Medlemsflykten från facket och vad som krävs för att vända trenden
Det räcker inte särskilt långt med enbart glassiga PR-kampanjer för att vända medlemsflykten inom fackföreningsrörelsen
Just nu finns något av en hype inom fackföreningsrörelsen att satsa på glassiga och synliga medie- och PR-kampanjer för att försöka vända trenden vad gäller medlemsflykten. Men det lär nog inte räcka särskilt långt om man på allvar vill vända trenden. I bästa fall är det dock en början på något mycket mera och sannolikt tålamodsprövande organisations- och opinionsbildningsarbete.
Minus 120 000 medlemmar fram till 1 december 2007 betyder ett tapp på 7 procentenheter av LO-förbundens medlemsstock. (De fackliga a-kassorna har genom rekordfördyringen av a-kasseavgiften tappat ännu många fler eller runt 400 000 medlemmar det senaste året.)
Tjänstemannafacken inom TCO har krympt lite mindre eller med 45 000 medlemmar, dvs 4 procentenheter.
Akademikerorganisationen Saco och dess olika förbund har klarat sig bäst och ökat med 0,2 procentenheter under första halvåret 2007. Men också det är klart sämre än tidigare år. Nu måste även Saco börja jobba för att motivera sin existens på ett sätt som man fram till nu inte behövt göra.
Sammantaget var den fackliga organisationsgraden i oktober 2007 nere i 72 procent, enligt beräkningar av den erfarna sociologen Anders Kjellberg som löpande följer utvecklingen. Det är en minskning på 4,4 procentenheter på bara ett år.
För tio år sedan var anslutningsgraden på svensk arbetsmarknad till de fackliga organistionerna tio procentenheter högre, dvs 82 procent.
Det som länge varit en sanning på svenska arbetsmarknad att åtta av tio löntagare är med i facket håller alltså inte längre streck. Nu är det i stället runt sju av tio som är med i facket och trenden är fortsatt sjunkande.
Orsakerna till att fackens medlemsstock krymper är flera. Den kraftigt fördyrade a-kasseavgiften efter regeringsskiftet hösten 2006 anges som en viktig orsak till medlemstappet. Särskilt så inom LO-förbunden. Och det inte utan rätt.
En annan viktig förklaring är rent strukturella förändringar på arbetsmarknaden. Antalet tillfälliga anställningar har ökat kraftigt och är särskilt vanliga bland ungdomar. Och där är den fackliga anslutningsgraden också som allra lägst. Enligt en LO-rapport från 2007 ligger organisationsgraden bland unga arbetare i Stockholm på bara 31 procent.
En ytterligare förklaringsfaktor är högkonjunkturen på arbetsmarknaden. När det är lättare att få jobb tenderar den fackliga anslutningsgraden att sjunka och omvänt att stiga när konjunkturen vänder neråt och det blir otryggare på arbetsmarknaden.
Ett visst återflöde av löntagare som vill organisera sig fackligt är med andra ord att vänta när tiderna blir sämre och otryggheten snart börjar öka på svenska arbetsmarknad igen efter ett par år av brinnande högkonjunktur. Kanske så redan mot slutet av 2008.
Men detta ensam lär inte rädda de fackliga organisationernas trendmässigt försvagade styrka om inte också andra åtgärder genomförs. Exempelvis nya och mera stimulerande arbetsformer, effektivare och bättre medlemsvård, stärkt fokus på medlemsnyttan samt effektivare och mera lockande nyrekryteringsaktiviteter som gör fler intresserade av att vara med i facket.
Enbart smarta och glassiga PR- och mediekampanjer med relativt kort varaktighet i tiden lär inte räcka särskilt långt för att vända trenden och medlemsflykten från de fackliga organisationerna. Men satsningarna nu visar ändå att fackföreningsrörelsen har blivit varse att nu gäller det att göra nåt om trenden ska vändas.
Men de fackliga organisationerna måste "plöja djupare" och vara beredda att arbeta uthålligt och "bredare" än så under många år om man först ska få stopp på medlemsflykten och sedan gradvis, långsiktigt börja återta förlorade positioner. Och därmed gradvis vinna allt fler nya men sedan även kunna behålla dem som medlemmar i facket.
Och sådana ting tar tid - och tarvar långt mer än en och annan smart och glassig mediekampanj.Men det förstår man säkert bland olika fackliga beslutsfattare - vid närmare eftertanke.
Robert Björkenwall; (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
0 Comments:
Post a Comment
<< Home