Amerikanska primärvalscirkusen och presidentvalet i höst
Analyserat och värderat:
Den bästa förändringens vind-kandidaten vinner amerikanska presidentvalet
Riksdagsvalet 2006 i Sverige präglades av att det var förändring väljarna sökte. Bort med det gamla och in med nya fräscha. I grunden samma förändringens vindar blåser nu över USA. I denna time-for-change-anda är det Illinois-senatorn Barack Obama som förkroppsligar de demokratiska väljarnas önskan för en sådan "efter Bush-valvind" som nu råder i USA. Därför vann han i Ohio och sannolikt nu också i det första "riktiga" primärvalet i vintriga New Hampshire. Samtidigt som den tidigare ledande New York-senatorn Hillary Clinton är på väg neråt - och kanske redan är på väg att förlora kampen om den demokratiska partisidans presidentkandidat inför valet i november 2008.
På många sätt påminner det om hur det var i primärvalscirkusen 1968, då Robert Kennedy seglade fram - i Vietnamkrig-trötthetens spår - som en trolig vinnare, innan han sköts i ett hotellkök efter sin primärvalsvinst i den viktiga delstaten Kalifornien.
En modernare jämförelse i tiden är när den tidigare Arkansas-guvernören Bill Clinton seglade fram som ett nytt fräscht namn i "time for-a-change"-klimatet 1992. Den lysande kampanjpolitikern Bill Clinton framstod som en likeability-person som därtill stod till synes fri från maktspelet i Washington. Han blev många amerikaners hopp i 1992 års förändringsklimat.
Och nu är den unga och dynamiska Barack Obama i motsvarande situation. Uppenbarligen är därtill den amerikanska väljarkåren - så här långt - mera mogna att välja en afroamerikan framför en kvinna. Men först på "supertisdagen" den 5 februari - med dryga 20-talet samtidiga delstatsprimärval - vet vi mera säkert om det verkligen är helt kört för Hillary Clinton att besegra den yngre och mera karismatiska Barack Obama. Så är är inte racet helt över, även om nu Obama seglar fram på en allt mäktigare framgångsvåg på den personpolariserande amerikanska valcirkusen.
Personfixerad och ideologitunn Det amerikanska valsystemet, inspirerat av det brittiska majoritetvalsystemet i enmansvalkretsar, är långt mera polariserande än det nordiska. Personfixeringen är också stor och i slutskedet - efter de inledande prmiärvalsrundorna - står valet mellan två huvudkandidater. Det är på både gott och på ont. På gott i det att väljarna får en tydlig person som kandiderar till ämbetet och som är beredd att bära ansvar för beslut som ämbetet för med sig.
På ont i det att personfrågor lätt överskuggar sakpolitik och ideologi med koppling till kandidatens parti. TV-mediets dominans samt den utbredda, svindyra politiska tv-reklamen har förstärkt de negativa sidorna av valsystemet. Det leder lätt till att kandidater tar till smuts-kastning - negative campagning - av den främsta medtävlaren respektive motståndaren dominerar i amerikanska valrörelser och primärvalskampanjer.
Ett antal olika faktorer bidrar till detta faktum. De viktigaste är att personer snarare än partier står i centrum för debatten, att tv-mediet gynnar personifiering, att minnets sätt att fungera gör att väljarna har lättare att ta till sig negativa budskap än positiva.
Bäst utdelning på ett reklaminslag i TV brukar kandidater med miljardstinna sponsorkampanjkassor i regel inte få genom att presentera bra saker om själv själva och sin politik utan genom att mer eller mindre hårdraget fokusera på negativa karaktärsfaktorer som gäller huvudmotståndarens person eller politik. Så t ex har den kristna högern och deras värdefrågor här mycket stor betydelse på den republikanska sidan för vad som anses vara viktigt att fokusera på i tävlan bland de republikanska partiets kandidater - och i slutfighten visavi den demokratiska partimotståndaren inför det avgörande presidentvalet i november.
På den demokratiska partisidan har hittills det dominerande temat cirklat runt begreppen förändring och erfarenhet. En annan central fråga har varit behovet av och den bästa utformningen av respektive kandidats förslag till en allmän sjukvårdsförsäkring för inte minst de 50 miljoner amerikaner som idag står helt utanför en sådan försäkring. En stor skam och välfärdsbrist för en så rik men ojämlikt fungerande nation som USA.
Hillary Clinton lyfter ofta fram att hon, med åtta år som presidentens fru och särskilt sju år som senator från delstaten New York, har den politiska erfarenhet som behövs för att åstadkomma förändring. Exakt vad det innebär är oklart, men en kursändring bort från Bushs äventyrliga politik är här det centrala.
Clinton är för mycket av en Washington-insider för att kunna erbjuda tillräckligt mycket av "time for a change"-förändring, framhåller dock både Barack Obama och ex-senatorn John Edwards (med stor uppbackning från inte minst den amerikanska fackföreningsrörelsen). Alla tre har också snarlika förslag på en någorlunda allmän sjukvårdsförsäkring på sina program, mest långtgående av dessa är John Edwards med sina viktiga väljarbas bland fackligt aktiva och många fattiga USA-väljare.
Men ska vi gissa att det i nuläget lutar åt att Barack Obama har lite större chans än Hillary Clinton att till slut bli huvudkandidaten för demokraterna i presidentvalet i november.
Vem Obama eller möjligen Clinton - Edwards lär inte ha en chans - då får möta är i nuläget mera osäkert. Men sannolikt blir det någon som den kristna högern i USA anser ha störst chans att vinna - guvernör Mike Huckebee från Arkansas, ex-borgmästaren Rudy Guiliano från New York eller möjligen ex-guvernör Mitt Romney. Även om inte Arizona-senatorn John McCain heller ska avskrivas helt - på detta stadium.
Då är det enklare att säga att vem av republikanerna som än nu blir huvudkandidaten så ska han vara för dödsstraff och hårda straff i allmänhet, emot abort, för sänkta skatter, för ett starkt militärt försvar och att ha en stark kristen tro, helst också av rätt sort samt därutöver göra sig bra i TV.
Men som det politiska klimatet är i USA just nu borde republikanerna - vem de än väljer - rimligen vara körda och gå in i det avgörande novemberracet med en klar förlorarstämpel.
Om det sedan blir demokraternas unga stjärnskott Barack Obama eller Hillary Clinton som till slut tar hem spelet i detta "time for a change"-val. Ja, ska vi gissa att Obama till slut - trots Clintons hårfina, en-procentiga primärvalsvinst över Obama i New Hampshire-primärvalet - ändå tar hem spelet.
Robert Björkenwall robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
Den bästa förändringens vind-kandidaten vinner amerikanska presidentvalet
Riksdagsvalet 2006 i Sverige präglades av att det var förändring väljarna sökte. Bort med det gamla och in med nya fräscha. I grunden samma förändringens vindar blåser nu över USA. I denna time-for-change-anda är det Illinois-senatorn Barack Obama som förkroppsligar de demokratiska väljarnas önskan för en sådan "efter Bush-valvind" som nu råder i USA. Därför vann han i Ohio och sannolikt nu också i det första "riktiga" primärvalet i vintriga New Hampshire. Samtidigt som den tidigare ledande New York-senatorn Hillary Clinton är på väg neråt - och kanske redan är på väg att förlora kampen om den demokratiska partisidans presidentkandidat inför valet i november 2008.
På många sätt påminner det om hur det var i primärvalscirkusen 1968, då Robert Kennedy seglade fram - i Vietnamkrig-trötthetens spår - som en trolig vinnare, innan han sköts i ett hotellkök efter sin primärvalsvinst i den viktiga delstaten Kalifornien.
En modernare jämförelse i tiden är när den tidigare Arkansas-guvernören Bill Clinton seglade fram som ett nytt fräscht namn i "time for-a-change"-klimatet 1992. Den lysande kampanjpolitikern Bill Clinton framstod som en likeability-person som därtill stod till synes fri från maktspelet i Washington. Han blev många amerikaners hopp i 1992 års förändringsklimat.
Och nu är den unga och dynamiska Barack Obama i motsvarande situation. Uppenbarligen är därtill den amerikanska väljarkåren - så här långt - mera mogna att välja en afroamerikan framför en kvinna. Men först på "supertisdagen" den 5 februari - med dryga 20-talet samtidiga delstatsprimärval - vet vi mera säkert om det verkligen är helt kört för Hillary Clinton att besegra den yngre och mera karismatiska Barack Obama. Så är är inte racet helt över, även om nu Obama seglar fram på en allt mäktigare framgångsvåg på den personpolariserande amerikanska valcirkusen.
Personfixerad och ideologitunn Det amerikanska valsystemet, inspirerat av det brittiska majoritetvalsystemet i enmansvalkretsar, är långt mera polariserande än det nordiska. Personfixeringen är också stor och i slutskedet - efter de inledande prmiärvalsrundorna - står valet mellan två huvudkandidater. Det är på både gott och på ont. På gott i det att väljarna får en tydlig person som kandiderar till ämbetet och som är beredd att bära ansvar för beslut som ämbetet för med sig.
På ont i det att personfrågor lätt överskuggar sakpolitik och ideologi med koppling till kandidatens parti. TV-mediets dominans samt den utbredda, svindyra politiska tv-reklamen har förstärkt de negativa sidorna av valsystemet. Det leder lätt till att kandidater tar till smuts-kastning - negative campagning - av den främsta medtävlaren respektive motståndaren dominerar i amerikanska valrörelser och primärvalskampanjer.
Ett antal olika faktorer bidrar till detta faktum. De viktigaste är att personer snarare än partier står i centrum för debatten, att tv-mediet gynnar personifiering, att minnets sätt att fungera gör att väljarna har lättare att ta till sig negativa budskap än positiva.
Bäst utdelning på ett reklaminslag i TV brukar kandidater med miljardstinna sponsorkampanjkassor i regel inte få genom att presentera bra saker om själv själva och sin politik utan genom att mer eller mindre hårdraget fokusera på negativa karaktärsfaktorer som gäller huvudmotståndarens person eller politik. Så t ex har den kristna högern och deras värdefrågor här mycket stor betydelse på den republikanska sidan för vad som anses vara viktigt att fokusera på i tävlan bland de republikanska partiets kandidater - och i slutfighten visavi den demokratiska partimotståndaren inför det avgörande presidentvalet i november.
På den demokratiska partisidan har hittills det dominerande temat cirklat runt begreppen förändring och erfarenhet. En annan central fråga har varit behovet av och den bästa utformningen av respektive kandidats förslag till en allmän sjukvårdsförsäkring för inte minst de 50 miljoner amerikaner som idag står helt utanför en sådan försäkring. En stor skam och välfärdsbrist för en så rik men ojämlikt fungerande nation som USA.
Hillary Clinton lyfter ofta fram att hon, med åtta år som presidentens fru och särskilt sju år som senator från delstaten New York, har den politiska erfarenhet som behövs för att åstadkomma förändring. Exakt vad det innebär är oklart, men en kursändring bort från Bushs äventyrliga politik är här det centrala.
Clinton är för mycket av en Washington-insider för att kunna erbjuda tillräckligt mycket av "time for a change"-förändring, framhåller dock både Barack Obama och ex-senatorn John Edwards (med stor uppbackning från inte minst den amerikanska fackföreningsrörelsen). Alla tre har också snarlika förslag på en någorlunda allmän sjukvårdsförsäkring på sina program, mest långtgående av dessa är John Edwards med sina viktiga väljarbas bland fackligt aktiva och många fattiga USA-väljare.
Men ska vi gissa att det i nuläget lutar åt att Barack Obama har lite större chans än Hillary Clinton att till slut bli huvudkandidaten för demokraterna i presidentvalet i november.
Vem Obama eller möjligen Clinton - Edwards lär inte ha en chans - då får möta är i nuläget mera osäkert. Men sannolikt blir det någon som den kristna högern i USA anser ha störst chans att vinna - guvernör Mike Huckebee från Arkansas, ex-borgmästaren Rudy Guiliano från New York eller möjligen ex-guvernör Mitt Romney. Även om inte Arizona-senatorn John McCain heller ska avskrivas helt - på detta stadium.
Då är det enklare att säga att vem av republikanerna som än nu blir huvudkandidaten så ska han vara för dödsstraff och hårda straff i allmänhet, emot abort, för sänkta skatter, för ett starkt militärt försvar och att ha en stark kristen tro, helst också av rätt sort samt därutöver göra sig bra i TV.
Men som det politiska klimatet är i USA just nu borde republikanerna - vem de än väljer - rimligen vara körda och gå in i det avgörande novemberracet med en klar förlorarstämpel.
Om det sedan blir demokraternas unga stjärnskott Barack Obama eller Hillary Clinton som till slut tar hem spelet i detta "time for a change"-val. Ja, ska vi gissa att Obama till slut - trots Clintons hårfina, en-procentiga primärvalsvinst över Obama i New Hampshire-primärvalet - ändå tar hem spelet.
Robert Björkenwall robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
posted by rbjorkenwall at 1:09 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home