja sig med 40 procent. Och allra sämst ut kom de lågavlönade, deltidsarbetande och de arbetslösa kvinnorna av den borgerliga alliansens politik under deras första hela, egna regeringsår 2007.

Men blir det då bättre under 2008? Nä, orättvisorna och ojämlikheten fortsätter längsmed samma hjulspår.

Det andra steget i det så av alliansen ständigt upprepade mantrat om jobbskatteavdraget införs år 2008. Detta till en kostnad 10,72 miljarder kronor.

Regeringen har påstått att det andra steget ska gå till dem med låga löner. Men enligt riksdagens utredningstjänst, RUT, får de tre mest välmående tiondelarna av befolkningen mer än hälften av det avdraget. De tre fattigaste tiondelarna - de 30 procent i botten - får nöja sig med 6,3 procent.

Ingen lättnad
Inte heller nu kommer de som har det sämst upp till den ständigt "återvunna" tusenlappen (Reinfeldts och finansminister Borgs mantra). Gör det så ens när hela mandatperioden är över hösten 2010? Faktum är alltså att de arbetslösa, sjuka och pensionärerna inte får någon lättnad - i stället får de vara med och betala också den nya jobbavdragsreformen!

Men hur är det då med en annan av Reinfeldt-alliansen så omhuldad samhällsgrupp - företagarna? Det var ju ett löfte att de skulle få det bättre än när de tog över i Rosenbad för ett år sedan.

Men inte heller landets småföretagare har skäl att vara odelat nöjda med Reinfeldt & co. Också många av dem har nu till slut börjat inse att många av dem blivit snuvade på konfekten.

Hittills har företag haft en nedsättning av arbetsgivareavgiften med fem procentenheter på lönesummor upp till 74 600 kronor. Från årsskiftet försvann den rabatten. Småföretag med fyra-fem anställda som passerar den lönesumman förlorar 37 080 kronor per år. I stället har vissa, men ingalunda alla tjänsteföretag fått löfte om en rejäl nyårsgåva för 2008:

Restauranger och frisörsalonger ska bara betala tio procent mot tidigare 32 procent. Medan exempelvis blomsteraffärer och IT-konsulter får betala full avgift; 32procent. Knappast särkilt rättvist - och med svåra "gränsdragningsproblem" som följd.

Måste skilja på jobben
Låt oss ta ett exempel som illustrerar problemet. En bilverkstad som både säljer bensin och mekar bilar måste skilja jobben åt för att få del av den lägre avgiften för den del som handlar om bilreparationer.

- Hur gör man med en anställd som både säljer bensin och repar bilar?

Den som gör fel och fuskar kan ju åka dit, om nu inte tomten blundar för den sortens fusk?

Men nu ska sägas att just denna nyårspresent blir kraftigt försenad, på grund av EU-krav - och hård kritik. Kanske fryser reformen inne helt? Vem vet säkert?

Det är inte bara de tre oppositionspartierna som bråkar med regeringen om de nya orättvisorna. Företagarna, som i huvudsak har små- och medelstora företag som medlemmar, är också missnöjda.

Den utlovade sänkningen av arbetsgivaravgiften från 32 till 10 procent för "vissa tjänsteföretag" ser som sagt ut att bli försenad en bit in på året. Och det retar företag som redan planerat in sänkningen i sin budget.

Anna-Stina Nordmark, vd för Företagarna, verkar rejält förbaskad: "Vi har ungdomsjobb, nystartsjobb, sänkning för äldre - nu tycker jag att det är dags att radera alla nischade sänkningar och göra en generell sänkning. Varför inte omgående sänka med tio procentenheter?", sa hon till SVT Rapport för ett tag sedan.

Om det nu finns pengar, varför inte sänka lika för alla?

Drabbas 2008 också
Hur som helst bäddar det här nog inte för särskilt mycket bättre opinionssiffror för den borgerliga alliansen under 2008. Många är de grupper i samhället som dömer ut den sittande Reinfeldt-ministären för både oskicklighet i förmåga att regera och för orättvist utformade regeringsförslag.

Och allra värst ut fortsätter de arbetslösa, sjukskrivna, lågavlönade, pensionärerna, komvux-studerande och även många i gruppen småföretagare att drabbas av regeringens politik också under det nya året 2008.

Medan åter andra - de som redan har mest - kan fortsätta att frossa i en nya "mellandagsrea" på alla andras bekostnad i vårt en gång så trygga och hyfsat jämlika folkhems-Sverige.


Robert Björkenwall