Viktig framtidsdiskussion om vår sjukförsäkring och om rehab
Observerat och värderat:
Sjuka, arbetsskadade och ett system i behov av reformering
I vårt Sverige får vi allt oftare belägg för hur enskilda individer då och då blir orättvist behandlade och/eller hamnar mellan stolarna i vårt sjukförsäkringssystem. Det förekom tyvärr även med socialdemokrater i regeringen. Men skillnaden nu är att fallet blir hårdare, eftersom regeltillämpningen blivit tuffare. Människor skickas snabbare utför trappan – såvida man inte får hjälp med rehabilitering och en anställning.
Detta viktiga ämne togs upp i en interpellationsdebatt i riksdagen i tisdagen den 29 januari. Peter Hultqvist (s) vittnade i riksdagsdebatten hur antalet överklagade ärenden har ökat i Dalarna och att de överklagande har fått rätt i hälften av fallen: ”Försäkringskassan gör alltså en hårdare bedömning än lagstiftaren,” var hans slutsats.
Hultqvist ville veta vad socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m), kommandoran allt oftare kallad, var beredd att göra åt försäkringsläkarnas överprövningar och arbetssätt, så att systemet blir begripligt och accepterat hos de försäkrade och allmänhet.
Även Hillevi Larsson (s) från Skåne ifrågasatte systemet med försäkringsläkare som inte ser och möter patienterna. Hon betonade det faktum att kvinnorna är mest utsatta för allt hårdare – och orimliga – bedömningar.
Kurt Kvarnström (s) från Dalarna, precis som Peter Hultqvist, ville veta vad som görs för att människor inte ska bli helt utan försäkringsskydd och bli hänvisade till socialt bistånd (socialhjälp).
Cristina Husmark Pehrsson upprepade, som väntat, alliansregeringens mantra om jobbpolitiken och ”kampen mot utanförskapet". Men fortfarande vet inte de mest utsatta, de som verkligen sitter i detta så kallade utanförskap, hur deras framtid kommer att gestalta sig. Hur det blir med ekonomin om man inte blir rehabiliterad och kan jobba igen? Och hur påverkas pensionen med så låga ersättningar?
Bara att konsekvenserna kan bli mycket ödesdigra. Detta apropå bl a Kronofogdens nya rapport om överskuldsättningen i samhället. Så många som 400 000 svenskar tror sig inte kunna betala räkningarna i tid.
Sårbarheten ökar när socialförsäkringarnas ersättningar skärs ner - som nu har skett.
Häromdagen läste jag om hur en gammal rörmockare i Valdemarsvik som efter 42 år i yrket nu inte längre kan jobba på grund av knä- och ryggbesvär, skador som han fått i yrket. Men det striktare regelprövande handläggarna i Försäkringskassan vill nu inte längre betalar ut sjukpenning den arbetsskadade "rörisen". Sedan den 2 december 2007 har han inte rätt till sjukpenning, tros sina omfattande besvär samt flera läkarintyg som styrker hans arbetsskador. Men försäkringskassan menar att han ändå ska kunna arbeta. Med vad? Det har dom däremot inte preciserat. Men sjukersättningen har de nu dragit in. Bara ett av många exempel på hur alliansregeringen och Försäkringskassan i sin "tuffare" attityd numera inte vill se verklighet, utan inbillar sig att lösningen sitter i att ”alla som kan ska jobba.” Som det heter så vackert.
Men vem anställer en arbetsskadad för detta "röris" med 42 år i yrket och med begränsad arbetsförmåga och några få år kvar till ålderspension? Var finns de "reträttjobben" och de arbetsgivare som rekryterar sådana personer? Knappast på den privata marknaden - och i regel inte heller på den offentliga arbetsmarknaden. Och hur sannolikt är det att hans knän och rygg blir bättre med lite rehab? - ens om någon nu skulle vilja bekosta den (F-kassan/samhället).
I riksdagsdebatten i slutet av januari sade visserligen socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson (m) att hon höll med om verklighetsbeskrivningen. Men varför skjuter hon då på och jagar den enskilda, arbetsskadade individen?
Husmark Pehrsson upprepade visserligen tidigare uttalade löfte om att alliansregeringen "inom kort" kommer med ett åtgärdspaket för att minska frånvaron från arbetslivet på grund av ohälsa. En rehabiliteringskedja införs för ”en aktivare sjukskrivningsprocess med tidiga insatser för att individernas arbetsförmåga i större utsträckning ska tas till vara.”
Jo, jo, det låter sig sägas. Men att diskutera på ett teoretiskt plan om arbetsförmåga och sjukskrivningar utan koppla det till hur det de facto ser ut på arbetsplatserna och utifrån de stora förändringar där har skett under senare år är att ägna sig åt önsketänkande och flykt från verkligheten.
Tvärtom gäller det att utgå från verkligheten när man diskuterar och kritiskt värderar hur praxis har utvecklas på ett allt hårdare rationaliserat arbetsliv och hur praxis samtidigt har utvecklats bland handläggarna på Försäkringskassan. Enskilda individer blir orättvist och mycket illa behandlade, när regler tolkas mycket strikt och besluten inte ens alltid följer gällande lagstiftning eller vad som kan anses mänskligt rimligt.
En fungerande rehabiliteringskedja av sjukskrivna och långtidssjuka kan och borde kunna införas utan att man utsätter enskilda för en omänsklig och brutal behandling som nu lite för ofta är fallet i dagens Sverige.
Här finns onekligen reformutrymme och praktiska exempel i verkligheten att hämta stöd och inspiration ifrån när socialdemokraterna nu ska börja mejsla ut en arbetslivs- och socialförsäkringslinje som har och kan få ett brett stöd i den svenska väljarkåren inför kommande s-kongress och riksdagsval.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
PS. Vad bra att Uppdrag granskning (30 jan.)tog upp bankernas ohemula vinster och fiffel på vanligt folks fonder, PPM-besparingar och annat. Snacka om att vi skulle behöva en tuffare lagstiftning här - och en rejäl konsumentmakt. Tråkigt dock att vi "sålde ut" vanligt folks premiepensioner till det här roffargänget! Varför inte fråga finansmarknadsminister Mats Odell om varför folk inte får fytta pengarna till 7:e AP-fonden???
Sjuka, arbetsskadade och ett system i behov av reformering
I vårt Sverige får vi allt oftare belägg för hur enskilda individer då och då blir orättvist behandlade och/eller hamnar mellan stolarna i vårt sjukförsäkringssystem. Det förekom tyvärr även med socialdemokrater i regeringen. Men skillnaden nu är att fallet blir hårdare, eftersom regeltillämpningen blivit tuffare. Människor skickas snabbare utför trappan – såvida man inte får hjälp med rehabilitering och en anställning.
Detta viktiga ämne togs upp i en interpellationsdebatt i riksdagen i tisdagen den 29 januari. Peter Hultqvist (s) vittnade i riksdagsdebatten hur antalet överklagade ärenden har ökat i Dalarna och att de överklagande har fått rätt i hälften av fallen: ”Försäkringskassan gör alltså en hårdare bedömning än lagstiftaren,” var hans slutsats.
Hultqvist ville veta vad socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m), kommandoran allt oftare kallad, var beredd att göra åt försäkringsläkarnas överprövningar och arbetssätt, så att systemet blir begripligt och accepterat hos de försäkrade och allmänhet.
Även Hillevi Larsson (s) från Skåne ifrågasatte systemet med försäkringsläkare som inte ser och möter patienterna. Hon betonade det faktum att kvinnorna är mest utsatta för allt hårdare – och orimliga – bedömningar.
Kurt Kvarnström (s) från Dalarna, precis som Peter Hultqvist, ville veta vad som görs för att människor inte ska bli helt utan försäkringsskydd och bli hänvisade till socialt bistånd (socialhjälp).
Cristina Husmark Pehrsson upprepade, som väntat, alliansregeringens mantra om jobbpolitiken och ”kampen mot utanförskapet". Men fortfarande vet inte de mest utsatta, de som verkligen sitter i detta så kallade utanförskap, hur deras framtid kommer att gestalta sig. Hur det blir med ekonomin om man inte blir rehabiliterad och kan jobba igen? Och hur påverkas pensionen med så låga ersättningar?
Bara att konsekvenserna kan bli mycket ödesdigra. Detta apropå bl a Kronofogdens nya rapport om överskuldsättningen i samhället. Så många som 400 000 svenskar tror sig inte kunna betala räkningarna i tid.
Sårbarheten ökar när socialförsäkringarnas ersättningar skärs ner - som nu har skett.
Häromdagen läste jag om hur en gammal rörmockare i Valdemarsvik som efter 42 år i yrket nu inte längre kan jobba på grund av knä- och ryggbesvär, skador som han fått i yrket. Men det striktare regelprövande handläggarna i Försäkringskassan vill nu inte längre betalar ut sjukpenning den arbetsskadade "rörisen". Sedan den 2 december 2007 har han inte rätt till sjukpenning, tros sina omfattande besvär samt flera läkarintyg som styrker hans arbetsskador. Men försäkringskassan menar att han ändå ska kunna arbeta. Med vad? Det har dom däremot inte preciserat. Men sjukersättningen har de nu dragit in. Bara ett av många exempel på hur alliansregeringen och Försäkringskassan i sin "tuffare" attityd numera inte vill se verklighet, utan inbillar sig att lösningen sitter i att ”alla som kan ska jobba.” Som det heter så vackert.
Men vem anställer en arbetsskadad för detta "röris" med 42 år i yrket och med begränsad arbetsförmåga och några få år kvar till ålderspension? Var finns de "reträttjobben" och de arbetsgivare som rekryterar sådana personer? Knappast på den privata marknaden - och i regel inte heller på den offentliga arbetsmarknaden. Och hur sannolikt är det att hans knän och rygg blir bättre med lite rehab? - ens om någon nu skulle vilja bekosta den (F-kassan/samhället).
I riksdagsdebatten i slutet av januari sade visserligen socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson (m) att hon höll med om verklighetsbeskrivningen. Men varför skjuter hon då på och jagar den enskilda, arbetsskadade individen?
Husmark Pehrsson upprepade visserligen tidigare uttalade löfte om att alliansregeringen "inom kort" kommer med ett åtgärdspaket för att minska frånvaron från arbetslivet på grund av ohälsa. En rehabiliteringskedja införs för ”en aktivare sjukskrivningsprocess med tidiga insatser för att individernas arbetsförmåga i större utsträckning ska tas till vara.”
Jo, jo, det låter sig sägas. Men att diskutera på ett teoretiskt plan om arbetsförmåga och sjukskrivningar utan koppla det till hur det de facto ser ut på arbetsplatserna och utifrån de stora förändringar där har skett under senare år är att ägna sig åt önsketänkande och flykt från verkligheten.
Tvärtom gäller det att utgå från verkligheten när man diskuterar och kritiskt värderar hur praxis har utvecklas på ett allt hårdare rationaliserat arbetsliv och hur praxis samtidigt har utvecklats bland handläggarna på Försäkringskassan. Enskilda individer blir orättvist och mycket illa behandlade, när regler tolkas mycket strikt och besluten inte ens alltid följer gällande lagstiftning eller vad som kan anses mänskligt rimligt.
En fungerande rehabiliteringskedja av sjukskrivna och långtidssjuka kan och borde kunna införas utan att man utsätter enskilda för en omänsklig och brutal behandling som nu lite för ofta är fallet i dagens Sverige.
Här finns onekligen reformutrymme och praktiska exempel i verkligheten att hämta stöd och inspiration ifrån när socialdemokraterna nu ska börja mejsla ut en arbetslivs- och socialförsäkringslinje som har och kan få ett brett stöd i den svenska väljarkåren inför kommande s-kongress och riksdagsval.
Robert Björkenwall;(robert.bjorken@telia.com);http://rbjorkenwall.blogspot.com/
PS. Vad bra att Uppdrag granskning (30 jan.)tog upp bankernas ohemula vinster och fiffel på vanligt folks fonder, PPM-besparingar och annat. Snacka om att vi skulle behöva en tuffare lagstiftning här - och en rejäl konsumentmakt. Tråkigt dock att vi "sålde ut" vanligt folks premiepensioner till det här roffargänget! Varför inte fråga finansmarknadsminister Mats Odell om varför folk inte får fytta pengarna till 7:e AP-fonden???
posted by rbjorkenwall at 9:42 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home