Hur möter facket framtidens tuffa utmaningar?
Analyserat och värderat:
Fackföreningsrörelsen måste rusta sig för en tuffare framtid
Fram till mitten av 2000 var mer än 80 procent av arbetarna och tjänstemännen med i facket. Sedan senhösten 2006 och framför allt under 2007 så har den siffran gradvis men relativt snabbt rasat ner, först till 78 procent och låg i slutet av 2007 nere på 72 procent. Den borgerliga Reinfeldt-regeringens höjningar av egenavgiften till a-kassan är den viktigaste orsaken men också det borttagna skatteavedraget för fackförenings- och a-kasseavgiften har haft betydelse för raset i den fackliga organisationsgraden. Från ett stabilt tillstånd där åtta av tio löntagare varit med i facket till ett läge där nu sju av tio är medlemmar i en facklig organisation. Inte minst mot den bakgrunden krävs nu en ordenlig och genomlysande debatt och beslutsdiskussion om hur fackföreningsrörelsen bäst ska vända trenden, bryta nedgångsspiralen och vända utvecklingen i mer positiva banor igen.
Nu måste förbunden inom LO tillsammans på LO-kongressen senvåren 2008 fatta beslut som gör att den negativa trenden bryts.
För detta krävs både en klok och självkritisk analys och att LO-kongressen sedan också förmår att fatta rader av beslut som rustar fackföreningsrörelsen för en ingalunda helt problemfri framtid. Och detta än mera så om riksdagsvalet hösten 2010 inte skulle leda till ett önskat maktskifte:
o En given sak är att organisationsplanen för LO måste ses över. Antalet fackförbund och vem som organiserar vem. Gränsdragningen mellan förbunden måste följa dagens och i möjligaste mån också hantera morgondagens näringsliv. Samtidigt som också det demokratiska inflytandet förbättras inom LO och dess förbund.
o Det måste bli lättare att bli medlem i facket, inträdeskraven måste ses över. Och arbetet med att värva medlemmar måste intensifieras.
o Den fackliga informationen och kunskapen om villkoren i arbetslivet - avtal, lagar och försäkringar - måste förbättras i ungdomsskolan, såväl i avgångsklassen på grundskolans högstadium som i gymnasieskolan. Nu är den helt otillräcklig eller lyser inte sällan nära nog helt med sin frånvaro.
o Ett medlemskap måste finnas som passar situationen för dagens ungdomar som under långa tider allt oftare bara får tillfälliga jobb. Ett ungdomsmedlemskap i LO bör utredas som en av flera vägar att gå för att möta dagens och framtidens utmaningar.
o En stark facklig a-kassa som bygger på trygghet i förändringen och med ett starkt fackligt inflytande behövs mer än någonsin i vårt starkt föränderliga arbetsliv.
o Sist och slutligen måste LO och dess förbund rusta upp sin egen fackliga utbildning, såväl vad gäller kunskaper i organisation, medlemsvärvning, a-kassa, ideologi som vad gäller globaliseringens utmaningar och möjligheter i ett allt mera föränderligt arbetslivet.
Inte minst EG-domen i det så kallade Laval-målet (lettiska skolbygget i Vaxholm) visar att inte ens den svenska kollektivavtalsmodellen och med den sammanhängande arbetsrättsliga regelverk längre kan tas för given ens på inhemsk, svensk arbetsmarknad. Tvärtom måste den nu försvaras bättre och kraftfullare om den alls ska kunna överleva ens i en nära i framtid.
Och det bör, som LO-ledningen nyligen visat, vara möjligt men kräver långt mer än enbart lite vackra högtidstal och naiv välvilja. Nämligen genom lagändringar i såväl medbestämmandelagen (lex Britannia-paragrafen i MBL), i utstationeringslagen (den svenska tillämpningen av EU:s utstationeringsdirektiv för utländsk arbetskraft och dess arbetsvillkor) och varför inte också en särskilt EU-domstol av svensk AD-modell som enbart dömer i arbetsrättsliga frågor. EG-domstolen har inte riktigt den kompetensen. EG-domstolen tenderar för övrigt alltid att döma utifrån den fria rörlighetens marknadsprinciper och åsidosätta andra ting som att det mänskliga kapitalet ska ha anständiga och rimliga villkor samt inte behandlas som vilken vara som helst.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Fackföreningsrörelsen måste rusta sig för en tuffare framtid
Fram till mitten av 2000 var mer än 80 procent av arbetarna och tjänstemännen med i facket. Sedan senhösten 2006 och framför allt under 2007 så har den siffran gradvis men relativt snabbt rasat ner, först till 78 procent och låg i slutet av 2007 nere på 72 procent. Den borgerliga Reinfeldt-regeringens höjningar av egenavgiften till a-kassan är den viktigaste orsaken men också det borttagna skatteavedraget för fackförenings- och a-kasseavgiften har haft betydelse för raset i den fackliga organisationsgraden. Från ett stabilt tillstånd där åtta av tio löntagare varit med i facket till ett läge där nu sju av tio är medlemmar i en facklig organisation. Inte minst mot den bakgrunden krävs nu en ordenlig och genomlysande debatt och beslutsdiskussion om hur fackföreningsrörelsen bäst ska vända trenden, bryta nedgångsspiralen och vända utvecklingen i mer positiva banor igen.
Nu måste förbunden inom LO tillsammans på LO-kongressen senvåren 2008 fatta beslut som gör att den negativa trenden bryts.
För detta krävs både en klok och självkritisk analys och att LO-kongressen sedan också förmår att fatta rader av beslut som rustar fackföreningsrörelsen för en ingalunda helt problemfri framtid. Och detta än mera så om riksdagsvalet hösten 2010 inte skulle leda till ett önskat maktskifte:
o En given sak är att organisationsplanen för LO måste ses över. Antalet fackförbund och vem som organiserar vem. Gränsdragningen mellan förbunden måste följa dagens och i möjligaste mån också hantera morgondagens näringsliv. Samtidigt som också det demokratiska inflytandet förbättras inom LO och dess förbund.
o Det måste bli lättare att bli medlem i facket, inträdeskraven måste ses över. Och arbetet med att värva medlemmar måste intensifieras.
o Den fackliga informationen och kunskapen om villkoren i arbetslivet - avtal, lagar och försäkringar - måste förbättras i ungdomsskolan, såväl i avgångsklassen på grundskolans högstadium som i gymnasieskolan. Nu är den helt otillräcklig eller lyser inte sällan nära nog helt med sin frånvaro.
o Ett medlemskap måste finnas som passar situationen för dagens ungdomar som under långa tider allt oftare bara får tillfälliga jobb. Ett ungdomsmedlemskap i LO bör utredas som en av flera vägar att gå för att möta dagens och framtidens utmaningar.
o En stark facklig a-kassa som bygger på trygghet i förändringen och med ett starkt fackligt inflytande behövs mer än någonsin i vårt starkt föränderliga arbetsliv.
o Sist och slutligen måste LO och dess förbund rusta upp sin egen fackliga utbildning, såväl vad gäller kunskaper i organisation, medlemsvärvning, a-kassa, ideologi som vad gäller globaliseringens utmaningar och möjligheter i ett allt mera föränderligt arbetslivet.
Inte minst EG-domen i det så kallade Laval-målet (lettiska skolbygget i Vaxholm) visar att inte ens den svenska kollektivavtalsmodellen och med den sammanhängande arbetsrättsliga regelverk längre kan tas för given ens på inhemsk, svensk arbetsmarknad. Tvärtom måste den nu försvaras bättre och kraftfullare om den alls ska kunna överleva ens i en nära i framtid.
Och det bör, som LO-ledningen nyligen visat, vara möjligt men kräver långt mer än enbart lite vackra högtidstal och naiv välvilja. Nämligen genom lagändringar i såväl medbestämmandelagen (lex Britannia-paragrafen i MBL), i utstationeringslagen (den svenska tillämpningen av EU:s utstationeringsdirektiv för utländsk arbetskraft och dess arbetsvillkor) och varför inte också en särskilt EU-domstol av svensk AD-modell som enbart dömer i arbetsrättsliga frågor. EG-domstolen har inte riktigt den kompetensen. EG-domstolen tenderar för övrigt alltid att döma utifrån den fria rörlighetens marknadsprinciper och åsidosätta andra ting som att det mänskliga kapitalet ska ha anständiga och rimliga villkor samt inte behandlas som vilken vara som helst.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 2:57 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home